Lögn!
SIGRID.
Nej, honom hör!
DANIEL HJORT.
Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
Och det försmådda hjertat, det fick ro
Och tviflet flög och tanken fick en tro.
Jag hade intet svärd, jag hade ord,
Jag hade ingen makt, jag hade list,
Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
Och fast ni bundit mig i kedjors band,
J kunnen icke kedja sanningen;
Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
Guds dom i samma eld er rycka skall;
Och fast J bringen hertigen till fall,
J kunnen ej förgöra lif och ljus.
Ja, störta slottet, er och oss i grus! —
Ersättning en gång efterverlden tar!
(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny och röster.)
JOHAN FLEMING.
Vårt svar! — Signaln det var — till domen far! —
RÖSTER I HVALFVET.
Hell! Hertigens är segren!
DANIEL HJORT.
Håll!
SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
DANIEL HJORT.
Min kedja lös!
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa med facklor och dragna svärd).
JOHAN FLEMING (griper en fackla).
Hit facklan!
DANIEL HJORT.
Grip honom!
(Några af knektarne gripa Johan Fleming.)
JOHAN FLEMING.
Allt för sent!
DANIEL HJORT.
Kom lös min kedja!
(Knektarne befria honom från kedjorna.)
Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
Luft! frihet!
(Störtar ut.)
SIGRID (uppvaknande).
O, min Gud! hvad har jag gjort!
(Faller ånyo i vanmakt.)
Slut på Fjerde Akten.
FEMTE AKTEN.
(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången, till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning åt höger i fonden.)
Första Scenen.
FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden. Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af Sigismunds — och nu? — så går det, så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:
Allt hvad vi på jorden äge,
Det är allt förgänglighet.
Hvad vi timligt öfverväge,
Är ostadig stadighet.
om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
Andra Scenen.
FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster).
FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? — Ni lefver?
OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.
FÅNGVAKTAREN. Men…
OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
FÅNGVAKTAREN. Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig sjelf i stället.
FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! — Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.
(Öppnar dörren till höger i fonden.)
Tredje Scenen.
DE FÖRRE. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
Min bror, du lefver, du är fri!
OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
Håll Johan!
Vår ära vi förtrodde i din hand. —
Hur har du fyllt ditt värf?
JOHAN FLEMING.
Anklaga mig!
Mitt svar…
OLOF KLAESSON.
Fort! för det svaret trotsar här
Jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
I går ännu en gång ur oväns hand
Med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
Fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
Nåväl — —
JOHAN FLEMING.
Begär få tala med en annan;
Min sorg mitt ord förqväfver.
OLOF KLAESSON.
Usla feghet!
Och denne är min bror!
JOHAN FLEMING.
Du miste tar.
Vid Gud! Jag var ej feg!
OLOF KLAESSON.
Så svara mig.
Jag önskar intet högre, än att du
Den tanken döda må.
JOHAN FLEMING.
Nåväl, så hör!
Om du, liksom de andra af de våra,
Ej lös dig slitit, skulle du ha sett
Min falska brud invid sin faders fötter,
Vansinnig öfver hvad hon gjort.
OLOF KLAESSON.
Hvad då?
JOHAN FLEMING.
Af brottslig kärlek till förrädaren…
OLOF KLAESSON.
Ej möjligt!
JOHAN FLEMING.
Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss förrådde, hertigens
Soldater trängde in, jag minns ej mer.
OLOF KLAESSON.
Så har då allt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
JOHAN FLEMING.
Såg henne du?
OLOF KLAESSON.
Det måste varit hon.
Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,
Der muren högst sig reser upp ur fjärden,
Så luftig som en dimma vandra fram.
På mörka lockar skeno gyllne smycken,
Tillsamman virade som till en krona.
Hon sjöng en sång till vågornas musik
Och gick som en sömngångerska så säker
På murens sista, silfverglänsta rand. —
Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
Hon var försvunnen, och när fram jag hann —
Blott stjernorna i vattnet dallrade — — —
JOHAN FLEMING.
O, måtte hon det varit! — Såg du ej?…
FÅNGVAKTAREN (vid ingången).
Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången).
Långt borta är han. Hör Johan! Han
Ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
Du är den siste grenen af vår ätt.
Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt.
Du smyger bort.
JOHAN FLEMING.
Nej aldrig, Olof, aldrig!
OLOF KLAESSON.
Du måste. Minns vårt namn!
JOHAN FLEMING.
Lef du för det!
(Går in i sitt fängelse.)
FÅNGVAKTAREN.
Vi äro dödens, om ni längre dröjer! —
Gå in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor
Er ingen ser.
OLOF KLAESSON (gömmande sig).
Välan, du blinda slump,
Var än min vän! Än är ej tid att dö!
Fjerde Scenen.
FÅNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.
HERTIGEN.
Det är således här du låtit sätta
In Daniel Hjort?
SCHEEL.
Det var hans egen önskan.
Så snart vi honom löst ur kedjorna,
Han störtade ur hvalfvet upp och ville,
Knappt hörande de ord jag lugnande
Till honom ställde, bort från slottet fly,
Till dess han slutligen gick in uppå
Att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Uti det ljusaste af rummen här
Han väntar nu att få Ers Nåde se.
HERTIGEN.
En sällsam sägen har du mig förtäljt
Om honom och dock sannolik. Den väcker
Stolt fröjd uti min själ, på samma gång
Jag borde förebrå dig, att du så
Beräknande begagnat denne yngling.
SCHEEL.
Ers Nåde!
HERTIGEN.
Nog, jag vet hvad du vill säga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
Och som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger Hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den).
Ja, jag känner den igen.
Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
Och icke drömde då jag om den lott,
Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde
Dock redan då hos mig, varm kärlek till
Min faders stolta verk, vår svenska frihet,
Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
Då mina äldre bröders vankelmod
Och lejda prester och hersklysten adel
Det stora verket skakade till fall. —
Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
Och såsom stormen skall jag rensa norden
Från allt det qvalm, som ligger i dess luft,
Från allt det grus, som samlats på dess jord.
Min segren är och den skall så begagnas,
Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
Min domen är och den skall fällas så,
Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
Mitt Sverige är och kronan skall bli min,
Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
(Vändande sig till Scheel.)
Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
Uppsatt anklagelsen och domen re'n?
SCHEEL (räcker honom tvenne papper).
Här äro båda.
HERTIGEN (ögnande i dem).
Riksförrädare och dödsdom.
(Återger honom skriften.)
Godt! — det vill säga rätt — och rätt skall ske!
EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen).
Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
Som hade detta bref till Arvid Stålarm.
HERTIGEN (mottager brefvet).
Från Sigismund! Nu kan han gerna få det.
(Officern går.)
Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
Och gif åt honom detta.
(Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.)
Kom, vi draga
Tillbaka oss.
(Drager sig tillika med Scheel afsides).
Femte Scenen.
DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
FÅNGVAKTAREN.
Herr öfverste, kom ut.
Jag har ett bref till er.
(Lemnar det.)
STÅLARM.
Från Sigismund!
Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm…
Vi tacke dig för… gerna ville vi…
Har icke kunnat sända någon hjelp…
Vi tvifle om… mitt öga sömnlöst är
För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet…
Farväl, mitt Sverige!… hellre håller jag
Den sanna läran och förlorar kronan…
Förr'n för min skull norden sönderremnar…
Jag i min oväns hand det lemnar…
Må Gud omvända det… kom hit till mig…
En tacksam kung i Polen väntar dig."…
Det var det sista. Krossad såsom fader,
Med ära fläckad af mitt eget barn,
Besegrad, fången; — detta måttet rågat.
(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå till sitt fängelse.)
HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
Här är en skrift, som också gäller er —
Ej från en kung, men från er fosterjord.
STÅLARM.
Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
Jag känner den, behöfver den ej se,
Och svarar detta blott: jag lydt min konung.
HERTIGEN.
I sista ögonblicket har du stått
Mig efter lif och ära, — läs din död!
STÅLARM.
Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
Ert Finland är och Sigismund oss lemnat.
Då är det bäst, att jag till döden går.
(Böjer ett knä.)
Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
Som återstår af dem, min fana följt.
Min ordern var, men modet det var deras.
Och om ni önskar fosterlandets väl,
Dess ädla söner för dess framtid spara.
HERTIGEN.
Det var engång jag gaf er nåd, då sade
Jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
Jag återkommer och då finns ej skoning. —
Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
STÅLARM.
Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden;
Och, att den ingen misskund må er ge,
Dränk det också i Johan Flemings blod!
HERTIGEN.
Du djerfve! Döden snart skall tysta dig!
För honom in i fängelset tillbaka. —
STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset).
HERTIGEN.
Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
SCHEEL.
Hvad jag om honom hört, besanna tycks
Att stränge män få milda, fromma söner.
Ung, skuldlös, ädel, kom han hit uti
Arfsangelägenheter ifrån Warschau
Och deltog nu i striden först. Ej han
Har som de andre, då de slottet stängde
För oss, mot Eder brutit gamla löften.
HERTIGEN.
Dock var det han, som skulle minan tända.
SCHEEL.
Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. —
HERTIGEN.
Nåväl, för honom hit; jag pröfva vill
Hvad godt, som kan en Fleming höra till.
Sjette Scenen.
HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden).
JOHAN FLEMING (för sig).
Det är då han; — så mycket lik min konung,
Som äregirigheten liknar äran
Och våldet makten.
HERTIGEN (för sig).
Detta sonen är
Då till Klaes Fleming, han den ende, som
Med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
Och hård som jag, — min ovän bortom döden.
JOHAN FLEMING (för sig),
I lyckans dag jag fann så lätt att dö.
Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat,
Hur kan der hoppet ännu hviska: lef!
Om åter till min dyre kung jag länder,
Det är ej den, som for, som återvänder.
HERTIGEN.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
Till domen mindre skyldig än de andra.
Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
Vill ingå i min tjenst och öfvergifva
Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
Så tag på tillgift och försoning här
Min hand emot.
JOHAN FLEMING.
Ers Fursteliga Nåde!
Så högt jag skattar edert ädla anbud,
Så högt ni säkert ock den känsla skattar,
Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.
Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
Jag skulle öfverge min käre konung
Och bryta otacksamt min tro mot honom.
(Böjer ett knä.)
Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
Begära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
För att af dig, lifdömde domare,
Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
JOHAN FLEMING.
Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
Men konung, tro och ära gälla mer.
HERTIGEN.
Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?
JOHAN FLEMING (stiger upp)
Så har jag vördat ingen ann' än Gud
Och den, som han sin makt på jorden gifvit.
Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
HERTIGEN.
Du nogsamt mig tillkännager, att du
Din fars natur och stora mod har ärft,
Och varnar oss för det, som utaf dig
Att vänta vore, om du lefva finge.
JOHAN FLEMING.
Ers Nåd, jag svär…
HERTIGEN.
Du svär med halfva själen,
Halft knäfall och halft samvete. Min nåd
Du har försmått. Jag litar ej på löften.
Invid schavotten råkas vi. Farväl! —
Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas af fångvaktaren.)
JOHAN FLEMING.
Således döden! — Blott en flyktig dröm
Min lefnad var och intet spår på jorden
Jag lemnar efter mig. O, det är tungt,
Det är dock tungt att i sin ungdom dö! —
Sjunde Scenen.
JOHAN FLEMING. FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Jag måste bort. Har något värf du qvar,
Som jag fullborda kan?
JOHAN FLEMING.
Min moder helsa
Och skaffa Sigrid en välsignad graf.
Farväl! —
OLOF KLAESSON.
Farväl!
FÅNGVAKTAREN.
Om längre här ni dröjer,
Jag svarar icke för hvad sker.
JOHAN FLEMING.
Farväl!
(Går in i sitt fängelse.)
FÅNGVAKTAREN.
Hör ni, de komma re'n!
OLOF KLAESSON,
Var lugn!
(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig bakom den.)
Åttonde Scenen.
DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den uppslagna dörren).
DANIEL HJORT,
Hvad ämnar
Han ställa till med mig? Jag ser på honom,
Att han föraktar mig.
SCHEEL (till Daniel Hjort).
Ni blir efter.
Vill ni bli qvar!
DANIEL HJORT.
Jag kommer. — Må de ämna
Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
Än finnes jag, som följer edra spår,
Ett värf i lifvet än mig återstår!
(Går hastigt efter de andra.)
Tablå.
(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
Till höger en kulle.)
Nionde Scenen.
EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
HERTIGEN.
Man får då ändtligen er se, herr bisp!
(Med en blick på Ebba Fleming.)
Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
Ej må mitt sinne vända till er fördel.
ERICUS ERICI.
Ej derför heller är jag här. Mitt kall
Är sorgen trösta och de stolta varna.
HERTIGEN.
Om ni det sednare förut här gjort,
Det förra nu ni hade kunnat spara, —
Då mindre blod, som mindre tårar nu
Erfordrats för att här jag skulle stå.
EBBA FLEMING.
Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
Om ej med svek J farit.
HERTIGEN.
Rättvis hämnd,
Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
EBBA FLEMING.
En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
(Klockringning.)
HERTIGEN,
J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!
Er annars gällde dessa klockor ock.
(Går.)
EBBA FLEMING.
Dödsringningen! — Nåd!… nej han skall ej lägga
Till sin triumf en krossad moders tår.
ERICUS ERICI.
Så gjut den då i skötet af den vän,
Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,
Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
EBBA FLEMING.
Led mig till kullen der. — Tack, här i frid
Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
ERICUS ERICI.
Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
Behöfva mig, så är jag i er närhet.
(Går.)
Tionde Scenen,
EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då öfver scenen i fonden.)
EBBA FLEMING.
Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
I högtidskläder. Ingen hör oss mer.
Blott klockorna de höras. Dödens ringning
Det är för allt jag hade qvar på jorden.
Nu dör den sista glansen af vår ära,
Nu bryts den sista spillran af vår makt,
Nu går den siste af vårt namn till döden
Och denne siste är min ende son;
Och griften, der vår vapensköld skall krossas,
Är en schavott! — Och ingen hör oss mer.
Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
Elfte Scenen.
EBBA FLEMING. KATRI.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! —
EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
Hvem talar här? — Kan ni en bön mig lära,
Som himlen når?
KATRI.
Se opp!
EBBA FLEMING (ser upp).
Ah! samma syn!
KATRI.
Stig högre upp, kom, skåda hur din son
Till döden går!
EBBA FLEMING.
Hvad har jag gjort dig, att
Du mig förkrossa vill?
KATRI.
Hvad gjorde jag,
Att ni mig krossade?
EBBA FLEMING.
Är du en moder,
Så gå! —
KATRI.
Jag var en gång, hvad nu du är,
Nu är jag, hvad du varit förr.
EBBA FLEMING.
Erici!
KATRI.
Din make tog min fars, min makes hufvud.
EBBA FLEMING.
Erici!
(Klockringningen upphör.)
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
KATRI.
Och din son han är ej mer.
EBBA FLEMING.
Gud!
KATRI.
Och min son var den, som störtat er!
ERICUS ERICI.
Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden
Ej menniskan tillhör.
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
HERTIGEN.
Slut är vårt värf.
Men, innan vi gå bort från denna plats,
Der med så mycket blod vi rikets frid
Ha tvungits köpa och besegla, har
Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram
Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
För guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
Jag med din handling lemnade dig ensam;
Men då jag väger upp din lefnadssaga,
Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, —
Jag hade aldrig älskat detta folk,
Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
Om jag fördöma kunde. — Derför tag
Din faders ring tillbaka af min hand,
Och för att intet minne af det flydda
Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
Och, för att ingen må dig våga skymfa,
Se här ett svärd. För så det i min tjenst,
Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
Hur blicka de på mig!
KATRI.
Min son!
DANIEL HJORT.
Min moder!
Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud,
Att ingen ser mig, göm det vid din barm,
Och älska, älska mig!
EBBA FLEMING.
Han — hennes son!
Det var dock sannt. Om himlen rättvis är,
Hvi faller blott på mig dess hand!
(Sorl och rörelse bland menigheten.)
Fjortonde Scenen.
DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON (framträder bland menigheten).
EN BÄRARE (i det han inkommer).
Gif rum!
HERTIGEN.
En drunknad flicka!
SCHEEL.
Arvid Stålarms dotter!
DANIEL HJORT.
Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde!
(Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
(Bärarena bortföra båren.)
DANIEL HJORT (till sin moder).
Nu,
Min mor, blif åter lugn och lycklig du!
Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta,
Bort med hvart minne från de dunkla dar!
Se hertigen! se dagen ljus och klar!
Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
Det som har varit, jaga undan, döda.
För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
KATRI (afbrytande).
Min son, jag gjort dig ondt?
DANIEL HJORT.
Tänk ej på mig!
Tänk på den tid, som ändteligen randas,
Uppå det folk, som nu befriadt andas! —
Mig — ondt? — Nej! Lifvets höjder vinka mig
Och att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
Tag här — din handlings rätta lön, förrädare!
DANIEL HJORT.
Ah! —! — —! Ve!
(Dör.)
KATRI.
Min son!
HERTIGEN.
Hvem var det?
OLOF KLAESSON.
Klaesson Fleming!
HERTIGEN.
Det blir på denna jord din sista bragd!
(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
OLOF KLAESSON.
Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
(Går med knektarne.)
KATRI.
Uppvakna son!
EBBA FLEMING (för sig).
Han står för himlens dom!
KATRI.
Det var min skuld! — Död! — Krossad är jag här.
Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
HERTIGEN.
Så ville jag ej ändra dina öden.
Ett trappsteg blef du fallne yngling der,
Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. —
(Fanfarer höras.)
Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
Till makten mig, till frid och framtid alla!
ERICUS ERICI.
Du Evige! Behöfves då, att allt
På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet
Och pligt och ära, svigta skall som rö
Och tusen hjertan brista, för att verlden
Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
Slut.