FJÄRDE AKTEN.
(Landskap högre upp på ön. Utsikt mot lundar och odlade fält. Närmast på ena sidan en stel, i rännor splittrad klippvägg. Längre bort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom löfdungarna. Åt samma håll strimmor af hafvet.)
FÖRSTA SCENEN. EUBULOS. HYLLOS.
EUBULOS.
Än några tag med spaden, gosse! Djupare
Skall grafven bli, så djup, att den lik Hades' natt
Sen gömmer och ej återger, hvad den har fått.
HYLLOS.
För hvilken älskad aska, fader, gräfves den?
Snart räknade de äro, dina kära här,
Och dessa få, de lefva ju och andas än.
EUBULOS.
De lefva, om att andas är att lefva, barn!
HYLLOS.
Hvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif?
EUBULOS.
När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort
Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar,
När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol
Gått ned med själfva hoppet om en morgondag,
Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej.
HYLLOS.
O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man?
EUBULOS.
Han finns: den olycksfödde, som din fader är.
HYLLOS.
Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?
EUBULOS.
Jag äger intet. Se i mig en musslas skal,
Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf.
HYLLOS.
Ej kan jag fatta dina gåtolika ord.
Svep ej i töckenbilder så din mening in,
Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta,
Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust,
Dess hopp, dess tröst har slocknat?
EUBULOS.
O, hvad var mitt lif,
Mitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt?
Hvad var min tanke under dagens värf, min dröm,
När vallmokransad natten kom och slöt min blick?
Minns du det ej, såg, hörde du det ej?
HYLLOS.
Det var,
Att Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt,
Eurysakes än hälsas såsom konung här.
EUBULOS.
Det är förbi, Eurysakes är död, är död.
HYLLOS.
Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil,
Säg, eller såsom fiende för mänskohand?
EUBULOS.
Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn
De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud.
HYLLOS.
Så böj dig under höge gudars skickelse
Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,
Ifall han obegrafven glöms i fjärran land.
Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.
EUBULOS.
Så kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl
Så ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord
Från dina varma läppar, mer än om det ren
I lustrer frusit under hvitnad hjässas snö.
Ve, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig
Grott upp att skåda Salamis, som nu det syns.
Ack, arma vinterplantor i ert fosterland!
På er har ej dess blida sommar stråla fått;
Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer.
Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott
Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld.
Hvad ljufvast finns för gudar och för människor,
Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag,
Gemensam lust och vilja, sådant har ej du,
Ej de med dig jämnåriga fått skåda här,
Blott vi, vi gamle.
HYLLOS.
Underbara ord af dig!
Du svärmar, fader!
EUBULOS.
Svärmar! Nej, jag visar blott
En senväckt fjäril naken höst och säger: Här,
Här glödde sommarns fägring.
HYLLOS.
Kan jag sluta ren?
Är grafven djup tillräckligt?
EUBULOS.
Mer än nog för allt,
Hvad Salamis har kvar af flyktad härlighet.
HYLLOS.
Kan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård
Har kunnat väcka främlingen ur dödens sömn?
EUBULOS.
Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik.
HYLLOS.
O fader, om för Ajas' son du tillredt den,
Blir en osynlig skugga blott dess rikedom.
EUBULOS.
Du skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn,
Sin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd
I svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned,
Gå, tag din bila! Ser du fläderbusken där
Vid hällens rand? Den måste rödjas bort.
HYLLOS.
Hvarför?
Hvart syftar du med denna ödeläggelse?
Den busken har fått frodas sen min barndom där.
EUBULOS.
Jag vill ej se en annan förekomma mig.
Men skynda, medan utan vittnen allt kan ske.
(Hyllos går.)
ANDRA SCENEN.
EUBULOS (allena).
Nu måste fram i dagen, hvad i lustrer gömts
Och gömmas skall ånyo snart i ändlös tid.
Blir grafven mörk, nåväl, den skatt, den tar emot,
Har lyst tillräckligt, må väl hvila nu sin glans.
Så tag då, jord, det ädla lån, dig anförtros;
Ett lån tillförne, blir det nu din egendom.
Behåll den, dölj, förvara den blott omsorgsfullt
Med natt inunder, blomstertäcke ofvanpå,
Att intet mänskoöga mer må skåda den!
Men hvad, ser jag ej Rhaistes komma?
TREDJE SCENEN.
EUBULOS. RHAISTES.
RHAISTES.
Väl, att jag
Dig finner här. Du var då icke, du också,
Bland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred.
Jag kunde icke sätta tro till deras sägn,
Som svuro, att du ej var där, jag vill se
Med egna ögon.
EUBULOS.
Vandra då, sen du det sett.
RHAISTES.
Ett återstår att fråga dock: hvar är din son?
Att han, som lärt sin upprorskonst af dig, var med,
Det sågs på hopens djärfhet, som med trots stod kvar
Emot sin konungs både milda ord och hot.
EUBULOS.
Är den ej skingrad redan?
RHAISTES.
Ja, den vek, fast trögt,
Sen den hört våra sändebuds förklaringar.
EUBULOS.
Så vik, fast trögt, du äfven!
RHAISTES.
Jag vill veta, hvar
Han finns, din son; säg detta först, så vandrar jag.
EUBULOS.
Han slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick
Han några båghåll till vårt hem; där finns han nu.
RHAISTES.
Skall han förbli där, eller väntas än han hit?
EUBULOS.
Han kommer oförtöfvadt.
RHAISTES.
Väl, så dröjer jag
Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek.
EUBULOS.
Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du,
Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig.
RHAISTES.
Vid ord förflugna, spotska är din tunga van.
Men ville jag dig fråga, hvems blir denna graf,
Då vet jag, funne förevändningar du straxt,
Bekände ej, hvad säkert är, att den är redd
Med oblygt trots för skuggan af din konungs son.
EUBULOS.
Hvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn?
Dock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant?
RHAISTES.
Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige
Bär i sin hand en bila; vill han dräpa mig?
Styr af hans uppsåt, och jag lämnar dig i ro.
(Går.)
FJÄRDE SCENEN.
EUBULOS. HYLLOS.
EUBULOS.
Ej har en större niding trampat denna mark
Än mannen där, ej någon fegare än han.
Nu lär han ej så hastigt återkomma hit,
Och detta är min goda vinst af hans besök.
HYLLOS.
Var ej den etterormen Rhaistes här igen?
EUBULOS.
Han kom och gick, han dröjde några stunder blott.
HYLLOS.
Hvad sökte han, hvad var hans arga stämpling nu?
EUBULOS.
Hans mening var att spana ut, om jag, om du
Ej tagit del i bullret mot Leiokritos,
När folket nyss sig skockat kring hans kungaborg.
HYLLOS.
Har modet ändtligt vaknat, har den kväfda harm,
Som glödt i mångas hjärtan här, fått luft en gång
Och börjat flamma? O, att jag fått vara där!
EUBULOS.
Förbi är allt, likgiltigt, utan ändamål.
Sak samma, hvem som härskar efter Ajas' ätt.
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned!
HYLLOS.
Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn,
En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag?
Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall.
EUBULOS.
Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll!
HYLLOS.
En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld
På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst!
EUBULOS.
Räck upp den, gosse. Gamla öga, skym dig ej,
Kväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup,
Att den ej hindrar dig att se i denna stund.
O hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring
Din kopparyta, guldet ensamt strålar än,
En bild af troheten, som, om den äras, glöms,
Förtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf.
HYLLOS.
Emottag, fader, denna ädla pansarskrud
Och sköld och svärd. Jag häpnar, när jag tänker på
Den väldige, som sådan rustning burit har.
EUBULOS.
Min arm har, sen jag lyfte detta pansar sist,
Försvagats märkbart; sorg och nöd ge krafter ej.
Det känns mig tungt, ehuru tomt, kanhända tungt
Mest för dess tomhet. O, det omslöt dock förut
Ett hjärta, hela salaminska folkets hem.
O sköld, o svärd, ärrprydda båda, vittnen af
Så mången kämpes nederlag, er tid är slut.
Förresten nu i stoftets hägn, ofarliga!
Kom, gosse, tom är grottan, intet finns där mer.
HYLLOS.
Hvad vill du företaga nu med denna skatt?
EUBULOS.
Begrafva den; för den är jorden öppnad här.
HYLLOS.
Så sköna vapen, skönare än mänskohand
Förmått dem smida, offrar du så gagnlöst opp.
Skänk mig dem hellre eller lös dig guld för dem!
EUBULOS.
De burits af din konung och af min en gång.
Af Telamoniern Ajas. När han seglade
Från denna ö till Trojas långa fejd, då gaf
Han i min vård dem. Vårda vill jag dem också;
Så sänk dem ned i grafven!
HYLLOS.
Ja, jag lyder dig,
Fast denna gång jag lyder med bedröfvelse.
Så ligg då, pansar, oberömdt i mullens djup,
Hjälm, sköld och svärd, förresten gagnlöst äfven där!
O, att mig hellre unnats se er smycka än
En räddare af Salamis' förtryckta folk!
Men se, Tekmessa kommer med sin ledsven hit
Och främlingen, vid alla gudar, underbart
Till lifvet uppväckt åter.
EUBULOS.
Skynda, skynda snabbt!
Tag kvistarne af fläderbusken, kasta dem
I grafven ned på vapnen, hopa massor snart,
Att ej ett oinvigdt, förrädiskt öga må
Upptäcka, hvad de hölja.
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Jag förnimmer ljud
Af mänskoröster. Sakta, har man märkt oss ren?
LEDSVENNEN.
Ja, drottning.
TEKMESSA.
Gosse, stanna! Finnas många där?
LEDSVENNEN.
Eubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej.
TEKMESSA.
Se efter än, gif akt på allt! Eurysakes,
Din blick är mera öfvad, spana du, hvad märks?
EURYSAKES.
Två män allenast varsnar jag, den ena ung,
Af ålder böjd den andra, båda torftiga
Och vapenlösa båda.
TEKMESSA.
Ingen fara då,
Låt oss gå närmre! Hör man, om jag talar ren?
EUBULOS.
Välkommen åter, drottning, från ditt ädla värf
Att räcka hjälp och bistånd. Om jag anar rätt,
Är denne främlings räddning nu din glada lön.
TEKMESSA.
Eubulos se, betrakta honom, märker du
En likhet ej?
EUBULOS.
En likhet, drottning, säg med hvem?
TEKMESSA.
Du frågar! O, när fordom detta ögonpar
Än ägde synens gåfva, var min högsta fröjd
Att se på denna likhet.
EUBULOS.
Såg du ynglingen
Förut i tiden?
TEKMESSA.
Från den stund, han dagen såg.
EUBULOS.
Du väcker min förundran. Af den dräkt, han bär,
Kan jag ej sluta annat, än att född han blef
För torftigt lottad för att bli bemärkt af dig.
TEKMESSA.
Se på hans anlet, gamle, liknar detta ej
Ett anlet, som du skådat förr i bättre dar
Och aldrig sen förgätit?
EUBULOS.
Dessa anletsdrag,
De röja blott en längre tids försakelser,
Än denne unge främling tyckes räkna år.
De varit sköna. Nöd, knappt öfverstånden nöd
Tycks härjat dem.
TEKMESSA.
Min arma, arma gosse, ja!
EUBULOS.
Kanhända, om ej denna dödens blekhet låg
Uppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind
Bar färg af lif, om ögat ägde eld och glans,
Såg jag——
TEKMESSA.
Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad?
EUBULOS.
Såg jag—dock nej, hvem ser väl det omöjliga?
TEKMESSA.
Säg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är.
EUBULOS.
Såg jag en likhet, oförklarlig, underbar,
Hos denne med min forne——nej, för ärorikt,
För stort, för vördnadsbjudande är detta namn,
Jag vågar ej det nämna till jämförelse.
TEKMESSA.
Säg ut, säg, att han liknar Ajas, säg det fritt!
EUBULOS.
Nåväl, han liknar Ajas, nekas kan det ej,
Men som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag.
TEKMESSA.
Dag kan väl bli af denna morgon ock en gång;
Så gläds i hoppet, se, din konungs son står här!
EUBULOS.
Omöjligt, ädla drottning, du är vilseförd.
Lägg icke till ditt olycksmått, nog stort förut,
Den bittra rågan af en falsk, förrädisk fröjd.
EURYSAKES.
Du vågar tvifla, fast min moders ord du hört.
TEKMESSA.
Skall jag ej känna rösten af mitt eget barn?
Mitt öra hör ju stämman, fast min blick är skum.
EUBULOS.
Omöjligt! Röst kan likna lätt en annan röst,
Som anlet anlet.
EURYSAKES.
Snart förgår mitt tålamod.
TEKMESSA.
Jag kände genast honom, och han kände mig
Från första stund. Mot tusen tungors vittnesmål
Bestode våra hjärtans intyg, mitt och hans.
EUBULOS.
Säg, har man sändt dig, yngling, att bedraga oss?
EURYSAKES.
Bedraga?
TEKMESSA.
Gamle, hvilken gud förblindar dig?
HYLLOS.
Hur kan du tveka längre, fader, allt är klart!
EUBULOS.
Förunderligt! Men död, död är Eurysakes,
Och grafven, drottning, återger ej lefvande,
Blott skuggor, och en skugga är dock denne ej.
EURYSAKES.
Har nu din oförskämda mund fått orda nog,
Och har jag nog fördragit? Är jag talgill nu?
Så hör då, fräcke tviflare, förtrampade,
Ledbrutne mask, vanbörding, skamförgätne slaf,
Hundöga!
TEKMESSA.
Milde gudar! Gosse, hejda dig!
EUBULOS.
O drottning, drottning, stilla, nämn ett ord ej mer!
EURYSAKES.
Misstrogne, slöe mänskobild, förstockade,
Stenhårda panna, ägde jag ett svärd i hand,
Jag klöf dig för att visa dig Eurysakes.
TEKMESSA.
Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst,
Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste
Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du.
EUBULOS.
Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på!
Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser
Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än
Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd;
Håll på!
EURYSAKES.
Du man, vansinnig är du, ömkansvärd
Långt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds.
EUBULOS.
Jag faller, unge furste, ned för dina knän
Och kysser dessa fötter, som dig burit hit.
Ja, du är son af Ajas, sådan var ock han,
Så såg han ut, när vreden färgade hans hy
Och under åskmörk panna blicken ljungade.
Just sådan stod han i min åsyn mången gång.
Min härskare, min konungs son, nu konung själf,
Min ädle konung, saknad, efterlängtad, sörjd
I långa år, välkommen gudahägnad nu!
TEKMESSA.
Du tviflar då ej längre?
EUBULOS.
Tvifla! O, när nyss
Han kom, halfslocknad, härjad, blek, hvem undrar väl,
Att jag i honom icke kände Ajas straxt?
Nu har han lifvats, lågat såsom hjälten förr,
Nu har min ungdoms konung jag i honom sett.
TEKMESSA.
Ack, häftig, snaruppbrusande, lättretad var
Hans store fader äfven, däraf kom hans fall.
Jag ber till Zeus, allhärskarn, till Athene ock,
Hans myndigborna dotter, att de måtte ge,
Hvad Ajas blef förmenadt, åt hans arma son:
Lugn håg och tålsam vishet, gudars bästa skänk.
O gosse, återgifven nyss åt denna famn
Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös,
Som när den dig emottog i din födslostund,
Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande
För mänskors ögon, stilla i din moders hägn,
Att hon ej snart för alltid mister dig igen.
HYLLOS.
Nej, drottning, nu skall handlas.
TEKMESSA.
Äfven du?
EUBULOS.
Och jag.
Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt;
Så skyndom!
EURYSAKES.
Vapen, vapen!
EUBULOS.
Hyllos, ila du
Kring Salamis från trakt till trakt, från hem till hem,
Och kalla våra vänner. Säg, att Ajas' son,
Den saknade, den väntade, är här, att här
De skola samlas alla till sin konungs värn.
Fort, gosse!
HYLLOS.
Nu skall ingen kylig tvekan mer
Förlama deras armar, nu skall våld bli stäckt
Med våld. Jag skyndar.
TEKMESSA.
Stanna, dröj! Ack, vårt fördärf
Bereds af detta öfvermod.
EUBULOS.
För sent. Han hör
Ej mer din varning.
TEKMESSA.
Olycksfödde gubbe, säg,
Hvi eggade du ynglingen till detta dåd?
Vår ofärd är för handen. O Eurysakes,
Kom i din moders armar, låt mig famna dig
Ännu en gång, den sista. Innan denna dag
Har nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll,
En kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag;
Ty hvem skall oss beskydda?
EURYSAKES.
Svärd, hvar får jag ett?
Min vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd
I denna högra!
EUBULOS.
Ja, ja, Ajas lefver än,
Den stolte Telamoniern lyfter högt ännu
Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.
Lycksalig du bland mödrar, drottning, du, som födt
Åt detta land, din ädle makes fosterland,
En räddare.
TEKMESSA.
O, säg en räddning sökande,
Så nämns det rätta ordet.
EURYSAKES.
Finns en fattigdom
Mer tung än min? Den ringaste bland varelser
Har medel dock till sitt försvar, en tand, en klo,
En gadd, om aldrig mera; jag är vapenlös.
Jag, född till konung, har till värn blott denna hand,
Min tomma hand.
EUBULOS.
Hell, furste, slå all ängslan bort!
Var rik, var trygg, var väpnad, tag ditt kungaarf!
Här göms det.
EURYSAKES.
Hvad, i grafven?
EUBULOS.
Ja, i denna graf.
Här finns din store faders mig förtrodda lån;
Tag du det nu!
EURYSAKES.
Hvad hör jag? När du hoppar ned
På fläderkvistar, ljuder det som vapenklang.
EUBULOS.
Se här!
EURYSAKES.
En sköld!
EUBULOS.
Här!
EURYSAKES.
Pansar!
EUBULOS.
Här!
EURYSAKES.
En hjälm, ett svärd!
O, att jag ägde pärlor, diamanter, guld,
Mer än i hjälm och harnesk rymdes; rikare
Än någon konung blef du, gamle, trogne man,
Med detta allt till lösen för den skatt, du spart.
Nu skynda upp tillbaka, öka din förtjänst,
Kom, hjälp mig lägga detta harnesk an också!
Se, hjälmen bär jag redan.
EUBULOS.
Härligt pryder den.
EURYSAKES.
Fäst noga alla spännen.
EUBULOS.
Detta pansar är,
Som om för dig det vore smidt, så passar det.
Hur lik du är din fader nu i denna stund!
Mitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd.
TEKMESSA.
Hvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son?
EURYSAKES.
Märk, moder, märk, jag sluter dig i järn och stål,
När jublande jag famnar dig i denna stund.
TEKMESSA.
O famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar
På Xanthos stränder! Gosse, tryck mig hårdare
Emot din hårda barm ännu! Så var jag van
Att famnas af din fader förr, när segersäll
Han kom från sina strider. O, hur mjukt det känns,
Ett pansar, när där inom göms ett älskadt bröst!
EUBULOS.
Blir skruden tung, o konung? Du är yngre, du,
Än Ajas, när han bar den, och din styrka är
Ännu ej återkommen.
TEKMESSA.
Ack, din kind är sval,
Min älskling, stel och kylig är din hand också,
Af hafvets köld förlamad.
EURYSAKES.
Snart, o moder, snart
Skall glädjen ge mig krafter åter.
TEKMESSA.
Kom dock nu,
Kom, följ mig till min boning, att min trogna vård
Får ägnas dig, att denna hand får tvätta bort
Från dina lemmar saltet, som förstenar dem.
Kom, älskling!
EUBULOS.
Följ din moder, hennes råd är godt.
Vid sådan vård skall domningen försvinna snart:
Och af en gud fördubblad makt du återfå.
EURYSAKES.
Skall jag gå bort och lämna dig i våda här?
Behöfs mitt skydd ej, gamle?
EUBULOS.
Konung, tveka ej!
Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös.
EURYSAKES.
Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss
Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det.
Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer
Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför.
(De gå.)
SJÄTTE SCENEN.
EUBULOS (allena).
De gå, men svag och vacklande är gossens gång,
Min unge, dyre konungs. Alltför våldsam var
Helt visst hans kamp för räddning mot den starkaste
Bland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn
Hans moders trogna omsorg kunna återge
Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick
Förmådde vreden färga nyss hans bleka kind;
Hur var han då ej härlig? O, den älskade!
Skall han väl synas sådan än en gång, när snart
De våra samlas; skall hans återvunna kraft
Ge mod åt deras? Skoningslöst förlorad är
Han annars, han och alla vi, hans trogna här.
Men hvad? En väpnad skara nalkas skyndande,
Om vänlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se,
Jag skönjer Rhaistes bland dem. Ve, nu återstår
För oss ej räddning mera. Oss? Hvem aktar oss?
Må vi förgås! Men dig, min unge konung, dig
Skall samma öde drabba!
SJUNDE SCENEN
EUBULOS. RHAISTES med en skara folk.
RHAISTES.
Ändtligt har jag nu
På klar och öppen gärning öfverraskat dig,
Du dolske räf, som hittills gått i mörker kring
Och snappat undersåters hjärtan från vår kung.
Nu är du fången på ditt dåd, ditt straff beredt.
Så gripen honom, I, min konungs trogne män,
Ty han är den, som skickat ynglingen, hans son,
Att vidt kring detta Salamis med hejdlöst trots
Predika krig och uppror. Hans är sagan om
Att Ajas' ättling vore återkommen hit.
O lögn, o fräckhet utan like! Af en slaf,
Ur hafvet räddad, skapar han en kungason.
Hvar är han? Visa denna son af Ajas fram;
Oss lyster skåda honom: säg, hvar gömmes han?
Så kärt du skattar lifvet, dröj med svaret ej;
Vår tid är kort.
EUBULOS.
På dig vill jag ej slösa ord,
Jag har förspillt för många på din nedrighet.
Men er, mitt hemlands söner, som åt våldet nu
Af tvång ert bistånd räcken, er förkunnar jag,
Att kommen är i verklighet Eurysakes.
Hvem är då konung, hvem bör rättvist hälsas här
Som härskare af alla, den, som fordomdags,
Med oss jämbördig, var vår like, eller den,
Som stammar ner från gudaborna drottar, från
En ändlös rad af våra fäders konungar?
Så tveken ej i valet, kasten modigt af
Eröfrarns ok och hyllen såsom herre den,
Som födseln ärnat spiran.
FOLKET.
Gamle man, för oss
Är konung den, som väldet har, som äger makt
Att straffa och belöna. Tänkte du som vi,
Du vore icke fånge nu och hotades
Med död och jämmer.
EUBULOS.
Usla mänskohärlighet!
Själf tiggarns hund, som svälter med sin ägare,
Går i hans spår palatsets rika bord förbi,
Försakar, umbär, lider för sin trohet gladt
Och fruktar ingen hunger så som kärlekens.
Att slicka en förhatlig hand blott för dess makt,
Att byta herrar, ockra med tillgifvenhet
Kan människan allena.
FOLKET.
Bitter var du förr,
Och samma bittra sinne, gamle, följer dig
Ännu i döden.
RHAISTES.
Akten på hans vanvett ej!
Hans mått är fullt, för våra fötter låge han
I blod nu redan, blefve han ej stum som död;
Nu skall hans arga tunga nödgas gagna oss.
Så se då, oförsynte, detta dragna svärd
Och välj, om du vill känna i din barm dess udd,
Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs.
EUBULOS.
Du frågar?
RHAISTES.
Och på svaret väger lif och död.
EUBULOS.
Så hör då: här, här i mitt hjärta göms min kung;
Sök honom där med klingan, ingen hindrar dig.
FOLKET.
Vansinnige, är lifvet dig så värdelöst?
EUBULOS.
Det vore så, om döden kunde skrämma mig.
RHAISTES.
Välan, men tala skall du, yppa likafullt,
Hvar den, jag söker främst, din kung, är undangömd.
Har djärfhet du att våga trotsa svärdets hot,
Skall gisslet, långsamt brukadt, dock få makt med dig.
Låt oss begynna genast, hit med spön, I män!
EUBULOS.
O blixt i natten, Hyllos!
FOLKET.
Rhaistes, se, gif akt,
Din fiende är nära.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRA. HYLLOS med en skara beväpnade.
HYLLOS.
Kröker du ett hår
På gubbens hufvud, gäller det ditt usla lif.
RHAISTES.
O blygd, en öfvermäktig skara, och för den
I spetsen fiskarns vilde son! Mig söker han,
Mig främst bland alla. Skynden, vänner, sluten er
Omkring er härskares förtrogne! Värjom af
Med mod hvart anfall! Må vi rygga steg för steg.
HYLLOS.
Hit med er höfding, lämnen villigt Rhaistes ut
I våra händer!
FOLKET.
Utan svärdshugg sker det ej.
Så pröfvom svärden!
(Strid. Rhaistes med sitt folk tränges tillbaka och förföljes.)
NIONDE SCENEN.
EUBULOS (allena).
Börja, sorgsna förespel
Till värre, större, sorgligare strider än!
Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu,
Men han skall återkomma i sin konungs här,
Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den,
Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man.
Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott,
Men faller glad, sen honom jag fått skåda här.
Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.
TIONDE SCENEN. EUBULOS. LEONTES.
LEONTES.
Besinningslöst du handlat, gamle, djärfve man,
Då sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön
Att hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld
En öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den,
Hvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen?
Hvar göms han, svara! Frälsas måste han.
EUBULOS.
På dig,
Du unge furste, litar jag förtröstansfullt
Och vet, att dig kan anförtros min hemlighet.
Så hör: där i min ringa koja finns vår kung.
Den gudasände vårdas af sin moder där,
Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts,
I kraft och fägring träda vapensmyckad fram.
LEONTES.
Stort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem
Har kunnat skaffa honom dessa?
EUBULOS.
Jag.
LEONTES.
Hvad prål!
En staf kanske, en bruten åra ägde du
Att räcka honom.
EUBULOS.
Furste, mot din vapenskrud,
Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss.
Den bars af Ajas fordom.
LEONTES.
Hjältens största skatt,
Du skulle äga den?
EUBULOS.
Vänta, vill du skåda den?
Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn
Min unga konung redan tvagen, vapenklädd
Och färdig att dig möta. Jag vill skynda straxt
Och kalla honom.
ELFTE SCENEN.
LEONTES
(allena).
Underbara makt af järn,
O öde, hvem kan böja af din stela arm,
När du vill krossa? Är Leiokritos tyrann?
Bort det! Ett hjärta mera varmt och kärleksfullt
Har Salamis ej fostrat. Blott när ödet vill
Hans son fördärfva, måste iskallt hat ta in
Det rum, där mildhet ständigt förr var hemmastadd.
Förgäfves, sen den djärfve fiskarynglingen
Spridt ryktet, att Eurysakes var anländ, har
Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhet
För Ajas' son, vår återkomne härskare.
Förgäfves! Böner, föreställningar och hot
Med gudars hämnd och vrede, ingenting förmår
Beveka nu den aldrig svårbevekte förr.
Välan, min tärning fallit: hvad mig återstår,
Är ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå
Mot ödet med dess öfvermakt, det rättas makt.
Men lif, mitt varma, unga lif, farväl, farväl!
Din honungsljufva blomning, att få sluta den
I dödens vinter räknar jag för vinning nu.
Dock, tomma tankar, viken! Handling kräfves här.
Jag ser, att skaror strömma hit från skilda håll
Med brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar
Och männer, alla, alla synas hasta hit;
Storm, uppror, strid är nära.
TOLFTE SCENEN.
LEONTES. HYLLOS. SKAROR AF FOLK.
HYLLOS (återkommande med en flock beväpnade).
Fegt har Rhaistes flytt,
Den skalluppskrämda hjorten lik, och undgått oss;
Hans stund skall komma.
EN ANKOMMANDE SKARA.
Hyllos, denna mötesplats
Bestämde du. Hvar finna vi Eurysakes?
HYLLOS.
Säg du, Leontes, svara hvar, ifall du vet.
EN ANNAN SKARA.
Du har väl oss ej gäckat, yngling? Ve dig då!
HYLLOS (till Leontes).
Du såg väl honom, gick han till vårt hem kanske?
LEONTES.
Höj opp din blick och varsna blott, där kommer han.
HYLLOS.
Hur stolt och härlig, skåden, folk, vår konung där!
EN GAMMAL MAN.
O syn, se Ajas, Ajas! Lögn var deras tal,
Som sagt, att Ajas fallit; se, han lefver än.
EN ANNAN.
Mitt hjärta sprängs af glädje, hell min ungdoms kung!
EN TREDJE.
Hur skön, hur oförändrad!
EN FJÄRDE.
Höge gudar, har
Ej Hades rum för sina stora döda mer,
Då så de återvända?
EN TROPP YNGLINGAR.
Hvem han vara må,
Om Ajas, om Eurysakes, till kamp, till strid!
Vi följa honom mot förtryckarn, hell vår drott!
EN GAMMAL KRIGARE.
Rätt så, I unge! Härska skall på Salamis
Den, som allena äger rätt att härska här;
Men våld skall hejdas, brytas. Väl är Ajas död,
Jag själf och dessa krigskamrater veta det,
Vi, som vid Troja gråtit öfver hjältens stoft;
Men kvinnan, som syns nalkas, henne känna vi.
Hon är Tekmessa, åldrad, men sig lik ännu;
Och ynglingen vid hennes sida——
EN ANNAN KRIGARE.
Fadrens bild.
O, minns du, broder, när han flög från man till man,
Emellan oss på sköldar lyftad högt mot skyn?
FÖRSTA KRIGAREN.
Det var en kväll på Xanthos strand.
ANDRA KRIGAREN.
Då var han barn;
Nu fyller han sin store faders mått, som om
Vi hjälten fått tillbaka. Dock, försiktighet!
Där står Leontes, är ej han fientlig nu?
TRETTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. EURYSAKES. TEKMESSA.
EUBULOS (till Leontes).
Se, furste, har han vapen?
EURYSAKES (till densamme).
Ädle yngling, du
Min räddare ur dödens kalla armar nyss,
Tag mot min tack! Kär är mig nu din skänk, mitt lif,
Sen jag fått svärd i handen att försvara det.
FOLKET.
Hell, hell vår unge konung, son af Ajas, hell!
EURYSAKES.
Djupt tränger till mitt hjärta denna hälsning, folk,
Och värdig skall jag visa mig den sköna lott
Att eder konung vara.
FOLKET.
Hell dig, för oss an,
Kom, för oss mot förtryckarn!
EURYSAKES.
Nu, Leontes, hör,
Hör dessa skarors jubelrop och svara sen,
Om jag ej äger trygghet, om jag frukta bör
Din faders välde längre?
TEKMESSA
Son, nej, trotsa ej!
LEONTES.
Till er, o salaminska männer, vänder jag
Mitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån
Snart öfverröstas. Hören och behjärten det!
Ej vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp
Mitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd
Till uppror mot den, mig bland mänskor kärast är.
Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt
Att krossa mig, ej böja från det rätta af.
Till handling därför, medan tid oss ges ännu!
Sen er omkring, i glesa hopar samlens I
Till värn för denne, många knappt beväpnade;
Kring drotten, kring Leiokritos, min fader, står
En tallös skara, bättre rustad, ordnad mer
Och all sin makt och välfärd skådande i hans.
Besinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart
Skall ske) af Ajas vapen känna Ajas' son
Och samfälldt falla öfver honom, honom blott;
Hur skall han kunna värja af sin ofärd då?
Förkrossas skall han hjälplöst, återvunnen knappt
Åt lifvet nyss och af sin dödskamp mattad än.
Nej, sådant får ej hända, växla måste han
Sin vapenrustning, byta den mot min i dag
Och vilseleda stormen.
FOLKET.
Samma ungdom ger
Åt bådas drag en likhet, som förvillar lätt;
Kanhända skall det lyckas.
LEONTES.
Sen, den hjälm, jag bär,
Har karisk skärm, en dylik äger hans jämväl.
Om nu vi fälla dessa värn på pannan djupt,
Hvem mäktar väl oss känna?
FOLKET.
Vist är detta råd,
Så vist som ädelt; därför, konung, tag det an!
EURYSAKES.
Är det din mening?
FOLKET.
Varsamhetens likaså.
EURYSAKES.
Måhända; hören åter min. Är jag er kung
För att af spiran pröfva blott dess tyngd, men ej
Dess fröjder? Skall jag vaka för ert land, för er,
Och undanskjutas från min ädla lön, min rätt
Att få beskatta faran främst, hvar fara finns?
Nej, min är bästa lotten. Skall jag vänta, tills
Ej segerns ära är jungfrulig mer, men är
En annans älskarinna?
TEKMESSA.
Lyssna, lyssna, folk!
O ljufva stund, o bittra stund, o modersfröjd
Och modersbäfvan, hvilka känslor likna er?
Jag darrar för din våda, barn, och tjusas dock
I djupa hjärtat, då din unga själ förstår
Att älska vådans ära. Följ då, följ din håg!
Dess ledning sviker icke.
FOLKET.
Drottning, hejda bör
Du detta mod, ej egga det. Hans lif är vårt,
På hans beror vår välfärd.
TEKMESSA.
Han är Ajas' son.
EUBULOS.
O konung, stäng ditt öra ej för folkets röst!
Din store fader hörde ofta den och lät
Sin starka vilja böjas som ett rör af den.
Du står ej ensam, faller också ensam ej;
Nej, tusen, tusen stå och falla jämte dig;
Så tänk på oss tillika!
EURYSAKES.
Hvad begären I,
Hvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal,
Skall locka alla fiender mot mig, nåväl:
Skall jag, för att ej krossas själf, förleda dem
Att krossa denne? Har Leontes räddat mig
För att af mig till återskänk få död för lif?
LEONTES.
Just denna gåfva, konung, vore hvad du bäst
Mig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott,
Mot dödens hållen, vore mig den kärare?
Af höge gudar manad, går jag pliktens väg
Emot min fader; rosenströdd är banan ej.
Men om ett grand af tacksamhet du tror mig värd,
Så neka mig det medel ej, som bäst förmår
Ge följd åt hvad jag göra kan till ditt försvar:
Gif mig din rustning! Låt mig utan ändamål
Ej offra, hvad jag offrat. Skall jag dö, nåväl:
Förmena mig ej glädjen att få dö, sen jag
I mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud.
Gif mig din rustning, konung!
TEKMESSA.
Ser du, ädelmod,
O son, finns äfven.
FOLKET.
Drottning, böj hans håg, att han
Beviljar denne ynglings bön, så sant han vill
Vårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår,
Det känna vi; din sons är än oss obekant.
EURYSAKES.
Ha, vill man hålla denne för den starkare,
Så må han pröfva, må han ta det läge fritt,
Där bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag,
Att finna faran, utan att den söker mig.
Ja, låt oss täfla! Följ, Leontes! Folk, ditt ord
Skall efterkommas. Är jag nu dig obekant,
Skall du mig lära känna. Märk dock först: din kung,
Han lyder nu, men vill befalla nästa gång.
FEMTE AKTEN.
(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.)
FÖRSTA SCENEN.
TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Hur långt har solen hunnit nedom skogen ren?
Säg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än?
Jag känner kvällens ljufva svalka kring min kind,
Fast inga fläktar röras. Blir det natt en gång?
LEDSVENNEN.
Ännu är dagen vaken, fast med mattadt ljus.
O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än,
Förrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer,
TEKMESSA.
Så skall då striden vara länge än. O Zeus,
Naturen lugnas, stormarna i dagens barm,
De somna förrän dagen; mänskans stormar blott
Försmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf;
Blott natten, sänd af döden, stillar allt.
LEDSVENNEN.
Var glad,
Var icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt
Förlängas, segern följer ju de våra nu.
TEKMESSA.
Så tycks det, prisad vare Zeus.
LEDSVENNEN.
Långt närmare
Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak
Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare,
Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande,
Att fienden trängs undan mer och mer.
TEKMESSA.
Du såg
De båda unga furstarne, min son och den,
Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade
Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de
Förnimbart öfver mängden?
LEDSVENNEN.
Som på himlens hvalf
Orions tvenne stjärnor.
TEKMESSA.
Och emellan dem,
De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn?
Fanns hos den ena eller andra ingenting,
Som gaf ett företräde? Bar den ena ej
Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare
Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf,
Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd?
Hur var det, gosse?
LEDSVENNEN.
Drottning, fordrar du ett svar
Som moder till den ena?
TEKMESSA.
Svaga hjärta, o,
Hur genomskinligt och hur obevakadt bor
Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej
Det svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt.
LEDSVENNEN.
Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se
Hos någondera af de båda drottarne
I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet;
Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp,
Så lika voro båda. Pansarskruden blott
Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem.
TEKMESSA.
Och anletsdragen?
LEDSVENNEN.
Något, innan skärmarne
Från fastare tillspända hjälmar föllo ned
Och sänkte öfver blick och panna skuggor djupt.
Men när det skett vid stridstrumpetens första ljud
Och dager sedan föll på deras kinder blott
Och ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt
Du själf, om dina ögons ljus du ägt ännu,
På annat än på deras vapen skilt dem åt.
TEKMESSA.
Så lika voro båda?
LEDSVENNEN.
Ja, så undransvärdt.
TEKMESSA.
O du, som bär egiden på jungfrulig arm
Med makt att skydda skaror eller krossa dem,
Stridvana, segerskiftande gudinna, du!
Förnim min bön, en moders denna gång dock ej;
Jag vet, en sådan vore ju för obekant,
För ringa för att finna väg till dig, till dig,
Du otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade.
Nej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram,
Så ren, så obesmittad af hvad mänskligt är,
Som sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön!
Ur tacksamhetens helga källa flöder den.
Omhägna i den långa stridens vilda ras
Vår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen!
Sträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil,
Ett uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop,
Som skockar sig fientlig, där hans bana går,
Att han ej öfvermannas. Oka du hans kraft
Att föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt,
Tills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får
För den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål
En suck jämväl för honom dock! Om ära ej,
Om skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet
Bönfaller den allenast. Låt din vrede ej
För fadrens misstag drabba hans förföljda son.
Göm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot,
En dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig.
Tyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade,
Förtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör!
LEDSVENNEN.
Du irrar, härskarinna.
TEKMESSA.
Hör jag ej ett gny
Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock?
Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve!
De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus!
LEDSVENNEN.
Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud
Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand.
Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så;
Snart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når,
Hur vattnen börja spegla mer och mer och gå
Till nattlig hvila.
TEKMESSA.
Lyssna, svärdshugg, vapenbrak,
Fast dämpadt genom vida bygders mellanrum,
Förnimbart dock!
LEDSVENNEN.
Du villas. Bortom dälden där
På höga fjällets hjässa satt i cedrarna
En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;
Nu hör du deras vingslag.
TEKMESSA.
Är jag obekant
Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar
Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går?
Hör jag dem första gången nu, för att lik dig
Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock?
O, under år och åter år af fejder satt
Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag,
Tekmessa förr och såg och hörde striderna.
Som nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu
Hon skärpt sitt öra, längtande att spana ut
Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.
Då var mig Ajas' lärare i hörselns konst,
Nu låter mig Eurysakes ej glömma den.
LEDSVENNEN.
Vid alla gudamakter——
TEKMESSA.
Hvad bedyrar du?
LEDSVENNEN.
Jag tror, att din förnimmelse bekräftas.
TEKMESSA.
Väl!
När sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd
Och luften darrar för trumpetens kopparröst,
Då börjar du att höra. Ack, den vreda mön
Fördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn;
Nu skall hans son förkrossas.
LEDSVENNEN.
Långt, långt borta än
Är striden, ädla drottning; långsamt närmar sig
Dess dån och buller, hörbart knappt, fast du det hör.
Snart kan det fjärmas åter.
TEKMESSA.
Ser du ingenting,
Syns ingen nalkas?
LEDSVENNEN.
Ingen kan jag varsebli.
TEKMESSA.
Det prasslar tydligt bortåt kampens håll, gif akt!
Jag börjar skilja stegen af en skyndande.
Hvem kommer?
LEDSVENNEN.
Underbara aning, ja, jag ser
På många båghålls afstånd mellan pinierna
En man, som hastar hitåt.
TEKMESSA.
Kan du skönja ren
Hans anletsdrag, om okänd eller känd han är?
LEDSVENNEN.
Ej än, det skymmer.
TEKMESSA.
Bär han vapen eller ej?
LEDSVENNEN.
Mig tycks, att i sin högra hand han bär ett svärd,
Kanske en bila, något ser jag glänsa där.
TEKMESSA.
Oss lär han väl ej hota, hvem han
Är han ej redan nära?
LEDSVENNEN.
Ja, nu känner jag
På skick och gång vår Hyllos. Hitåt skyndar han.
TEKMESSA.
Med hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig!
En glädjetidning bringar han visst ej, när han,
Den djärfvaste bland djärfva, striden öfvergett.
Men hör, han nalkas. Hyllos, länka hit din gång,
Kom, skynda, gosse!
ANDRA SCENEN.
DE FÖRRA. HYLLOS.
HYLLOS.
Drottning, jag har ilat hit,
För din skull skickad af din son.
TEKMESSA.
O, lefver han?
HYLLOS.
Väl, att jag här dig funnit.
TEKMESSA.
Svara, lefver han?
HYLLOS.
Helt visst var han ej fallen, när han sände mig.
TEKMESSA.
Välsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,
Som förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,
Härbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes
Har nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig!
Säg, var hans mod obrutet, var han utan sår,
Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!
HYLLOS.
Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud
Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han för mig.
TEKMESSA.
Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de?
HYLLOS.
Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort
Till någon holme, någon ö vid kusten, där
Mer gömd du kunde vara.
TEKMESSA.
Himmel, är då allt
Förloradt?
HYLLOS.
Drottning, skynda, kom! Min båt är snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka än till striden, innan allt är slut.
TEKMESSA.
Se ditåt, andas icke där Eurysakes?
Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.
För, om du vill, mig närmare till honom; då
Jag följer dig, men bort från honom,—trefaldt nej!
HYLLOS.
Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt
Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,
Stridvana skaror strömma till Leiokritos,
Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig,
Så länge tid oss unnas.
TEKMESSA.
Hvilket våld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för?
Men om så helgdförgäten och så skoningslös
En född af kvinna vore, att han såg min nöd
Och ville den föröka, hvad förmådde han?
Den finge ej förstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dött, den kunde ej.
HYLLOS.
Är det ditt ord, det sista?
TEKMESSA.
Mitt beslut du hört.
HYLLOS.
Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig;
Jag måste till de våra.
LEDSVENNEN.
Drottning, Hyllos' arm
Syns blöda.
HYLLOS.
Blott en rispa af Timokles' spjut;
Han kastar det ej mera.
TEKMESSA.
Gå ej än, blif kvar,
Låt mig förbinda såret först; min hand är van,
Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp.
Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du,
Att hämta vatten.
HYLLOS.
Vatten! Ja, en kylig dryck
Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst.
Jag dröjer några ögonblick.
TEKMESSA.
Räck mig din arm,
Att jag den undersöka får. Emellertid
Berätta du om striden; säg, hur visar sig
I den din unga konung?
HYLLOS.
Akta!
TEKMESSA.
Spjutets udd
Har skurit djupt, en skadad åder blöder än.
En bindel blott att börja med, tills vatten fås
Hur stred din konung?
HYLLOS.
Lejonväldigt, där han fick.
TEKMESSA.
Fick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl
Den lotten honom unnats.
HYLLOS.
Alltfrån första stund
Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,
Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,
Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid
På annat håll och ropte åt de sina högt
Att honom undfly.
TEKMESSA.
O, de bytta vapnens svek!
Än då Leontes, gosse?
HYLLOS.
Honom sökte man,
Kring honom trängdes skarorna, stormhotande,
Som åskmoln kringom fjället.
TEKMESSA.
Och den ädle, han?
HYLLOS.
Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,
Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.
TEKMESSA.
Min son?
HYLLOS.
Just han.
TEKMESSA.
Han räddade sin räddare
I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
HYLLOS.
Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott,
Men gäldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop
Omkring Leontes och från honom skilts igen,
Såg han den trogna vännen omges af en ny
Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har
Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna,
Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,
Än han på platsen, där hans vapenbroder stred.
Och sågs en fara hota, var han där, och sågs
Den fjärmad åter, kretsade långt borta han.
Så fortfor striden.
TEKMESSA.
Fortfar den ej så ännu?
HYLLOS.
En öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom
Förstärkande vår fiende till sist. Då bröts
De våras tro på seger, och med tron på den
Var deras motstånd brutet. Spridda, skingrade,
Förföljas, öfverflyglas de och falla nu
På återvägen hitåt.
TEKMESSA.
Än Eurysakes?
Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg!
HYLLOS.
De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå
Bredvid hvarandra, sida invid sida nu,
Som man bland hungertärda vargar ser ett par
Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann.
Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg
För blod allenast.
TEKMESSA.
Väjer än Leiokritos
Den ena, som tillförne?
HYLLOS.
Blott på afstånd syns
Han öfvervaka striden, ständigt ropande
Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son,
Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!"
TEKMESSA.
Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse
Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende,
Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han
Och vill förgöra honom, som han rädda vill.
Maktlysten må han vara, hjärtlös är han ej,
Det märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än
Inom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än.
O, den beklagansvärde!
HYLLOS.
Vill du ägna mig
Ännu din sista omsorg, är din ledsven här.
TEKMESSA.
Så släck din törst och räck mig vattenkärlet sen
Och armen äfven.
HYLLOS.
Hör, hvad rop, hvad vapenbrak,
Hvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig!—
Du vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck
Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;
Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går.
(Går.)