TREDJE AKTEN.
(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).
Första Scenen.
DANIEL HJORT. EN KNEKT.
DANIEL HJORT.
Nå, hvarför skjuter du ej?
KNEKTEN.
Dum jag vore,
Om jag ej väntade. Så ädel vara
Som krut har bättre mål än luft.
DANIEL HJORT.
Ja, visst!
KNEKTEN.
Ser ni den der galejan der. Den kommer
Allt närmare. Snart vänder stäfven till.
Då, — fyr! ej förr! — Ni skall få se, bur masten
Skall braka ner och rorman mista knoppen.
DANIEL HJORT
Hvad har du då mot honom?
KNEKTEN.
Lustig fråga!
Han är ju knekt som jag.
DANIEL HJORT.
Och derför skjuter
Du honom ner.
KNEKTEN.
Han gör så han med mig.
DANIEL HJORT,
Och hvarför?
KNEKTEN.
Hm! Derför att jag med honom
Gör just på samma sätt.
DANIEL HJORT.
Och hvarför?
KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
DANIEL HJORT.
Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt
Att krossa här ditt hufvud emot muren,
Du skakade på hufvu't först ändå.
Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
Som är så vänlig mot det arma folket,
Det du som folkets son i grund föraktar.
Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
Du med att det försvara himlen vinna.
Han hatar jesuiterna och adeln,
Och du, du älskar båda uti grund
Och derför gör du ganska rätt uti
Att slagtas här för dem och slagta. Skjut!
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?
KNEKTEN.
Det angår icke er?
DANIEL HJORT.
Visst ej en bonde,
Ty bondehertigen föraktar du
Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar
En herre, som på lumpet småfolk tänker.
KNEKTEN.
Skjut sjelf, här har ni luntan.
DANIEL HJORT.
Nej, min gosse!
Om ock en knekt jag vore såsom du,
Jag icke för din lilla sold det gjorde.
Två gånger mindre än den knektarna
Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan).
KNEKTEN.
Hvad mente han? Bor satan eller Gud
I den der svarta rocken. All min kraft
Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är
För sent att skjuta. — Tvenne gånger mindre
Än solden, hvilken hertigen består! —
Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
Jag huggit honom ner. — Ett sällsamt tal!
Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
Rätt underliga tankar vakna upp,
Är bäst med en god vän att derom språka.
(Han går).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar efter knekten).
Det var det första — skall det bli det sista?
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM.
DANIEL HJORT (för sig).
Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
Den lilla engeln slokar sina vingar,
Som om hon vandrat öfver lik och blod,
Som om hon varit ner i fängselhvalfven
Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
Till kedjors rassel. Det var god ide!
(Högt), God morgon, fröken Stålarm!
(För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID.
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT.
Tackar, ganska bra,
Om blott jag undantar en ryslig dröm
I går på aftonqvisten.
SIGRID.
Tälj den då!
Du drömde kanske, att du såg ett altar,
Dit tyst en flicka kom och lade ner
Ett offer, och det offret det var hjertat.
Oroligt var det, ville icke hållas
På altaret, men himlens englar kommo
Och vaggade det in i sömn till slut
Och sade se'n till dig, som stod der när:
Väck ej det hjertat upp med dina suckar,
Låt det ha frid och ljus.
DANIEL HJORT.
En vacker dröm!
Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock
Men det förstår ni ej och det kan vara
Det bästa, om det ej det sämsta vore,
Att ni en gång dock måste det förstå.
SIGRID.
Förvirradt talar du.
DANIEL HJORT.
Förvirring är
Ju tidens lösen och förvirring är
Den enda lösningen på lifvets gåta.
SIGRID.
O, nej! försoning, frid.
DANIEL HJORT.
Det är en gåta,
Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
Så vill man hellre den allt mer förvirra.
Se det är knuten.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid!
Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
SIGRID.
Så herrlig morgon genom fönstret sken,
Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
Att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig).
Det är lockfogeln,
Som skall mig narra i sitt nät. Få se,
Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
Då såg jag här
Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt;
Gör honom till din vän, var god mot honom,
Lär honom glömma…
DANIEL HJORT (som lyssnat).
Sa' jag inte det?
Det här blir bra. Olycklig kärlek så
Den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
Och är han inom eller utom muren
Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lemnar eder nu.
(Hon går.)
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
En himmel är
Den ljufva flickans själ, så klar och ren,
Att minsta vårmolns skugga märks derpå.
Hjort, du mår icke väl? —
DANIEL HJORT.
Vill ni mig hjelpa?
JOHAN FLEMING.
Du saknar sysselsättning, och din själ
Blir trött af bara intet, tanken mattas
Och lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig).
Han bort bli prest,
Så kunde han ha aflat sig förvärfvat
För fädrens synder.
JOHAN FLEMING.
Vill du, skall jag tala
Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd
Och gifver dig en plats. Du ser mig ut
Att kunna föra svärd såväl som penna.
DANIEL HJORT.
Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
DANIEL HJORT,
Är tisteln blomma och är korpen hvit?
JOHAN FLEMING.
Hvad menar du med det?
DANIEL HJORT.
Allt, allt beror
På, hvarifrån man ser.
JOHAN FLEMING.
O manligt är
Att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
Är lycklig du, ty smärtan är din vän.
Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst
Och lär dig glömma!
DANIEL HJORT.
Lär mig glömma, — hvad?
JOHAN FLEMING,
En fåfäng känsla.
DANIEL HJORT.
Ack, hvad ni är god!
Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp ock går.)
JOHAN FLEMING.
Det ligger något sällsamt, onaturligt
I hans förändring, som jag ej förstår.
Der speglas något brustet i hans blick
Och ännu mera hörs det i hans tal.
Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
Slog han ej af min vänlighet med hånfullt
Och bittert löje. Bäst är att ej märka
På honom. Egenkärlek är hans sot
Och andras liknöjdhet dess bästa bot.
Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).
Senare EN PARLAMENTÄR.
OFFICERN.
Den slup, som nyss med underhandlingstecken
Mot slottet lade, nu helt nära står;
Nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren.)
JOHAN FLEMING.
Hvad vill man?
STÅLARM.
Ett hud från flottan att med litet prat
Oss roa, medan krigsorkestern stämmer
Till ett fortissimo.
PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen).
Jag helsar dig
Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
Att eder landthär är vid Helsingfors
Af hertig Karl fördrifven och besegrad.
Godvilligt öppna derför detta slott
Och afsvärj Sigismund för sista gången,
Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
STÅLARM.
Tillbaka helsa till din amiral
Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
Är af vår landthär slagen och fördrifven,
Och att han derför må ta sig i akt,
Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
Säg det åt honom, han på mig skall tro
Med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN.
Det svar var väntadt af ert öfvermod;
Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
Om längre med ert trots ni retar oss,
Skall amiralen de af edra vänner,
Som följa oss från Kastelholm som fångar,
Halshugga låta och till er varnagel
Fastspika deras hufvuden på pålar
Midt i er egen åsyn, för att så
Från blodig talarstol för er predika
Med skräckfull död er egen framtids dom.
Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
Med makt och ära stå på slumpens spel,
Ett menskolif en småsak blir, ett öre
På tidens raffelbord. Jag offrar dem
Som mig de offrat, om på dem det gällt.
Fäll ner din hvita fana, skynda dig
Tillbaka, om du döden undgå vill.
Det enda svar, vi ha på sådant tal,
Är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren.)
JOHAN FLEMING.
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
Vi kunna skåda bort till andra stranden.
Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
Han sig ett beläte, för hvilket han
Sitt offer tände — och det nämnde Äran.
O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
Med herre slägt, och Kain han var på jorden
Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
Så konstigt skapade han denna afgud,
Att just i den man dyrkade sig sjelf,
Som om den varit bräckligt spegelglas,
Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
Jag lefver, dör! — "För dig, o, ära! slår jag
Min bror ihjäl!" — "Jag tackar er så mycket,
Er äran är!" — Ha, en ironisk Gud! —
Och verlden har han bunden uti kedjor.
En broder hade Abel, Seth vid namn,
Hvarföre hämnades han ej på Kain? —
Det var en stackare! Hvarföre smög han
Ej in i Kains palatser och sin knif
Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
Han ämnade det kanske, smög sig in,
Såg Kains afgudabild, förtrollades
Och föll i stoftet neder, ångerfull.
Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
Der edra ben, ombundna än af kedjor,
I mörkret lysa! — Hämnd! Hämnd! —
Tyst jag kommer;
Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING,
Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
Man ser på andra stranden hemska verktyg
Uppresta…
STÅLARM.
Se ej dit, man vill förskräcka
Vårt mod; det skall blott högre egga det.
Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
Ge herrlig dödssalut och följesvenner
På färden till en bättre verld. Upp, knektar!
Till luntorna! i kretsar utaf eld
Må alla murar flamma högt af vrede!
(Går.)
(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
JOHAN FLEMING.
Är detta ärans glans, är det den lager,
Jag drömde hjelten ge en evig dager?
Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
En sådan blodig handling på sitt samvet?
Säg att den det ej har, och jag skall ega
Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
En blixt uppå hvar egg! —
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet! — Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom.)
Tablå.
(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
Åttonde Scenen.
TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen… den håller i som en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? — Det är en sorts stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom elfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
Nionde Scenen.
DE FÖRRE. DANIEL HJORT.
DANIEL HJORT.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
FÖRSTA SOLDATEN.
Puss, min gosse, hvad vill du honom?
DANIEL HJORT.
Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.
Tionde Scenen.
DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
SCHEEL.
Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
Er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT.
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
Från slottet, fast jag kommer derifrån.
Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
Dagsgammal är jag, fast en man till år,
Och mer än tusen lif jag gäller dock
För eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
Blott fatta kan, att ni från slottet är,
Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare!
O, stod här hertigen för mig som ni,
Och denna ring jag lemnade åt honom,
Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT.
Denna ring
Han åt min far engång som minne gaf;
Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
Hans sak, hans hämnd.
SCHEEL.
Kom, följ med mig, så få
Vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
Elfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. — Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger.)
(Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
För sakna'n så häftigt väfven lider.
Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
Det är ifrån konung Göstas tider.
Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
Och när jag blir gammal, min son får det igen,
Det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
Gud gifve att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
Godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
När det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige! —
Tolfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
DANIEL HJORT.
Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
Mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
Och slottets kraft just i dess kraft förlama.
Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
Ni glömde guldet;
Här är det. Lycka till! Var säker att
Ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
DANIEL HJORT.
God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,
Du nattens onda, bleka samvete,
Gengångare i jordens midnattsdröm,
Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,
Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
(Går.)
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
Gud gifve, att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
Godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
När det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige! —
Slut på Tredje Akten.
FJERDE AKTEN.
(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första Scenen.
JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING.
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
Den långa natten efter rastlös strid
I fyra dar; men ack! Hur går den upp!
Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!
I veklig klagan sjunker jag, — och der,
Der ute, obevekligt såsom förr
Fiendtlig flotta står, och intet segel
Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
Och intet bud om våra vänners öde
Framtränga kan till oss. — Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig
Så styrkt, så glad!
EBBA FLEMING.
Du drömt?
JOHAN FLEMING.
Och idel ljus
Och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
Till mig kom kungen dit uppå besök,
Då fridens första skörd på gyllne fält
Jag in med folket bergade tillsammans.
Allt var förändradt: rika parker, der
Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
Inunder armen och så gingo vi
Igenom folkets högtidsklädda leder,
Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
Och mössor svängdes vid hurrah i luften,
Och suckande såg Sigismund på mig
Och sade: Byt ditt rike emot mitt! —
Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen
Och glömma bort i denna lifvets afbild
All strid och omsorg. — Moder, ingen visshet
Om landthärns öde än?
Andra Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
STÅLARM.
Ett bud har kommit
I denna natt; igenom sorglös vakt
Det lyckats smyga hit.
JOHAN FLEMING.
Och detta bud?
STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
OLOF KLAESSON.
Ja tyvärr!
EBBA FLEMING.
Och krigshärns öde?
OLOF KLAESSON.
Spridd är den och slagen,
Och jag hardt när att bli tillfångatagen.
Förgäfves jag de lejda skaror ropar
Och söker samla deras spridda hopar;
Om ej jag några falska hjertan stungit,
De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
Jag hit till eder kommit ej igen.
Vi skola hålla oss till sista man,
Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
STÅLARM.
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
Ehur' det snart får skäl; besättningen
Gör myteri, står trotsig vid kanonen
Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
Insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjelp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
Vi, öfvergifne och förgätne här!
Ha, Sigismund, är detta lönen då
För all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
Som drifver barnet att sin fader hylla,
Att såsom yngling vörda än hans svaghet
1 gråa hår och skydda dem för skymf;
Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
Dock stiger, då den böjer undersåten
För kungen ned att honom dårligt dyrka
Som landets fader och sin äras borgen!
O! att vi qväst den, såsom hertigen,
Som alla andra, och vår egennytta
Sått ner i upprorsandans feta jordmån
Och skördat der vid packets jubel nu; —
Då hade vi ej öfvergifna stått
Med bruten lit och ensam, sviken tro!
EBBA FLEMING.
Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
Det finska ridderskapets pelare,
Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
Sjelfständiga och fasta svärd!
STÅLARM.
Tack Ebba!
Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.
Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
Upp, trötta tanke, efterverlden manar;
Natur jag vill besegra dig!
(Till Olof Klaesson).
Hur var det?
Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt
På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas
På hjelp från Polen.
(Officerare inkomma).
Här befälet kommer,
Som hit till sista råd jag sammankallat.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
STÅLARM.
Ha'n J med veteranerne besatt
Slottsportarna och uppställt knektarne
Här utanföre?
(Sorl bakom Scenen).
FÖRSTA OFFICERN.
De er svara sjelfva.
DANIEL HJORT (för sig).
Hör, det är min orkester det, och stycket.
Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICERN.
Doft växer deras knot, med möda fick jag
Dem ordnade. Till hertigen har redan
En del i nattens mörker öfverflytt,
Och af de öfrige är svårt att säga
Hvem är att lita på.
STÅLARM.
Välan, vi skola
Snart få rent spel i saken, och från hvetet
Allt ogräs sjelft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
Soldater!
Man sagt mig att bland eder — — —
(Sorlet tillväxer).
Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
J pligtförgätne, som med fega tankar
Förqväfven modet i de bättres bröst,
J dåliga kamrater, tron J väl
Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
På gafvel upp, att sådan giftig luft
Må strömma ut och ej oss här förderfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det —
STÅLARM.
Skåda sjelf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massor
Mot porten störta sig. Förgäfves söka
De gråa veteraner hejda dem.
STÅLARM.
Må ingen hejda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
Också till hjertat kunnat sprida sig.
Nu må vårt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter
Än missmod verkat det. — Om jag tror orätt,
(med en blick på Hjort).
Så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,
Som önskar öfvergå till hertigen,
Han fritt det säge, fritt det göra må;
Ty intet annat återstår för den,
Som blifver qvar, än att med ära falla.
(Tystnad).
Finns någon ibland er, som något har
Att hoppas på af hertigen och röstar
För underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner;
Fast svikna i vår lit på Sigismund,
Fast öfvergifne af vårt eget folk,
Vi skola visa hertigen i döden,
Att än vår konung och hvarandra trogna
Vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och när på tröskeln här de siste fallit
Och hertigen instörtar jublande
I dessa salar, blott en man, en fackla
Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
Vi honom och vårt nederlag begrafva —
Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. —
TREDJE OFFICERN.
Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
STÅLARM.
Så svärjen det vid edra dragna svärd!
Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
STÅLARM.
Så återstår oss blott
Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
JOHAN FLEMING.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
Dock är den stark nog att en fackla föra.
Förtro det värfvet mig,
STÅLARM.
Må gå. Åt dig
Vår ära vi förtro med detta. — Nu
Må hvar och en i tysthet sig bereda
För evigheten. Sedan samloms här
Med klara samveten och glada hjertan,
Att tömma före stridens sista brand
Den sista guldpokaln för kung och land.
ALLA.
Hurrah för Stålarm!
(Officerarne aflågsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son!
(Stålarm går).
JOHAN FLEMING.
Min moder,
Vi måste rädda Sigrid.
EBBA FLEMING.
Det är sannt!
JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
EBBA FLEMING.
Johan!
En bättre tröstarinna finner hon
I hvarje qvinna än i mig; — Nej här,
Lik Indiens stolta enkor vill jag dö
Och ila utur offerbålets lågor
Till ärans himmel i min makes famn!
(Går).
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
SIGRID.
Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
Befallt att kläda mig i denna drägt
Och sagt att bort jag måste härifrån.
Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
Och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och derför — — —
JOHAN FLEMING.
Ämna vi dig frän oss sända.
I denna drägt man dig ej känna skall,
Till dess du hunnit fram till våra vänner,
Och färden går helt lätt här öfver viken,
Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID.
O, att den hunne mig! — Och du ej frågar,
Om jag det ville…
JOHAN FLEMING.
Svara, Sigrid, mig,
Säg öppet — då du gaf din hand åt mig,
Gaf du af kärlek den? —
SIGRID.
Har jag dig gifvit
Ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Åh, nej!
Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig — kan
Du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon.
Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
Tillsamman här och dö med mig — ej sannt,
De skulle icke stråla rätt af fröjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
Du lade till; "I denna tunga sal
Här är så qvaft"… Minns du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du minns det.
Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
Ej plågat dig så länge, som jag nu
Fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
Som är dig värd, och minns mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
Dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
Ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
Att säga honom allt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
I ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge!
(Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(betäcker sitt ansigte med händerna)
Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
Mig i det onda hjertats våld! — Se der
Den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.
SIGRID. DANIEL HJORT.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID.
Om icke denna drägt behagar er,
Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? —
Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
På hårda, konstigt brutna ädelstenar?
Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf? —
Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID.
Sista gången
Vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat.
Hvem är ni, sköna mask?
SIGRID.
Om ondt jag gjort er,
Var det min mening ej.
DANIEL HJORT.
När satan frestar,
Så frestar han i englaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
Och nyttja ej till annat edert hjerta,
Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
Som vingar ha från himmel allt till jord,
Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
Åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
Med hertigen och allt i samma lågor? —
Så vore striden slut och allting slut,
Så finge jorden frid, och döden bredde
Det tjocka täckelset, som hålla skall
Till domedag, uppå min hemlighet,
Och alla dessa synder, fienders
Som vänners… Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
Som hänger öfver tusen hufvuden,
På spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
Ej forsar de förtrycktes blod med storm
Från hjertat upp till hjernan genom mig,
I afgrunden har himlen dykat ned
Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
Att intet annat utom dig den vet,
Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
Och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
Ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
Ty nu vi resa genom luften rakt
En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
För hedern, lifvets vin och ärans perla
I botten uppå lifvets bägare! —
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god
Vid glas som svärd.
Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
Stolt var hans färd.
Mot draken han kom med svärdet i hand
Och en munter sång,
Och fallen låg draken i purpurröd sand
På samma gång.
Hurrah för mod och fröjd!
KÖR.
Hurrah för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru
Till egen härd.
Och kungen han sade: "den bäste är du,
En krona värd!" —
— "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
Den är mig för tung.
Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
Min dyre kung!" —
Hurrah för tro och fröjd!
KÖR.
Hurrah för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är qvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,
Hans kung vardt blek.
Han högg och han segrade, dignade ned,
Gladt som på lek.
Och kungen höll in på segrande färd
Och med blick i brand.
O! Finge jag byta fast tusende svärd
Emot din hand!
Hurrah för fröjd och död!
KÖR.
Hurrah för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
Förrädare! — Se hur han bleknar vid
Det namnet, vänner!
DANIEL HJORT.
Bort till murarne
Förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!
DANIEL HJORT.
Bevis! Emot min oskuld återstudsar
Uti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Bevis? — Hvad gjorde du i mörka natten
I amiralens läger?
DANIEL HJORT.
Hvad jag gjorde? —
Säg, efter ni det vet…
OLOF KLAESSON.
Aha! Så har du
Dock varit der. — — Om jag ej upptäckt honom,
Han än förrådt…
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
DANIEL HJORT.
Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! —
Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande).
Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
Som blad förspridt; just jag är den, som bringat
Er uppå fall — och det min stolthet är!
FÖRSTE OFFICERN.
Stöt honom ner!
(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer och försvarar sig).
OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
Nej, bättre skall han straffas!
STÅLARM.
Du, svarta otack — som jag så har trott.
I lifvet blir det bittra aldrig slut.
Med honom handla, Olof, som du vill,
Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
(Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
Daniel Hjort).
Åttonde Scenen.
SIGRID. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!
Och den föraktlige! Sof, evigt sof! —
(Nedlägger henne på soffan).
Tablå.
(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
Nionde Scenen.
DANIEL HJORT.
Vid pelaren de nitat mig i kedjor
I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
Med dem i samma död, jag måste se,
Hur facklan väcker upp förstörelsen,
Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
För den förbannelse, jag slungar ut
Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
Du är mer stark, mer evig än min ande!
Ha, ha, ha, ha! — Hör, huru hvalfven skratta
Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
Men rädda, rädda hertigen och folket!
— — — — — — — — — —
Ej svar, ej tröst! — Blott som ur annan verld
Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
STÅLARM.
Här har du facklan. Redan man från borggår'n
Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
Så snart du hör i hvalfgången signalen,
Tänd an de der. Farväl!
(Går).
Elfte Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!
Natur'n är alltför god.
DANIEL HJORT (uppvaknar),
(De fixera hvarandra med en lång stum blick),
JOHAN FLEMING.
Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
DANIEL HJORT.
Min blick dig följer som ett samvete.
JOHAN FLEMING.
Se bort till Gud och gör din sista bön!
DANIEL HJORT.
Din hand förvissne! — Jag har bedt min bön.
JOHAN FLEMING.
Finns ingen Gud, då så en usling dör.
DANIEL HJORT.
Ej för ett sådant värf, du här utför.
JOHAN FLEMING.
Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
DANIEL HJORT.
Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
JOHAN FLEMING.
Du fram den kallat och med den du dör.
DANIEL HJORT.
Men er med mig i afgrunden jag för.
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. SIGRID.
SIGRID.
Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
Att oss förderfva alla. Nej, han har,
Han har det icke gjort.
JOHAN FLEMING (kallt).
Du, Sigrid, här?
Hvad vill du här?
SIGRID.
Få visshet och få dö.
JOHAN FLEMING.
Olyckliga, vanära icke dig,
Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
SIGRID.
Hvad är mig far och namn och allt mot honom.
I lifvet falskt, i dödens stund ändå,
Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!
Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;
O, säg du ej det hemska brottet gjort.
Du det ej gjort? Ett svar! — Du tiger… tiger?…
DANIEL HJORT.
Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;
Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
SIGRID.
Du har det gjort?
JOHAN FLEMING.
Betviflar du det än?
SIGRID.
Att dessa dystra hvalf snart remna finge
Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
Gif, Johan, mig din arm. —
(Till Daniel Hjort.)
Beklagansvärde!
1 denna stund du mig förakta lärde.
JOHAN FLEMING.
Min klinga törstar, men den är för god
Att sölas i en fängslad uslings blod.
DANIEL HJORT.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
Så hören ock den djupt föraktade —
Den djupt föraktade, hvars fostran till
En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
Man derför tog mig, derföre man qväfde
Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
Så långt man fått mig, solade man stolt
Sin äras glans emot min ringhets natt. —
Då kom till mig en oförväntad gäst.
Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
Sin son hon sökte der, den siste af
Det folk, som gått igenom er i qvaf.
Med henne vid sin faders graf han stått,
Och denna graf var en schavott.
Med eder har han gått i gyllne sal,
När uti fängelsernas grymma qval
Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
Mot er i döden än sitt trots han bär,
Och denne son, — i kedjor står han här!
JOHAN FLEMING.
Hör opp!
SIGRID.
Du öde!