N:o 204.
Luk. 16: 19-31.
Bort, värld, med all din ståt och prakt,
Som själars ro förtager,
Bort, rikdom, ära, gunst och makt,
Som mången man bedrager,
Bort, vällust all och yppighet,
Som gör, att lätt vi vike
Från kärlek och barmhärtighet
Och skiljas; från Guds rike!
Hur mången lefver icke här,
Som vore honom lifvet
Till idel lek för hans begär,
Till glädje endast gifvet!
I rus och yra spiller han
Det goda, här han äger,
Och stormar lik den rike man,
Hvarom oss skriften säger.
Där håfvor slösas utan skam,
Där är han gärna inne,
Men vågar armod träda fram,
Förbittrar sig hans sinne;
Den fattige får hårda ord,
Får vid hans dörrar ligga
Och för sin hunger af hans bord
Förgäfves smulor tigga.
En tid, en tid det räcker så:
Då bli hvarannan like
Den, här till andras bröd måst gå,
Och den omätligt rike;
Hvad olikt varit har förut,
Det jämnas allt i grafven;
Där klädes purpurn af till slut,
Där fälls ock tiggarstafven.
Hvem har, när slut är jordiskt väl,
När världslig ära ramlat,
Hvem har då skatter åt sin själ
För evigheten samlat?
Den ensam är sannskyldigt rik
Och värd att lycklig skattas;
All annan lycka, bubblan lik,
Knappt ägs, förrn den oss fattas.
Ve sådan fröjd, som drar oss bort
Från glädjen utan ände,
Ve sådan lust, som är så kort
Och slutas med elände,
Ve sådan glans och rikedom,
Som, när oss döden nalkas,
Oss lämnar kvar med törstig gom
Att evigt aldrig svalkas.
Nej, Jesu, gif mig kamp och nöd
Långt hellre här i världen
Än helvete och afgrunds glöd
Uppå den sista färden;
Men får jag gods och guld, så gör
Mig snar att mig förbarma,
Och nådigt städs mitt hjärta rör
Till hjälp för dina arma.
N:o 208.
Luk. 16: 1-9.
Hur ofta spörjs ej flit och id,
För vansklig tid,
Hos dem till jorden, höra!
De hvila ej, de vaka gladt,
Så dag som natt,
Att här sig skatter göra:
De sätta all förmåga ut,
Att få till slut
Ett jordiskt välstånd äga,
Och för en lön, som flyktig är,
Som rost förtär,
De inga mödor väga.
Ack, att de i sin sak sig te
Långt visare
Än bland Guds barn så mången,
Som, fast hans nådetid är kort,
Den slösar bort,
I sömn och tröghet fången.
Ack, hvarför vakar icke han,
Som vaka kan
Och kallad är att vaka?
Hans sånings stund till ända går;
Om han ej sår,
Hvad skördar han tillbaka?
Det är dock en helt annan skatt
För honom satt
Att hoppas, se och kräfva,
En skatt, som här en mammons slaf
Ej känner af,
Ej vet att eftersträfva.
Det är en annan skörd också,
Han väntar få,
Än den, som jorden gifver;
Det är en annan salighet
Än den, han vet
Att här oss unnad blifver.
Det är en skatt, som evig är,
Som väntar, när
Vår tid gått här till ända,
En skatt, som ej, likt jordiskt gull,
Är stoft och mull
Och snart skall återvända;
Det är en skörd af frid och fröjd
I himlars höjd,
Som aldrig mer skall sluta;
Det är en salighet hos Gud,
Den Kristi brud
Skall där osägligt njuta.
Så må vi gifva, väl till mods,
Allt timligt gods,
Ja, lifvet, om det gäller,
För det, som oförgängligt är,
Som vårt begär
För alltid tillfredsställer.
Så må vi sträfva utan rast
Och hålla fast
Det eviga och ena.
Var du vår hjälp, o Jesu god,
Stärk kraft och mod,
Du all vår kraft allena!
N:o 209.
Luk. 10: 23-37.
Hvem kallar du din nästa här,
Den du på all din bana
Skall hålla som dig själf så kär,
Som Herrans ord dig mana?
Hvem är den man,
Hvar finnes han?
På denna strand,
I fjärran land,
Hvar skall man honom spana?
Är det en skyld, den samma blod
Har närmst med dig förenat,
En moder ljuf, en fader god,
Den Herrans bud har menat?
En vän kanske?
Ja, fjärmare:
Den fromma hop,
Som Kristi dop
Har tvagit, styrkt och renat?
O, bortom länder, haf och berg,
Hvarhelst sig lif kan fästa,
Där syns, fast skild till tal och färg,
Guds håfvor mänskan gästa.
På snöhöljdt fjäll,
I solvarmt tjäll,
Där blomstring bor,
Där ört ej gror,
Där ser du ock din nästa.
Du ser en människa, som du
Vid fröjd och sorger bunden,
Du ser ett lif, som lefves nu
Och som förgår med stunden;
Du ser den lott,
Du själf har fått
Af lust och nöd,
Af lif och död,
Så lika allt i grunden.
Det är din nästa, som du ser;
Så följ då ordets lära
Och skynda, där han ligger ner,
Att honom hjälp beskära.
Till bistånd var
Beredd och snar
Med tröst och råd,
Med verk och dåd,
Till Jesu fröjd och ära.
Ja, Jesu, du som lidit har
För vän och ovän lika,
Din kärlek läre oss enhvar
Att ej vår nästa svika;
Om känd han är,
Om främling här,
Går nöd uppå,
Vi hjälpa må
Och ej från honom vika.
Sannfärdigt är Guds dyra ord,
Att kärlek är det bästa;
I allt, i himmel och på jord,
Gör kärleken det mesta;
Men ensam går
Och utan spår
Och utan vän
Försvinner den,
Sig själf blott har till nästa.
N:o 210.
Luk. 17: 11-19.
För dig min nöd jag klagar,
O Jesu, hör min röst!
Jag suckar alla dagar
Till dig med ängsladt bröst;
På världens lust bedragen,
Med sår af synden slagen,
Jag ropar: Gif mig tröst!
Det gör dig ingen möda
Att mig helbrägda få,
Till lif på nytt mig föda
Och ren från smittan två;
Hvi skulle jag ej våga
Uti min sorg och plåga
Din hjälp att kalla på?
Ja, gif en vink allena,
Så är min räddning gjord,
Ett ord ju kan mig rena,
Så säg det nådens ord!
Du ensam kan mig frälsa,
O du, som är all hälsa
I himmel och på jord.
Jag är, för dig, o Herre,
En arm samaritan,
Som vandrat, ack, dess värre,
På världens breda ban;
Nu kraft och lif mig fela,
Men du är stark att hela
Och att förlåta van.
Af synden kvald jag gråter,
Hjälp, Herre, nådelig,
Att jag får komma åter
Och botad visa mig!
Ack, vill du tröst mig gifva,
Skall jag ej uteblifva,
Men städse följa dig.
N:o 212.
Matt. 18: 23-35.
Hvad skall då bli, hur skall då gå,
Hur måste jag ej bäfva,
När Gud en gång mig kallar på
Och räkenskap vill kräfva,
När ordet ljuder från hans mund:
"Kom, tjänare, att svara
För tio sinom tusen pund,
Som du har bort förvara!"
Ack, mer mig gafs än detta allt,
Och nu dock allt mig brister;
Till detta tal går tusenfaldt,
Ja mer, mitt skuldregister.
Jag slösat allt, jag vet det väl,
Som ur otömlig källa,
Och nu, så arm till kropp och själ,
Skall allt jag återställa.
För nådens håfvor, dem jag fått
Att vårda och förvalta,
Jag äger nu, ack, synder blott
Och ångrens tårar salta;
Och Herren kommer med sin dom,
Han vill den ej förhala;
Hur skall jag, blottad, bar och tom,
Min svåra skuld betala?
O Gud, af din barmhärtighet
Gif till, hvad mig kan fela!
För den, som själf af brist ej vet,
Men allas brist vill hela,
För Jesu nåd mig nådig var,
Att du min skuld förglömmer!
Ej annan tillförsikt jag har
Än fly till den, mig dömer.
Min domare, min fader blid,
Du Herre öfver alla,
Förlåt mig, hjälp mig, gif mig tid
Och låt din stränghet falla,
Så vill jag börja om på nytt,
Ej mer ditt lån förstöra,
Men lära af en tid, som flytt,
Ett annat lif att föra.
Ett, Herre, lofvar jag ännu
Och skall det troget hålla,
Att gärna tillge såsom du
Dem, som mig ondt förvålla.
Hur är ej deras skuld till mig
Att som ett intet skattas,
Om jag, som brast i allt för dig,
Med miskund dock omfattas!
Jag varit färdig, lätt och snar
Min nästas fel att räkna,
Men trög, när själf jag felat har,
Att det i minnet teckna.
O Gud, förlåt mig det och lär
Mig ändra håg och sinne,
Att glömsk vid andras fel jag är,
Men egna har i minne!
Om Guds ord och församling..
N:o 223.
Gudstjänsten.
Hur ljuft det är att komma
Till Herrans tempelgård,
Där trogna själar blomma
Som liljor i hans vård!
Man ser de skära kalkar
För Gud där öppna stå,
Och himmelsk dagg dem svalkar,
Att lif och kraft de få.
Hur kärt, i Andans enhet
Att dem tillsammans se
I trohet och i renhet
Åt Herran offer ge.
När de Guds lof upphöja
På denna fridens ort,
Hvem vill då ute dröja
Och stanna vid dess port?
Träd in att se och smaka,
Hur ljuflig Herren är,
Att bedja och att vaka
Med hans utvalda där!
Där ute lefver flärden,
Så glädjelös och tom,
Ack, ringa fröjd ger världen
Emot Guds helgedom.
Ej vill jag vandra fjärran
Till mörker bort från dag;
Mitt ljus, det är af Herran,
Min sol uppsöker jag.
Inför hans anlet klara
Vill i hans hus jag bo,
Där är mig godt att vara,
Där har mitt hjärta ro.
N:o 225.
Guds ord.
En dyr klenod, en klar och ren,
Oss unnats här att äga,
Den pärlor, guld och ädelsten
På långt när ej uppväga;
En skatt, den yppersta på jord,
Få vi vår egen kalla:
Den skatten är Guds helga ord,
Som hörer till oss alla.
När annat, som vi akta värdt
Att äga här och spara,
Af rost och mal och tid förtärdt,
Hör upp vår fröjd att vara,
När dagens verk förgås med hast,
Ja, förrän afton stundat,
Står än Guds ord så nytt och fast,
Som när det först vardt grundadt.
Det bräcks af ålder ej och tid,
Om den ock evigt räckte,
Det går med samma kraft och frid
Från släkte och till släkte,
Det varar lugnt och oförryckt,
När annat allt har farit,
Det har ej annan ändalykt
Än Gud, som början varit.
Det kära ord, det enkla ord,
Som mänskor dock förgäta,
Hvar är en mänsklig visdom spord,
Som sig därmed kan mäta?
Hvar visar världen oss en grund,
Så fast att därpå bygga,
Som ordet af Guds egen mund,
Det eviga och trygga?
Har du det ordet sökt till stöd,
När andra stöd dig svikit,
Från världens haf, dess storm och nöd
In i den hamnen vikit,
Då vet du, hvad du tryggas vid,
Hvar du kan fasthet finna,
Då känner du en ort af frid,
Dit inga sorger hinna.
Som vattenfågeln dyker ned
I fjärdens klara bölja,
Att minsta fläck af stoft därmed
Från sina vingar skölja,
Så tvär sig anden ren och skär
I ordets djup det klara
Och känner, att hans hem det är,
Där han i fröjd kan vara.
Välsignadt vare, Gud, ditt namn
Och utan ände prisadt,
Att du till säker tröst och hamn
Oss alla vägen visat!
Hvem är nu fattig, hvem är rik,
När ej ditt ord oss fattas?
Den ena har, den andra lik,
Ju det, som mest må skattas.
N:o 226.
Guds hus.
Hell Herrans tempel, där hans folk
Församlas för hans öga
Och sången höjs och ordets tolk
Kungör Guds sanning höga!
Där firas rätt en glädjefest;
Mot den hvad jorden äger bäst
Ger glädje ganska föga.
En himmelsk ro, en salig frid
Uti Guds hus vi finne,
Vi komme undan kamp och strid
Som till en hamn där inne;
För världens storm, som blåser vild,
Oss fläktar kring Guds Anda mild,
Då vi den hamnen hinne.
Du sorgsna själ, du kvalda bröst,
Du har det känt och pröfvat,
Du vet, hvar hjärtat finner tröst,
När det är värst bedröfvadt.
Du lämnar världens stoj och brus
Och vandrar till Guds stilla hus;
Där möts den oförtöfvadt.
Hvad tungt dig förr på sinnet låg,
Där hjälper Gud att bära;
Hvad mörker var i själ och håg,
Blir ljust af ljusets lära;
Hvad vissnadt var och utan hopp,
Välsignas, väckes, blomstrar opp,
Där lifvets sol är nära.
O fröjderum, o hälsoort,
Där sorgen själf sig gläder,
O allom öppna himlaport,
Där inför Gud man träder,
Guds kyrka! Fast bestånde du,
Dig helge våra barn ännu,
Som vi med våra fäder.
N:o 236.
En kristens stridspsalm.
Till strids, o kristen, rusta dig,
Låt sömn och dvala fara!
Nu gäller gå i Herrans krig
Och lif för Gud ej spara;
Statt upp och se
Guds fiende;
Han hotar stark och vaken;
Så gå med lust
Till kamp och dust,
Ty Herrans Guds är saken.
Var stark, om du vill kämpa tryggt
Mot satan och hans skara;
Ej gagnar suck, ej båtar flykt,
Ej hjälper ängslig vara.
Han ger ej fred,
Han trampar ned
Hvemhelst han vinner öfver;
Var stark alltså,
Tag mod uppå,
Ty segra du behöfver.
Träd fram med Kristus, blif ej blek,
Var djärf, fast ej förveten!
Här gäller ej en vansklig lek,
Här gäller evigheten;
Förgås du här,
Förgås du där,
Där evigt, här i tiden;
Men får du vinst,
Får döden minst:
Så är med denna striden.
Tänk ej, att dig allena rör,
Hvad här du gör och lider!
Guds egendom du strider för,
När för din själ du strider;
För den stå bi,
Håll stadigt i,
Att Gud den får tillbaka;
Gör du blott ditt,
Gör han, nog sitt
Och skall sin del bevaka.
Var stark, men var än mera vis
Och vaka alla stunder;
Den, som vardt orm i paradis,
Han sparar inga funder;
Där våld ej rår,
Till list han går,
Blir hal att se och höra,
Ja, klär sig käckt
I helgondräkt,
Att så din själ förföra.
Han skapar sig till fint förgift,
Att så dig fälla neder,
Han smyger sig i tal och skrift,
I blickar, skick och seder.
Haf ögat opp!
Sitt bästa hopp
Uppå din sömn han bygger;
Håll vård och vakt!
Med Herrans makt
Är du som vaken trygger.
Ja, Gud, vår starkhet, blif oss när
I dessa strider svåra!
De äro dina, så du lär,
Så sant de äro våra;
Beskärma du
Ditt folk ännu
Mot ondskans våld och makter,
Och sist till lön
Med seger krön
Själf dina trogna vakter!
N:o 237.
Ljusets seger.
Hur skola vi dig prisa,
O Gud, för all din nåd,
Hur skola vi bevisa
Vår tack i verk och råd?
Ej hjärta mäktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din kärlek gjort.
De äro nu förgångne
Också de sorgeår,
Då fädren suto fångne
I mörkrets boja svår,
Då den, dig vedersakar,
O Gud, med våld och makt,
Din sannings ljusastakar
Inunder skäppa lagt.
Ditt ord fick ingen hysa,
Som därtill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste mänskor söka,
För att dig söka få.
Du, som din sanning skrifvit
Mer klar än sol och dag,
Du, som vår broder blifvit
Och fyllt för oss din lag,
Till dig fick man ej skåda
Med klar och öppen blick,
Hos dig i nöd och våda
Ej tröst man söka fick.
O hvilka svåra dagar,
O hvilken sorgens tid!
Då hördes världens lagar
Mer än Guds stämma blid;
Hans löftes fasta grunder
Fick man ej bygga på;
En samling mänskofunder,
Ack, den var bibel då.
Välsignad vare Herran,
Han frälsat har sin hjord;
Nu nära liksom fjärran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt är nu försvunnen,
Som kom med våld och hot,
Den makt är svag befunnen,
Som stod Guds ära mot.
Du måste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har:
Den helga skatten kunna
Vi äga nu enhvar;
I slott och koja lika
Finns lifvets bästa tröst,
Och fattiga och rika
Förnimma Herrans röst.
Kom nu och sök att taga
Från oss vår helgedom,
Kom nu med mänsklig saga
Och säg, den är Guds dom!
Den tid är icke mera,
När sådant våld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.
Ja, styre du och råde,
Gud, Fader, Son och And!
Din starkhets arm i nåde
Beskärme stad och land!
Ditt ljus, som natten bräckte,
Förblifve oskymdt här,
Att släkte efter släkte
Må se dig, som du är!
Om ett kristeligt lefverne.
N:o 269.
Världens fåfänglighet.
O lif i denna jämmerdal,
Hvad är du? Ack, ett ringa tal
Af sorgeår, af fröjdeår,
En längtan, som ej målet når,
En rök till vindars tidsfördrif,
En skugga af hvad rätt är lif.
I dag gror plantan fager opp,
I morgon bär hon vissnad knopp;
I dag förnimmes glädjens röst,
I morgon suckas utan tröst;
I dag syns mänskan frisk och röd,
i morgon är hon blek och död.
Fåfänglighet, förgänglighet,
Ho är, som dig rätt fatta vet?
Du pryder dig för hvar och en,
Du tänder opp ditt falska sken,
Och ung och gammal innan kort
Du villar så i tomhet bort.
Här, där vi börja först med gråt,
Med tårar fukta sen vår stråt,
Här, hvar vårt lif, när bäst det är,
Är idel möda och besvär,
Här, där ej stund är annan lik,
Här vill man se sitt himmelrik.
Här glömmer man i syndens band
Sitt goda hem och fosterland,
Går som en främling och en gäst
Och tror sig dock för evigt fäst,
Vill lefva trygg från år till år,
Där allt liksom en suck förgår.
Gud, öppna våra ögon snart,
Att vi må skåda uppenbart,
Hur vanskligt allt på jorden är
Hur ringa lust det med sig bär,
Hur stadig fröjd och saligt hopp
Hos dig vi måste söka opp.
Ja, led oss i din sanning, Gud,
Gif kraft att följa dina bud,
Var med oss i allt verk och råd
Och lär oss fly till Jesu nåd!
Då må hvad jordiskt är förgå,
Vårt rätta lif i dig vi få.
N:o 275.
Emot dryckenskap.
Ack, mänskan är ett härligt verk
Af Guds, den Högstes, händer;
I minsta lem hans vishet märk,
Hur allt till gagn dig länder!
Din fot från ort till ort dig bär,
Fast den dig tycks så ringa,
Och med din hand, så svag den är,
Kan hårda berg du tvinga.
Hvad rikedom af kraft och ljus,
Af under i hvart sinne!
Ditt öga är ett litet hus,
Hvad ryms dock ej där inne?
Ditt öra, fast orörligt, gör
Till sitt hvart ljud, som röres,
Och intet når dig utanför,
Som till din själ ej föres.
All fägring i Guds rika värld
Är satt för dig att fatta,
Guds fatabur är dig beskärd
Att öppna och beskatta;
Från minsta sandkorn vid din fot
Till rymdens världar store,
Allt skönjer du, allt tar du mot,
Allt är, som ditt det vore.
Dock mer, ja, utan likhet mer,
Än jordiskt sinne känner,
Än öra hör, än öga ser,
Förnimma här Guds vänner;
Med andans syn Guds helga råd,
Hans löften och hans lagar,
Hans kärlek, vishet, makt och nåd
De skåda alla dagar.
O jämmer, att så mycket godt
Så många här förspilla,
Som framgent gå den väg, de gått,
I lustar, rus och villa!
Hvad söka de, hvad vinna de
Uti sin syndayra?
Ack, timligt kval och evigt ve
Mot Herrans gåfvor dyra.
Förnuft och vilja, kraft och mod,
Allt, hvad till lif oss ämnas,
Förkväfva de i vinets flod,
Tills intet öfrigt lämnas,
Tills syn ej ser, ej öra hör,
Ej lem har känsla inne
Och själen ändtligt döden dör
Som hvarje kroppens sinne.
Gud, upprätthåll ditt ädla verk,
Att det ej så får falla,
Beskärma, Herre, stöd och stärk
Mot frestelsen oss alla!
Lär oss de gåfvor bruka väl,
Dem du oss täckts förära,
Till fröjd och båtnad för vår själ
Och dig till pris och ära!
N:O 277.
Emot okyskhet.
Vi böra städs oss reda
Till strids mot värld och kött,
Som pläga oss förleda,
Det onda göra sött;
Vi böra stundligt vaka,
Ty frestelsen är när,
Och världens lust försaka,
Som Herrans lust ej är.
Ty världens lust är börja
Med fröjd och välbehag;
Den slutas med att sörja,
Den varder natt af dag;
Men Herrans lust är lida
I början tvång och strid
Och saligt slut förbida,
Som är en evig frid.
Ack, att i oss vi finne
Så mycken skröplighet!
Till hjärta, håg och sinne okyskhet.
Sin väg vår ovän vet:
Hvar god och härlig gåfva
Till ondt han vända kan,
Och där vi säkre sofva,
Där sofver icke han.
Upp då ur sömn och dvala!
Ej finnes annat råd.
Upp att med Herran tala
Om bistånd, hjälp och nåd!
Han skall vårt hopp ej svika,
Om det af hjärtat är,
Men tvinga den att vika,
Som städs vårt fall begär.
O kom, Guds lamm, du rena,
Kom, Herre Jesu Krist,
Att dig med oss förena,
Så helas all vår brist;
Vårt kött skall oss ej fälla,
Där du vill stå oss bi;
Vår blod, vår syndakälla,
Gör du från smitta fri.
Ja, vike från oss fjärran
Hvar köttslig lustas makt!
Rent hjärta älskar Herran,
Så har han själf oss sagt;
Säll den, för honom träder
I tukt och menlöshet,
Han bär rätt bröllopskläder,
Han ser Guds härlighet.
N:o 282.
Korset.
Hvi känns mig tungt det kors, jag bär,
Hvi klagar jag så ängsligt här,
Där allt förgängligt är,
Där sorg som glädje rast ej har
Och knappt har kommit, förrn den far?
Mitt lätta ok jag tröttnar vid,
Jag suckar öfver kamp och strid
I denna korta tid;
Hvi mäktar jag ej härda ut
Den nöd, som dock så snart tar slut?
Ej har en fiende mig sändt
Den tår, som på min kind har bränt,
Det kval, mitt hjärta känt.
Det är ju Gud, min fader god,
Som pröfvat så mitt tålamod.
Han sändt min sorg, jag städs det fann,
Och den, han agar, älskar han,
Därpå jag trösta kan.
Af Gud till oförgängligt godt
Ett lätt och timligt ondt jag fått.
Så vill jag bära det förnöjd
Och bida, under korset böjd,
Att sorgen byts i fröjd.
Ack, snart ju slutas här mitt lopp,
På Herran bygger jag mitt hopp.
Pris vare Gud, hans vilja ske!
I allt, hvad han mig täckes ge,
Skall jag hans kärlek se;
Han är mig hopp och tröst och stöd,
Så är jag trygg i lif och död.
N:O 296.
Bönepsalm.
Ho är den, som dristar säga,
Att han gett sig det han har,
Att ej allt, hvad han får äga,
Är Guds gåfva uppenbar?
Själ och kropp, ja, själfva lifvet
Är ju allt af Herran gifvet.
Herrans håfvor här vi gästa,
Allt är hans och intet vårt;
Herren sörjer för vårt bästa,
Oss det blefve ganska svårt.
Intet kunna vi förtjäna;
Döden, den är vår allena.
Dock förhäfver sig här mången
Öfver hvad ett lån blott är;
Arm för Gud, i synder fången,
Han af mänskor pris begär,
Vill berömd och firad vandra,
Fast allt sitt han fått som andra.
Tänkte den, som Gud har gifvit
Här af håfvor större mått,
Att hans skuld ock större blifvit,
Att han större ansvar fått,
Långt ifrån att sig förhäfva,
Skulle han i hjärtat bäfva.
Ödmjukt sinne gif oss, Herre,
Redlig håg och vilja god,
Så mot större som mot smärre
Frimod, saktmod, tålamod!
Dig allt lof må vi hembära,
Dig allena vare åra!
Böner i landsplågor.
N:o 308.
(Öfversättning.)
Stäck din vrede, Herre, och oss benåda,
Låt ej mer ditt blodiga gissel råda,
Väg ej mot de skulder, som oss anklaga,
Fader, din aga!
Om, som vi förskyllat, du straffet toge,
Ho är den bland oss, som ditt slag fördroge,
När en värld förginges i kval och fruktan
Under din tuktan?
Men var mild, barmhärtige, skona, skona!
Låt din nåd din eviga rätt försona,
Du, som har till eget att dig förbarma
Öfver oss arma!
O, hur kunna jordiska maskar ringa
Dig, som skapat världen, till vrede bringa?
Stoft och rök och flyktande skuggor bara
Ser du oss vara.
Ärfda brister sig i vårt väsen blanda,
Köttets lustar locka vår svaga anda;
Låt ett sådant öde ditt hjärta röra,
Värdes oss höra!
Låt en bön, en död och en blodskamp gälla,
Minns att törnekronan och korset ställa,
När din hand till hämnden vi lyftad skåda,
Mellan oss båda.
Stöd det verk, du låtit din Son fullända,
Hvad han lidit, låt det till gagn oss lända,
Gälde blodet, som ur hans hjärta flutit,
Hvad vi förbrutit!
Så, o så, allsmäktige, låt det blifva!
Fräls oss, Herre, kom att förlossning gifva,
Du, som en treenigt skall evigt vara,
Spara oss, spara!
N:o 309.
Nu spörjes gråt och klagoljud,
För Israel är nu, o Gud,
Den hårda dagen inne;
Den tid, som är, är nödens tid,
Med rop och gråt, med kamp och strid,
Med bäfvan i hvart sinne.
Din tuktan, Herre, drabbar svårt,
Din band är tung, ditt gissel hårdt,
Din vrede oss förskräcker;
Vårt folk förgås, vårt land är dömdt,
Vi finna ej ett rum så gömdt,
Dit ej din hämnd sig sträcker.
Och dock vi måste, Herre vred,
För dina fötter falla ned
Och dig i straffet vörda;
Att det, fast upp till randen fylldt,
Är mindre dock, än vi förskyllt,
Det lägger sten på börda.
Omkring oss se vi kval och nöd,
Ett bittert lif, en hopplös död,
Allt jämmer, ängslan, fara;
Och se vi i vårt eget bröst,
Då skönjas där, för frid och tröst,
Dödssynder uppenbara.
Ho löser våra skulders band,
Ho böjer af din starkhets hand
Och stäcker, Gud, din aga,
Där, nådens konung, själf ej du
Till mildhet vänder om ännu
Och vill ditt straff förtaga?
Du bär en faders ljufva namn,
Du öppnat oss en broders famn
I Jesu famn och sköte;
Full är all världen af din nåd,
Att allt förlåta har du råd,
Fast jord och himlar bröte.
Hvad äro vi, hvad mäkta vi,
Om du din rätt vill hålla i
Och låta nåd ej gälla?
Ack, skuggor, dem i dag man ser,
I morgon icke finner mer;
Ett vindkast kan oss fälla.
Men dina barn, o Fader, spar,
Barmhärtige, barmhärtig var,
Du rike, hjälp oss arma!
Vår skuld låt dö i Kristi död,
Låt vara nog af kamp och nöd,
O Herre, dig förbarma!
N:o 311.
Bön om frid.
Frid är fröjd; där frid ej råder,
Ingen glädje hemma är,
Fridens stilla hälsoåder
Lif och lust och krafter när;
Frid är lycka, tröst och hägn,
Frid liksom ett sommarregn
Kommer mildt från höjden neder
Och välsignelse utbreder.
Frid vill Herren i det höga,
Bjuder, skyddar, älskar den;
Fridfull ligger för hans öga
Utan gränser himmelen;
Frid och kärlek är den ton,
Änglar sjunga kring hans tron;
Frid af fromhet, nåd, försoning,
Det är lifvet i Guds boning.
Frid på jorden, skall den komma,
Innan jordens dag är all?
När slår stunden, då den fromma
Utan strid här lefva skall?
Gud, i denna pröfningstid
Styrk oss med din himlafrid,
Gif oss hopp att den få skåda,
Där du bjöd den evigt råda!
N:o 312.
Jordens fruktbarhet.
Hur skön är än ej jorden,
Fast syndens dom hon bär,
Igenom mänskan vorden
Förtappad, som hon är!
Hon öppnar sina håfvor
För oss från år till år
Och bjuder lust och gåfvor,
Så fullt hon det förmår.
För oss ännu hon blommar,
Fast ren och skär ej mer;
Höst, vinter, vår och sommar
Sitt goda hon oss ger.
Välsignelse af nåder,
O Gud, åt henne gif,
Att hon den ock förråder
Mot allt, som här fått lif.
Gjut saft i blad och knoppar,
Gif blomstring, färg och fröjd,
Låt regn i blida droppar
Uppfriska dal och höjd!
Låt mogna växt och kärna
Utöfver allt vårt land,
Och äng och åker värna
För hagel, frost och brand!
O Gud, låt allt sig froda,
Korn, gröda, mod och hopp,
Krön året med ditt goda
För både själ och kropp!
Välsigna hvarje ställe,
Där lif kan dröja kvar,
Med hvad till uppehälle
Du oss förordnat har;
Att vi för kroppslig plåga,
För hunger, brist och nöd
Ej dig förgäta måga,
Vår hjälp i lif och död!
Gör jorden till din boning,
O Gud, som först hon var,
Låt gälla den försoning,
Din Son oss vunnit har!
Då skall hon bättre blomma
Och bättre frukter ge,
Då skall ock här den fromma
Ej mer blott jämmer se.
N:o 314.
Sommaren.
Din klara sol, o Fader vår,
Vidt öfver ond och god uppgår,
Gör luften mild och dagen ljus
Och klär i fägring jordens grus.
Nu vakna upp på höjd, i dal,
Löf, gräs och örter utan tal;
Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik
Af växter, en ej annan lik.
Liksom till högtid kläds hvar äng,
Hvar linda är en blomstersäng,
Och härlig vaggas åkerns skörd,
Af himlens varma vindar rörd.
Ja, ute se vi sommartid,
Med jorden grön och himlen blid;
Hur är det i vår egen själ,
Är sommartid i den jämväl?
Har otrons kalla vinter flytt,
Har hjärtat lifvats upp på nytt
Utaf den klara nådesol,
Som skiner från Guds kungastol?
Ack, fattigt blommar dock vår jord,
Hur härlig än dess prakt är spord,
Mot mänskans själ i tro och hopp,
När lifvets sol för den gått opp.
Den solen blid, den solen klar,
Som varit förr, än världen var,
Hur är det, har vår själ fått se
En strimma af dess ljus sig te?
O Gud, som låter sommar nu
Utom oss stråla lugn och ljuf,
Låt ock inom oss, i vårt bröst,
Ej råda mörker, storm och höst!
Då först är rätt din sommar här,
När ute sol och blomstring är
Och i vårt hjärta lyser klart
Den sol, som icke skapad vardt.
N:o 318.
I hungersnöd.
Uti din boning, Herre kär,
Ditt folk i sorg församladt är
Och dig om hjälp åkallar,
Ty mänskomakt ej hjälper här,
Och nöden öfversvallar.
Vi sett det korn, man jorden gaf,
I jorden bli som i en graf
Och ej i dagen komma,
Vi sett allt växtligt falla af
Förutan kraft och blomma.
Vi tänka i vår brist och nöd
På förra dagars öfverflöd,
Det gör oss sorgen värre;
Hvi ger du stenar nu för bröd
Åt dina barn, o Herre?
Har du ditt fadershjärta mist,
Är ej ditt löfte fast och visst:
"Åkalla mig i nöden,
Så skall jag hjälpa dig till sist
I lifvet och i döden"?
O Gud, det är ett tröstligt ord,
I hungerns tid ett rågadt bord,
Som mod och krafter gifver,
Att himmel kan förgås och jord,
Men du densamme blifver.
Du ändrar ej din fadersart,
Fast annat allt förändradt vardt,
Din mildhet varar lika;
Ditt råd kan synas underbart,
Din nåd kan aldrig svika.
Låt då din nåd förklarad bli,
Låt straffets tider gå förbi,
Se mildt till vårt elände,
Och var vår fader, såsom vi
Som barn oss till dig vände.
Gif bröd åt den, som hungrig är,
Gif tröst åt den, som sorg förtär,
Och tillgift åt oss alla!
Låt än oss få, o Herre kär,
Vår hjälpare dig kalla!
N:o 321.
Fosterlandet.
Bevara, Gud, vårt fosterland,
Håll öfver det din starkhets hand
Och var dess hägn i strid som frid,
I sorgens som i glädjens tid.
Här se vi, hvad oss mest är värdt,
Allt, hvad vi skatta dyrt och kärt;
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
Som är för oss, hvad denna är.
Här hafva våra fäder bott,
Arbetat, kämpat, hoppats, trott;
Här äfven vi vår boning fått
Med samma lif och samma lott.
Här skola våra barn också
En gång på våra stigar gå.
Ha det vi haft, se det vi sett
Och be till Herren, som vi bedt.
Gud, skydda detta kära land,
Från sjö till sjö, från strand till strand,
Sänk öfver det din milda vård
Som sommardagg på rosengård!
Välsigna hvarje trofast själ,
Som önskar det af hjärtat väl,
Men slå hvart ondskans uppsåt ned,
Som vill dess fall och stör dess fred!
Låt det få bli och vara ditt,
Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt,
På kärlek bördigt som på råd
Och uppfylldt af din Andas nåd!
Du hulpit det ur mörker opp
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut!
Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord;
Gif, att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå!
Bröllopspsalmer.
N:o 326.
Gud, se i nåd till dessa två,
Som här inför ditt anlet stå
Med löfte att för lif och död
Förente dela lust och nöd.
Det är ett heligt fridsförbund,
De slutit nu i denna stund;
Så värdes, Gud, därtill dem ge
Din hägnad och välsignelse.
Här lefs ej städs i rosengård,
Och mången pröfning kan bli hård:
Behåll dem då, o Herre god,
I kärlek, som ger tröst och mod!
Din Ande blid ledsage dem
Och blifve gäst i deras hem,
Att stilla fröjd och ljuflig ro
Med honom där må bli och bo.
O Gud, vi böja oss för dig,
Som är vår Gud evinnerlig,
Vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd;
Välsigna oss och gif oss nåd!
N:o 328.
Ej finns en glädje på jorden vid,
Som kunde den fröjd uppväga,
Ett hjärta känner, som all sin tid
Ett annat hjärta får äga.
När tvenne hälfter, att blifva ett,
I kärlek smälta tillsamman,
Rent, oförfalskadt, på guldets sätt,
Som smälter i klara flamman,
Si, då är glädje och gamman.
Gud själf han skådar med väl behag
En sådan frid och förening;
Han bjuder den i sin helga lag,
Den är hans vilja och mening;
Och därför låter han ock ur den
En rik välsignelse flöda
För jorden släkter, som blomstra än,
När vi gått bort till de döda,
För himlen en brodd och gröda.
Välsigna, Herre, all kärlek ren,
Som du den gärna tillstäder:
Af Kristi kärlek ett återsken,
Den värmer, lyser och gläder.
O Gud, för dig är en syndig brand
All jordisk kärlek allena;
Så sänd af nåde din Helga And,
Som våra hjärtan kan rena
Och i din kärlek förena.
N:o 329.
För barn.
Jag lyfter ögat mot himmelen
Och knäpper hop mina händer;
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
Min håg och tanke jag vänder.
Gladt är att prisa och tacka dig,
Och gärna vill jag det göra;
Jag vet det visst, att du ser mig
Och ej försmår att mig höra.
Tack för allt godt, du mig ständigt ger
Att känna, älska och äga;
Tack, gode Fader, för mycket mer,
Än jag kan nämna och säga.
Jag är en planta uti din gård,
För evigheten uppdragen,
Jag var knappt till, när i fadersvård
Af dig jag redan var tagen.
Så håll utöfver mig än din hand,
O Fader förutan like,
Och låt mig växa för lifvets land,
Som är ditt himmelska rike!
N:o 335.
På resa.
En vandringsman är mänskan här,
På vandring stadd, hvar dag som är,
Till långt aflägsna länder;
Hur hon ock här tycks hemma fäst,
Är hon beständigt blott en gäst,
Som hemåt återvänder.
Hon får i all sin lefnadstid
Ej minsta stund, då hon i frid
Kan lämna vandringsstafven;
På hvarje stig, på hvarje ort
Går hon mot evighetens port,
Och porten heter grafven.
Om jag då sitter vid min härd,
Om jag i Herrans vida värld
Från land till land måst fara.
Så är mig samma mål dock satt,
Mot det jag skyndar dag och natt,
Jag får ej stilla vara.
Dock hvar jag är och hvart jag far,
Så vet jag, att min Gud jag har
Beständigt lika nära;
Han följer mig på all min stig,
Han är en Fader ock för mig,
Hvad kan mig då förfära?
Så bottenlöst är intet haf,
Att ej hans hand i djupets graf
Kan mig sitt bistånd räcka;
Så bränd ej någon öken är,
Att ej hans godhet växer där
Och kan mig vederkvecka.
Om han högt öfver sjö och land
Flyttfågeln för från fjärran strand
Till kära hemmet åter,
Hvi skulle jag väl bäfva skyggt?
Den Gud, som leder fågelns flykt,
Han mig ej villas låter.
Far jag än vida, följer han,
Som i all nöd mig hjälpa kan
Och akta från att falla;
Där jag är rådlös, har han råd,
Där jag har brister, har han nåd:
Välsignad han för alla!
Gud, jag är syndig, arm och svag,
Men för mig efter ditt behag,
Det är, hvad sist jag beder.
Hvarhelst min väg du stakar ut,
Så styr den så, att den till slut
Upp till din himmel leder!
Måltidspsalmer.
N:o 341.
Herre, hela världen tröster
Till din mildhets öfverflöd;
Tusen sinom tusen röster
Bedja dig hvar dag om bröd;
Och du låter upp din hand,
Mättar allt i allo land.
Dina goda gåfvor flöda
Ned till allt, som lif har fått;
Kroppen spis och själen föda
Skänker du i ymnigt mått;
Tack, o Gud och Fader blid,
Pris ske dig i evig tid!
N:o 343.
O Gud, din godhet tacka vi
I Jesu namn, det kära,
Att du vår Fader vill förbli
Och om oss omsorg bära,
Att allt, som lif och anda har,
Du hugnar, när och ger försvar;
Dig ske lof, pris och ära!
Som nu du närer här vårt lif
Med jordens växt och gröda,
Så åt vår själ ditt ord ock gif
Att henne understöda;
Ty hennes näring så på jord
Som ock i himlen är ditt ord,
Hon har ej annan föda.
Oss alla här i denna stund
Du värdes kärlek gifva
Inbördes och af hjärtans grund;
Låt intet den bortdrifva!
Behåll vår glädje allvarsam
Och afvärj öfverdåd och skam,
Att du med oss kan blifva.
Lof, pris och tack i allo land
Skall dig, Gud Fader, vara,
Som oss har löst af syndens band
Och framgent vill bevara.
Vi tro på din Son, Jesum Krist,
Vi äro dine barn förvisst,
Dig lofve all vår skara!
Morgon- och aftonpsalmer.
N:o 344.
Kväll eller morgon, hvarje stund
Har jag min ro i Guds förbund,
Med honom börjar jag min dag,
Min natt med honom möter jag;
I honom nöjd,
Till honom böjd,
Har jag min rätta lust och fröjd.
Ännu har under vida skyn
Ej något skapadt mött min syn,
Så armt, så hjälplöst och försmådt,
Att det Guds vård ej röna fått;
Den ser jag här,
Ehvar jag är,
Den ser jag fjärran liksom när.
Hvem kläder blomman på grön äng,
Hvem bäddar fågelns bo och säng,
Hvem visar genom öknens sand
Åt hjorten väg till källans rand?
Ar det en ann',
Är det ej han,
Vår Gud, som allt af kärlek kan?
Bort då all ängslan ur mitt bröst!
Att tro på Herran är min tröst;
Min Gud är ej en annan Gud
Än den, som väfver blommans skrud;
Är han så blid,
Har han så tid,
Hvi vill jag sörja för min frid?
Ej hjälper dock min egen makt,
Om han ej håller om mig vakt;
Så lägger jag min omsorg gladt
På honom både dag och natt.
Han sörjer för
Att ondt ej rör
Den själ, som honom helt tillhör.
N:o 348.
I Herrans hand jag lämnar mig,
När mina ögon sluta sig;
När jag ur sömnen vaknar opp,
Är Gud min glädje och mitt hopp.
Kär kommer nattens stilla ro,
När jag mig Herran fått förtro,
Och glad ser jag en dag igen,
När jag med Gud får börja den.
Min gode hjälpare är han,
Som för all nöd mig skydda kan,
Min väktare, som hör och ser,
När jag ej hör och skådar mer.
Jag vet och är där viss uppå,
Att ingen ofärd skall mig nå,
Om han ej gifver lof därtill
Och mig af kärlek pröfva vill.
Min Gud är stark, min Gud är god,
Så är jag nöjd och har godt mod;
Gud, Fader, Son och Helge And,
Mig lämnar jag uti din hand.
N:o 352.
Morgonpsalm.
I mörker höljs ej jorden mer,
Upp går nu solen klara;
Ny dag, o Gud, åt oss du ger,
Ny nåd ej heller spara!
Ny nåd! Ja, nådens Herre du,
Lys nåd uti vårt sinne,
Att när det dagas ute nu,
Ej mörker rår där inne.
Ty bodde vi i solens hus
Och idel strålar såge,
Men hade icke dig till ljus,
I dunkel natt vi låge.
Kom, du vår rätta sol och dag,
Sänd af ditt ljus en strimma,
Och synden i vår själ förtag,
Som är dess natt och dimma.
Du lifvets sol, i Kristus här
Till världens fröjd uppgången!
Kom, lys för oss och blif oss när
Och tag vår kärlek fången!
Så veta vi, vår dag skall gå
I salig ro till ända,
Så veta vi, hvar tröst vi få,
Ehvad oss här må hända.
N:o 363.
Aftonpsalm.
Till natt det åter lider,
Och solen från oss skrider;
Jag sluter mina händer
Och till min Gud mig vänder.
O Herre, du som varit
Min tröst den dag, som farit,
Låt mig din nåd förnimma
Också i nattens timma!
För Jesu blod, som flutit,
Tillgif, hvad jag har brutit,
Att ej ditt straff mig gnager
Och sömnens frid förtager.
När mina sinnen alla
I hvila sammanfalla,
Då låt din änglaskara
Min vakt och hägnad vara!
Mig själf, och hvad i lifvet
Mig kärt af dig är gifvet,
Jag ger liksom tillbaka
Åt dig att öfvervaka.
O Gud, min bön jag slutar
Och mot din nåd mig lutar;
O finnes ro i världen
Som på den hufvudgärden.
Beredningspsalmer till döden.
N:O 379.
En vilsnad främling är jag här
I denna världen vrånga,
Mitt lif en fattig fånges är,
Som räknar stunder långa;
I mörker, fruktan, nöd och band
Jag tänker på min Faders land,
Dess ljus och fröjder många.
Visst kan ock här man skåda få
Af dag en vänlig strimma,
Visst kläds vårt fångahus också
I blomster mången timma;
Men denna fägring, detta ljus,
De vore i min Faders hus
Som idel död och dimma.
Ej hugnar vansklig prakt min syn,
Hur skär den än sig målar;
När solen lyser klart i skyn
Och jorden gläds och prålar,
Då tänker jag: Hur lefs det nu
Uti min Faders boning ljuf,
Uti hans anlets strålar?
O Faders hem, mot dig jag ser,
Fast ej min blick dig hinner;
Kort är den sorg, mig jorden ger,
Men lång, när längtan brinner,
När själen utan frid och ro
Vill bort att hos sin Fader bo
Och sig i bojor finner.
Kom, sälla stund, kom mildt och fort,
Då jag får hädanfara,
Kom, död, och öppna mig din port
Till lifvets himmel klara,
Kom, Jesu, tag af nåd mig mot
Och bed för mig vid Fadrens fot,
Att jag får hemma vara!
N:o 381.
Det har jag städse funnit,
Att jordisk lust är kort;
Knappt har den börja hunnit,
Förrn den är tagen bort.
Kraft, fägring, fröjd och frid,
De kommit och försvunnit,
Det har jag sett alltid.
Hvad fast man kunde kalla
Står ej på jordens grund;
Som hafvets vågor svalla,
Här svallar stund på stund;
Ett haf är tiden här,
Den starkaste måst falla,
När hans våg kommen är.
En växer, en försvagas,
En stiger, en gör fall;
Den dag, som är, förjagas
Af den, som komma skall;
Allt skiftar efter hand,
Ja, själfva bergen gnagas
Till stoft af tidens tand.
Gå ut i sommarns lundar,
Se, hur de fagra stå!
Hvar finns, när vintern stundar,
All denna fägring då?
Ack, växling, oro, kif,
När man det rätt begrundar,
Är detta arma lif.
Och här på sorgestranden
Vill man på glädje tro,
Med vandringsstaf i handen
Sig sätta ned till ro,
Af skuggor taga stöd
Och bygga hus i sanden
Och tinga år af död.
Nej, Jesu, annorlunda
Har du mig vist och lärt;
Mitt hopp, det vill jag grunda
På det, som mer är värdt,
Än all den glädje är,
Som varit och kan stunda
I vanskligheten här.
Mitt hopp, det vill jag bygga
Uppå din kärleks grund,
Min frid och glädje trygga
Vid löftet af din mund,
Och så för världen mer
Ej hafva lit, ej skygga,
Hvadhelst den gett och ger.
Hos dig, o Jesu, finner
Jag glädje utan sorg;
I dig, när allt försvinner,
Har jag min säkra borg.
Så komme snart den dag,
Då tron sin seger vinner;
På Jesum hoppas jag!
N:o 382.
Jag tager farväl, jag bjuder god natt,
Åt världen farväl jag nu säger;
Min möda var lång, snart lutar jag matt
Mitt hufvud mot plågornas läger
Och somnar från sorgen och nöden.
Jag bad till min Gud, hvar timma och stund,
Om frid för min själ, för ögat en blund;
Min Fader mig hört:
Hans barn skall få hvila i döden.
Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt
Att skiljas från detta elände;
Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt,
Kanske jag det bittrare kände.
Och har jag väl lidit allena?
Är jorden ej full af jämmer och tvång?
Ack, ängslan och kamp de drabba en gång,
Om fort eller sent,
Den andra såväl som den ena.
Ej var jag den första, som korset här bar,
Och blifver ej heller den siste;
Jag, syndare! Ack, mitt lättare var
Än hans, som af synder ej visste.
Dock längtar jag arma att somna.
O Jesu, jag följt till Getsemane dig,
Men tänker på ro, då du kämpar för mig;
Förmår jag då ej
Att vaka, fast krafterna domna?
O, räckte min nöd som jorden så vidt
Och högre, än skyarna tåga,
Och finge jag se ditt anlete blidt
Och fram till ditt hjärta mig våga,
Hvad vore mig nöden mot nåden?
Och får jag ej komma och vara dig när?
Och får jag ej se, huru ljuflig du är?
Du bjuder ju själf:
O människor, kommen och skåden!
Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö,
O Jesu, när stunderna fyllas;
Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö,
Fast neder i jorden det myllas,
Det sofver blott vinteren öfver;
Och vårsolen kommer med värmande ljus
Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
O Jesu, min sol!
Du väcker mig, du, och du söfver.
N:o 390.
Suckan i dödsångest.
Mitt öga skyms, min kraft är slut,
Jag längtar ro att finna;
Min lefnads timglas rinner ut,
Snart skall mig döden hinna.
O Jesu Krist, uti din hand
Befaller jag kropp, själ och and;
Min tröst är du allena.
Till dig jag flyr uti min nöd,
När allt mig vedersakar.
Du pröfvat plågor själf och död,
Du vet, hur döden smakar.
Du varit människa som jag,
Förkrossad, ängslad, trött och svag,
Du skall mig ej förskjuta.
Jag kommer ej med makt och guld
Och mig därpå förlåter,
Min rikdom heter ångst och skuld,
Mig står ej annat åter;
Men kom jag för att ge, ej få,
Jag vore en af dem ej då,
För hvilka du led döden.
För syndare med ängsladt bröst,
Betungade, som lida,
För dem, som ingen hjälp och tröst
Af världen mer förbida,
För dem göt du din blod så ren,
Bland dem, o Jesu, är jag en,
Därpå min tröst jag bygger.
Min Frälsare, ditt kors du bar
Också för synder mina:
Förgät ej den, dig kostat har
Så mycken kamp och pina!
Ack, ofta fadershjärtat här
Ju sorgebarnet närmast är,
Förskjuts, men sökes åter.
Uppsök mig, Herre, blif mig när,
Låt mig ej mer dig mista,
Gör, att ej stunden bitter är,
När hjärtat måste brista!
Ja, Jesu, gör min plåga kort
Och tag från kval och nöd mig bort
Till dig i fridens rike!