DEN VÄNTANDE.
Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken i land och göra nätet och noten lönande.
I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med spänd längtan.
Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden, än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön, kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken, tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.
Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande små scener.
Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp låtit upptäcka sig utanför hamnen.
Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.
Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort på en lång färd.
Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så tidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor föllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa, ur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem. Sedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin man, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt.
Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta.
"Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan låta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke något fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven om något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten Märs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom, som jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går jag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och bli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga tröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag ibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de se mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas ju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de norska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra att slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske skulle småningom något segel bli synligt!"
Så tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den omständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon var. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon bekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten drifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för förhållandena på hafvet.
Denna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och sin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan slog två; men ingen visade sig ännu. "Vinden", sade hon sakta för sig själf, "har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som för ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med blotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla det hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen."
Med dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och beredde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde besvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter.
Herr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från redden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns räkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som nyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke bita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock utseendet af att vara en trettioårig man.
En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och rörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och ansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få behof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs nödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af bestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå, otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser, som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.
Denna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade bröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och fläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången gång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen tjänstaktighet.
Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot, och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att hålla till godo.
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt någon reellare uppmärksamhet.
Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se hit!"
Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och förtviflad.
Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."
Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om att kunna göra motstånd.
Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat andan, innan han uppnådde tornet.
"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?"
Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min oro kunnat vända mig?"——
"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten, att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på."
"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med att kasta en blick dit."
Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf sin förtrytelse en annan riktning.
"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern. Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke förnöta tiden med prat.—Gif mig kikaren!"
"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef spotsk och ironisk.
"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter och slupar, som ligga vid hamnbodarna—ha—ha—ha! Det är fartyg nog, det är fartyg nog, kusin Storm."
"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!"
"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster, som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort kalfskinn till segel i toppen;—skall jag säga, hvad jag vidare ser utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?"
Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare, än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne, föga eftergaf det förra i rörlighet och fart.
"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren för att få hans nya segel färdiga."
Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och hungra en stund i sitt nyss åtagna värf.
Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter, förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.
"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda trädpinnar."
"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud ske lof, till denna dag."
"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla extrabefattningar."
Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.
Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot den om en ung och blomstrande man.
För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln var han och ville han vara ett orakel.
Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar, hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför hastigt gaf ljud.
"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små hemligheter vikt.
"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!" ropade den unga frun och sprang upp från sin bänk.
"Hm!" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika.
"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!"
Den unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig. "Kursen rakt på kikaren", mumlade han för sig själf,—"ett större fartyg—hvita segel—Märs hade mörka, Styre nya, mörka—har några trötta fjät tagit för dem——hm!" Härvid räckte han kikaren åt den gamle. "I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se ditåt!"—
Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som mera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot hafvet.
"Ett större fartyg", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans ton,—"hvita segel—ja, ja, så länge solen skiner på de gråa bräderna, jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror Flygerman, så att det icke slipper ur en fläck."
"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!" frågade den unga frun.
"Båken, båken, syster", svarade gubben helt kort.
Den arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman, hvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så hastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende ännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast orden: "Det är förbannadt bra"—lika bepröfvade veteraner ryckte fram, men de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor, hvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han just nu höll på att med aptit förtära.
Den gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att varseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin kikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp under fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som inneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna öfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt blef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den till ögat och utbrast i ord:
"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du skyldrar för?—Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!"
"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng.
"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans gumma och får henne att komma ut; och du, syster",—här steg han opp och vände sig till den unga frun—"kommer också med, så kan du få höra ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i munnen och bläddra i nya kattunsdukar—ja—jag undrar, hvilken nöd gick åt dig då, syster?"
Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.
Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot höras tydligare.
"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå. Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk. Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?—Vänta får man! Fan besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;— jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden."
Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de till hamnen.
Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden, reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.
Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma, oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns tunga steg och kände hennes kopparstämma:
"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan. Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen—tvy! Jag snusar själf och tål inte de där röktrutarna.—God afton, gamla rådman, god afton, stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig, hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära fyra personer?"—
"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som först drabbades:
"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve, att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten och vind—hu, kvad den båten kränger—det är inte en ensam, som går till kost, det är två och tre och hundrade.—Men du skall drömma, syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu, hvad det hade att betyda.—Men det blir ju alldeles mörkt, mitt herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här allesamman."
Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida, bortskymda fjärden.
Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots till staden än att med armar och rodd sträfva dit.
På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap, öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka. Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.
"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning. Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät för att få det i gång."
Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats, jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa, strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till trots, sina behag på det allra bästa.
Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen, årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.
Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!"
"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn tillbaka af förskräckelse.
Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i sin hemkomna mans armar.—Det var kapten Storm.
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg, beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall vittnen behöfdes.
PROCESSMAKAREN.
Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram genom de hopade drifvorna.
Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete; tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina, människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda. Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades, vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att mönstra sina arméer.
Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande. Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan.
"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för hans fönster och farstun är stängd."
"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir han borta och låter hela saken förfalla."
"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och där har han sitt sannskyldiga hem."
"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst."
I detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och mannen bleknade synbarligt.
Men midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan. I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.
Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller bekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste sorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur släden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa, utborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den kunde fästa sig fläcktals.
Herrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten Tingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och nådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge.
Att anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna, läsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr Gåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart såg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten gravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon Timoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin patrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande skydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för köldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den smältande snön.
Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra några försonande ord till hans förmån.
Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han älskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig utmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som någon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och förvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke dragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott. Människa hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman ville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade tillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid kommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom smak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och en än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp kommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält och lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone till en generalsvärdighet, om han blifvit jurist.
Redan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som han kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan rättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana, och alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i hans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste färg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial. För öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans stora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt uttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint.
Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare:
"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni ändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa! Städa må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som vandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig för dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra pälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i afton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla Pistols fattigbevis? Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom några år komma vi till tingsbordet med bara hackor."
Till denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl. Alla hans gamla mål voro i tidens längd småningom afgjorda och nya ville icke mer räcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhåga för hans processlust, med omsorg sökte undvika alla sådana förbindelser med honom, af hvilka någon rättegång kunde föranledas.
Herr Gåsevinge löste upp en af kappsäckarna och började framdraga akter och dokumenter, visserligen icke så digra mer som i forna bättre tider, men dock tillräckliga ännu för att småningom fylla hela bordet. Den gamle öfversten satt gungande i sin länstol och kastade en belåten sidoblick på hvarje nytt pappershäfte, som uppdukades. När allt var upplockadt och framlagdt, skakade han sakta på hufvudet och sade med en half suck: "Hå hå, min kära Gåsevinge, är leken slut ren?"
"Och sanningen att säga, herr öfverste", mente denne, "jag tror vi hafva fått en hackhändelse."
"Men skuldfordringsmålet mot min granne, Simon Pavola", inföll öfversten skrattande, "skall dock göra spel. Det är ett äss, vill jag förmoda."
"Om herr öfversten"—här hostade herr Gåsevinge—"jag menar, ifall det ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn."
"Tyst, Gåsevinge", sade öfversten med en sträng min, "ni är själf en stackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en stackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken. Jag är en gammal man, som snart har gjort min kampanj i världen, och Gud skall veta, att det svider mig i hjärtat, att jag icke kan göra slam på Pavola utan att se honom gå ifrån gård och grund; men så måste det ske. Sitt ned och börja mönstringen."
Herr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och började med en viktig ämbetsmin genomgå och väga de utbredda dokumenterna. "Primo", började han, "ängstvisten med"——
"Gå förbi, gå förbi", ropade öfversten, "det är ett uselt kompani och skall springa vid första salfvan."
"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. beträffande olaga skallgång etc. etc."
"Läs opp den; har ni kunnat få någonting af den saken, min kära
Gåsevinge?"
"Det är blott ett utkast", svarade denne, "lagrum och parter stå ännu icke utförda, utan endast som etceteror; men uppställningen är ungefär denna: ehuru utredt är, att skallgång i denna socken efter vargar och andra skadedjur blifvit af ålder anställd sålunda, att skallkedjan börjat från fastlandssidan och därifrån dragit sig ned öfver näset mot Susiniemi halfö, hvarvid näten städse varit uppsatta tvärsöfver ängslöten, en knapp half fjärradels väg från södra udden, hafva dock i sistförflutna höst vederbörande skalluppsyningsmän af illvilja eller annan okänd anledning i så måtto vikit ifrån urgammal och häfdvunnen ordning, att de börjat skallgången ifrån ofvannämnde södra udde och motat med näten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanför näset. Då jag i egenskap af förut vorden etc. etc. såsom boställe innehar Susilaks gård, upptagande med underlydande skogsmarker och ägor större delen af berörde halfös södra ända, har jag ansett mig befogad hos etc. etc. anföra besvär öfver nyssnämnde vederbörande skalluppsyningsmäns lagstridiga åtgärd, yrkande härhos, i stöd af etc. etc. samt etc. etc. och vidare etc. etc., ansvar för den skada mig därigenom tillfogad blifvit; ity att icke allenast skogsfågel utan äfven harar och annat nyttigt villebråd genom mera sagde åtgärd blifvit från mina ägor förskrämda ut i det vida landet, dädan de hvarken snart ej heller till lika mängd mera torde återkomma."
"Bra", ropade öfversten, "bra, min gode vän. Slå vatten i tepannan och värm er ett glas toddy; är ni blott i stånd att ladda skarpt edra tre etceteror, så hafva vi affären i händerna."
Icke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och med smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte sig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition för att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner. Emellertid ville han låta saken bero på en ytterligare konferens med de unga juristerna vid tinget, hvilka han också eljest af andra spirituella, att icke säga spirituösa, anledningar innan aftonen ärnade besöka.
I öfrigt var herr Gåsevinges hufvudsakligaste ögonmärke för hela denna tingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den fattiga gäldenären, hvars bedröfliga belägenhet i yttersta grad oroade hans medlidsamma hjärta. I denna afsikt hade han gärna uppbjudit all sin juridik för att ge hvarje förekommande mål det möjligaste utseende af probabilitet och rättvisa, öfvertygad om att den gamle öfverstens benägenhet att låta sin fordran hvila helt och hållet skulle bero af mängden af de mål, han hade utsikt att vinna; men vid närvarande konjunkturer syntes honom denna uppgift alltför svår, för att han ens skulle kunnat hoppas den minsta framgång vid försöken att lösa den. Han bemannade sig dock med värdighet, lik en gammal korporal, som bevarar sin militäriska hållning, om han än är ställd i ledet med odugliga rekryter, tog åter några papper i handen och började mönstringen.
"Protest emot hållskjutsutgörande med tvenne hästar från Susiniemi rusthåll."——
"Far förbi den saken, herr Gåsevinge, där står ingenting att göras."
"Tvist med Höga kronan angående rättigheten till kalkbrytning å Korpi krononybygges ägor."
"Den saken har räckt ett år och skall med Guds hjälp räcka än flere. Gå vidare, min vän."
"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersättningsmål mot bonden Erik Eriksson för en af dennes hund ihjälbiten tupp."
"Halt, stanna litet! Detta mål får ni lof att taga i ert namn, min kära Gåsevinge. Saken är i sig själf högst intressant, min vän; men konveniensen kunde hafva någonting att anmärka, om jag dref målet själf. En general, ser ni, får icke rycka i fält med bönder, och man täcks icke spela om halfören, då man fått sig en viss rang i världen. O, min kära Gåsevinge, om jag vore i er lyckliga ställning i det afseendet, att icke bero af världens fördomar! I min utnötta, svarta rock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring från den rikes och mäktiges palatser till torparns koja, öfverallt skulle jag få höra, hvar någon orättvisa skett eller något intrassladt vore att utredas, och komma till tinget med arméer, som, jag försäkrar det, fordrade ett lika stort geni för att rätt anföras som någonsin de verkliga. Det är er storhet, Gåsevinge, och er lycka, som ni vunnit genom er godsinta efterlåtenhet i världen och ett glas, då det kunnat fås,"—här flög ett ofantligt löje öfver den ädle öfverstens anlete— det är er storhet, säger jag, att kunna vara efter er egen smak och er egen öfvertygelse utan att straxt draga hopens ögon på er. Skulle en högre än mänsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instämma världen för allt det tvång, man lider af dess fördomar och enfald, jag försäkrar er, Gåsevinge, det målet vore ingen hacka att spela ut. Promemorian har jag själf gjort efter den gamla kvinnans utsago och antecknat några vittnen. Låt det bli emellan oss och nämn mig icke vid hela processen."
"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått på svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden har brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte häftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp ligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från stället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom in. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar."
"Alldeles", anmärkte denne, "och synes ej kunna förloras."
"Vänta", sade öfversten med ett finger på näsan, "nu kommer en benigare omständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en stor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från valplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter kärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af höken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud vet, hvad som i den kan utredas."
Herr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i synnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att omständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett åtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig ur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken förfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och som för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att vänta en gynnsam utgång.
"Vasserra nej!" sade öfversten, "här är icke fråga om mitt, om ditt, om vinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan människoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina hjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för eller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna bringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin husbonde."
"Men", anmärkte herr Gåsevinge, "huru kan man väl förklara, att tuppen inväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet med?"
"Var icke enfaldig, min vän", sade hans patron missnöjdt, "ni vet, att den var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes trånga koja."
"Men höken?" mente herr Gåsevinge.
"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit bortjagad från rofvet af hundar och människor?"
"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt, att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära utan anledning?"
"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. "Ni kan gå, hvart ni behagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga er denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!" upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hörde kacklandet?"
Herr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull bugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig.
* * * * *
Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon mån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett så lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin patrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina vänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke förr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt trippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum, dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på afstånd behagligt inlockade honom.
Snart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs, helt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och satt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung och vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin akademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet.
Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med punschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de enkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte opp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont småningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål bortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och utmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu, där han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för sin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin vekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till hvila, huru veka hans knän blifvit.
Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten saktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden strålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde öfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.
Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af punschen.
Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter. Minnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för hans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg; länge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och hans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord.
"Gåsevinge", sade han med kort allvar, "tror du på en Gud?"—
Efter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans känslor; sluteligen fick den åter botten och begynte:
"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och läsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke bli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna på? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du nödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och förgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du hungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt månan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och lifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa ibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och säg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och känn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp.— Här, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga människor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla dessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och människoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel gärning!"
Med dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med afsky långt bort ifrån sig på isen.
Efter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem tillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan, där den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven Gåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor.
* * * * *
Herr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första tanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den föregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens djupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags gifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om det var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände sig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade åter tyngre än någonsin förut.
Då han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna utanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en rykande kaffepanna framför sig.
Herr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera förhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund helt tyst och betraktade den gamle.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga förebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och i all bekvämlighet gäspa bort sömnen.
"Ändteligen", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin medhjälpare så långt kommen, "god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp nu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha någon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i aftse."
Sålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad ur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade på herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd dagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han äfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl ihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom hade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen gjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm.
När han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick han en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad. Emellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg fram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt sin egen gång.
Men en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:
"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt er. Jag har bläddrat genom korten—i förbigående sagdt skall ni icke plåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet— jag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i förvar?"
Herr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla förberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt: "Utan tvifvel."
"Hur, utan tvifvel?" sade öfversten, "stack ni den icke hos er, då vi reste hemifrån i går?"
"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och flere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka." Med dessa ord skyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna och slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning dölja sitt bryderi.
"Var icke så där bortblandad nu mera", sade öfversten, som icke kunde ana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, "låt oset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både reda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er medfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och dricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän, ehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad hvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför mörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som är för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt mornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun ständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan vara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva giltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon förebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så ofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar och tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan full af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn och ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till nästa höst."
"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?"
"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn, att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig. Eljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel, men jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru nöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i händerna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni lof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad mig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom planera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt icke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag kommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka till goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under denna förmiddag. Farväl!"
Så snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet och tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt därpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka upp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället, där han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den.
Då han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett oväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig, hvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst snopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med ansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att, såvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra den hotande stormen.
Men dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som fordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af dem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare plågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var förloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med annat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld för svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa jobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af öfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och med vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat.
"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv, Gåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går öfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj-l—här åtminstone må man då få svärja saklöst—har gifvit er in det orådet att lita på edra etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer som helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp, man täcks dock icke tappa hvart mål."
Lyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan på gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset, fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga skadeersättningsmålet till hans fördel.
Den gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen och afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade han förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen tecken att nalkas.
"Den saken skall ni hafva tack för", hviskade han honom i örat, "gif mig nu inlagan mot Pavola."
Herr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt framdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda med all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren, där han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet nedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning, afbidade stormen.
Redan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande dess pompösa skal, fann kärnan borta. "Reversen saknas ännu", sade han och fäste sin blick på öfversten.
"Reversen, reversen", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande missnöjdt på hufvudet.
Herr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen."
"Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter, blodröd af harm.
Den arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan sådant, att jag är i skuld hos herr öfversten."
"Ja", inföll denne genast, "på ett hundrade riksdaler med upplupet intresse för ett år och tre veckor, är det icke så?"
"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig, ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet."
"Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den arme mannens enfald."
Vid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska, triumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han tyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl.
Målet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för förmiddagen.
Vid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand med sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden af sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt lugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn och väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta.
"Gåsevinge", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, "var det af enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?"