FJÄRDE SCENEN.
DE FÖRRA. RHAISTES.
RHAISTES.
Är det ditt bud, o konung, som förs ut?
LEIOKRITOS,
Hvad sker,
Hvad förehafves?
RHAISTES.
Hör mig! Sen jag fåfängt sökt
Leontes genom oleasterlunden, går
Jag upp på Xuthosberget för att spana än.
Här, konung, djupt i dalen märks af stormen nu
Blott brutna ilar, men där oppe rasar den
Ohämmad, bryter pinier ned och jagar vildt
Mot strandens hällar hvita vågor söder från.
Jag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir
Två skepp i kamp med böljorna; det ena, kändt,
Bär hit från Sparta dina sändebud och når,
Af vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg.
Det andra, okändt, tycks, från öster kommande,
Mot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren
Det lyckligt väjt och söker ligga opp förbi
Galastors klippgrund; då, då brister seglet, slits
Af stormens il i stycken, och mot hällarna
Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås.
I samma stund ser jag den djärfve fiskarns son
I spetsen för en skara landtmän skynda ned
Och hinna stranden. Ren bland båtar, dragna upp
På sanden där, en åttaroddig välja de
Och börja skjuta den i sjön. Då kommer jag
Och i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp.
De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han
Uppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot
Han ser sig spilla fåfängt, fattar rasande
En julle han, kullstöter mig, som hindra vill,
Och far allena.
LEONTES.
Fräcke, och du vågar så
Inför din konung tala om ditt nidingsdåd!
LEIOKRITOS.
Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud.
LEONTES.
Säg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej!
LEIOKRITOS.
Jag vill ej se en okänd främling landa här
På denna ö. Från hafvet, så en siare
Mig förespått, min ofärd en gång komma skall.
Om därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång
En främling strandar vid vår ö, har jag befallt,
Att ingen må i deras domar gripa in.
Vill någon blidkad gudom, de förtörnade
Till trots, åt den i nöden stadde bistånd ge,
Kan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp.
Så har jag tänkt.
LEONTES.
Förtörnas, höga Dike, ej,
Att jag din helga altarflamma släcker ut!
På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet,
Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här
Är själfva marken oskär, luften pestbemängd
Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse.
LEIOKRITOS.
Du går?
LEONTES.
Jag går.
LEIOKRITOS.
Hvart?
LEONTES.
Dit, där ädelmod och nöd
Min hjälp behöfva.
FEMTE SCENEN.
LEIOKRITOS. RHAISTES.
LEIOKRITOS.
Rhaistes, lämna ynglingen
Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut
Om någon våda hotar. Var försiktig dock
Att ej i otid reta honom. Spännas får
För högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag
Dock ytterst all min trygghet. Var åskådare,
Ej annat; fordras handling, lämna den åt mig!
Gå, jag vill möta mina sändebud.
RHAISTES.
Var lugn
Och lita på min klokhet!
(Går.)
SJÄTTE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Zeus, allhärskare!
Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill
Och hvad man måste, detta köldomhärjade,
Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott
Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar,
Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld
Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör:
Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt,
Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt,
Är det att vara konung? Hvarför lärde jag
Så sent ditt värde känna, höga mausolé
På askan af min sällhet, dig, o kungamakt?
Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet
Så mycket ens, att aska kunde återstå,
Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste
Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer:
En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft,
En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln,
Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?
Jag är en konung.
SJUNDE SCENEN.
LEIOKRITOS. EN BUDBÄRARE.
BUDBÄRAREN.
Konung!
LEIOKRITOS.
Hör, det ljuder dock!
Säg mig, hvad vill du?
BUDBÄRAREN.
Konung, dina sändebud,
Nyss återkomna, skickat mig i förväg hit.
Om här du vill dem vänta, äro redan de
På vandring hit och skola snart dig träffa här.
Om du bestämmer annan ort till mötesplats,
Skall med ditt bud jag skynda till dem åter.
LEIOKRITOS.
Man,
Du har då sett dem?
BUDBÄRAREN.
Jag har talt med dem, o kung!
LEIOKRITOS.
Hvad sade de?
BUDBÄRAREN.
Blott hvad jag själf dig sade nyss.
LEIOKRITOS.
Du sett dem. Säg mig, när du ser en människa,
Förstår du, om hon gömmer glädje eller sorg?
BUDBÄRAREN.
Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt:
LEIOKRITOS.
Hvad hade deras?
BUDBÄRAREN.
Dag.
LEIOKRITOS.
Med glada bud alltså
De återkommit. Svara, att jag väntar här.
Men du, hvad gör din glädje, efter äfven du
Har i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick
Du nyss en önskan uppfylld?
BUDBÄRAREN.
Hvad jag önskar, fylls
Af goda gudar ständigt.
LEIOKRITOS.
Mäktig är du då
Långt mer än jag, din konung. Säg, hvad är ditt värf?
BUDBÄRAREN.
Jag vallar dina getter.
LEIOKRITOS.
Och de önskningar,
Dem gudar städse fylla, hvilka äro de?
BUDBÄRAREN.
En dryck ur källan, föda af min hjord och sen,
Då solen bränner, skygd af ett bland lundens träd.
LEIOKRITOS.
Behöfs så litet för att ge ett anlet dag?
BUDBÄRAREN.
Behöfves mer, o konung, så behöfves allt.
LEIOKRITOS.
Gå, akta dig att pröfva själf, om sant du talt.
ÅTTONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Så är den stund då kommen, när mitt öde skall
Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den
Välkommen, om min ofärd ock den med sig för.
Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är,
Kan så mitt inre sönderslita, skaka så
Min kraft, som denna sviktning, städse kastande
Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn.
Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung?
Jag var en undersåte, kan det blifva än.
Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag
För min skull, för Leontes skull dock allra mest.
Att en gång lämna honom spiran obestridd
I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål!
Han skall den kunna äga utan brott, han skall
Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna.
För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans
Och bära bördan, lönen bäre sedan han.
Dock se, de nalkas redan, mina sändebud.
NIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.
LEIOKRITOS.
Var hälsad Adamastor, du, och du, o son
Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,
Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu
Förloppet af er sändning, hvarken minskande
Af skonsamhet det onda eller ökande,
Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.
ADAMASTOR.
Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen
Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den.
LEIOKRITOS.
Haf tack för dessa glada förebud i ord
Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem!
ADAMASTOR.
Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam
Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring,
Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här.
Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag,
Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så
På din befallning gingo vi och råkades
Till slut vid skeppet åter, som oss väntade.
Nu tag emot Atridens broderhälsning först.
Din härskarrätt på Salamis erkänner han
Och ingår villigt det förbund, du föreslår.
Gladt var att höra dessa ord af honom själf
Liksom att skåda honom, drotten, krigaren,
Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf.
LEIOKRITOS.
Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?
ADAMASTOR.
Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag
Ur husets förrum in i salen, där han satt
Ibland förtrogna, efter långa irringar
Omsider sorglös spisande vid eget bord.
Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram
En stol för mig invid hans sida, där jag sen
Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin.
Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt,
Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån
Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?"
När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis
Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då
Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik,
Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot.
Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.
Att jag var sänd af dig, den nye härskaren
På denna ö, jag sade; att gemensamt hat
Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann
Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans.
Då blef han åter ljusare att skåda, bort
Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn
Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.
LEIOKRITOS.
Han mörknade vid svaret, att från Salamis
Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?
ADAMASTOR.
Hör vidare, o konung! När till mildhet så
Han återvändt, då länkade försiktigt jag
Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes.
Blott lätt berörande din oro, att ännu
Ditt välde kunde hotas, din medtäflare
Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos,
Om dennes öde vore konungen bekant.
Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf
Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han,
"Så säker för min hätske oväns son, som jag
Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin.
Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock,
Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.
LEIOKRITOS.
Och detta sade Menelaos, Spartas kung?
ADAMASTOR.
Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.
LEIOKRITOS.
Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt,
Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ
Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där!
Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott
Hans höga tempeltjänarinna bådar mig;
Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord,
Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand
Den stund, det med den andra mättar dödens hugg.
ADAMASTOR.
Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag,
Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet
Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.
LEIOKRITOS.
Jag lyssnar.
MEDON.
Konung, hvad jag vid min sändning sport,
Vill, som det förefallit, jag förtälja dig,
Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan.
Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid
Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag
Prästinnan fann, det doldas genomskåderska.
Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt,
Med handen under lockomflutna pannans snö.
Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot
Jag lade ned och föredrog ditt ärende,
Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp
Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige",
Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut,
När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?"
LEIOKRITOS.
Var hon förtörnad eller ofärd bådande?
MEDON.
Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska,
Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från
Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande.
Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad
Och åt det för att motta gudens anda; sist
Hon på hans trefot öfver hålan satte sig.
Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs
I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå
I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild
Den helga yrseln svindlade i hennes blick.
Det var, som om ur jordens tysta innersta
En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott
I dagen stigit och prästinnan genomträngt.
Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung
Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom;
Så se och lär och vet och känn och hör och döm:
Trygg härskarn är på Salamis, så länge än
Leontes icke fallit för sin faders svärd!"
LEIOKRITOS.
Så, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar?
MEDON.
Af hans prästinna gafs det med de ord, du hört.
LEIOKRITOS.
Rätt sade, Adamastor, du, att lyckosam
Er sändning var, och glädjefullt det blir för mig
Att med en kunglig gåfva vedergälla er.
Dock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss
Invid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts;
Hjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan.
Till stranden skynden under Xuthosbergets fot
Med min befallning. Bjuden folket lägga ut
Med alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem!
Om några af de arma, förolyckade
I land man lyckas bringa, så, om lifvet än
Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt
Att dem från döden rädda, vederkvicka dem.
(De gå.)
TIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
I denna lycka, större än min djärfvaste
Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr
Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige,
Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl?
O villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan,
Blott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt?
Min son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej
Min hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf.
Kan större lycka köpas för ett bättre pris?
Om på hans fall min säkerhet berott, om mig
Det förelagts att döda honom eller själf
Min ofärd skapa,—lycka, spira, kungamakt,
Ja, lif jag gärna velat offra för hans lif.
Och nu, nu unnas mig behålla detta allt
Med det beting blott, att jag honom spara vill.
För hvem har jag då trotsat dessa mödor, all
Den strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem?
För honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart
Till Hades skuggor vandra, åren bjuda så.
Men han är ung, i honom skall jag lefva upp
Och härska åter, genom honom skall mitt verk,
Min ära gå till sena ättlingar i arf.
Och emot honom skulle riktas detta svärd?
För mig är döden ej ett slut, blott han finns till,
Men utan honom upphör ren i lifvet jag.
Ja, tagen mot min tacksamhet också därför,
Att jag får vara konung nu, ej härska blott,
Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig
Och viker undan. Ha, så har det varit förr,
Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit!
Eubulos kom, din konung kallar dig.
ELFTE SCENEN. LEIOKRITOS. EUBULOS.
EUBULOS.
Hvad är
Din vilja?
LEIOKRITOS.
Säg mig, kommer du från stranden, där
Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof?
EUBULOS.
Ja.
LEIOKRITOS.
Och hvad budskap kan du bringa därifrån?
EUBULOS.
Ett, som för dig ej torde vara angenämt.
LEIOKRITOS.
Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp?
EUBULOS.
En ringa, dock en större, än du önskat den.
LEIOKRITOS.
Hvad har man kunnat rädda?
EUBULOS.
En, en yngling fanns
I hafvets bränning af min son och togs i land.
LEIOKRITOS.
Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?
EUBULOS.
Hans mund är sluten, och hans blick är likaså,
Och endast svagt han röjer än en skymt af lif.
LEIOKRITOS.
Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg?
EUBULOS.
Blott några spillror simma än på vågens rygg.
LEIOKRITOS.
O hårda öde, hvarför visste jag ej förr,
Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är.
Säg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man
Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt?
EUBULOS.
Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs.
LEIOKRITOS.
Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få.
EUBULOS.
En fråga, konung, ville jag dig göra nu,
Om det mig unnas.
LEIOKRITOS.
Fråga, det förmenas ej.
EUBULOS.
Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu
I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott
Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram,
Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd?
LEIOKRITOS.
Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt!
Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer.
EUBULOS.
Hvad?
LEIOKRITOS.
Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.
Den tid har varit redan, då på strandens fjäll,
I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott,
Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik,
Med trägen möda hämtande en sparsam kost.
Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall
Ej heller komma; så kan allt förändras.
EUBULOS.
Ve.
LEIOKRITOS.
Den mark, du ägt, skall åter en gång blifva din;
Med eget spann du plöja skall din egen teg
Och egna skördar bärga.
EUBULOS.
Ve, o konung, ve!
LEIOKRITOS.
Du hatar Rhaistes, fruktar, att hans öfvermod
På nytt skall från dig rycka, hvad du fått på nytt;
Var trygg, du är från denna stund i mitt beskärm,
Och större är din konungs makt likväl än hans.
EUBULOS.
Ve, ve, hvad moln af mörka sorger skocka sig!
LEIOKRITOS.
Jag vet det, mer än eget väl bekymrar dig
Dens öde, som hos dig sökt skydd. Du fruktar, hvad
Tekmessas lott skall blifva; slå din oro bort!
I mig hon finna skall, hvad hon förlorat har.
Har Ajas fallit, sörjer hon Eurysakes,
Är äfven jag en konung, kan och vill och skall
Med outtröttlig omsorg henne hägnad ge
Och hennes öde lindra.
EUBULOS.
Jag har sett dem, sett
En skymt af dina sändebud, som kommo nyss
Ifrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl!
LEIOKRITOS.
Ditt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej.
Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve
För hvarje glad förändring, jag bebådar dig.
Säg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med?
Är det ett ondt att, länge fattig, blifva rik,
Att, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn
Och se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd?
Hvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor
I mina stolta löften, att din värnlöshet
Jag gäcka vill med falska förespeglingar?
Vid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i
Den svages förödmjukelse. Om hård förut
Jag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång.
Förstå mig blott!
EUBULOS.
För mycket ren jag dig förstått.
Just att du menat verkligt, hvad du talat nu,
Det gör min sorg, det pressar mina verop fram,
Det visar, konung, att du icke fruktar mer.
LEIOKRITOS.
Missunnar du mig lyckan då att vara trygg?
I slutna gåtor älskar du att gömma dig.
EUBULOS.
Så hör en fråga, som för dig dem öppna skall:
Finns han ej mer, Eurysakes, är allt förbi?
LEIOKRITOS.
Han finns ej, därför byt för hoppet ankargrund,
Ty fåfängt fäste söker du hos Ajas son.
EUBULOS.
O nidingsdåd, o skändlighet, skall gudars straff
Ej ån gång krossa dessa lömska mördare
Af allt, hvad ädlast mina fäders land har födt?
Finns ingen makt, som länkar blinda ödens gång?
Jag lefver, jag, och Telamon är död, och död
Är Ajas äfven, fallen är Eurysakes.
Jag, jag den arme, krälar än i dagens ljus,
Och dessa gömmer natten! Ha, du lofte nyss
Min välfärd främja, gör det, drag ditt svärd och stöt
Det djupt i detta hjärta! Denna gärning blir
Den enda gunst, för hvilken jag vill tacka dig.
Hvad, skall jag lefva för att se dig härska här
Och höra om Atridens seger ryktets röst,
När ingen kärlek gör mig ögonblicket ljuft
Och ingen framtid mer mig lofvar hämndens fröjd?
Nej, töm min blod för dina fötter! Kunde den
Lik Nessos etter stänka allt sitt hat på dig
Och dig förbränna!
LEIOKRITOS.
Du är bitter, gamle man;
Men sorgen själf är bitter, den förbittrar lätt.
Om rättvist eller orättvist du hatar mig,
Det döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott.
Ty alltför litet vore jag min lycka värd,
Om jag ej kände, att dess bästa gåfva är
Den, att jag nu fördraga får, får vara mild.
Du hatar mig, må vara! Mer än fjällets is,
Af vintern ammad, varar hatet evigt ej;
Det smälter opp, när godhet, vårens värma lik,
Ej tröttnar att däröfver hvila dag från dag.
Så skall den tid väl komma, när du finna skall,
Att Ajas ätt ej ensam är din kärlek värd
Och ensam ej den äger. Nu, till dess, ställ fritt
Mot mig din is, mot dig mitt solljus ställer jag.
(Eubulos aflägsnar sig.)
TOLFTE SCENEN.
LEIOKRITOS
(allena).
Han vandrar bort, han unnar mig ej svar en gång;
Dock kan jag icke vredgas. Gudar, när skall jag,
När skall min ätt med sådan trohet fattas om?
Fanns på min ö ett sinne, där så ädel grodd
Sin växt, sin trefnad funne, o, som frön därtill
Jag ville stycken af mitt eget hjärta så
Och med min blod dem vattna. Kärlek! Trohet! Dock,
Jag, äfven jag skall finna er, jag vilja har,
Har ingen, som jag fruktar mer, och jag är kung.
TREDJE AKTEN.
(Öppen strand. På afstånd ut till sjöss klippor och hällar. Vid stranden båtar och spillror af ett skepp. På sanden, nära en krökt, lummig pinie, en skeppsbruten, liggande liflös.)
FÖRSTA SCENEN.
LEONTES. HYLLOS.
HYLLOS.
Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss.
LEONTES.
Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick?
HYLLOS.
Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också.
LEONTES.
Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det.
HYLLOS.
De andra handlat lika, om de vågat blott.
LEONTES.
För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg?
HYLLOS.
Nej, för din faders vrede, som oss hotade.
LEONTES.
Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt
Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt.
Gå, red i skuggan under pinien här en bädd
Af löf och mossa, där han hvila får, till dess
En gud kanske ur dvalan väcker honom opp,
Ty vi försöka fåfängt.
HYLLOS.
Furste, öppet vill
Jag tala ut min mening, fast du väja tycks
Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är
Leiokritos på denna ö. Här finnes ej
Bland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl,
Fast fruktan binder en, en annan vinstbegär.
Ej är det kärlek dock till forna konungar,
Som väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott
Ibland oss minnas Ajas än och Telamon.
Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott,
Hans orättvisa, hårda, grymma härskarbud.
Du, äfven du, dem hatar, måste göra det.
Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig,
Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung!
Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu,
Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar
Oss varit lika många prof af ädelmod.
Tag spiran du och härska, plåna ut den skymf,
Som inför Hellas fläckar nu ditt fosterland:
Att våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd,
För alla helig, här förnekas mänsklig hjälp.
På dig vi lita.
LEONTES.
Yngling, är Eubulos ej
Din fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak
Du nyss mot öfvermakten trädde kampberedd?
HYLLOS.
Hvi denna fråga, furste? Obekant för dig
Kan det ej vara, att Eubulos' son jag är.
LEONTES.
Jag har en fader, äfven jag, Leiokritos.
HYLLOS.
Vi räkna oss som söner till vårt fosterland,
Vi unga, så du borde göra, äfven du.
Ej finns för oss en större plikt, än den oss ges
Af Salamis; och ropar nu dess stämma högt:
"Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!"
Då tvekar bland oss ingen om hvad göras bör.
Men du skall föra oss till målet.
LEONTES.
Djärfve, säg,
Förstår du mina ord ej, eller aktar du
En varning ej, med saktmod gifven, efter så
Du dristar detta upprorsskrål förnya än?
Vet då, att om du vågar detta språk ännu,
Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd
Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot.
är detta nog, säg, fattar du min mening nu?
HYLLOS.
Rätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig,
Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.
LEONTES.
Han rörde handen, tyckte jag, den drunknade.
HYLLOS.
Jag såg det ej, frånvarande min tanke var.
LEONTES.
Finns ingen här, erfarnare i läkedom
Än vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst
Här kunde bringa räddning.
HYLLOS.
Låt mig kalla hit
Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus,
Förstår och vet och ser hon mer än seende.
LEONTES.
Gå, hämta henne!
HYLLOS.
Furste, hennes ledsven skall
Väl finna vägen hit med henne. Kommer hon,
Kan jag bli borta.
LEONTES.
Hvad? Min fader nalkas själf.
Ser jag en dröm, är denne man Leiokritos,
Så olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus,
Och nyss så mörk och dyster? Gudamakter, hvad
Har denna ändring vållat? Dessa sändebud,
Knappt från sin resa återkomna, hafva de
Ett budskap medfört, som hans sinne så förbytt?
Förvånad hörde jag af dem hans hälsning nyss
Att rädda allt, hvad räddas kunde. Dubbel är
Min undran nu, då honom själf jag sådan ser.
ANDRA SCENEN.
LEIOKRITOS. LEONTES.
LEIOKRITOS.
Hell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgång har
Ditt ädla värf att räcka mänsklig hjälp?
LEONTES.
Du ser
Den ende här, som räddats; blott ur hafvets våld
Likväl, men ej ur dödens.
LEIOKRITOS.
Djup hans dvala syns,
Och smärtsamt är att finna, att förhållanden
Vår hjälp försenat; mest dock för de andras skull,
Dem böljan slukat. Landsmän voro de kanske,
Hellener födda. Denne man är blott en slaf,
Att döma af hans klädnad, blott en rå barbar,
Som byte tagen eller köpt på okänd kust.
LEONTES.
Hans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas,
Bekräftar sådan mening; men hans anlete,
Betrakta det, o fader, säg, om Hellas födt
En bild mer skön än denne bleke yngling här?
LEIOKRITOS.
Ha!
LEONTES.
Hvilken höghet bor på denna panna ej!
LEIOKRITOS.
Hvad syn!
LEONTES.
Hur mången ljungeld har ej slocknat ut
Med dessa slutna ögon!
LEIOKRITOS.
Underbara lek!
LEONTES.
Och dessa läppar, trotsande i döden än
Och dock så veka! En hellen är denne dock,
Han kan ej annat vara, fast hans öde visst
I hårda lägen honom kastat.
LEIOKRITOS.
Son, du var
Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns
Du mer sköldbärarn Ajas?
LEONTES.
Som en nattlig syn
Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp,
Som steg ombord, af jubel följd och klagorop.
Men af den ädle hjälten, folkets höfding, har
Jag intet minne.
LEIOKRITOS.
Skåda denne yngling då.
En sådan var han, Ajas, något år kanske
I ålder framom honom, olik äfvenså
Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft;
Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt,
Så lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser.
LEONTES.
Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört
Med denne yngling till vår strand Eurysakes.
LEIOKRITOS.
Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss
Af honom, då han låge död som denne nu.
LEONTES.
Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp,
Om blott en konsterfaren vård han finna kan.
LEIOKRITOS.
Finns någon här, som kunde skänka honom den?
LEONTES.
Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem,
Hon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit.
LEIOKRITOS.
Men om till lif hon skulle väcka Ajas son?
LEONTES.
Hans lycka vore detta, men vår undergång.
LEIOKRITOS.
Var lugn och gör för främlingen, hvad göras kan.
Hvemhelst han än må vara, är Eurysakes
Han ej, ty Ajas ättling sofver djupare,
Än att han kunde väckas mer af mänskokonst.
LEONTES.
O, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt
Din mening, fader?
LEIOKRITOS.
Flyktad är den mörka tid,
Då varsamheten, fruktans dotter, sluten höll
Inom min barm hvar ädel drift, en fånge lik.
Nu får jag vara konung, får förlika fritt
Min handling med min vilja. Ingen skräckbild gör
Mitt välde ovisst, min medtäflare är död.
LEONTES.
Hvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt?
LEIOKRITOS.
Från Menelaos, Spartas konung, bragtes den
Af mina sändebud tillbaka. Hvar och hur
Eurysakes mött döden, har jag ej försport
Och vill ej heller spörja; det är nog, att visst
Hans undergång bebådats mig från säkert håll.
LEONTES.
O höge gudar, mitt bekymmer är då slut!
Den sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln
Och lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft
Att mot min klara framtid blicka nu och se
Den långa lefnad, Parcens slända lofvar mig.
LEIOKRITOS.
En dubbel glädje skänker mig min spira nu,
Då jag i arf den lämna får åt en, som vet
Att skatta dess besittning, då jag ser den fröjd,
Den ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut
Du syntes mig, likgiltig för de ädlaste
Af lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt.
Nu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är,
Då äfven du min lycka känner djupt som jag
Och vill den dela.
LEONTES.
Nu alltså, nu är du kung,
Och ingen äger större rättighet än du
Att Salamis behärska.
LEIOKRITOS.
Teukros ensam finns
I lifvet kvar af denna forna kungaätt,
Men saknar vänner, har ej makt att hota oss.
LEONTES.
Och om han ägde härar än och kom, hvad mer?
Mot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd,
Och annat har ej Teukros. Han försköts som son
Af Telamon, sin fader, blef från hemmets härd
I vrede utstött, jagad bort från Salamis.
På vapen endast, ej på rätt han trotsa kan,
Hvem ville frukta honom?
LEIOKRITOS.
För hans rätt alltså
Till spiran var Eurysakes dig fruktansvärd?
LEONTES.
En omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt.
LEIOKRITOS.
Ja, om den mött erkännande, men eljest ej.
LEONTES.
Ju mindre erkänd, desto mera fruktansvärd
För mig den varit.
LEIOKRITOS.
Älskar du att skämta, son?
LEONTES.
Jag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram,
Af alla hyllad såsom konung, skulle du
Åt honom lämnat makten utan fruktlös strid.
Men om han kommit blott med sina anspråks helgd
Och ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand
Emot den scepter, som hans fader ägt, o då—
LEIOKRITOS.
Då hade denna klinga dömt emellan oss.
LEONTES.
Det var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund,
Ty mellan oss den hade då måst döma först.
LEIOKRITOS.
Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?
LEONTES.
Och med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt.
LEIOKRITOS.
O vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig,
Att mot din fader kämpa för en främmande?
LEONTES.
Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort,
Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in
I möjlighetens vida rike, fatta nu,
Hvarför så dystert sluten du mig städse sett.
Det var min tanke såsom vaken, var min dröm
I sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång
Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt,
Att Ajas son här kunde träda upp mot dig
Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt.
I sådant fall jag mellan eder båda stått,
Sett här min borna härskare, min fader där,
Och nödgats välja.
LEIOKRITOS.
Ha, ett alltför brydsamt val!
LEONTES.
Om så du vill det nämna; mindre brydsamt dock
Än tungt, än sönderslitande för detta bröst,
Ty mitt beslut var fattadt.
LEIOKRITOS.
Låt mig höra det.
LEONTES.
Att bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt
Befallte mig att bistå den, som var min kung.
Om han som sådan fordrat till sitt skygd min arm,
Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.
LEIOKRITOS.
En filosof, en grubblare, som glömt natur
Och verklighet för tomma tankars gyckelspel,
Du liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le?
Väl dock, att ödet fogat så, att ej till verk
Din yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den.
En annan tid har börjat.
TREDJE SCENEN.
DE FÖRRA. EN BUDBÄRARE.
BUDBÄRAREN.
Konung, väl att jag
Dig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt.
LEIOKRITOS.
I hvilken afsikt?
BUDBÄRAREN.
För att skyndsamt kalla dig
Tillbaka till din boning.
LEIOKRITOS.
Skyndsamt, säger du;
Hvad är, som fordrar skyndsamhet?
BUDBÄRAREN.
Din välfärd.
LEIOKRITOS.
Min?
Den är betryggad.
BUDBÄRAREN.
Härskare, en skara folk
Sig skockat kring palatset. Flere strömma till
Hvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt
Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft
Att höra mer, i hvilket land och genom hvem
Han fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå
Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst
På ena sidan, på den andra höjer sig
Ej någon enskild stämma öfver mängdens skrål.
Men dig, dig nämna alla, dig man kallar på,
Af dig begär förklaring en, den andra stöd;
Och därför skynda! Stenar flugit ren, och snart
Kanhända dragas svärden.
LEONTES.
Fader, stanna här!
Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall
Till saktmod återföra denna upprorstropp.
LEIOKRITOS.
Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf
Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är
Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt
Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.
LEONTES.
Med hvilket medel ärnar då du tygla dem,
De pliktförgätne?
LEIOKRITOS.
Lämna denna sorg åt mig.
LEONTES.
Kom, låt oss vandra båda.
LEIOKRITOS.
Nej, jag går allen.
Jag känner dig, du skall i vrede brusa opp,
Där lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger.
LEONTES.
Förundransvärda olikhet! Förhållanden,
Dem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner
Och ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill.
Hvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig
Till svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött,
Och du är konung.
LEIOKRITOS.
Därför kan jag vara mild.
Farväl!
LEONTES.
Du går allena. Fader, får jag ej
Ditt bistånd vara, om i upprorsyran du
Min hjälp behöfde?
LEIOKRITOS.
Ingen droppe af din blod
Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl!
(Går.)
FJÄRDE SCENEN.
LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande).
DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad, vänta, håll!
LEONTES.
Han vaknar, det är Hellas språk.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ursinnige, dröj, dröj ett ögonblick!
LEONTES.
En dröm
Tycks gyckla för hans sinnen.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Man, jag säger dig,
Håll fast vid klippan.
LEONTES.
Till en olycksbroder visst
Han ropar detta.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Moder, moder, moder, o!
LEONTES.
Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon
Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott?
Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt!
O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än
Ej hårdnat på hans tunga.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jag skall rädda dig,
Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare!
Ve!
LEONTES.
Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta,
Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill
Tilltala honom. Yngling, faran är förbi,
Blott hvila, du är räddad.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Gudar! Står hon ej
På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör:
Förbarmande!
LEONTES.
Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer
Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt,
Då han den sparar nu i detta ögonblick.
LEONTES.
Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se.
Af hvilka fasansfulla inre syner väcks
Ett raseri som detta?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Krossa, krossa mig,
Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt.
Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.
LEONTES.
Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste
Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du konung, du, så prisad bland de dödliga
Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång
Dig drabba?
LEONTES.
Fasa griper mig; är det mot Zeus
Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt
Af fega skaror, lömska som du själf. För dig,
För dig alltså har Hellas blödt, föraktlige.
LEONTES.
Hvem menar han, mot hvilken mänska eller gud
Framljungar han sin vrede?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Bofvar, lösen mig!
Ej blef jag född att bära slafvars bojor, jag,
En konungs son.
LEONTES.
Förnuftets fackla, märker jag,
Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far
Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst,
Igenomträng med åskans stämma rymderna:
Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!
LEONTES.
Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss.
Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus!
Hvem är du?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ha, du är allena, sviker mig
Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare?
Jag ser blott dig.
LEONTES.
Då ser du rätt och gäckas ej.
DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp).
Så dö!
LEONTES.
För dig? Vansinnige, är det den tack,
Du för ditt lif betalar åt din räddare?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm,
Hvart har din styrka vikit?
LEONTES.
Straffa ville jag
Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud
Din handling vållat, sen din tankes ljus han släckt.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Är du en annan, ej af dessa bofvar en?
Mitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig.
Säg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss?
Hvar finnas de, som delte samma öde då?
Jag märker ingen.
LEONTES.
Böljans skoningslösa svalg
Har slukat alla.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Alla, alla säger du?
LEONTES.
Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång
Det ljufva ordet: alla.
LEONTES.
Hvilken hjärtlöshet!
Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
Nu gläder dagens återsedda ljus min syn,
Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone
För några stunder värde, tills jag mättat mig
Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd.
LEONTES.
Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande
Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut
Ett öppet ord, hvem är du?
DEN SKEPPSBRUTNE.
En, som frågar dig
Med en skeppsbruten främlings helga rättighet,
På hvilken strand han funnit räddning.
LEONTES.
Vida kring
Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu.
Du skådar här det mångberömda Salamis.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jord, dyre jord!
LEONTES.
Han faller på sitt anlet ned
Och för de bleka läpparna mot markens stoft
Till kyssar, mera varma än en älskares.
Och hvarje gång, han lyfter upp sitt hufvud, ser
Jag nya tårar strömma utför kinderna.
Hvad skall jag tänka?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jord, o mina fäders jord,
Mitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land!
Ser dig mitt öga, rör dig mina läppar nu?
LEONTES.
Allt mer och mer förvåna mig hans ord.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du mål
För mina tankars långa längtan, hamn, dit jag
Beständigt hoppets segel styrt, min sällhets hem,
Där ensamt jag den finna kunde; ö, hvars namn
Samtidigt med min faders, med min moders namn
Min tunga nämna lärde! Jag har hunnit dig;
Jag ser, jag rör din helga jord, jag breder ut
Min famn, en famn, som tar dig i besittning nu;
Ty min du är, och ingen skall oss skilja mer.
LEONTES.
O, styr förnuft, styr raseri hans tunga nu?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du är en son af detta land, du, yngling, ock,
Så böj ditt knä och prisa höga gudars nåd,
Som fört dig hit, som korat dig till räddare
Af detta lif och låtit dig, bland alla främst,
Din kung välkomna i hans återvunna land.
LEONTES.
Har möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns
Och tagit väldet bort af det omöjliga,
Att hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu?
Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå
I ljuset opp och kläda sig i kött och blod
Och lefva efter döden bland de lefvande?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Förstod du mina ord ej, då så dyster du
Försjunker i begrundning blott och ej en skymt
Af glädje röjer, fast din kung du återfått?
LEONTES (för sig).
Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju.
Hans egna ord, då omedveten af sig själf
I drömmen han sin moder såg på klippan stå,
Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri,
Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande
Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss.
Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes,
Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd
På en gång söfde oron, öppet straffande
Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?
(Högt.)
Du är då detta landets konung, säger du,
Hvad är ditt namn?
DEN SKEPPSBRUTNE.
En främling eller slaf blott här
I detta land du måste vara, efter du
Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son.
LEONTES.
Att du är denne, hvarmed vill du styrka det?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej
Att på den borne härskarns panna trycka in
Sitt härskareinsegel.
LEONTES.
Pannans vittnesbörd
Kan jäfvas dock; om så ej vore, visste du
I denna stund, att äfven jag är kungason.
Då är du, hvad jag trodde nyss, en främling här.
Och om du talar sanning, om så ädelt blod
I dina ådror flyter, hell oss båda då!
Den unga örnen, född på klippans spets, förstår
Det sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt.
Så skola vi hvarandras syften fatta, du
Mitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt!
Min dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös
Står här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej
För Salamis mig visa. Upp då, skynda fort
Till fursteborgen, Ajas' forna boning; säg
Åt den, som hans palats och skatter har i vård,
Att han en vapenskrud mig sänder, väljer den,
Som högst i värde smyckade min fader förr.
Må ock slafvinnor komma, som mig två och mig
Med oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu
Af hafvets salt, får åter kraft och rörlighet.
Sen skall till folkförsamlingen du följa mig
Och se, om jag i ord blott eller verklighet
Är konung här och Telamoniern Ajas' son.
Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett
En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej
Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned
På deras kinder, då har falskt min moder nämnt
Min faders namn, då lyftes jag till löje blott
Af salaminska hären förr på sköldarna.
LEONTES.
Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge
Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock
Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof
Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort!
Hon kommer där, den blinda.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Öfverväger du,
Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad,
Då har du lärt att handla blott för lofvad lön,
Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.
LEONTES.
Var lugn och vänta endast några stunder än;
Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått
Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande!
Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig
Bakom en mur af denna pinies täta barr
Och så min blick från henne stänga, att den bild,
Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må
Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall
Jag nånsin se din verklighet på jorden mer,
Som nu jag sett din skugga?
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
LEDSVENNEN.
Böj åt detta håll
Ditt steg, o drottning, här är stället.
TEKMESSA.
Hör mig här
Leontes, om mitt hälsningsord jag talar ut?
LEONTES.
Han står framför dig.
TEKMESSA.
Hell dig, unge furste, då!
Hvar är den hjälpbehöfvande?
LEONTES.
Hur ädel, hur
Försakande du kommer, själf ett rof för kval,
Att andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du
Den största konst i lifvet, att till läkedom
För andras sår förvandla eget lidande,
Den blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger?
TEKMESSA.
Nämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu
Mot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott;
Det tynger föga, min Eurysakes är död.
LEONTES.
Så går ett rykte, obekräftad är likväl
Ännu dess sägen. Men försök att tala själf
Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet
Kanhända mer än ryktet.
TEKMESSA.
O, hvar är han, hvar?
LEONTES.
Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej
Skall höra, om han ropas.
TEKMESSA.
Främling, främling, kom!
DEN SKEPPSBRUTNE.
Min moder.
TEKMESSA.
Röst!
EURYSAKES.
Ja, det är du!
TEKMESSA.
Eurysakes!
EURYSAKES.
Du lefver än!
TEKMESSA.
Ditt hjärta klappar än, o barn!
Jag känner fläkten af din varma andedräkt
Kring mina kinder.
LEONTES.
Det är han. Förundransvärdt
Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu,
Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt.
TEKMESSA.
O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!
EURYSAKES.
Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr;
Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.
TEKMESSA.
Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.
EURYSAKES.
O fasa, moder, du är blind, hur blef du så?
TEKMESSA.
Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.
EURYSAKES.
Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej
Din sötma njuta, då jag når din verklighet!
Gläds, moder, våra sorger skola falla snart
Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu
Är stunden min, och min är vedergällningen.
TEKMESSA.
Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig
I detta läge.
EURYSAKES.
Läge? Är jag icke kung
Och har framför mig mina fäders land, det land,
De styrt förut och jag skall styra efter dem?
Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?
TEKMESSA (till Leontes).
Jag sträcker mina bänder ut bönfallande
Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till
För orden af hans barnsligt öppna öfvermod!
Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han.
Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam
Gick han sin bana, tills den slöts med undergång.
Men du, var du mot sonen ädelmodig mer,
Än Hellas drottar voro mot hans fader förr.
Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli
Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans,
Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö,
Att äga här för mig, för sig, för andra ej
Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss.
LEONTES.
Han är min konung; tryggare betror han ej
Sitt lif i dina händer än i mina nu,
Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens.
En helig, oafvislig plikt befaller mig
Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock
Att skydda honom, vända hvarje våda af,
Som kunde hota honom från ett annat håll.
Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den,
Mitt offer blir på Dikes helga altar nu.
Men hvad jag ägt och äger och förlora kan,
Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud?
Och därför, son af Ajas, fast din undergång
Min enda räddning vore, vill jag varnande
Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf.
Så vet, du äger fiender på denna ö
Långt flere, mera mäktige, förslagnare
Än de, som kunna blifva dina vänner här.
Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem
I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har
Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej.
Slut därför dina läppar till, att ej ett ord
Må obevakadt öfver deras stängsel fly
Och dig förråda. Visa dig, som nu du är,
Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande,
Och följ din blinda moder till dess boning tyst.
Kanhända gryr en bättre tid, förbida den.
Du är en yngling, ålderdomen böjer den,
Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott,
Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart;
Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall
Med dig om sceptern strida.
EURYSAKES.
Moder, denne man,
Som talar så, är han en ovän eller vän?
TEKMESSA.
En ovän ger den varning ej, som denne ger.
Lär känna honom. Fastän son till den, som nu
Din faders spira höjer öfver Salamis,
Vill han din ofärd icke, vill han skydda dig.
Dock är du den, som fordrar af hans fader nu
Hans kungamakt, af honom själf hans framtids glans.
Ej äger han i denna stund en fiende
Mer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig,
Dig vill han rädda, aktande hvad rättvist är
För gudar och för mänskor mer än eget väl.
Så följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande
Nu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här,
Ej kunde jag, din moder, dig ett bättre ge.
Kom, kom!
EURYSAKES.
O gudar, lefver på er vida jord
Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt,
Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får
Och ej med öppen panna gå sin öppna ban?
Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark
För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott
Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd.
Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål
Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag
Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag
Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik.
För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss
Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall.
Dock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått
Hjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där
Skall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös,
I tiggartrasor döljande min kungabörd!
Må vara, jag vill bära allt, fördraga allt.
Jag har mitt värf att fylla, lefva måste jag.
Kom, moder!
TEKMESSA.
Gosse, för oss åter till mitt hem
Och akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej
Din barnatunga yppar, hvad du här har sett!