TREDJE SCENEN.

TEKMESSA med sin LEDSVEN.

TEKMESSA.
Ej än!

LEDSVENNEN.
       Han är försvunnen.

TEKMESSA.
                          Djärfva ungdomsmod!
Zeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart,
Om ynglingen skall räddas; så allhärjande,
Så närmad hotar faran.

LEDSVENNEN.
                       Ve, de synas ren!

TEKMESSA.
Hvad ser du?

LEDSVENNEN.
             Spridda hopar mellan skogens träd,
På kullarna, på bergen, drottning, öfverallt
Förföljande, förföljda, i förvirrad fart.
Här kommer en.

Fjärde scenen.

DE FÖRRA. EN FLYENDE.

DEN FLYENDE.
               O, hjälpen, hjälpen, rädden mig!
Hvar finner jag en tillflykt, en försvarare?
De våra skördas, falla. Själfva drottarne,
De två, som längst af alla stodo strömmen mot,
Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu
Åt skilda håll och föras med dess vilda brus.
Förbi är allt.

TEKMESSA.
               Feghjärtade, bort med ditt skrän;
Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig!

LEDSVENNEN.
Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd.

TEKMESSA.
Vill du ej göra likaså?

LEDSVENNEN.
                        Nej, drottning, nej,
Dig öfverger jag icke, minst i denna stund.

FEMTE SCENEN.

    DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).
LEONTES.
Förgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärd
Är öfver dig, du niding, gör din räkning kort!

RHAISTES.
Röst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,
Min egen konungs ädle son? Förbarmande,
Om du i verkligheten är, hvad du mig syns!
Jag kastar mig på jorden ned för dig i bön:
Tag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt,
Jag äger gods, klenoder, länderier, guld;
Tag mycket eller litet, endast skona mig
Och döda icke!

LEONTES.
               Ödmjuk är du nu; du var
Ej sådan, när du hetsade din skara nyss
Mot mig och mina vänner.

RHAISTES.
                         Straffa ej ett fel,
Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott!
Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?
I denna skymning för vår fiende, för den,
Som hotade din faders välde, höll jag dig
Och lydde blott min konungs vilja, då jag stred.
Men se, jag kastar mina vapen bort och står
Som obeväpnad, bedjande inför dig nu
Och tigger dig om lifvet.

LEONTES.
                          Gå! För ädelt är
Det svärd, jag bär, att straffa dig, gå vapenlös
Och vittna om din nesa. (Vänder sig bort.)

RHAISTES.
                        Dock, till återskänk
För lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk!

LEONTES.
Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus,
Än har jag kraft att hämnas! (Stöter ned Rhaistes.)

RHAISTES (döende).
                             O Erinnyer,
Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt.
Er var jag genom lifvet, blir i döden er. (Dör.)

LEONTES (sättande sig ned på en häll).
Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn,
Den långa nattens antåg tyst bebådande.
Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart
Och hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen.
O ljufva fröjd af döden, när den kröner sist
En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut!
Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust
Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,
Att ingenting skall skilja mig från henne mer,
Den gudahöga, som jag helgat lif och död.

TEKMESSA.
Jag hör din stämma, dyre, och jag känner den
Och ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag
Af dina ord förnimmer, att du sårad är.
Kan intet till din räddning göras, kan jag ej
Dig bistå?

LEONTES.
           Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp.

TEKMESSA.
Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser
Med sina fingerspetsar och sitt hjärta än.
Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag
Till dig; säg, hur du önskar.

LEONTES.
                              Låt mig slumra hän
I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död,
Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den.
Men efter ödet vänligt unnat mig en vän
Att anförtro min enda afskedshälsning åt,
Så tag den nu och för den till Leiokritos.
Säg honom, att den sista suck, Leontes drog,
Var ägnad honom för hans faderskärleks skull.
Det skall den gamle trösta, ty jag känner djupt,
Att han behöfver tröstas, då han hör mitt fall.
Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast
På vår förening åter, när i Hades' natt
Ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;
Ty här var det ej hat, men plikt, som skilde oss.
Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft,
Räck till att än den möta!

(Stiger sviktande upp och ställer sig stridsfärdig)

SJÄTTE SCENEN.

DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).

LEIOKRITOS.
                            Ha, en lycklig syn!
Har jag dig slutligt funnit, folkförledare?
    (Hugger ned Leontes.)
Tag detta för min spira, som din fräcka hand
Har velat från mig rycka. Se, så slute städs
Hvar oförvägen störare af landets fred!

TEKMESSA.
Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!

LEIOKRITOS.
Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag
Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort
Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf
Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.
Zeus, konung öfver konungar, allhärskare,
Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,
Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd
Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.
Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare
Än feta stycken af förblödda hjordars kött;
Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd
Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.
Det offret kan jag helga dig i denna stund.
Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!
    (Till folket, som samlas omkring honom.)
Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,
Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;
Så spriden er åt alla håll och ropen frid,
Frid och försoning öfverallt, förlåtelse
Åt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.
Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog.
Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst,
Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom
Och väntar honom, skynden!
                             (Folket skingrar sig.)

TEKMESSA.
                           Olycksfödde man!
Är du i verkligheten den, du vara tycks,
Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!

LEIOKRITOS.
Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?
Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig,
Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert är
Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.

TEKMESSA.
Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.

LEIOKRITOS.
Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.

TEKMESSA.
Ve och förtviflan öfver dig!

LEIOKRITOS.
                             Men nåd och frid
Utöfver dig, du arma moder, om af nåd,
Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet
Är mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.
Om ödet mig har tvungit att beröfva dig
Din största fröjd i lifvet, så behjärta väl,
Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.
Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss,
Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd
På denna ö, om hemvist här du välja vill.
Om du vill flytta hädan till ett annat land,
Det vare fjärran eller nära, skall ett skepp
Med vald besättning och med håfvors öfverflöd
Ledsaga dig: allenast lägg din vrede ned;
Den bränner djupt mitt sinne.

TEKMESSA.
                              Som hvart vänligt ord
Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand
Och för mig till den fallne.

LEIOKRITOS.
                             Räck din hand åt mig,
En lika villig ledsven, men dig värdare.

TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).
O dyra stängel, skördad i din ålders vår!

LEIOKRITOS.
Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott.

TEKMESSA.
Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,
Förnimma, hvems han gjutit.

LEIOKRITOS.
                            Kvinna, hota ej!
Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.

TEKMESSA.
Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.

LEIOKRITOS.
Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.

TEKMESSA (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud). Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.

LEIOKRITOS.
Leontes!

TEKMESSA.
         Känner fadren ändtligt nu sin son?

LEIOKRITOS.
Leontes!

TEKMESSA.
         Ja, det ädla offret nämndes så.

LEIOKRITOS.
Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,
Är allt förbi?

TEKMESSA.
              Ditt skarpa järn har skurit djupt
Och öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.

LEIOKRITOS.
Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människan
Inför de höge, evige ett ringa ting;
I all sin storhets allvar knappt en lek för dem!
Så må hon akta deras vilja, icke sin.
Ty handlar hon för egen skull, för deras ej,
Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång.
Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.
Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske
Som lifvets sista känsla i sin barm mot den,
Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans!

TEKMESSA.
Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,
Så hör det: in i döden än han höll dig kär.

LEIOKRITOS.
Hvem gaf dig denna visshet?

TEKMESSA.
                            Han, hans sista suck,
Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.

LEIOKRITOS.
O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?
Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,
Är den min tröst tillika. Så, Leontes, har
Af dig i döden som i lifvet jag mitt allt.
O, att likväl jag kunnat mindre älska dig
Och mera följt din maning, när så mången gång
För maktens falska skimmer du mig varnade!
Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär?
Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arf
Betryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag
Mot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.
Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,
Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;
Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du
På jorden hägnat! Jag får icke somna så.
Dock må jag tömma utan klagan denna kalk,
I visshet att den räckts mig af de himmelska,
För att ock jag bevittna skulle deras makt.
Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lätt
Och möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.

TEKMESSA.
Hör opp! Vår fiende du varit, är det än,
Dock sönderslita dina ord mitt innersta.

LEIOKRITOS.
Hvad kallar du mig fiende? På jorden blott
Bor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.
Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.

KRIGAREN.
Jag ilat hit, i spåren följd af fienden.
Upp, konung, om ditt välde du försvara vill,
Det hotas.

LEIOKRITOS.
           Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.

KRIGAREN.
Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,
Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan.
Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,
Vi förde fram ditt budskap till de kämpande,
Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelse
Och nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.
Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärft
Sin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag
Och ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett
De dina då i denna stund! Ej höjdes mer
Ett svärd, en lans; förstenad syntes en, som om
Han sett en död upplefva; andra brusto ut
I klagan, tolkande sin aning, att din son
Var den, som fallit, fallit för sin faders svärd.

LEIOKRITOS.
O, hårda sanning!

KRIGAREN.
                  Mängden, konung, drog sig bort
Från tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,
Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt,
De gått till striden.

LEIOKRITOS.
                      Som hans arma fader själf.

KRIGAREN.
Nu storma våra fiender församlade,
Förstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer.
Hör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig!

ÅTTONDE SCENEN.

    DE FÖRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp beväpnade.
EUBULOS.
Jag varsnar mannen.

HYLLOS.
                    Hitåt, konung; han är här!

EURYSAKES (höjande sitt svärd öfver Leiokritos).
Dig har jag sökt. Nu vörda gudars straff och dö!

LEIOKRITOS (slående svärdet ur hans hand).
Bort, yngling, rör ej den åt döden vigda, du!
För högre makter faller han, men ej för dig.
Se detta blod på spetsen af mitt blanka svärd,
Det stammar från mitt hjärta, vill tillbaka dit.
Men du, tag hvad så afundsvärdt dig synes, tag
En konungs namn och välde! Hades' skuggor ha
Ej större tomhet, endast större frid än de.
Jag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl.
    (Kastar sig på sitt svärd och dör)

EURYSAKES.
O moder, min är segern, gläds, jag härskar nu.

TEKMESSA.
Behärska då din stolta glädje främst och tänk
På segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet.

EURYSAKES.
Rättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kall
Begynner jag med tacksamhet. Du döde, du,
Min trogne vapenbroder, dig tillhör den främst,
Näst alla höga gudar, som beskyddat mig.
O, att du lefde, att jag finge höja dig
I glans invid min sida, tills på Salamis
Två tvillingsstjärnor dyrkades som fästets två.
Men du är fallen, glänser snart i minnet blott.
Eubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtror
Jag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll,
Tills med en grafvård, stoltare än någon kungs,
Jag får den hedra; vänten själfve sen er lön.
Och äfven er, er andra alla, som för mig
Ej skytt att möta döden, ägnar jag min tack
Och lofvar vedergällning. Svika skall jag ej,
Dock välja andra medel, än tyrannen valt.
Ty icke vill jag plundra mina fiender,
Att mina vänner rikta, som hans vana var.
Och nu, o moder, svara, är jag kvitt min skuld
Af saktmod, mildhet, tacksamhet?

TEKMESSA.
                                 Betalningen
Du börjat blott, dock gläder denna början mig.

EURYSAKES.
En fordran än, rättvisans, återstår, och den
Skall gäldas ock till sista skärf. Se hit, mitt folk!
Här ligger den, som vållat blodsutgjutelsen
På denna ö, och vid hans sida den, som var
Hans bundsförvant i arghet. Männer, samlen er
Och släpen båda, härskarn och hans tjänare,
Högst upp på vilda Xuthosbergets kala topp.
När dit I hunnit, sliten deras skrudar af
Och lämnen deras nakna kroppar skyddlöst kvar,
Att luftens hungertärda gamar lättare
Må finna dem och mätta sig med deras kött.

TEKMESSA.
Son, hvilken omild gudom gaf dig detta råd?

EURYSAKES.
Rättvisans heliga gudinna, Dike själf.

TEKMESSA.
Hon vill ej, att du kräfver sådan hämnd af den,
Som gaf den ädlaste bland dina vänner lif.

FOLKET.
För sonens skull, o konung, skona nu hans far!

EURYSAKES.
Sin lön får sonen, fadren, han må få sitt straff.

TEKMESSA.
Du nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärft
Från underjordens stränga makter deras rätt,
Då du åt gamar, ej åt dem den döde ger?

EURYSAKES.
Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan
Däraf, att denne utan graf blir gamars rof.

TEKMESSA.
Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt!
Hvem tillhör väl den döde, den som slutat af
Sin räkning ren med mänskor, om ej gudarne?
Se blott mot kvällens skyar, lär dig lag af dem.
En stund de skimrat under fästet, nästa stund
Ger fästet dem i stilla skurar åter bort
Åt deras ursprung, jorden. Fattar bilden du?
Som de, så sändas ock ur Hades' dunkla djup
Utaf dess gudar svaga töckenbilder opp
Att gå en tid i dagens ljus med mänskonamn.
Du ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, le
I dag; kanske i morgon ren är leken slut.
Men strängt tillbakakräfva gudarne sitt lån,
Och ve den mänska, som dem djärfs förhålla det.
O, du mitt hjärtas älskling, trotsa icke dem:
Låt lätt min varning finna vägen till ditt bröst
Och gif åt jorden denne! Bröt han ock, nåväl,
Så bryt ej du!

FOLKET.
               Hör, konung, hör din moders råd,
Ty strafflöst vägrar ingen här den döde graf.

EURYSAKES.
Väl fruktar jag ej underjordens gudar, om
De himmelska jag vördar genom dennes straff;
Dock, dyra öga, moder, vill jag lyda dig.
Slå bort din oro, jordas skall min fiende,
För din skull offerhedrad som en skattad vän.
Ej kan mitt sinne bärga hatets natt, när ditt
Däröfver outtömligt kastar solljus blott,
Du hviloglömska källa af försonlighet!
Nej, redas skall Leiokritos en graf också
Invid hans sons, min hätska oväns vid min väns,
Och gömmas skall med båda ock i mullens djup,
Hvad kämpar älska att i griften äga än,
Den trogna vapenskruden: pansar, svärd och hjälm.
En vård, konstnärligt formad, skall jag ställa sen
På fadrens som på sonens graf, med bådas namn
Och äreskrifter huggna in i marmorn djupt.
Men kommer sen en obekant till denna ö,
Ser dessa namn och frågar häpnande: "Var ej
Den döde här er konungs bittra fiende?
Hvem har då, medan härskarn lefver än i glans,
Djäfts för hans ögon resa denna minnesten?"
Då skall det svaras: "Ädle främling, undra ej!
Två makter gjort det, starkare än härskarn här:
Ett sonligt hjärtas kärlek och en moders bön."

PSALMER.

N:o 2.

Herrans bud.

Hvad säger nu vår Herre Gud,
Hvad har han lärt och skrifvit
Om dessa helga tio bud,
Dem han oss hafver gifvit?
Det må enhvar begrunda väl
Och akta så sin dyra själ,
Att han från dem ej viker.

Det säger Gud: Jag Herren är
En hämnare för alla.
Betänkom, hvad det innebär:
Till doms skall han oss kalla.
En faders är hans hjärtelag,
Dock har till synd han ej behag,
Han låter sig ej gäckas.

Förskräckelig är Herrans harm,
Ho kan dess botten mäta?
Han säger: Mäktig är min arm
Att nå dem mig förgäta,
Att kräfva straff, då jag är vred,
Af barnen intill fjärde led
För fädernas missgärning.

Hvem vågar trotsa honom mot,
Hvem är så stark som Herran?
All världen mörknar för hans hot
Och skälfver när och fjärran;
Och slår han med sin vredes hand,
Då lossna jordens fasta band,
Och himlars fästen ramla.

Men nåd och frid han lofvar dem,
Som dessa buden hålla;
Dem vill han taga till sig hem
Och idel godt förvålla;
Dem vill han ock på jorden ge
Tröst, hugnad och välsignelse,
Så länge lifvet varar.

Så må vi akta grant uppå,
När Herrans bud vi höra,
Och gärna på hans vägar gå
Och gladt hans vilja göra.
Förläna oss där nåder till,
O Gud, som ingens ofärd vill;
På dig vi oss förtröste.

N:o 3.

Guds helga bud förnimmer jag,
De äro för mig dag för dag;
Men ser jag, hur jag fyllt dem opp,
Då brista mig båd mod och hopp.

I synd jag född och aflad är,
Till synden står ock mitt begär;
Hvar dag föröks mitt syndamått,
I mig bor intet, som är godt.

Jag vaknar mången gång förskräckt,
Utaf Guds Helga Anda väckt,
Och ville gråta blod därvid,
Att Gud ej kan mig vara blid.

Men skall jag ändra hjärtelag,
Är kraft och håg hos mig för svag;
Jag suckar, när mig ångren slår,
Men är i dag dock som i går.

Hvem skall mig bistå i min nöd,
Hvar skall jag söka tröst och stöd,
Att jag ännu kan hålla ut
Och kämpa till ett saligt slut?

O Jesu, du min frälserman,
Allena du mig hjälpa kan,
Ja, låg all världens skuld mig på,
Du kunde hjälpa mig ändå.

Säg, att på dig jag lägga får
Den blodsdom, som emot mig står,
Så vet jag, hvar jag finner fred,
Då bäfvan vill mig trycka ned.

Sen sänd din Anda, som ej mer
Mig skrämmer då, men glädje ger,
Upplyser, hvad som mörkt mig är,
Och, då jag sviktar, kraft beskär.

Du skrifvit med din blod så röd,
Att du ej vill den fallnas död;
Den skriften låt mig ställa mot
Nöd, ängslan, skuld och lagens hot.

N:o 10.

Herrans bön.

Fader öfver fäder alla,
Fader, som i himlen är,
Hör oss, när vi dig åkalla,
Såsom barn en fader kär;
Du all världens tröst och hamn,
Helgadt varde, Gud, ditt namn!

Konung, stor och utan like,
Låt af din barmhärtighet
Till oss komma här ditt rike,
Som förblir i evighet.
Heligt lif och salig frid
Härska låt för synd och strid!

Gif, att vi vår lust ej skilja
Från din lust och glädje mer,
Ske på jorden, Gud, din vilja,
Såsom den i himlen sker;
Kärare från dag till dag
Blifve oss ditt välbehag.

Du, som kan, när dig behagar,
Sända rikdom eller nöd,
Gif i dag som andra dagar
Oss vårt dageliga bröd,
Bröd, att kroppen lefva må,
Bröd för själen likaså.

Gif, att vi i frid få vandra
Denna korta lefnadsstråt;
Såsom vi förlåta andra,
Våra skulder oss förlåt!
Nåd låt gälla fullt förut,
Innan ytterst rätt kräfs ut.

Världen söker oss bedraga
Med sin sötma, konst och sed;
Oss, så bräckliga och svaga,
Ej i frestelse inled;
I all glädje med oss blif,
I all sorg förtröstan gif!

Mycken är vår brist, dess värre!
Ingens ofärd dock du vill:
Fräls oss ifrån ondo, Herre,
Kom med nåd och hjälp oss till,
När oss trycker timlig nöd,
När oss hotar evig död.

Ditt är riket; evigheten
Skall ditt väldes slut ej se:
Makten, äran, härligheten,
Ensam dig tillhöra de.
Lof och ära vare dig,
Gud, vår Gud, evinnerlig!

Amen, ja, det skall så hända.
Himmel kan förgås och jord,
Men din nåd skall ej sig ända;
Evigt är ditt löftes ord.
Herre, oss din nåd bete;
Amen, ja, det skall så ske!

N:o 12.

Döpelsen.

Låt barnen komma hit till mig,
Förmener dem det icke:
Du sagt det, Jesu, och till dig
Vi tröstligt barnen skicke.
Med tro på löftet af din mund,
Som aldrig kan bedraga,
Vi döpa dem till ditt förbund,
Att du dem må upptaga
Och från all synd rentvaga.

Här är den rätta lifsens saft,
Den ingen du förmenat,
Ett vatten, med din Andas kraft
Uti ditt ord förenadt,
Ett bad, däri din dyra blod
Osynligt sig nedsänker,
En nådens, icke vredens flod.
Som gamla mänskan dränker,
Men lif den nya skänker.

O Jesu, till ditt helga dop
Låt samlas folken vida,
Föröka dina trognas hop,
Lär dem ditt namn utsprida,
Att snart på hela jorden här
Din seger måtte vinnas,
Ett fårahus, en herde kär
I helig endräkt finnas
Och saligheten vinnas.

Konung Davids psalmer.

(Originaler och bearbetningar.)

N:o 27.

Den 8 kon. Dav. ps.

Här är ditt namn, o Gud, ej stort,
Och härligt öfver alla,
Ehvar det blifver nämndt och spordt
Af dem, som dig åkalla!
Ej talas ord, ej stämmes ljud,
Som klingar, som ditt namn, o Gud,
På fromma läppar ljuder.

Där världens makt slår ned med hot
På den, som det förkunnar,
Upprättar du en makt emot
Af barns och spenbarns munnar;
Du låter stenar ropa det
Och luftens flock ej blifva mätt
På lust att det besjunga.

Jag ser mot jorden, och du är
Tillstäds, hvart jag mig vänder.
Jag ser mot himlarne, och där
Gå verk af dina händer.
Din ära, Herre, är ej skymd,
Den strålar klar från stjärnors rymd,
Som den ur stoftet lyser.

O, hvad är mänskan, att så mån
Du vill om henne vara?
O, hvad är människones son
Att så din nåd erfara?
En tid förskjuten, snart på nytt,
Har han sin kamp i seger bytt,
Af dig med ära krönter.

Du gifver allt uti hans makt,
Gör honom stor allena;
Han ser för sina fötter lagdt
Ditt verk att honom tjäna.
Du honom till en herre gör
Utöfver allt, hvad dig tillhör,
Fast han i svaghet föddes.

Så må väl prisas högt din nåd,
Din mildhet aldrig glömmas,
Din vishets djup och dina råd
I evighet berömmas.
Gud, ljufligt är ditt namn, o må
Det äradt och välsignadt gå
Från släkte och till släkte.

N:o 37.

Den 19 kon. Dav. ps.

I himlars rymd sin konung ärar,
  Himlars härar
Prisa den, dem väsen gett;
Fästet skaparns namn förkunnar,
  Stjärnemunnar
Sjunga utan hvila det.

Dagen spegla vill för dagen
  Anletsdragen
Af den sol, som evig är;
Natt, som var, åt natt, som blifver,
  Budskap gifver,
Att den Högste spiran bär.

Hvar ett språk förnims och höres,
  Tunga röres,
Hvar ett ord kan talas här,
Hvar en suck, ett ljud kan höjas,
  Stämma böjas,
Allt om Herran vittne bär.

Allting skapadt lyder Herran,
  När och fjärran,
I hans vilja röres allt.
Skåda dagens konungs bana,
  Se och spana,
Går han ej, som Gud befallt?

Som en brudgum fram han träder,
  Ler och gläder,
Tröttnar och till hvila går;
Nästa dag han syns med samma
  Väg och flamma
Som för tusen, tusen år.

Vill du lifvets visdom finna,
  Vill du vinna
För ditt hjärta frid och tröst,
Lyft mot Herran i det höga
  Upp ditt öga,
Se hans verk och hör hans röst!

Herrans lagar rubbas icke;
  Hvart vi blicke,
Se vi, hur de faste stå,
Herrans vittnesbörd ock lika
  Kan ej svika;
Vis är den, som tror därpå.

Herrans bud, de äro klara,
  Uppenbara
Och upplysa ögonen;
Herrans fruktan hjärtan renar,
  Ädelstenar
Smycka mänskan ej som den.

Herre, se dock oss, de svaga!
  Lustar jaga,
Synden för oss på sin stråt.
Ho förstår, hur tidt han bryter,
  Håg förbyter?
Fräls oss, Herre, och förlåt!

Ära vare Gud i höjden,
  Friden, fröjden,
Saligheten vare hans!
Han skall oket sönderkrossa,
  Oss förlossa,
Som om ingen synd mer fanns.

N:o 39.

Den 22 kon. Dav. ps.

Ljud, psalm, om hinden, som förskräckt
På öde stigar jagas,
När morgon nyss i dalen bräckt
Och det på bergen dagas.
Den fromma, som ej ondt har gjort,
Kan ej en fristad finna,
Men flyktar ifrån ort till ort,
Att undan pilen hinna,
Och måste sist
Dock skuldlös dö för våld och list.

Min hjälpare, hvar dröjer nu
Din hand, har trött den blifvit?
Min Gud, min Gud, hvi hafver du
Så helt mig öfvergifvit?
Om dagen ropar jag till dig,
Men du vill icke svara;
I nattens stund jag jämrar mig,
Men måste fridlös vara.
Dock du, du bor
I ära, helig, stark och stor.

Du varit våra fäders hopp,
Din godhet de beprisat,
Till dig i nöd de blickat opp,
Och du har nåd dem visat;
Men jag är som en mask för dem,
Som till min ofärd trakta.
Ser jag mot dig uti ditt hem,
Att dädan skygd afvakta,
Då sägs med hån:
Gud väntar han sin hjälp ifrån!

Men du, fördölj ej mer din tröst,
Ty ångest är hart nära;
Du halp mig vid min moders bröst,
Kom än att hjälp beskära!
Ty ingen finns förutan dig,
Som våldets skaror hämmar;
Du ser, hur de omhvärfva mig,
De stungit mina lemmar,
Mitt lif förrådt
Och om min klädnad dragit lott.

Men var ej fjärran, Herre god,
Min starkhet, var tillstädes,
Gif ödmjukhet och tålamod,
Då jag förföljs och hädes!
Din ära vill i världen all
För folken jag upphöja,
Att släkte efter släkte skall
Inför din tron knäböja
Och prisa dig,
Som är vår Gud evinnerlig.

N:o 49.

Den 37 kon. Dav. ps.

Haf ej din lust till jordens skänker,
Så att du glömmer Herren bort,
Den skatt, som för ditt öga blänker,
Du äger den så ganska kort;
Tags den ock aldrig här från dig,
Du tags från den dock visserlig.

Det ringa, en rättfärdig äger,
Som vet, att Gud är honom huld,
Till frid och fröjd långt mera väger
Än allt en orättfärdigs guld.
Förgänglig vinst är armod lik,
Men Guds välsignelse gör rik.

Gud mäter af de frommas dagar,
Att icke nöd dem drabba får.
Han ger dem mer, när han behagar,
Men nog också i hårda år.
När mången rik mans hus är tömdt,
Har fattig kvar, hvad from har gömt.

Den ej med Herren står, måst falla
Och som en rök försvinna hän,
Om han ock stode högst bland alla,
En ceder lik bland unga trän;
Han står ej lyckans vindar mot,
Han har i Gud ej växt och rot.

Men den, som sig på Gud förlåter,
Hans gång är trygg i lust och nöd;
Han stappla kan, men uppstår åter
Vid Herrans hand, som är hans stöd.
Välsignad själf, han ser sin ätt
Välsignas ock på lika sätt.

Jag varit ung, är gammal vorden,
Har mycket sett och skådar än,
Men aldrig såg jag dock på jorden
Rättfärdig man gå utan vän;
Ej heller såg hans barn jag gå
Ohulpne och sitt bröd ej få.

Pris vare Gud, han öfvergifver
Ej den, till honom sätter tro;
Allt skiftar här, men fast förblifver
Den frommes stilla fröjd och ro,
Han bäfvar ej i lifvets strid,
Han vet, hvem han sig tryggar vid.

N:o 52.

Den 41 kon. Dav. ps.

Säll är den man, som håller kär
Den fattiga och arma.
Om honom, då i nöd han är,
Skall Herren sig förbarma,
Skall låta allt gå honom väl,
Bevara så hans lif och själ,
Att ingen till hans våda
Skall öfver honom råda.

Om han i syndens värld också
I krankhet måste falla,
Skall Herren vid hans sida stå
Och hälsan återkalla;
Ty Gud är mot de milda mild,
Från de barmhärtige ej skild
Och vill med nåd dem pröfva,
Som själfve kärlek öfva.

Jag vet, att mången står mig mot
Med vrångt och afvigt sinne;
Dock vill jag undfly kif och hot
Och ej ha ondt i minne.
På Herren jag förtrösta vill,
Ty honom hörer hämnden till;
Mig skall det vissast båta
Att tåla och förlåta.

Dem, som i hjärtat hata mig
Och akta skada göra,
Dem vill jag lämna, Gud, åt dig,
Du må till doms dem föra:
Jag själf är full af skuld som de,
Så vill jag deras skuld ej se,
Ej dem med stränghet döma
Och egna brister glömma.

Om de, som jag har älskat mest,
Mig fly och mig försaka,
Är Herren den, som allra bäst
Kan föra dem tillbaka.
Jag vet, det är ett gammalt rön,
Att otack blott är världens lön;
Men hjälpa oförtrutet
Gör seger dock till slutet.

O Gud, det vill jag akta på,
Hur mild du städse varit,
Och fara med min broder så,
Som du med mig har farit;
Förläna mig din nåd, att jag
I ditt behag har mitt behag
Och aldrig skådar öfver
Den hjälp och tröst behöfver.

Dig vare pris i evighet
För nådd förutan ända;
Ho är som du, att så han vet
Att hjälpa de elända?
Dock rör vårt hjärta, att det vill
För ingen bön sig sluta till,
Och tänd uti detsamma
Din kärleks rätta flamma!

N:o 57.

Den 46 kon. Dav. ps.

Gud är vår starkhet och vårt stöd,
Ljuft är att Gud åkalla;
Med honom stå vi utan nöd,
Fast skälfde världar alla,
Fast höjder skulle störta ned
Och hafven bäfva utan fred
Och bergen sammanfalla.

Guds kyrka, helig, fast och ren,
Skall utan fall förblifva
Och åt de trogna, kvar och en,
Beskärm och trygghet gifva;
Ty ho är väl så stark och stor,
Att från det hus, där Herren bor,
Han honom vill fördrifva?

Si, folken skola nederslås
Och välden sönderskakas
Och jorden som en suck förgås
Den stund, då allt rannsakas;
Men Guds församling skall ändå
Med Herran Zebaoth bestå
Och af hans hand bevakas.

Så kommen då och gifven akt
På Herrans verk och under
Och böjen er för den, hvars makt
Kan lossa jordens grunder.
Med frid och fröjd är han tillreds,
Men sönderbryter lans och spets
Uti sin vredes stunder.

Han säger: Låren känna mig,
Att I mån trygge vara.
För mig skall dock ödmjuka sig
All hedningarnes skara:
Jag själf för eder kämpa skall,
Att ingen komma må på fall,
Trots all er nöd och fara.

Med oss är Herren Zebaoth,
För oss vill själf han strida,
Vi akte, ingen vådas hot,
Då Gud är på vår sida.
Gud Fader, Son och Helge And,
Välsignad du i alla land;
Din nåd och hjälp vi bida.

N:o 102.

Den 137 kon. Day. ps.

Vid älfverna i Babylon
Hur tungt de dagar flöto!
Vi mindes Zion fjärran från
Och bittra tårar göto.
I pilträn jämte strömmars lopp
Vi hängde våra harpor opp,
De strängaspelen klara;
Hvem ville spela mer i band,
Hvem sjunga i vår träldoms land,
Hvem kunde glader vara?

Den goda tid var allt förbi,
De fröjdens år förgångna;
Bland hednahopar suto vi
Som främlingar och fångna.
De bjödo oss med spe och tvång:
Upp, spelen, sjungen glädjens sång
Som förr i Zions skara!
Hvem ville spela mer i band,
Hvem sjunga i vår träldoms land,
Hvem kunde glader vara?

Jerusalem, din helgedom,
Om jag den kan förgäta,
Må tungan låda vid min gom
Och glöd mitt hjärta fräta.
Till dig, mitt hem af frid och ljus,
Min konungs borg, min faders hus,
Jag längta vill och fara;
Där får jag spela utan band,
Där sjunga i min frihets land,
Där kan jag glader vara.

N:o 103.

Den 139 kon. Dav, ps.

Du, Herre, utrannsakar mig,
Mig dina ögon följa,
Hvarhelst jag är, är jag för dig
Och kan mig ej fördölja.
Hvad jag i dag i hågen har
Och i mitt hjärta gömmer,
Hvad där jag haft i förra dar
Och minnes eller glömmer,
Allt ser du, Gud, och dömer.

Uppå min tunga finns ej ord,
Det du ej vet och väger;
Min mening är af dig förspord
Långt förr, än jag den säger;
Min gärning all, den vare skedd
I mörkret eller dagen,
Är klar för dig, är känd och sedd,
I dina händer tagen,
Inför din blick uppslagen.

Hvart vill jag fly, där jag kan dold
För dinom Anda blifva?
Ifrån din åsyn, ur ditt våld
Hvart kan jag mig begifva?
Far jag än upp till himlars rymd,
Så måst jag där dig finna;
Far jag till afgrund, att bli skymd
Och undan dig försvinna,
Skall du ock där mig hinna.

Om jag mer snabb än fågeln vor,
Som upp mot skyn sig svingar,
Om bortom hafsens gräns jag for
På morgonrodnans vingar,
Dig undfly kan jag ej ändå,
Hur långt min flykt jag sträcker;
Förbi de vägar, stjärnor gå,
Din hand, o Herre, räcker,
Beskärmar och förskräcker.

Jag sade: Natt ju skyler mig,
Men den vardt ljuset klara;
Ty natten har ej makt för dig
Att natt och mörker vara;
Hur svart den sig i skyar klär,
I regn och stormar sjuder,
Den måste bli som dagen skär,
När som din stämma ljuder,
När du det vill och bjuder.

O Gud, hur outgrundelig
Är du i alla stunder!
Ehvart mitt öga vänder sig,
Det möts af dina under;
De träda fram förutan tal,
Så fjärran från som nära,
Från himlens spets, från djupsta dal
Om dig de vittne bära,
Förkunnande din ära.

Bepröfva mig, o Gud, och se,
Hvad mina tankar mena!
Din djuphet mäta icke de,
Den mäter du allena.
Men om på orätt väg jag går,
Så låt mig det förfara
Och hjälp mig, förrn jag komma får
I evig nöd och fara
Med de fördömdas skara.

Så vill jag prisa dina råd,
Så länge lifvet varar,
Och tala om din makt och nåd,
Dem städs du sammanparar.
Berömma vill jag, Gud, ditt namn
För jordens släkter alla,
Att de ock måga i din famn
Med god förtröstan falla,
Dig lofva och åkalla.

N:o 131.

Julpsalm.

(Bearbetning.)

Hell morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken,
För oss är du uppgången:
Hell Davids son af Jakobs släkt!
Mot dig, mot dig min famn är sträckt,
Min brudgum, tag mig fången!
  Ljuflig, ljuflig,
  Hög och härlig,
  Blid och kärlig,
  Full af nåde,
Herre, till din brud du skåde!

Min pärla du i snöhvit skrud,
Marias son, dock sanner Gud,
Min frälsare och konung!
Kom, tag uti mitt hjärta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuft än honung.
  Eja, eja,
  Hosianna!
  Himmelskt manna
  Är mig ordet,
Uti dig fullkomnadt vordet.

Uti mitt hjärta lys och skin,
Du klara jaspis och rubin,
Med all din kärlek blida;
Ja, låt mig känna, att jag är
En lem i din församling kär,
Ett refben i din sida.
  Till dig, till dig
  Står min längtan;
  All min trängtan
  Är den ena:
Att tillhöra dig allena.

O Gud, förrn världen skapad var,
Du mig till arfving korat har
I dinom Son den höga;
Så låt fullbordas snart mitt hopp
Att bli med honom tagen opp
I himlen för ditt öga.
  Salig, salig
  Blifver fröjden,
  När i höjden
  Bland din skara
Jag vid Jesu bröst får vara.

Högt skall då klinga cittrors ljud,
Och toners offer skönt till Gud
Från harposträngar stiga,
Och jag få till min frälserman,
Min tröst, min fröjd, min brudgum sann,
Mig hålla innerliga,
  Sjunga, sjunga,
  Jubilera,
  Triumfera,
  Honom prisa,
Som mig vill allt godt bevisa.

Aftorkas skola då i frid
Lycksaligt och till evig tid
De många kristnas tårar,
När Gud vill själf sig låta se
Och ymnig bot och läkdom ge
De hjärtan, världen sårar.
  Kristus, Kristus,
  Så han kallas,
  Som är allas
  Bot och hugnad.
Där han finns, är sorgen lugnad.

I det har jag en hjärtans ro,
Att den, jag gifvit har min tro,
Sin kärlek ej bortvänder,
Att Herren, sig till lof och pris,
Mig föra vill i paradis;
Ty klappar jag med händer.
  Amen, amen,
  Adla krona,
  Mig förskona
  Till det sista
Från att nånsin dig bortmista!

N:o 134.

Nyårspsalm.

Ett år har gått till ända,
Ett år af nådens tid;
O Gud, till dig vi vända
Vår tanke, var oss blid!
Se an oss nådefull
Och låt det, som blef brutet,
I glömska varda slutet
För Jesu Kristi skull.

Ty, Gud, om hämnd du hvälfver,
Ho blifver skuldlös kvar?
Ho är, som vet det själfver,
Hur tidt han syndat har?
Ett veta vi allen,
Att en oss vill försona
Och du åt honom skona
Oss arma, hvar och en.

Vi tacka dig, o Herre,
För tusenfaldig nåd;
Det bättre som det värre
Var allt ditt visa råd.
Om vi vår vilja fått,
Om du oss hade gifvit
Allt, hvad som önskadt blifvit,
Ack, hur då illa gått!

Hvad är, som oss behagar?
Jo, att i lustar gå.
Men du gaf klara dagar
Och mulna likaså.
Där modet blef för stort,
Där lät du sorgen komma;
När sorgen gjort oss fromma,
Kom trösten lika fort.

De sår, din tuktan slagit,
Låt dem tillsamman gro,
Låt, hvad du gett och tagit,
Befrämja hopp och tro,
Och gör det nya år
För oss välsignadt, Herre,
Att det med synder färre
En gång ifrån oss går.

O Gud, vår lefnad skrider
Emot sitt mål hvar dag;
När till sitt slut den lider,
Oss då till dig upptag,
Där år ej täljas mer
Och inga skiften hända,
Men glädje utan ända
Du åt de trogna ger.

N:o 146.

Trettondedagspsalm.

O Jesu Krist, att nalkas dig
Och dig i tro tillbedja,
Det endast kan på sorgens stig
  Rätt innerlig
Vårt arma hjärta glädja.

Med himmelsk ro, med salig fröjd
Vi oss i dag påminna,
Hur, konung, du af himlars höjd,
  På jorden röjd,
Lät som ett barn dig finna.

Vi stanna vid en krubbas brädd,
Där, Jesu, är ditt läger;
I herdatjäll af strå beredd
  Är dig din bädd,
Det är, hvad här du äger.

Och med så torftig vård ändå
Och i så ringa ära
Du växa skall och krafter få,
  Därmed du må
All världens skulder bära.

Din barm som vår vid hjärtats slag
Vi höjas se och sänkas;
Hvad ondt gör du, att den en dag
  För mänskolag
Skall med ditt hjärtblod stänkas?

Vi se din panna klar och blid,
Kring den skall törne vridas;
Och händren, sänkta nu i frid,
  Snart blir den tid,
Då de vid korset smidas.

Det är den lön, du finner här
I denna världen vrånga
För det, att du dess börda bär
  Och redo är
För den i döden gånga.

Och hade allt sitt gods och guld
Dig jordens släkter gifvit,
Din kamp och död för mänskors skuld,
  Din kärlek huld,
Hur fattigt lönt den blifvit!

O Jesu, ve, att äfven vi
För godt så ondt dig göra,
Att, för hvar synd, vi falla i,
  Vi stå dem bi,
Som dig till korset föra!

Vi veta ingen annan bot,
Så syndiga och arma,
Än falla, Jesu, för din fot:
  Tag oss emot,
O Herre, dig förbarma!

Passionspsalmer.

N:o 147.

Människones son.

Han på korset, han allena
Är min fröjd och salighet;
Ingen kan så väl mig mena,
Ingen så mitt bästa vet,
Ingen är som han mig god,
Ingen har så tålamod:
Sökte jag kring jorderike,
Aldrig funne jag hans like.

Jordisk vän kan lindra nöden
För en vän, som hjälp begär,
Jordisk kärlek går i döden,
När med kärlek lönt den är;
Men hvar se vi här en man,
Som så tåligt älska kan,
Att han allt för dem vill bära,
Som blott hat mot honom nära?

Han på korset, han allena,
Annan är ej funnen än,
Han Guds lamm, det fromma, rena,
Dör för ovän som för vän;
Han, den ende, gör ej val,
Räknar ej de sinas tal:
"Kommer alle!" så han talar,
Kämpar, blöder och hugsvalar.

Solen, som från fästet lyser
Öfver ond som öfver god,
Blott en ringa droppe hyser
Af hans djupa kärleksflod;
Månen, som från himlens hus
Ger åt själfva natten ljus,
Månd en skugga endast vara
Af hans kärlekseld, den klara.

Honom vill jag glad tillhöra,
Hvad mig än blir förelagdt;
Kristus kan mig saliggöra,
Ingen världens gunst och makt.
Vanskligt är ju annat allt,
Som ett töcken tomt och kallt;
Men den jag vill efterfråga,
Evig är hans hjärtas låga.

Han på korset, han allena
Allt mitt hopp och goda är;
Ingen må mig det förmena,
Att jag hafver honom kär.
Hvar har jag en vän här sport,
Som mig gjort, hvad han har gjort?
Han kan mig med Gud förena,
Han på korset, han allena.

N:o 148.

Suckar vid korset.

Hvad skall mitt offer blifva,
O Jesu kär, åt dig,
Hvad kan jag återgifva
För hvad du gifvit mig?
Gods, lif jag gärna bjuda vill,
Ja, hjärtat ur mig rifva
Och lägga det därtill.

Jag tänkte: Om jag hade
Allt vida världens guld
Och för din fot det lade,
Visst såg du därtill huld.
Ack, snart jag fann, hur falskt jag tänkt,
Ty hvem har, så jag sade,
Sitt lif för skatter skänkt?

Då mente jag: Med lifvet
Görs hvarje skuld dock kvitt,
Ditt lif för mig blef gifvet,
Dig vill jag gifva mitt.
Mitt lif! Ack, usel skänk det är;
En död ju är det blifvet;
Du ensam lif beskär.

Sist ville jag dig lofva
Själft hjärtat ur min barm;
Jag tänkte: Denna håfva
Är kanske mindre arm.
Mitt hjärta, fullt af synd och nöd!
Ack, just för denna gåfva
Du lidit korsets död.

Så hvad jag har att skänka,
Det är platt intet värdt;
Men, Jesu, lär mig tänka,
Att intet du begärt.
Jag ser dig mild på korsets stam
Din blick i döden sänka;
Din död, den bär jag fram.

Jag sjunker för dig neder
Och säger röstelig:
Det offer, jag dig reder,
Är lif igenom dig;
Jag själf är arm, o Jesu Krist,
Men dig ske pris och heder,
Du fyller all min brist!

N:o 149.

Jesu ord på korset.

Vår Herre Kristus talat har,
Då han på korset fästad var,
Sju ord för oss på jorden;
Behållom väl i minnet kvar
De helga, dyra orden!

Hans första ord, det var att be
En fridsens bön för syndare,
En bön så ljuf att höra:
"Förlåt dem, Fader, det, ty de
Ej veta, hvad de göra."

Hans andra ord, o lof och pris!
Var tröstens ord på lika vis.
Han hördes röfvarn svara:
"I denna dag i paradis
Skall du ock med mig vara."

Hans tredje ord af kärlek är
Till lärjunge och moder kär
En maning blid och goder:
"O kvinna, se, din son är där,
O son, se där din moder!"

"Mig törstar", var hans fjärde ord;
Ack, otack svår, ack, fallna jord!
Er skuld, o mänskor, fatten:
Den, som er rågat nådens bord,
Får ej en droppe vatten.

Hans femte ord oss lära kan,
Hur han af både Gud och man
För vår skuld lämnad blifvit:
"O Gud, min Gud, hvi", ropar han,
"Har du mig öfvergifvit?"

Hans sjätte ord, det innebar,
Att nu den seger vunnen var,
Hvarom all skriften ordat;
Ej lif, ej död en lösen har,
Som hans: "Det är fullbordadt".

Hans sjunde ord, så fullt af frid,
Hjälp, Gud, oss i vår sista strid
Det i vår suckan blanda:
"I dina händer, Fader blid,
Befaller jag min anda."

N:o 161.

Kristus i grafven.

Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu,
Stör ej hans ro, hans sömn är ljuf
På mycken vedermöda;
För kamp på jorden fann han frid
I grafven hos de döda.

En dagakarl har trälat ut,
En bördans man har här till slut
Den från sin skuldra tagit;
I världen finns en like ej,
Som dragit, hvad han dragit.

Och vill du veta, hvad det var,
Som han i döden tålig bar?
Det var vår kamp och fruktan,
Vår brist, vår skuld, vår synd och död
Och all Guds hämnd och tuktan.

Dem har han nu dock kastat af,
De ligga gömde i hans graf,
Att oss ej mer förskräcka;
Men börjadt är ett nådens lif,
Som ingen makt skall släcka.

Kom tyst och se Guds offerlamm!
Det blödde nyss på korsets stam,
Nu har det allt fullbordat;
I ringa skepnad, mildt och fromt,
Det ligger gömdt och jordadt.

Men söker du det nya lif,
Som ej är skuggors tidsfördrif
Och ej af döden hinnes,
Så lämna världens prål och kom,
I denna graf det finnes.

O fröjd, nu är en hvilostad
Min graf ock vorden, där jag glad
Kan lämna vandringsstafven;
Till sömns blott läggs jag i min graf,
Sen Kristus helgat grafven.

Med tröst vill jag mot döden se,
Jag vet, att min förlossare
Han lefver och skall lefva;
Han skall mig lifvet återge,
Hvi skulle jag väl bäfva?

N:o 167.

Påskpsalm.

Ho vill mer för döden bäfva
Som för en allsvåldig makt?
Kristus lefver och skall lefva,
Han har döden nederlagt.
Döden är ej fruktansvärd,
Frukta mer för synd och värld!
Öfver härjaren med grafven
Hafver Kristus brutit stafven.

Visst försöktes dödens tänder,
Hur de kunde bita bäst,
När han en gång fått i händer
Den, han fruktat allra mest;
Men det var, som ville natt
Taga själfva dagen fatt,
Stoftet himlens sol betäcka
Eller mörkret stjärnan släcka.

Detta är vår påskaglädje:
Jesus lefver, fast han dött,
Till hans död från vår vi vädje,
I hans lif vårt lif är födt;
Jesu, hjälp oss hvarje stund
Dö från synd och värld i grund!
Då först få vi rätt förfara,
Hur du månd uppstånden vara.

När vi dagligt oss bemöda
Att med Jesu Kristi nåd
Gamla mänskan i oss döda
Med dess lustar, verk och råd,
Se vi, att en ny uppstår,
Som allt större krafter får;
Det är oss till tecken gifvet
Af uppståndelsen och lifvet.

Pingstpsalmer.

N:o 178.

Vi lofva dig, du Helge And,
Guds kärleks eld, Guds godhetshand;
Till allt, som är, du sträcker dig,
På gåfvor outtömmelig.

Ack, fattigdom och kamp och nöd,
I början gråt, i slutet död,
Det är, hvad jorden oss beskär;
All himmelsk del din gåfva är.

När sorgen vill oss tynga ned
Och hjärtat bäfvar utan fred,
Är du oss närmst med råd och tröst
Och lyftar bördan af vårt bröst.

Och blåser lyckans vind oss god,
Att medgång föder fåvitskt mod,
Då skaffar du oss nöd för nåd
Och späker så vårt öfverdåd.

Men trampas vi i stoft och mull
För Guds och för hans sannings skull,
Och ställer världen vakter ut,
Att göra på vår tro ett slut;

Då blir du i vår barm en eld,
Som genombryter våld och väld,
Och styrker oss med mod och hopp
Och för oss sist till himlen opp.

Vi bedja i vår fåvitskhet,
Ty ho är den, sitt bästa vet,
Vi bedja om allt jordiskt väl
Och glömma bort vår arma själ;

Men du, du finner råd och bot:
Du beder ock, men oss emot;
Och när vår bön oss vägras då,
Är det hvad bäst vi kunnat få.

Ej finns så gömdt ett rum på jord,
Att ej din godhet där är spord,
Så öfvergifven ingen är,
Att du ej vård om honom bär.

All vishet, tro och kärlek sann,
Allt mod, som mod rätt kallas kan,
All endräkt, frid och glädje ljuf,
O Helge Ande, verkar du.

Vi bedja dig i denna stund:
Behåll oss städs i ditt förbund
Och för oss sist till evig fröjd
Med dig uti din himmels höjd!

N:o 179.

Träd in i detta hjärta,
Guds Ande ren och skär,
Fast jag med bitter smärta
Vet, hur det syndigt är;
Ack, jag det borde rena,
Men det kan du allena,
Så kom och blif mig när!

Kom in i detta sinne;
Åt dig helt anbefalldt,
Fast mörker är där inne
Och det är tomt och kallt.
Det kan sig själft ej lysa;
Ack, finge det dig hysa,
Hur olikt blef då allt!

Jag ser, hur jorden prålar
Med örter utan tal;
Ej dröjde solens strålar,
Fast vinter låg i dal;
De skyndade att komma,
Och straxt sågs marken blomma,
Som nyss var tom och sval.

Dock kan ej solen hinna,
O Ande, dit du når,
Dock kan ej solen brinna
Så varmt, som du förmår;
Hvi skall jag då ej våga
Dig bedja, att din låga
Min vinter gör till vår.

Hur kan jag själf förtaga
All syndens styggelse,
Hur mörkret från mig jaga
Och ljus och tröst mig ge?
Att tömma hafvets vatten,
Från fästet sopa natten
Mig vore lättare.

Till dig jag tillflykt tager,
Kom, Ande, hos mig in,
Tänd upp din helga dager
Uti mitt skumma sinn,
Att mörkret måste vika
Med all dess här tillika
Och jag får blifva din.

N:o 185.

Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port,
Hvi far du så i synder fort
Från stund till stund, från dag till dag,
Ja, till ditt sista andedrag?

Är då så kär för dig din natt,
Är evig död så härlig skatt,
Att du försmår att akta på
Hur ljus och lif du finna må?

Om jorden all dig hörde till
Och du dock gick i mörkret vill
Och föll till sist i öppnad graf,
Hvad glädje hade du däraf?

Du ser din nöd, men tvekar än,
Du suckar: Ack, hvar finnes den,
Som visa kan en syndig själ,
Hvar han skall finna evigt väl?

Ack, tvekan råder ingen bot,
Förtviflan står ej fall emot,
Men fast beslut ger hopp i nöd,
Och hopp ger tro, och tro ger stöd.

Tag mod och bed, så kommer han,
Som väg och stig dig visa kan,
Guds Helga Ande full af nåd,
All ängslans tröst, all tvekans råd.

Till honom är dig vägen kort,
Han viker aldrig fjärran bort,
Han står vid hjärtat utanför
Och minsta suck där inne hör.

Så låt ditt hjärta öppna sig
För Andans nåd, som söker dig,
Låt honom bli och bo dig när,
Och räds ej, fast du syndig är!

Han skall nog rena själf sitt hus,
Sin boning göra glad och ljus,
Han, som oss tvär i dopets flod
Och helgar genom Jesu blod.

N:o 199.

Läroämbetet.

(Bearbetning.)

Nu fröjde sig den vida jord
Af Herrans nåd och helga ord,
Förspordt i hans apostlars röst
Och kungjordt oss till evig tröst.

När Kristus här fullbordat allt,
Som Fadren honom anbefallt,
Han sände efter Guds beslut
Kring världen sina vittnen ut.

För världen ringa voro de,
Dagkarlar, arma fiskare,
Men hvad de vittnat, hvad de sagt,
Har öfver jord och himmel makt.

Det var Guds löfte, fast och visst,
De lade ut båd först och sist,
Det var, hur nåd med Kristus kom,
Som hans apostlar talte om.

Och hvar det ord predikadt vardt,
Där tändes hjärtan underbart;
Guds Helga Ande var däri,
Att som en eld det kunde bli.

Välsignade de helga män,
Som lärt oss söka himmelen
Och visat oss, hvar vägen går
Igenom Jesu Kristi sår.

Gif oss, o Gud, din Andas nåd,
Att vi må följa deras råd
Och alle med dem prisa dig
Och lefva så evinnerlig!

Psalmer öfver söndagsevangelier.

N:o 201.

Joh. 2: 1-11.

Säll den, hvars hopp till Jesum står,
Ehvad här ock må hända,
Säll den i nöd och lust, som får
Till sådan vän sig vända;
Det är en vän att lita till,
Som hjälpa kan och hjälpa vill
Så fröjd som sorger bära.

Han skyr ej ort, där plåga bor,
Ej rum, där hälsan glädes:
Hvarhelst en själ på honom tror,
Är han med fröjd tillstädes;
Till sorgehus, till bröllopsfest
Han kommer mildt, den ädla gäst,
Där blott han bjuds och kallas.

Så blid och hjärtelig han är,
Så snar att med oss vara,
Behöfver för den, hjälp begär,
Ej sina håfvor spara;
En konung öfver himmelrik,
Gör han sig själf den minste lik
Och är oss som en broder.

O himlafröjd att tänka på,
Att den, Guds spira äger,
Ej vill den ringaste försmå,
Men endast hjärtat väger,
Att den, så högt sin tron har satt,
Vill blifva allas del och skatt,
Som honom efterlängta!

Kom, Jesu, kom och blif mig när,
Kom i mitt tjäll, det ringa,
Jag bjuder dig, fast arm jag är
Och mina håfvor inga;
Min boning är på glädje tom,
Men kom, så kommer rikedom
Och glädje utan like.

Blif här vår gäst, o Jesu god,
Och nådigt med oss handla!
Du kan för oss vår tåreflod
I glädjedryck förvandla;
Och när vår graf har öppnat sig,
Tag oss som gäster upp till dig
I höga bröllopssalen!

N:o 202.

Matt. 20: 1-16.

Hvad vilja vi på världens torg,
Då där vi stå så länge.
En stolt af fröjd, en spak af sorg,
Men alle, ack, fåfänge?
Finns då ej den, oss kallar här
Att i hans tjänst arbeta,
Är icke vingårdsmannen när,
Som månde Jesus heta?

Hans börda är dock aldrig svår,
Hans ok är ljuft att draga;
Han nöjs med hvad enhvar förmår
Och bryter ej den svaga;
Hans öga efter tron blott ser,
Ej på vårt verk tillika;
Själf är han den, oss krafter ger,
När våra krafter svika.

O Jesu, du vår vingårdsman,
Hvi öppnas ej vårt öra,
Då du så mildt oss ropar an
Och i din gård vill föra?
Hvar finna vi en lust så stor;
Den världen kan förläna,
Som den att vara, där du bor,
Dig höra, se och tjäna!

Bort, tanke, att det är för sent,
Att ren vår dag är liden!
Så har ej nådens Herre ment,
Som oss har unnat tiden;
Se, porten stänges ej igen,
Fast dagen hän ses draga,
I sena elfte stunden än
Vill Herren mot oss taga.

Jag kommit sent, jag vet det väl,
Till Jesum, jag som mången;
Vid flärden fästad var min själ,
Och tröghet höll mig fången;
Jag kallades, men köttet stred
Mot viljan, som sig röjde;
Jag såg och såg, hur dagen led,
Men tvekade och dröjde.

Dock gläds jag, att jag funnit den,
Som vill min brist förgäta
Och lön ej efter gärningen,
Men efter nåd mig mäta.
Nu, Jesu, håg och vilja stärk,
Att jag mig ej må spara,
Men glad arbeta i ditt verk
Och from och trägen vara!