FEMTE SÅNGEN.

    Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
    Stjärnor like, i onådd rymd
    Len i genom molnen af jordens öden,
    Dem i lek en fläkt af er vilja styr.

Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i högbyggd sal,
Hade ej sen länge sitt land beskådat,
Ej fått andas svalkande sjöars luft.

Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur böljornas bad i glans,
Och dess aldrig åldrade glädje lyste
Som i forna dagar i salen än.

Kungens håg var lätt i morgonstunden;
I förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grånade kämpars krets.

Plötsligt höll han midt i sagan inne,
Stod från tronen i höghet opp.
"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,
Och för minnet äger man dagar nog

Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant
Och betrakta mitt land ännu.
Jag vill se den sällhet, min ande skapat,
Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.

Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig
För min domnande arm ännu.
Segra var min vana, och blott med seger
Höfs att sagan slutas om Fjalar kung."

Svärdomgjordad leddes gamle kungen
Upp till toppen af Telmars fjäll,
Och han satt och såg på sitt land i tystnad,
Där, af sommarn famnadt, i frid det låg.

Solen lyste öfver värmda dalar,
Öfver speglande sjöars rymd;
Mellan kullar skimrade blåa floder,
Och på fälten böljade skörd vid skörd.

Ljust och gladt låg Fjalars vida rike,
Högtidssmyckadt, för kungens fot;
Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters,
Såg det mot sin grånade fader opp.

Men den gamles blick blef skum af tårar,
Och han talade stolta ord:
"Jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad
Lefver här för minnet den ed, jag svor.

Ödebygder ärfde jag af fäder,
Jag har skapat ett fruktbart land.
Dessa tegar plöjde ej forna männer,
Dessa hyddor sågo min ungdom ej.

Jag har lefvat." Drotten teg i höghet,
Men till honom ur kämpars rund
Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,
Och han hof sin stämma till kraftens ord:

"Kung, du åldras, armens senor svika,
Tung du lutar mot jorden hän.
Blott en skugga, smältande bort i natten,
Ser ännu mitt öga af hvad du var.

Var du själf dig nog, hvi lät du vissna
Dina lemmar i ålderns höst?
Var det du, som skapat det verk, du skådar,
Upp då, skapa åter din ungdom själf!

Böj ditt sinne, kung, för höge gudar!
Deras gåfva din storhet var.
Det var Frej, som klädde i grönska tegen,
Blott Allfader hägnade landets frid.

Tors var kraften, som du kände fordom,
När i striden du väldig stod;
Hvad du själf förmådde, det var att falla
Glömd, som trädet faller i stiglös skog."

Så den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,
Talte sedan med trotsigt lugn:
"Ord jag hört om makter, dem ingen skådat,
Och på drömmars väsen jag bjuds att tro.

Ovan är jag att på andra lita,
Stöd jag fann i min egen barm.
Så jag mänskor kufvat och ödets roder
Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand.

Sanning må det vara: Fjalar åldras,
Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Mycket är försvunnet, som fordom varit;
Lifvet lefver så, det är tingens gång.

Ett är kvar. Den arm, som år försvagat,
Kan jag höja till seger än,
Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet
Kasta kungligt leende bort och dö.

Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet
Hof den gamle sin hjässa hög,
Lät sin kungamantel på klippan falla
Och för dagen blottade barmens ärr.

Sist han drog sitt svärd; som förr i striden
Rostfri skimrade klingans glans.
Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga,
När en blick till hälsning han stålet gaf.

"Hvar är Dargar nu", så talte kungen,
"Han, som lyssnar till gudars råd,
Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,
Och i tider lefver, som än ej grytt?

Vore han så vis, han yfs att vara,
Kände stunden han nu och kom.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös
Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand."

Som han sagt det, sågs en vålnad skrida
Genom dalen i långsam gång,
Upp mot fjällets höjder han styrde stegen
Och på toppen trädde, där Fjalar satt.

Kungen syntes häpna, när han kände
Gråa vandrarens drag igen.
Utan ord han satt, och hans hand med svärdet
Sjönk invid hans sida i stillhet ned.

Dargar stod för drotten. "Du har bjudit
Mig att komma. Du ser mig här.
Länge har du låtit mig vänta, konung,
Du är bräcklig vorden sen forna år.

Har du hunnit nu ditt verk fullborda,
Är han hållen, den ed, du svor?
Har du lagt för lifvet den väg, det tagit,
Och till moln gjort gudar och gudars råd?"

Fjalar log. "Det träffar stundom sällsamt",
Så han talte; "af hvilken fläkt
Fördes till ditt öra min maning, gubbe,
Samma stund, när öfver min läpp den hann?

Dock du kommit, det är nog. Besvara
Vill till lön jag din fråga nu:
Jag har visat lifvet den väg, det tagit,
Och mitt råd har seger, och gudars ej.

Se dig om, det är mitt land, du skådar.
Var det sådant, då jag ej var?
I min makt det stått att i strider offra
Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds.

Detta rike har jag kunnat härja,
Ödelägga från gräns till gräns,
Att ej vinden funnit ett löf att röra,
Fjäriln ej en planta att hvila på.

Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner,
Lyser dagen på bruten bygd;
Lundar stå, där ödsliga skogar stodo,
Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.

Tegar bära årets hopp, som fordom
Drefs af stormar kring okändt haf;
Sommarskuren, daggen af natten fostra
Nu vår rikdom, växande förr ur blod.

Tämd är jorden, tämdt är mänskosinnet,
Bärsärksmodet ej dyrkas mer;
Ändra makter råda i svärdets ställe,
Och där våldet segrade, segrar lag.

Tukt och seder skattas, mildhet trifves,
Fredligt yrke sin ära har.
Så har Fjalar mäktat sitt rike ordna;
Säg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed?

Men det hot, du bar från dina gudar,
Som en rök det försvunnit har.
Ingen syster sluter min son i famnen,
Och min hjässa tryckes af ingen blygd.

Blåa djupet gömt min enda dotter;
Öfver kufvade vågors rymd,
Fläcklös, mångbesjungen, sin faders ära,
Hjalmar säll från seger, till seger far.

Blott ett löfte än jag ej fullbordat,
Det skall fyllas; min tid är kort.
Nalkas, Dargar, kom att din skuld försona,
För din lögn jag kräfver i bot ditt blod!"

Gamle siarn såg på kungen neder:
"Lifvets börda", så talte han,
"Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar,
Och för tidig kommer mig döden ej.

Skådat har jag nog af mänskoöden,
Pröfvat sorger och fröjder nog.
Dock en stund fördrar jag väl än att lefva;
Jag begär den stunden för din skull, kung!

Dröj med hämnden, tills ett vittne kommer,
Som förhöjer din segers glans.
Dröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära;
Ej blir väntan lång, han är fjärran ej."

Så han talte, och han teg och sträckte
Handen stilla mot hafvets rymd,
Och i jubel stormade Fjalars skara:
"Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!"

Hjalmar syntes. Lätt på blåa banan
Flög hans flotta mot hemmets strand.
Närmre, närmre glänste hvar stund hans segel,
Och kring kölar skimrade vågors skum.

Glädje sken ur gråa kämpars blickar,
Där de samlats på skyhögt fjäll.
Gamle kungen syntes allena mulen;
Tankfull, mörk mot skeppen han såg och teg.

Först när hamn de nått och klippors branter
Skymde bärgade segel ren,
Föll kung Fjalars öga på Dargar åter,
Och han bröt sin tystnad och ordet tog:

"Ej jag trodde mig min son få skåda,
Ryktet sjöng, att han fjärran var.
Dock den dag, af lifvet jag afsked tager,
Kan väl utan undran ett under ske.

Hjalmar nämnde du. Välan, han kommit,
Höja skall han min segers glans.
Här, med sol, med haf och med jord till vittnen,
Skall han stå och döma emellan oss."

När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam
Kom han klippornas stig uppför,
Ej som fordom strålande, vapensmyckad,
Men med blottadt hufvud och utan sköld.

Blekhet i hans anlet låg, lik skenet
Öfver drifvan en månklar natt;
Dyster var han själf som en syn ur grafven,
Och i handen bar han ett blodigt svärd.

"Var välkommen, son", med bruten stämma
Talte kungen till hälsning då,
"Väl jag önskat finna dig annorlunda,
Men min glädje är du, hurhelst du är.

Tala, tälj oss dina bragders skiften,
Hårda strider du pröfvat visst!
Bär du sår, som tömma din styrkas källor,
Ty din läpp syns darra, din kind är hvit?"

"Fader", svarte Hjalmar, "hårda strider,
Utan vapen, jag pröfvat har.
Intet stål har genom mitt pansar skurit,
Dock förblöder hjärtat af djupa sår.

Gömma borde jag min blick för dagen,
Och jag skyggar att se dig an;
Men min skuld jag ville för dig få blotta,
Därför bar jag lifvet och andas än.

Jag är krossad. Dock min lott af storhet
Hann jag taga, fast ung till år.
Fråga sagan, lyssna, då barder sjunga,
Och du skall förnimma, hvad Hjalmar var.

Nordens ära, hafvens kung jag nämndes,
For kring världen, som stormen far,
Bröt den fräcke, stödde, där stöd behöfdes,
Tog af drottar kronor, och kronor gaf.

Sådan hann jag Loras kust. Morannal
Styrde sångernas stolta land.
Ryktet talte högt om hans dotters fägring,
Och jag stred om henne med Morvens här.

Gamle kungen själf satt blind i tornet,
Men hans söner jag slog i strid,
Tog som segerbyte ombord Oihonna
Och mitt bröllop redde på skumhöljdt haf.

Fader, vet du, hvad det är att älska?
Har du famnat en fröjd en gång,
Ljus som himlen, yppig och rik som jorden,
Och som båda blommande utan gräns?

Hvad jag varit blef mig som en skugga,
Blek den glans, jag i hoppet sett.
Segrar, vunna redan, och segrar, drömda,
Allt var tomhet blott mot den stund, som var.

Vårens vindar förde mina segel
Utan syfte på ändlös ban,
Solbelysta, jublande vågors skuldror
Lyfte högt min sällhet mot gudars hem.

Då var sorgen nära. Satt vid rodret
Jag en afton, i drömmar sänkt,
Blott Oihonna vakade vid min sida,
Och från höjden såg oss en stjärna blott.

Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar,
Hvarför blef du mig kär alltmer?
Tidigt redan var du Oihonnas hjälte;
Förrn din blick hon skådade, var hon din.

Hvi förblef min kärlek icke sådan!
Mod jag hade att dölja då,
Hvad för dig jag fruktade uppenbara,
Rädd att af din stolthet med harm försmås.

Jag var lycklig då; min egen sällhet
Var mig mera än Hjalmar än.
Stolt Morannal kallade jag min fader,
Och som kungadotter jag blef din brud.

Nu förgäfves ville jag förtiga,
Hvad jag skydde att röja då.
Allt jag kunde lida och allt fördraga,
Men dig svika, Hjalmar, förmår jag ej.

Stöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal,
Ej en konung min fader var.
Detta blod, som nu i mitt hjärta sjuder,
Var kanske en gång en föraktad slafs.

På ditt hemlands kust, den borg helt nära,
Där som kung du i glans skall bo,
Under Vidars klippa en stormig julnatt
Togs jag upp ur vågen, ett bortvräkt barn.'

Så hon talte. Blekna ej, o fader!
Hennes blod på mitt svärd du ser.
Morvens mö, Oihonna, min brud på hafvet,
Var din dotter, kung, och min syster var.

Dö hon ville, dö för mig. Jag bringar
Hennes hälsning." Han teg. Hans stål
Sågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma,
Och han sjönk på klippan i dödens ro.

Stunder efter stunder flydde. Dagen
Mätte stilla sin vandrings ban.
Som han sutit, stel som en stod på grafvar,
Satt orörlig tigande Fjalar kvar.

Hvad han tänkte, visste ingen. Fasan
Från hans sida hvar kämpe skrämt.
Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn,
Stodo när och sågo hans andes strid.

Först när solen sjönk mot skogen fjärran,
Slog mot höjden han ögat opp:
"Er är segern", talte han, "höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.

Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd
Len i genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en fläkt af er vilja styr.

Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad,
Van att segra, som klippan hård,
Vill han böja allt, dit hans ande bjuder,
Krossa allt, som möter med trots hans bud.

Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne
Flyktigt, lätt af en osedd hand;
Och hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat,
Byter hotets blixt i en maktlös tår.

"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter;
Men I bjuden, och vågen sänks,
Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar,
Har ej makt att svälja ett hjälplöst barn.

Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."

Så han sade, och med svärdet stilla
Skar han runor i ärrigt bröst.
Hjärtats källor brusade fram ur djupet,
Varmt med Hjalmars blandades fadrens blod.

Sommarns kväll såg klar och ljus på norden,
Lugn sig bredde kring land och haf,
Bortom skogen dolde sin strålflod solen,
Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung.

NADESCHDA.

Nio sånger.

FÖRSTA SÅNGEN.

    Om han kom, den sköne ynglingen,
    Om jag såg hans svarta ögas blixt,
    Som jag honom nyss i drömmen såg,
    Hölja ville jag i blommor mig.

Volga, mottar i sin famn Oka,
Af Oka emottas gul Moskva,
Till Moskva sig skyndar glad en bäck
Med sin pärlbestänkta böljas skatt.
Vid den lilla bäckens blomsterstrand
Gick en flicka, femtonårig nu;
Själf en blomma, sökte blommor hon
Och med blomma blomma sammanknöt.

Långt hon hunnit i sitt ljufva värf,
På sitt hufvud bar hon ren en krans
Af stellarier och dianter små,
På sin barm en nyss utslagen ros,
Sammanvuxen med en rosenknopp,
Och kring medjans smärta, veka bukt
Hon en gördel af violer bar.

Än likväl hon knöt en rik girland
För sin klädningsfåll och talte så:
"Om han kom, den sköne ynglingen,
Om jag såg hans svarta ögas blixt,
Som jag honom nyss i drömmen såg,
Hölja ville jag i blommor mig,
Skyla ljuft slafvinnans mörka dräkt
Och, i färg en rosenbuske lik,
Möta honom blott med ljus och doft.
Men;—o Sankt Georg, han kommer ej,
Blott en drömbild är Nadeschdas vän."

Sucken togs af strandens fläkt i famn,
Sänktes sakta på en bubbla ned,
Och med bubblan flöt den bort sin kos;
Och Nadeschda bröt en ros igen,
Leende, förklarad, glad som nyss.

Så omsider kom hon till en bukt,
Där från yra lekar hvilande
I en bädd af blommor böljan låg;
I dess spegel, blank och silfverklar,
Ville nu slafvinnan se sin bild.

När hon, öfver bäckens hylla då
Stilla lutande sitt hufvud ned,
Såg sitt milda anlets unga vår,
Steg en tår i hennes öga opp,
Väcktes sorg på nytt i hennes barm:
"O Nadeschda-blomma", sade hon,
"Arma flicka, hvarför pryda dig,
Äfven utan prydnad osällt skön!
Ej för egen sällhet fostras du,
För ditt eget hjärtas glada val,
För en yngling, som din kärlek är;
För en herres nyck du växer opp,
Till hans druckna blickars mål kanske,
För att tjusa, mätta och försmås."

Så hon sade, och från hufvudet
Tog hon kransen, tog ifrån sin barm
Rosenstjälken, tog sin gördel sist,
Kastade dem vidt i bäcken ut,
Talande i stilla klagan så:
"Tag, o bäck, Nadeschdas smycken du,
Låt dem följa till Moskva din våg;
Med Moskva de skynda till Oka,
Och Oka dem för i Volgas famn;
När med Volga sen de hafvet nå,
Finna de min drömda ynglings bild:
Gränslös, blodlös, famnlös är ock han,
O, i drömmar blott omfamnelig."

Knappt den sköna flickan talat så,
När Miljutin, hennes fosterfar,
Silfverhårig, lutad mot sin staf,
Flämtande af trötthet stället hann.
Glad sin dotter fann den gamle nu,
Hof sin röst och talte snabba ord:
"O Nadeschda, hvarför irrar du,
Lik en vild kanin, kring nejderna,
Söker lunders gröna gömslen, dväljs
Tyst bland väpplingen vid bäckars strand?
Se, från gård till gård i byn jag gått,
Gått från höjd till höjd, från däld till däld,
Fåfängt letande ditt lätta spår;
Nu i solens hetta är jag här."

Så han sade. Till den gamle då
Blygsamt steg den sköna flickan fram,
Förde ödmjukt böjd hans grofva hand
Till sin rosenläpp och frågade:
"O Miljutin, gode fosterfar,
Hvarför sökte du Nadeschdas spår?"

Talte då den åldrige till svar:
"Dotter, i den stora byn är fröjd,
Full af jubel hvarje hydda är,
Gälla sånger, balalajkors klang
Ljuda gladt och fylla rymderna.
Gamla, unga, rika, fattiga,
Alla bära högtidsdräkter ren,
Gossar växla sina hattars band,
Flickor kransa svarta lockars natt.
Därför sökte jag Nadeschdas steg,
Att i blomsterhöljda tärnors ring
Ej Miljutins glädje saknas får."

"O min dyre fosterfader, säg,
Hvarför smyckar folket sig i byn?`
"Därför smyckar folket sig i byn,
Att på slottets vida gård i dag
Bygdens skaror skola samla sig,
Fäder, mödrar, flickor, ynglingar."

"O Miljutin, dyre fosterfar,
Tomt är slottet sedan många år,
Ändar blott bebo dess öde rum,
På dess stängda gårdar gräset gror.
Hvem skall öppna slottets portar nu,
Hvem har bjudit folket samlas där?"

Och den gamle gaf ett öppet svar:
"Flicka, du din fosterfaders hopp,
Vet, att tvenne falkar fostrats opp
I vår furstes slott vid Volgas flod,
Tvenne furstesöners ädla par.
Till sin dödsbädd deras fader nyss
Båda kallat, talt i frid och sagt:
'Mulne Dmitri, du min yngre son,
Du skall lefva med din moder här
I mitt glada slott vid Volgas flod;
Glade Voldmar, stolte yngling, du
Skall bebo vårt stamgods, sprida ljus
I mitt mulna slott invid Moskva.
Så han talat, arfvet skiftadt är.—
Därför jublar fröjden nu i byn,
Att den glade fursten blifvit vår,
Därför festligt smyckar folket sig,
Att den ädle kommer hit i dag,
Därför samlas vi på slottets gård,
Att vår unge fader så befallt.
Upp, Nadeschda, kom då, följ mig åt!
Under vägen bryter rosor du
För din lock, din barm, ditt smärta lif.
Smycka skall min dotter sig i dag,
Hon, den skönsta utan prydnad, skall
Nu till prydnad skönast bli också,
Att, då furstefalkens öga sen
Våra tärnor spanar ungdomsgladt,
Det må dröja vid Nadeschda snart
Med en blick, som blir vår hyddas ljus,
Blir ett solsken för vår framtids dar."

Så han sade. Stum en vingad stund
Stod hans dotter, mot den gamle spotskt
Hennes bruna ögas vrede flög.
Snart dock, mildrad af hans milda lugn,
Kysste hon hans pannas silfverlock
Och till honom talte dessa ord:
"Gå, Miljutin, gode fosterfar,
Gå förut i sakta vandring hem!
Bada måste jag i bäcken här,
Om kanske ett dammkorn eller två
Under värmen fäst sig på min hy,
På min röda kind, min hvita hals;
Sen för fursten vill jag pryda mig,
Träda smyckad fram på slottets gård."

Sakta vandrade den gamle hän,
Långsamt stapplande på stigen fram;
I hans inre lekte tankar dock
Med en anad framtids gyllne dar.
Så den dunkla lunden nådde han.

När Nadeschda honom vandra såg,
Följde hennes blick hans tysta färd,
Tills emellan gröna björkars löf
Sista skymten af hans dräkt försvann.
När i lunden han försvunnen var,
Följde hon med örat än hans gång,
Tills i sommardagens vida frid
Stegens sista, lätta ljud dog bort.

När hon ingen såg och hörde mer,
Gick hon än en gång till bäckens rand,
Böjde lätt sitt hufvud öfver den
Och i vattnets spegel såg sin bild.
Men i sorg hon talte milda ord:
"Sörj, Nadeschdas vän, du ljufva bäck,
Att din klara våg ej skölja kan
Dessa rosenlemmars fägring bort.
Skall jag bada i din lugna famn,
Skall jag, arma, blomstersmycka mig?
Då jag ville två i dig min kind,
Om dess rodnad kunde tvättas af,
Då jag ville två min barm i dig,
Om dess mjälla hvithet flöt sin kos,
Då jag ville blomstersmycka mig,
Om med blomstren jag fick vissna själv!"

Sagdt; och af sin egen fägring kvald
Sänkte hon sin hand i bäckens djup,
Grumlande i hast dess spegelvåg.
Rubbad var den sköna bilden nu,
Störd, förvirrad, mulen, dyster, vild;
Men den ädla flickans öga log:
"Sådan, unge furste", sade hon,
"Skall slafvinnan på sin faders bud,
Om han vill det, träda för din syn,
Ej en låga väcka i ditt bröst,
Men en flyktig fasas kyla blott."

Och hon gick från bäckens blomsterstrand,
Följde tyst en stig mot slottet hän,
Under vägen ordnande sin dräkt.
Ej af blommor, men af starrgräs knöt
För sitt hufvud hon en sorglig krans,
Bröt en tistelkrona, fäste den
Till ett smycke på sin höjda barm
Och af halm en gördel sammanvred,
Yppigt fjättrande sitt smärta lif.
Så till furstesonens höga slott
Styrde nu slafvinnan tyst sin färd.

ANDRA SÅNGEN.

    Och strax han kallar sin käcke slaf:
    "Fort, hämta min hingst, Ivan!
    Gör falken färdig, min hvita falk
    Skall blänka i skyn i dag!"

Moskva, du gula, du lugna flod,
  Hvad dån vid din blomsterstrand!
Ett dammoln rullar i hvirflar fram
  Och brusar förbi din våg.—
Är det af hjordar en mättad här,
  Som stormar till stallen hem?
Är det orkanen, som hvälfver vild
  Den glödande vägens sand?
Hur lämna hjordarna lundars skjul,
  Då solen är högt ännu?
Hur dånar stormen bland asp och lind
  Och stör ej en gren, ett löf?

Det moln, som följde din strand, Moskva,
  Nu störtar det ned till dig,
Nu når det bryggan, som speglad hvälfs
  Högt öfver din böljas djup.
Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn
  Framljungar i ljus på bron,
Som viggar blixtra jockejer fram
  Och eldiga hingstars glans.
En furstlig skara den skimrar nu.
  I landtliga bygders lugn;
Det är furst Voldmar, den glade, själf,
  Med honom hans mulne bror.

Den tropp, som hann som en stormvind bron,
  Har stannat på motsatt strand.
Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf,
  Han korsar sitt unga bröst:
"Hell", så han talar, "du vackra jord,
  Du leende himmel, hell!
Och hell dig, broder, välkommen var,
  Här ser du mitt sköna arf!"

Då höjer Dmitri sitt öga mörk,
  På nejderna blickar han;
En stund han tiger och skådar blott,
  Omsider han talar så:
"Ett fält oss möter af skördar tyngdt,
  Ett annat af blommor höljs,
Vid randen vinkar en ändlös skog,
  För jägarens fröjd ett hem,
Och fjärran tindrar i solens färg
  Ett torn af ditt ärfda slott;
Skall jag det noga betrakta allt,
  Att finna, hur säll du är?"

"Min broder", svarar furst Voldmar mildt,
  "Hvad kyler ditt hjärtas vår?
Ej för att väga min lott mot din
  Jag viste mitt glada land;
Välkommen, ville jag säga blott,
  Din broder är nu din värd,
Kom, dela vänligt hans salt och bröd,
  Snart delar han vänligt ditt!"

Så sagdt, han räcker sin hand till frid,
  Furst Dmitri den fattat har:
"Här bränner solen oss", säger han,
  "Af damm vi förkväfvas här.
En gångstig ser jag vid flodens strand,
  Den tyckes ju nå ditt slott;
Jag väljer stigen, ur kvalmet snart
  Min fåle mig bära skall."

Och strax han kallar sin käcke slaf:
  "Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
  Skall blänka i skyn i dag!"

Furst Voldmar springer ur vagnen lätt,
  Sin skara befaller han:
"Till slottet skynda på förhand, folk,
  Förkunna min ankomst där!
Min bror vill jaga, min ädle gäst
  Vill pröfva min park en stund,
Må folket samlas, vi komma snart,
  Nu följer oss ingen här!"

Så sagdt, på frustande gångarns rygg
  Han kastar sig vindsnabb opp.
Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst
  Med fradgiga betsel ren,

Sin falk han bär på sin höjda hand,
  Hans broder emottar sin,
Och vagnen rullar i damm sin kos,
  Och skarorna fly med den.

* * * * *

Öfver jorden blånar himlen,
Under himlen grönskar jorden,
Leende mot jord och himmel
Strålar mellan båda dagen.

På den dagbelysta jorden
Skimra blommor, glänsa vatten,
Skjuter ock en skog i höjden,
Skiftande af ljus och skuggor.

Men på ängen framom skogen
Står en björk, af sekler ammad,
I dess topp en dufva sitter;
Hvarifrån är dufvan hemma?

Icke i den vilda skogen
Har sin moders bo hon lämnat,
Fostrad är hon under skygdet
Af en fridfull mänskoboning.

Från en ringa hyddas torftak
Mången morgons ljus hon skådat,
Sänkt sig stundom ned att plocka
Korn ur vänligt sträckta händer.

När den blåa vingen vuxit,
Har hon flugit ut till lunden,
Gungat på dess grenar, badat
I dess svala bäckars vatten.

Och hon sitter nu i toppen
Af en enslig björk på ängen,
Pickar sina fjädrars skimmer,
När två furstesöner nalkas.

Och den ena fursten stannar,
Och han talar till den andra:
"Sakta, Dmitri, ser du dufvan,
Lös din ädla falk, min broder!"

Och den mulne Dmitri svarar:
"Parkens ägare är dufvans;
Din var ständigt första lotten,
Voldmar, jag är van att följa."

Men furst Voldmar talar glädtigt:
"Bort med mörka ord, min broder!
Lös din falk och låt den stiga,
Jag vill lösa min tillika."

Och mot himlens blåa rymder
Sväfva snart två hvita falkar,
Kretsa högre opp och högre,
Spanande ett byte båda.

Och på en gång se de dufvan
I den ljusa björkens krona,
Och på en gång skjuta båda,
Lika viggar, ned på rofvet.

Men vid trädets topp i fallet
Möta falkarne hvarandra,
Öga blixtrar vildt mot öga,
Och mot vinge klappar vinge.

Och en blodig strid är börjad
Mellan falkarne i flykten;
Ingendera unnar bytet
Åt den hotande rivalen.—

Men från kvisten, där hon sutit,
Skyndar, skrämd af dånet, dufvan;
Nära, nära är förföljarn,
Och den kända hyddan fjärran.

Och hon blickar kring med bäfvan,
Ser två människor i nejden;
Nästa ögonblick i trygghet
Sitter hon på Voldmars skuldra.

Mellan falkarne i höjden
Slutas striden i detsamma,
Och med slappad vinge fladdrar
Voldmars ädla falk och faller.

Segrarn, nu allena vorden,
Lyfter sig mot skyn ånyo;
Jaga vill han, dufvan söker
Med en eldblick än hans öga.

Och han märker henne, sjunker
Stjärnlik i sitt fall mot rofvet,
Och han vidgar djärf sin guldklo
Öfver Voldmars dufva redan,

När furst Dmitri, mörk af vrede,
Vill hans vilda ifver hejda
Och med knoppen af sitt ridspö
Fäller honom död till jorden.

Tystnad rådde några stunder,
Tills furst Dmitri börjar tala:
"Voldmar, om min falk jag skonat,
Vore ej din dufva mera."

"Det är sant, min ädle broder",
Svarar Voldmar i förundran,
"Hårdt dock varit, om hon röfvats
Från den drömmande beskyddarn."

På sin hvita falk i stoftet
Pekar Dmitri, och han talar:
"Detta offer för din glädje,
Vet du, Voldmar, hvad det kostat?"

Voldmars klara panna mulnar,
Och förtrytsam tar han ordet:
"Var din falk dig dyr, min broder,
Upp, välan då, nämn mig priset!

Hvad som köpts, kan åter köpas,
Hvad som kostat, kan betalas;
Men ett värnlöst hjärtas tillit
Skänks blott, fås blott, köpe icke."

Ödsligt drar sin mund till löje
Dmitri, och han talar åter:
"Det är godt, min ädle broder,
Att min falk du vill betala.

Och du önskar höra priset:
Alltför mycket den ej kostat,
Tvenne läppars purpur bara,
Tvenne rosenröda kinder,

Tvenne armar, i hvars bojor
Denna hals var stundom sluten
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då köpet gjordes, gräto."

Så med ödsligt lugn han talat,
Och furst Voldmar svarar dyster:
"Mer än hundrade slafvinnor
På mitt ärfda gods jag äger;

Välj bland dessa en, o broder!
Om du aktar en för ringa,
Välj dig tvenne, välj dig trenne,
Tills min skuld du finner gäldad.

Tvåfaldt hundra läppars purpur,
Tvåfaldt hundra rosenkinder,
Lika många blomsterarmar,
Broder, är jag herre öfver;

Och jag bjuder, hvad jag äger,
Ett blott kan ej Voldmar bjuda,
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då du försmår dem, gråta."

Knappt han sagt det, när en flicka
Syns bland stammarne i skogen,
Fram mot slottet tycks hon skynda,
Syns och skymtar och försvinner.

Och furst Dmitri ler och talar:
"Såg du tärnan, ädle broder,
Säkert en ibland de många,
Mellan hvilka jag får välja.

Starrgräs bar hon på sitt hufvud,
Kring sitt lif af halm en gördel;—
Min slafvinna log i blommor,
Då hon väntade sin furste."

Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull,
Vill ej tala, vill ej svara.
Dagen skrider, och till slottet
Skynda under tystnad båda.

TREDJE SÅNGEN.

    Så har hon andats bönens varma sommarfläkt
    Emot den älskade, och nu
    Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,
    Men med sitt ögas kärlek blott.

Från dal och höjder mänskoskaror strömmat ren.
Den ljusa nejdens glada folk
I högtidsdräkter vimlade på slottets
Och väntade sin furste ren.
I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt,
Hans guldbesmidda tjänare;
Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar,
Betraktande med häpnad allt.

Miljutin blott, den gamle, silfverhårige,
Tog i de andras fröjd ej del:
Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp,
Nadeschda än ej kommen var.

Men nu på skimmerhvita hingstar spränger fram
Ur skogens djup ett ryttarpar,
Och folket stormar jublande till slottets port,
Från hundra läppar ljuda ord:
"Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik,
Af ljus en fåle tyglar han,
En dufva bär han på sin arm, så bäre han
Sin mildhet med till trogna barn."

Så yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord,
Och ödmjukt mot de kommande,
På slottets gård, i portens hvalf och utanför,
Sig folket sänkt på böjda knän:

Och fursten kommer, men med mörker kommer han,
Hans mund ej ler, hans öga ej,
Hans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk,
Och häpna tiga skarorna.

Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ:
"Min broder", säger han och ler,
"Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här
Det gamla slottets andar blott?
I sanning, så till stumhet vill jag öfva in
Mitt eget goda folk en gång,
Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må
Af någon glädjes jubelsorl."

Han talat, och hans broder har hans ord förstått,
Sin häst på stället hejdar han,
Ser nära sig Miljutin, vinkar honom fram
Och frågar med förborgad harm:
"Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud,
Då deras furste hälsar dem,
Är han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här,
Som möts af mörka blickar blott?"

Så sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner
Den åldrige och ger till svar:
"När solen strålar, höge furste, mild och klar,
Är jorden strålande också;
Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln,
Då mulnar jorden ock i sorg."
Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser.—
Den ädla flickan kommit nyss
Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets;
Den gamle varsnar henne nu.
Sitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han
I häpen harm vid hennes syn
Och skyndar fram och vill från hennes lockars prakt
Den vilda kransen rycka bort.

Då klappar käckt furst Dmitri sina händer hop
Och brister öfverljudt i skratt:
"Se, se, o broder, hvilken förespråkerska
Den gamle går att söka nu!"

Så talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser
Den halmomgördlade på nytt,
Och dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp
Af hennes bild i skogen nyss:
"Hit", ropar han, "du halmnymf, gräsbekransade,
Kom hit! En brud jag loft en gång
Min slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej,
Och du skall bli hans sköna val."

Den sköna flickan hör sin furstes bittra ord
Och blickar stel af fasa opp.
O himmel, detta vreda ögas dunkla glans
Och denna mulna pannas hvalf
Och detta ädla anlets vår hon sett förut;
Sin drömda yngling känner hon.
Densamme är han, blott ej ljus, ej mild, som när
I drömmen hon hos honom satt
Vid bäckens strand och glömde bäckens spegelvåg
Och speglade sin själ i hans.
Dock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej
För honom, för sin himmel ej;
Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg
Och älska, tillbe och förgås.

Och utan fruktan, som om fromt till stilla bön
Hon för sin hyddas helgon trädt,
Hon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand
Och sluter händerna och ber:
"Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår
Och vredgas på den arma ej!
I bättre smycken hon en bättre lycka klädt,
Om lifvet unnat henne den.
Min krans är dyster, och min gördel gör din harm;
O, när jag knöt dem, tänkte jag:
Som jag så fattig denna halm ej vuxit har,
Ej detta gräs så glädjelöst.
Dock gärna, furste, för din vilja ville jag
I blommor byta sorgens dräkt
Och taga denna skarpa tistel från min barm
Och gömma i mitt hjärta den."

Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon
Den yppigt vilda kransen bort
Och löser halmens gördel från sitt smärta lif
Och blickar opp på nytt och ber:
"O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu,
Ett flyktigt ögonblick, ej mer,
Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns,
Och låt mig tacka dig och dö!"

Så har hon andats bönens varma sommarfläkt
Emot den älskade, och nu
Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,
Men med sitt ögas kärlek blott.

Och se, på detta höjda öga länge ren
Orörlig hvilar Voldmars blick,
Han tala vill, en suck af tjust beundran är
Hans fulla hjärtas enda språk.
En sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett,
I dina salar ej, Moskva;
I omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ,
Och vaken tycks han drömma blott.

Då närmar sig furst Dmitri segerleende
Och hviskar till sin broder tyst:
"För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft,
Välan då, denna är mitt val."

Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu,
Och ur sin dröm han spritter opp,
Hans blickar irra länge utan gräns och mål,
Och från hans kinder bloden flyr.
Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand:
"Ditt val du äger", talar han,
"Men en slafvinna, broder, blott du välja får,
Och denna flicka,—hon är fri.
Fri är hon buren; den, som till en ängel föds,
Är fri ifrån sin födslostund,
Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej,
Men endast som bekräftelse."

Och åter till slafvinnan mild han vänder sig:
"Stå upp, Nadeschda", säger han,
"Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld,
Du äger ingen herre mer.
Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se
I mäktig täflan ned på dig;
Hvart vill du styra nu din späda vinges flykt,
Hvar vill du söka skygd för dem?"

Då står den sköna flickan opp och kysser gladt
Furst Voldmars hand och talar så:
"Där nyss i skogen den förföljda fann försvar,
Där skall jag äfven finna mitt.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot;
Hos dig jag finna skall beskydd,
Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig
Ifrån din broders falk och din."

En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind,
Dock utan svar en vink han ger
Sin mulne broder, och i slottets salar snart
För skaran fursteparet döljs.

Det sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen
Från rum till rum furst Dmitri gått,
Ibland en blick åt flydda åldrars minnen gett
Och stridt sitt hjärtas strider stum.
Först då, när sist till aftonbordet furstarne
I dyster sämja satt sig ned,
Har Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt
Champagnerdrufvans eld och talt.

Och vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll,
Som fri i egen boning satt,
Då själf i hemmet han en moders myndling var,
Fast tvilling med sin broder född,
Och tömt en skål för den, som utan lyckans gunst
Förstår att trotsa hennes nyck
Och med en obemantlad viljas spotska mod
Kan skapa sina öden själf.

Och vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt,
Att sveklös han besviken var;
Och tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett,
Kan krossas, men ej rygga kan.

Och vid sitt tredje glas han stått från bordet opp
Och stött sin broders glas och sagt:
"En skål för dig, furst Voldmar, ur hvars röfvarhand
Jag min slafvinna röfva skall!"

Men samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll
En ryttare i vapen höll;
Den trognaste ibland furst Voldmars tjänare
Den vapenklädde ryttarn var.
Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band
Och såg sig om och trädde in
Och kom om några korta stunder ut igen
Och följdes af Nadeschda då
Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp
Och svängde sig i sadeln själf
Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd
Och flög sin kos som natten tyst.

Förborgad länge var för alla flickans lott,
Försvunnen från sin bygd hon var,
Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång
Om furstetjänarns dunkla flykt.
Och spordes någon gång Miljutin, skakade
Den gamle stum sitt silfverhår
Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort,
Tills blicken skymdes af en tår.

FJÄRDE SÅNGEN.

    Otaligt har jag frågat,
    En fråga för hvar timme,
    Som vinter ägt och sommar,
    Sen jag ditt öga skådat.

Till Kamas tysta nejder
Frän hofvets glans och flärden
En fursteänka flyttat,
Af lyckans gunst förlåten;
Vid flodens brädd en boning
Hon valt i lindars skugga;
Tre unga döttrars skönhet
Var hennes modersglädje.

Mot denna lugna boning
Log månen klar en afton,
Och i dess parker lekte
Med skuggor vårens vindar,
Förföljde och förföljdes.

Då satt bland dessa skuggor,
I dessa vindars värma,
I dessa gömda parker,
En yngling och en flicka;
De språkat tyst i kvällen.

De talte mellan kyssar
Ännu ett ord och många:
Som lätta skyar födas;
På blåa sommarhimlen,
Än purpuröfvergjutna,
Än skära, silfverhvita,
Än dunkelbleka, mulna,
Så föddes i en himmel
Af deras kärlek orden.

Och ynglingen, han talte:
"Otaligt har jag frågat,
En fråga för hvar timme,
Som vinter ägt och sommar,
Sen jag ditt öga skådat;
Och ren högt öfver kullen
På fästet månen stigit,
Och kvällens stunder ila,
Och än jag ville fråga."

Och flickan log och sade:
"Otaligt har jag svarat,
Ett svar för hvarje glädje,
Min furstes nåd beredt mig.
Hur säll i denna boning
Jag lefvat, gömd och skyddad,
En syster ibland systrar,
En dotter hos en moder,
Allt, allt jag sagt och svarat,
Och än jag ville svara."

Den unge fursten talte:
"I denna lugna boning,
En dyr väninnas fristad,
Af veka händer vårdad,
Sin blomstersjäl min blomma
Har vecklat ut i fägring,
Hon lärt att känna mycket,
Att lösa mången fråga;
Ett vet likväl hon icke,
Hvaraf min sällhet kommer,
Då hennes kyss jag möter."

Den sköna flickan talte:
"En seglare på hafvet
Är nu min unge furste,
Han varsnar icke stranden,
Men möts dock af dess dofter;
Då undrar han och söker
Och tror, att själf han gömmer,
Hos sig en skatt af blommor.
O furste, denna sällhet,
Som vid min kyss du känner,
Den är min sällhet endast,
Som doftar dig till mötes."

Men fursten log: "O flicka,
Säll dubbelt du, som äger
Din sällhet som din egen.
När jag, den arme seglarn,
Är från min blomstrand borta,
Då skimrar för mitt öga
Ej någon glädje mera;
Ett ödsligt haf är världen,
I höjd och djup är tomhet,
I hjärtat sorg och saknad.
Sant har Nadeschda talat,
Ett lån är blott min glädje,
Den finns hos henne ensam."

Sin flickas hand han fattat,
Han log ett vårligt löje:
"Min glädje nu jag känner,
Hvad gör Nadeschdas glädje?"

"Min kärlek gör min glädje,
Så är den oförgänglig
Och flyktar ej som furstens."

"Din kärlek gör din glädje;
Så svara, hvad är kärlek?"

Hon log ett vårligt löje:
"Min furste", så hon sade,
"Han vet det ej, han frågar;
O, att jag själf det visste!
Ett vet jag, att mitt sinne
I forna barndomsdagar
Var som en snö på bergen
Emellan jord och himmel,
Så lugnt det var, så fredadt,
Så hvitt, men ock så kyligt.
När solen kom däröfver,
Ett ögas varma strålar,
Då smälte det i floder
Af känslor och af tankar,
Blef fritt och mätte rymder,
Tillförne obekanta,
Blef varmt och blef en spegel
Att fatta blåa himlen
Och jordens blomsterfägring
Och i sitt djup förvara
Det blida ögat ständigt."

"Och hvems, o flicka, säg mig,
Var detta blida öga?"

Hon svarte ej, hon sänkte
Sitt strålomgjutna hufvud
Mot furstens skuldra sakta.
Då kom en fläkt och flydde
I lek emellan löfven.
De skälfde, skuggan skälfde,
Och månens skimmer, gjutet
På flickans svarta lockar,
Bröts ljuft i stilla darrning.

En stund förflöt i tystnad,
Då höjde lätt sitt hufvud
Den sköna flickan åter:
"Otaligt", så hon sade,
"Har nu min furste frågat,
En enda fråga ville
Nadeschda få besvarad:
Två gånger ren mitt öga
Sett dessa lunder löfvas
Och löfven åter falla,
Och endast tvenne gånger
Min furste har besökt oss.
Han sagt dock, att hans glädje
Finns här, ja, här allenast,
Hvi kommer han så sällan?"

En skugga, löfvens skugga,
Kanhända hjärtats äfven,
Föll nu på furstens anlet,
Men så till svar han talte:
"Nadeschda, kejsarstaden
Och krigarärans tjusning
Och hofvets prakt och nöjen,
De hålla Voldmar fången."

Den sköna flickan sade:
"Två gånger blott mitt öga
Sett dessa heder löfvas
Och löfven åter falla,
Och redan tvenne gånger
Har fursten här besökt oss.
När så af kejsarstaden
Och hofvets prakt han fängslas,
Hvi kommer han så ofta?"

Han log, den unge fursten,
En suck dock var hans löje:
"O flicka", så han sade,
"Hur säll jag ville dröja
Hos dig i dessa lunder,
Med dig en boning söka
Långt bort från kejsarstaden,
Som fågelparet söker
Ett bo blott för sin kärlek.
Men, ack, hos dig en timme
Får ägas ej, blott stjälas.
Två mörka makter hota
Min sällhet oupphörligt,
Den ena är min broder,
Min moder är den andra."

"Sin broder fursten nämnde,
Stör han en broders lycka?"

"Du minns en stund, o flicka,
Du minns den första gången,
Då våra blickar möttes,
Ditt hjärta och mitt hjärta.
Då var min broder nära,
Han såg dig, och din anblick
Spred i hans barm en låga,
Vild, dunkel, outsläcklig.
Sen denna stund en vålnad
Från nejd till nejd han irrar,
Ett mål blott har hans irring,
Han söker dig allena.
Nadeschda, från din furste,
Från alla jordens makter,
Från himmel och från afgrund
Hans våld dig rycka skulle,
Om han din fristad visste."

"Min furste nämnt sin moder,
Har hon ej modershjärta?"

"Nadeschda", så han sade,
"Kall, dunkel, obeveklig
Och stolt är denna moder,
Natalia Feodorovna.
Ej lifvets späda fröjder,
Ej hjärtats rätt hon aktar,
Monarkers nåd allenast
Och höga anors skimmer
Och slafvars mängd och stjärnor,
På bragdens bana vunna.
O flicka, ej din skönhet
Hos dig hon skåda skulle,
Ej dina ögons himlar,
Ej denna själ, som spelar
Med dagrar och med skuggor
I dragen af ditt anlet;
Slafvinnan, blott slafvinnan
I dig hon skulle skåda,
Och visste hon min kärlek,
Hon slet dig från min sida,
Om stycken än dig följde
Af mitt förblödda hjärta."

Sin arm liksom i bäfvan
Kring flickans lif han slutit,
Men, mot hans skuldra lutad,
Hon hördes sucka sakta:
"O mina barndomsminnen,
O ljufva fröjder alla,
Du sol i blåa rymden
Med dina ljusa dagar,
Du jord med gräs och blommor,
O källor, floder, sjöar,
Förtrogna, dyra vänner,
Om jag er aldrig skådat!
O, att i praktens salar
En fånge lik jag vuxit,
Blott skådat lampors skimmer
Och vandrat stel i glansen
Af guld och af juveler!—
Då ägde jag kanhända
Som Voldmar stora anor,
Då vore jag furstinna,
Fick älska den, jag älskar,
Och älskas ock tillbaka."

Hon talte, ljuden dogo
På hennes rosenläppar,
Och fursten teg.—I himlen
Af deras kärlek föddes
Ej ordens skyar mera,
Och tyst och klar var kvällen.

FEMTE SÅNGEN.

    I långa tider ren
    Han från sitt trogna folk har varit borta;
    Nu, lik ett fruktbart år,
    Välsignelse till våra tjäll han bringar.

Ren tvenne år förgått,
Sen i sin hydda ensam blef Miljutin.
Det var en morgonstund,
Den gamle gått att andas vårens vindar.
En rönn i blomning stod
På gården, under den han valt sin hvila.
Allena satt han nu,
Allena, ty Nadeschda var försvunnen;
En sparf, en svärm af bin
I trädets topp hans enda sällskap voro.

Då kom en gammal vän
Och hälsade den gamle under rönnen:
"Miljutin, fröjda dig,
Ett budskap fullt af glädje jag dig bringar."

Den åldrige såg opp
Och räckte handen åt sin gäst förtroligt:
"Hvad budskap bringar du?
Har landet vunnit frid med glans och ära,
Har segerns Gud i nåd
Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?"

Den komne talte så:
"Långt närmare är fröjden oss, o broder;
Vår furste kommen är,
I natt vid slottet stannade hans vagnar.
I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Från slottet denna dag
Får ej behofvet vända hjälplöst åter,
Så har den ädle talt,
Och gåfvor regna där ur fulla händer."

Miljutin drog en suck:
"Hvad vållar maktens mildhet", så han sade,
"Har furstens blick igen
På en af våra tärnors fägring fallit?
I afton sluts kanske
Ditt öga, broder, under gyllne drömmar,
I morgon vaknar du
Och ropar utan svar din enda dotter."

Han sagt det, och en tår
Låg kvar ännu i fårorna på kinden,
När skyndande ett bud,
Med rika skänker lastadt, hann den gamle:
"Hell dig, Miljutin, hell!"
Så talte tjänarn och sin börda lade
För gubbens fötter ned,
"Hell dig och dina glada framtidsdagar!
Hör nu vår furstes ord:
Miljutin är af folket här den äldste,
Hans ålderdom skall bli
Som sommarkvällen full af ljus och glädje."

Från tufvan, där han satt,
Upp stod den gamle, tog sin staf i handen,
Han svarte ej, han gick,
Han styrde tyst sin trötta gång till slottet.

Men i sin höga sal
Satt Voldmar nu med oförmörkad panna.
Han talte milda ord,
Sin gamle, trogne tjänare han sporde:
"Vladimir, sen jag minns,
Från mina första år ditt hufvud grånat,
Nu säg, hur länge ren,
En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"

Den gamle stod en stund
Med handen på sitt rika skägg betänksam;
Omsider, skakande talte
Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte:
"Hur länge, vet jag ej,
O furste, blott bekymret mäter tiden.
Hvad är att räkna år
För den, hvars lif en vårdag likt förflutit!
Jag var ett barn ännu,
När af er höga furstesläkt jag upptogs,
En yngling var jag, när
Er ädle faders första steg jag stödde."

Furst Voldmar såg med nåd
Den åldrige och talade och sade:
"Vladimir, från mitt slott
I morgon ren af tunga värf jag kallas,
Jag får ej dröja kvar,
Att ej ett oblidt öga ser min lycka.
Men du skall lefva här,
Din trohet här skall härska i mitt ställe
Hvad du befaller, skall
I slottet ljuda som min egen vilja.
En finns dock här, hvars bud,
Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,
Men doldt, men obemärkt,
Att ingen dödlig anar hennes välde.
Af dig blott sedd och känd,
Beslöjad djupt för hvarje annan, kallas
I byn din dotter hon
Och är för dig allena härskarinna.
Vladimir, trogne, säg,
Har nu du fattat, hvad din furste menar,
Och kan han resa trygg
Och veta, att hans vilja ej försummas?"

Den trogne gubben log,
En blick af kärlek på sin herre fäste
Och förde gladt sin hand
Mot borgen af sitt höjda bröst och talte:
"O furste, gammal är
Vladimir ren för obekanta seder,
Att lyda var han van,
Af inga makter lär han mer ett annat."

Han talte dessa ord
Och gick på furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.

Han dröjt ett ögonblick,
Då dörren uppläts dristigt af Miljutin;
Den åldrige steg in,
Af tjänarskaror fåfängt återhållen.
Först när af furstens blick
Han möttes, stannade han stum i vördnad
Och böjde djupt sitt knä,
Mot golfvet sänkande sin höga panna.

Från Voldmars anlet flög
Den skymt af vrede snart, som först där röjdes,
Och vänligt sträckte han
Emot den årbetyngde slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gör, att så din furste du bestormar?
Stå upp, hvad är din bön?
I dag går ingen sorg från denna boning."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan;
En lärka ägde jag,
Din hök har röfvat henne från min hydda."

Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
Jag har en näktergal,
Den vill jag ge dig i din lärkas ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af milda ljud och näktergalars sånger.
En bild, en helgonbild,
En svag, förgänglig bild af alm jag ägde,
Den var min hyddas skatt;
En röfvare ifrån ditt slott den stulit."

Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
En bild af guld jag har,
Den vill jag ge dig i din almbilds ställe."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af löftens glans och gyllne skatters skimmer.
En dotter ägde jag,
Hon var min lärka, hon var helgonbilden,
Hon en slafvinna var,
Din makt har tagit henne från mitt hjärta."

Då såg furst Voldmar opp,
Hans panna strålade, hans kinder glödde;
"Miljutin", sade han,
"I dag går ingen sorg från denna boning."

En suck, ett ljud, en ton,
Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar,
Och se, den slutna dörrn
Till praktgemaken uppläts i detsamma,
Och mera skön blott nu
I purpurdagern af ett ljusnadt öde,
En rosig vårsky lik,
Stod för den gamles häpna blick Nadeschda.

Furst Voldmar log med nåd,
Han tog den komnas hand i sin förtroligt,
Till gubben, där han stod,
Han förde fram hans sköna fosterdotter:
"Miljutin, trogne slaf,
För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen,
En helgonbild af guld
För den af alm, som togs ifrån din hydda.
Min gåfva du försmått,
En dotter sörjer du, en späd slafvinna;
Jag en furstinna har,
Jag ger dig henne i slafvinnans ställe."

En tår, som daggens pärla klar,
I purpur glödde på Nadeschdas kinder,
Och tyst och utan ord
Hon kysste leende den gamles panna.

SJÄTTE SÅNGEN.

    O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
    Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
    Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
    Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.

Men i sitt slott, det höga, vid Volgas flod,
I marmorsalen ensam bland bilderna
Af hädangångna, lysande anor satt
I glans Natalia Feodorovna själf.
Här, så furstinnans vilja bestämt det, här,
Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,
Sen långa år i fädernas hem ej sedd,
Inför sin moder träda. Som till en fest
Var salen ordnad, purpurgardinerna
Från alla bilder vecklade opp i prakt,
Och högst vid bordet jämte furstinnans plats
Stod, ställd för sonen färdig, en taburett.

Den stolta modren väntade, timmen slog,
Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej.
Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens,
En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr,
Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör
Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.

Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp,
Som om mot sonens mörker hon mörknat själf,
Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande,
Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg
Och rörde moderligt med en kyss hans kind.
"Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var!
Med rättvis stolthet ser jag min ädle son
I sina anors strålande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer som förr,
Men pröfvad, van att handla, beredd kanske
Att själf sitt rum eröfra bland dem en gång.
Min son, från hemmet länge du varit skild.
Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf,
Har du ej yppat, jag det ej frågat har;
Min önskan varit sådan, jag velat så.
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val
Af ärans banor ville min ädle son
Jag öfverlåta, Ville behålla blott
En rättighet, den bästa, en moder har,
Den att få hoppas allt af ett älskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frågar jag,—dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig—
Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans
I ärans rymd din trånande blick du fäst."

Så var furstinnans hälsning. Hon satte sig
Och med ett tecken viste sin son hans plats.

En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund
Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar,
Men till ett skugglikt leende rördes blott,
Och hög tog åter ordet hans moder då:
"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,
Som dessa bilder fråga, besvara dem;
Välan, min stolta, strålande fröjd det är
Att själf för eget lugn ej behöfva svar.—
Se opp mot denna kvinna, min ädle son,
Det svarta ögats glödande elddjup se
Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock!
Din moders ättemoder af furstlig stam,
Bland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var.
En son hon hade. Bort från sitt hem han for
Som du, for tidigt, dröjde i åratal
Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor.
Då kom en gång af hennes bekanta en,
En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född,
Fast med ett dunkelt vapen förenad då.
Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk
Blef växladt, mången fråga om förr, om nu,
Och så omsider sporde den främmande:
En son du äger, gläder förhoppningsfull
Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf,
För fridens eller krigets, bestämdes han?
Hon log, din ättemoder, och gaf till svar:
'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg,
Hans blick blef varm, hans fäderneboning trång,
Han tog sitt arf, han sökte en öppen värld
Och kämpar nu, kvar, huru,—jag vet det ej.'
Men full af undran talte den andra än:
'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du?
Du mor med känslor varma som blickens glöd,
Du lämnar åt sitt öde din enda son?
Omöjligt.'—Så hon sade; i höghet då
Uppstod furstinnan, räckte den främmande
Sin hand och talte aldrig förgätna ord:
'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock,
Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns,
Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.'—
Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor,
Af hennes ande äger ock jag ett arf."

Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf:
"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här,
Säg själf, om till din glädje, om till din sorg;
Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag,
Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är."

En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick
I sonens öga hade hans moder fäst,
Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt
Och sträckte majestätlig sin hand mot en:
"När denne stjärnomstrålade", sade hon,
"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem,
Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm,
Så utan yttre, skimrande glans som du.
Hans fader fallit tidigt i Peters strid
Mot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor
Sett nyss sin boning härjas af fiender
Och satt, en värnlös änka, i plundradt slott.
Pultavas fält var blodadt, och ryktet flög
Med segerbudskap, jublande vidt, då såg
Sin son hon återkomma; allena, tyst,
Med vinst blott af en blekare kind han kom.
På honom, fast sen länge ej sedd, ej spord,
Sitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum,
Att sköflad så han kom till ett sköfladt hem.
En dag försvann, knappt grydde den andra, när
Af jubel nejden fylls, och från höjd och däld
Hörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är!
Ej mer som förr i sällare tider kan
Den ädla ägarinnan af slottet nu
Vid tsarens fot begära en ynnest, be
Att få ett ögonblick hans värdinna bli.
Allena, osedd, gömd i ett sidorum,
Hon öppnar blott ett fönster och skådar tyst
Mot vägen, vill blott blicka välsignande
På fosterlandets far, då han flyr förbi.
Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann
Han skyndar fram, af dånande vagnar följd,
Och skaran nalkas, glimmar, försvinner,—nej!
Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård.
En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande,
Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar,
Dock går hon glad att möta sin höge gäst
Och hinner vestibulen med hastad gång.
Hvad syn! Där står monarken i höghet ren.
Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser
Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss
På kind, på mund, på panna af honom höljd.—
Min Dmitri, denne yngling, som kom som du
Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer
Än hvad han ville synas; i mången strid
Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod
Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår
Han bar, var tsarens gunstling, var general."

Så talte hon; en leende ljusning flög
Kring hennes anlets mildrade majestät,
Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu
I hemsk förvandling smälte och brast i ord:
"Hör opp", han sade, "moder, att se mig an
Med denna svärmiskt forskande, sälla blick,
Som anar gömda strålar af tsarers nåd
Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.
Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du
Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått,
Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd,
Fast med din smärta, moder, den köpas skall."

Han teg och strök sin panna och talte än:
"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men andra stjärnor lyst för din Dmitris blick,
Två stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga,
De bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod,
Och kärlek är den ena, den andra hämnd."

Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum
Furstinnan satt, han såg det och vidtog än,—
Hans röst var vågens röst, då i storm den slår
Mot klippans barm och brytes och suckar dof:—
"Från barndomsåren var jag din mulne son,
Den andra, ständigt, ständigt den andra blott;
Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf
Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott
Min broder for, jag följde, en främling lik.
Välan, en sällhet grydde för mig ändå,—
Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt.
Då sprang min ena stjärna ur natten fram,
Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban
I år af kval, och nu den mig lyste hit.
Min moder, denne lycklige, ljuse son,
Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han—
Med en slafvinna fostrar han ättens hopp,
En låg lifegens dotter hans maka är."

En blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick,
Furstinnans anlet darrande öfverfor,
En ljungelds hemska, flyktiga återsken,
Och nu med kufvad smärta begynte hon:
"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd
En broders olycksöde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla.—På Rysslands trott
Finns den, som vet att vörda en moders sorg.
Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst
Jag ber den höga skydda vår ädla ätt
Mot en vanbördings brott, som befläckar den.
Var lugn, jag ägt två söner, jag äger nu
Blott en, med dig ej täflar en annan mer;
Var lugn, min son, olycklige, mörke son,
Din ena stjärna lyst dig till önskadt mål."