O, du minns i sommarnatten
    Friden här kring land och vatten —
    Dagens vilda strid!
    O, du minns på drifvor kalla
    Rosor glöda, kämpar falla
    Jublande dervid.

    O, du minns de enkla tjellen,
    Forsens vilda sång på hällen,
    Tallbevuxen hed,
    Folket der med enkla seder,
    Med sin dygd, sin tro och heder;
    Som dess son du stred.

    Och till oss en längtan drog dig,
    Och vårt folk i famnen tog dig,
    Kände dig igen;
    Kände blicken, silfverhåren,
    Kysste bort den ädla tåren
    Från sin gamle vän.

    Och det säger: än mitt hjerta
    Slår som förr, då du med smärta
    Afsked från mig tog,
    Ännu är jag ung som våren,
    Rask som du i ungdomsåren
    Svärdet för mig drog.

    Än i Suomi kämpas striden
    Gladt för ljuset, lyckan, friden
    Här på banad sig;
    Och det unga slägtet gömmer
    Fädrens minne varmt och tömmer
    Stolt sin skål för dig!

Studenterne.

(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)

    En liten skara äro vi,
    Men ung och rask och stolt och fri,
    Af finska folket buren
    Och vigd att kämpa för dess väl
    I lust och nöd af all vår själ,
    Åt ljusets makter svuren;
    Det är en sak att lefva för,
    Det är ett lif som aldrig dör.

    Vi stå på hoppets ljusa höjd,
    Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
    Dess vinge aldrig dignar.
    Så springer mellan fjellen opp
    Den klara källans strida lopp,
    Som nejderna välsignar;
    På tusen silfverarmar der
    Sin skatt i verlden ut hon bär.

    Och mången åder omärkt går
    Och mången utan synligt spår
    I jorden djupt förrinner
    Och mången blir en mäktig flod
    Som störtar fram med kraft och mod
    Och lof och hyllning vinner —
    Men också den, som svinner tyst,
    Har kanske fram en blomma kysst.

    Så gå vi fram i mot som med,
    En ljusets slutna jägarked
    Okufligt an vi rycka;
    Der höfs ej pansar, svärd och stål,
    Blott samma själ och samma mål:
    Det finska folkets lycka —
    En lösen, svarad från hvar trakt
    Af kända rösters säkra vakt.

    Och på vår sträfvan fäderne
    Med varma, stolta blickar se,
    Och brudens kinder flamma;
    Hon binder rosor i det band,
    Vi knutit för att dig, vårt land,
    För framtid skön uppammat
    Vår rikedom din kärlek är,
    Och vår är din — och segren der!

Skål för qvinnan.

Vid en studentfest.

    Tag ditt glas uti hand,
    Låt det glimma till rand
    Med de blödande drufvor uti.
    Jag vill dricka en skål,
    Som att lemnas ej tål
    Ibland bröder och vänner som vi.

    Jag vill höja mitt ord
    För det ljufva på jord,
    För det skönsta i skapelsens ked,
    För den osedda gäst
    Uppå ynglingafest
    Som ändå i hvart hjerta är med;

    För den purprade skyn
    Få den strålande hyn,
    För de drömmande blickarnas brand,
    För den snöhvita harm,
    Der en kärlek så varm
    Slår för oss och vårt älskade land;

    För den slumrande blom,
    Som en qvinna så from
    Oss som barn uti hjertat har strött;
    För den sol, som den fick,
    Då den älskandes blick
    Sen i blomningens tider oss mött;

    För det ljufva farväl,
    Som hon helgar vår själ,
    Då vi måste långt från henne gå;
    För den Engel, hon ber
    Ifrån himmelen ner
    Vid vår sida att skyddande stå.

    O, hur ler hennes bild,
    O, hur rodnar den mild
    Öfver framtidens ljusnande rand!
    Så med hjertat i brand
    Som med glaset i hand
    Skål för qvinnan i Suomis land!

Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.

(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)

    Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga
    På denna dag ur rörda hjertan bröt,
    Hvad sken i tåren, som ur månget öga
    I högtidsstunden klar och himmelsk flöt?
    En glädje, högre än den stunds, som svingar
    Med dans och blommor bort på flärdens vingar,
    Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid
    För nyss så hopplöst bundna andars frid.

    De stodo der de tolf i mängdens hvimmel
    Och sågo kring sig stilla undrande,
    Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
    De redan lärt sin stumma bön att be.
    O! denna blick skall bli allt mer vältalig,
    Och denna bön allt mera lugn, lycksalig
    För fröjden att få lefva, älska här; —
    Du trötta mensklighet, gå dit och lär!

    Lär här hur denna lycka dock är ringa,
    Som här du sökt, mot den du fått, men glömt!
    Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
    I bön och kärlek, som dig älskar ömt;
    Att bröder ha, dem du får älskad trycka
    Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka,
    Att ha ett fosterland, uti hvars värf
    Du offra kan din andes ringa skärf.

    Den lyckan skola dessa njuta lära,
    — Af jordens lycka all är den blott sann, —
    Och med sitt lif en evig lager skära
    Åt anden, som uppå naturen vann.
    De skola gå i Finlands skilda trakter
    I tjenst hos kärlekens och ljusets makter
    Och som de stummas tolf apostlar se
    Till bröder, hårdt vanlottade som de.

    Så varde ljus för dem, — som strålen ilar
    Från himlen ljudlös genom natten lång!
    Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar,
    Skall stämmas här att klinga klart en gång,
    När döden tecknar: kom! och själen svingar
    Befriad upp till Gud på lösta vingar;
    Der skall dess stämda strängars första ljud
    Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!

På Sofiadagen.

(Till en mor af hennes barn).

    Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter
    Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp,
    Då uti ljufva vemodsminnen byter
    Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp,
    Då själen icke mer bland guldmoln ilar,
    Men tyst och tänkande sin vinge hvilar
    Och ser, hur fjerran invid himlens rand
    Uppstiga klara stjernor efterhand.

    Den tidens slag du slår, o modershjerta!
    Som unga blommor knoppas vi kring dig.
    Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
    Med oss du går igen din ungdomsstig.
    O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
    Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
    Det är blott så en lön vi kunna spara
    Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.

    Med goda föresatser, varma böner
    Vi vilja fira din Sofiadag,
    De likna vårens grönska, hvilken kröner
    Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
    Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
    Men växer, blommar i Hans kraft engång, —
    Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
    Han skall ge mening åt vår enkla sång.

Till — — —

(Skrifven på sybordet).

    Ila hastigt, lilla hand,
    Öfver duken ila!
    Må din vackra blick ibland
    Dock uppå mig hvila,
    Läse du i mina drag
    Hur ditt barnsliga behag
    Stilla låga tänder
    Upp uti min själ
    Och ömt englahänder
    Den vårda fromt och väl.

    Ljufligt är att se på dig,
    Der du tyst arbetar
    Och kring garnen innerlig
    Mången tanke flätar,
    Mången tanke, suck och dröm;
    Deraf vacker blir din söm.
    Mången tant den prisar,
    Men hon icke vet,
    Då du fram den visar,
    Dess skönhets hemlighet.

    Må din lefnadsduk så ren
    Bli som den du sömmar,
    Stråla af det klara sken,
    Som från himlen strömmar.
    Väf der in bland blommors vår
    Äfven någon vemodstår,
    Väf för himlens stränder
    Skönt din andes skrud! —
    Hvita englahänder
    Dig kläda der till brud.

Till den nygifta.

    Du sluter honom till ditt varma hjerta,
    Det varma hjertat, som han älskat så,
    Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
    Med dig förenad lifvets kamp bestå.

    Väl strålade den friska myrtenkransen,
    Nathalia, skönt på dina lockars natt,
    Dock ännu skönare log kärleksglansen
    Ur dina ögon, ler der än så gladt.

    Och derför, fast i dag du bort skall fara
    Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
    Se, sällhet bor dock i de tårar klara
    Och ur din makes strålar samma hopp.

    Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
    Invigd prestinna för den altarhärd,
    Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
    Hvars tjenst — din ära och din efterverld.

    Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
    I lycka mild, i sorg bekymmerfri, —
    O, gå välsignad af det hem du lemnar
    Till det, der du välsignelsen skall bli.

Till Helmi.

    Söndan nämns bland dagar perlan,
    Helmi det bland flickor är;
    Och en sann och äkta perla
    I det radband, som jag bär.

    I det "radband" utaf sköna
    Milda qvinnoanletsdrag,
    Hvaruti mitt stackars hjerta
    Insnördt är till domedag.

    Till den stora "domedagen",
    Då jag ut att fria går,
    Och af alla, först af Helmi,
    Korgen för min djerfhet får.

    "Korgen", hvari sen jag kastar
    Verser, fulla utaf sorg.
    O, förskona allmänheten,
    Helmi, för min papperskorg.

Den lilla hedningen.

    Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
    Sorgsen, orolig m.m.
    Derför, min vän att — alltmer jag blir kär,
    Att, huru kristligt vårt samhälle är,
    Rår här en hedning, som alla oss snär,
    Och öfverallt får husera.

    Jemt uppå resa kring jordringen vår
    Ordning och lugn han ombringar,
    Far in i hjertan och dörren tillslår;
    Amor som "namn" uti respasset står,
    Verldarnas början hans "födelseår",
    "Tecknet": guldlockar och vingar.

    Jägare är han till sin profession,
    Jemt han på tjufskytte ilar.
    Ingen dock fångar hans lilla person;
    Konung och statsman, polis och spion
    Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
    Endast ett koger med pilar.

    Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
    Allt om hvartannat han kastar,
    Slägten, familjer och tycken och tid.
    Fäderna mörkna förgäfves dervid,
    Ungdomen bleknar och mister sin frid,
    Pilten han ler och borthastar.

    Ner han mig kunde från himlen förmå,
    Ner till två jordiska himlar,
    Helmi, de der uti ögonen blå;
    Och hur mot honom predika jag må,
    Sitter han der nu och tjusar mig så,
    Att i min hjerna det hvimlar.

    Adertonhundra och sextio år
    Verlden har ren varit kristen,
    Öfver oss alla den skalken dock rår.
    Liten han är, men en stor matador;
    Och huru spelet i verlden här går,
    Han gör trumfviv eller — sisten!

Englarna.

    Du min hulda, sköna engel!
    Jag som fästman sjöng hvar qväll,
    Och min engel var en liten
    Dygdeädel, täck mamsell.

    Snart min hulda, sköna engel
    Blef min egen muntra fru,
    Och vi glömde hela engeln
    För det enkla "kära du!"

    Hur det gick och hur det hände,
    Hon en liten gosse fick.
    O, du lilla, söta engel!
    Nu det hette hvart man gick.

    Snart den lilla, söta engeln
    Blef en bengel, stor som jag,
    Och nu har han sjelf en engel,
    Som han tillber natt och dag.

Den lyckliga familjen.

    Den äldsta sonen en morsgris blef,
    Den andra lat uppå gatorna dref,
    För trolös fästmö den tredje dog,
    Den fjerde henne till hustru tog,
    Den femte kastad på gillstu'n blef,
    Den sjette och yngste verser skref —
    Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
    Det värsta, det värsta det kom till sist.

Skolfuxen.

    Jag var i fordna dagar kung,
    En kung så säll, då jag var ung.
    Mitt rike var den hela verld,
    Jag tog den in med tankens svärd,
    Och sanning, frihet, ljus och rätt
    Jag strödde kring så lätt, så lätt.
    Nu — vill min bild du se?
    Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
    En lärd och förtorkad och fattig magister —
    Och "buffeln" jag kallas på spe.

    Jag hade förr ett ideal,
    En ros så skön i bortgömd dal.
    På glädjens ban, på sorgens stig
    Hon följde lika vänlig mig.
    Fast ljuf en drömbild blott hon var,
    Hon dröjde länge, länge qvar;
    Tills fodret blef för skralt.
    Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
    Och sopar och dammar och skurar och säger
    Att matfrun vill hafva betalt.

    I glada vänners fria lag
    Jag glömde mången tråkig dag,
    Och drufvan göt sitt varma blod,
    I eld och rosor kinden stod,
    Och hoppet log och sången klang,
    I fröjdraketer tanken sprang,
    Ej hängdes nånsin läpp. —
    Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
    Så gamla magistern får ondt uti magen
    Och tyst tar i skåpet sin knäpp.

    En fröjd ändå på gamla dar
    För tråk och bråk mig ersatt har:
    En näsvis pojke nyss i kolt
    Framför mig står som yngling stolt,
    Och trycker gamla lärarns hand,
    Sin framtidsdröm med blick i brand
    Han täljer, tyst jag hör.
    Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
    Då vakna de eviga, älskade minnen —
    Jag ej med en suck honom stör.

II.

        I toner, i toner
        Finns frid och finns tröst,
        För blödande hjertan
        I tviflande bröst.

Det outsägliga.

    När något skönt oss möter och förtjusar,
    Okufligt ett begär betar vår själ,
    Att af den glädje, som osa då berusar,
    Åt verlden som en broder gifva del.
    Från suck till blick, från blick till sång — dock orden,
    Hur rika, böjliga de vara må,
    Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
    De ingen känsla tecknat fullt ändå.
    Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
    En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
    Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta —
    En fond, som bortom grafven öppnas först.
    Det är det eviga i menskosinnet,
    Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
    På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
    Som annars blektes här på skuggors stig.
    Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
    Så djup musik, som klingar i oss då,
    När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
    Och högste Mästarn spelar deruppå.
    Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
    På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
    Som detta skimmer, hvari verlden flyter
    För våra ögon, då det drömmer der.
    Det bor i hjeltens blick, då han i striden
    Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
    Men bakom purpurskyar ser han friden
    Och döden ej, men frälsad fosterjord.
    Och det är det, som himmelskt skimrar i
    Den frommes öga, när ur stoftet fri
    Sitt lif han öfverskådar sista gången
    Och lyssnar ren och ler mot englasången.
    Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
    Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
    Hon talar med en blick som lifvet öm,
    Som grafven stum och rik som evigheten.

Dvergens hämd.

    Det ståndar en dverg i bergets natt.
    Han hamrar och smider på guldets skatt,
    Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
    Han hånler och sjunger med röst så gäll:

    Från sol och värme och blommor och träd
    Oss menskorna drifvit i bergen ned.
    Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
    Vi hafva ett tärande gift dem beredt.

    Vi smida i tjellen det flammande guld,
    Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
    Vi hafva i vilda, stupande schakt
    Försåtligt skymtande ned det lagt.

    Vi ge det en glans så underbar,
    Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
    Hon störtar efter dess granna glöd
    Från sol och himmel, till natt och död.

    Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
    Det bryter ed och förråder land,
    Förgiftar kärlekens rosenband
    Och skapar stöld vid Guds altarrand.

    Det dödar oskuld i tärnans barm
    Och gör sen själen på tro så arm.
    Det bräcker ynglingens glada mod
    Och sprider is i hans varma blod.

    O, glimma metall! i gnistrande prakt!
    Du hatets hammare! dåna med makt!
    Förderfvad menniskors ätt förgår,
    Och jorden åter engång blir vår!

Lokomotivförarn.

    Ej ro, ej rast.
    Med blixtens hast
    1 kolmörk natt
    Vi flyga fram.
    Se, trädets stam!
    Hör bergets skratt
    Vid färdens skalf
    I klyftans hvalf.
    Der lyser matt
    Signalens eld
    I fjerran däld.

    Framåt, framåt
    På mäktig stråt
    Du jättehast,
    Som frustar dof,
    Vid vagnen fast.

    Den kraft, som i
    Naturen sof,
    Vi gjorde fri;
    Då eld och haf
    I brudsäng smög
    Intill hvarann,
    Och kyssen brann!
    Och ångan flög
    Med bådas makt
    I silfverprakt
    Ur kampen opp.
    I jernfast kropp
    Till evig slaf
    Vi bundit den.
    Du rasa må,
    Du gudason,
    Att fri igen
    Vårt verk med dån
    I stycken slå.
    Ju mer du slår
    På fängslen, se!
    Dess raskare
    Det framåt går.
    Då svigtar bro
    Af fur från mo —
    Ett bergfast värn —
    Likt lösan sand.
    Då gnisslar tand
    Af härdadt jern.

    Du vrider vals
    I sömnlös natt
    Med dystert knot,
    Med mägtigt hot;
    Men på din hals
    Har tanken satt
    Bevingad fot.
    Mer snabb än du,
    Mer stark ännu
    Är den ändock,
    Och dag och natt
    Arbetar ock.
    Och jord och haf
    Och lif och graf
    Ge den sin skatt
    Sen tusen år —
    Och den är vår!

    På segerstråt,
    I facklor tänd,
    Oss följ, framåt
    Med stormens dån,
    Du gudason,
    Vid hjulet spänd!
    Triumfhvalf stå
    De sprängda berg,
    Och gnistor slå
    I brokig färg
    Som blommor på
    Den väg vi gå!
    Då blir hvar vagn
    En segervagn,
    Som bärer fram
    Vår stolta stam —
    Och menskors slägt
    I kungaprakt,
    I tiggardrägt
    Ser stolt sin makt.

    Hvad flammar der
    I dunkel dal?
    En grön signal,
    En varningseld!
    Det fara är.
    Du slaf, tag rast,
    Du fart, blif fälld!
    Var aktsam blick! —
    Ett sidokast,
    En enda klick —
    Vårt stolta tåg
    I stycken låg.
    För tusende
    Nu väl och ve
    Stå i min hand.
    Allt är så tyst,
    Ej knäpp, ej knyst
    I graflik natt.
    Och facklans brand
    Så hotfull står,
    Och bäfvande
    Med fart så matt
    Wagongen går.

    Den dystra eld
    I dunkel däld,
    Som qvar oss höll,
    Nu äro vi
    Igen förbi. —
    En daggtår föll.
    Det ljusnar ren.
    Ett rosensken
    På skogens topp
    Den mörka står.
    Bakom oss går
    Visst solen opp.

    Flyg åter nu,
    Min eldhäst du,
    Med dagens lopp
    Mot fält och bygd
    I verksam dygd!
    Hvad stim och brus
    Ur grönklädd dal
    I morgonbrand!
    Godmorgon ljus
    Och folk och land!
    Der är station.
    Ljud högt signal
    I klarnad zon!

Geniens hämd.

    "Ställ i dag till mig din gång!"
    En artist jag bjuder på.
    Han skall under vin och sång
    Mig en tafla måla få.
    Allt i ordning ställes nu.
    Konstnärn midt i laget står,
    Och på timmar sex å sju
    Verket helt ur penseln går.

    Hopens bifall sorlar gladt:
    Skål, du målar som en karl!
    Penseln kastas, med ett skratt
    Han det fyllda glaset tar.
    Muntert flyr nu qvällens fest,
    Tills med fröjd för flera dar
    Tumlar bort den siste gäst —
    Ensam blifver konstnärn qvar.

    Och med lampan i sin hand
    Vid sitt nya verk han står;
    Dystert mörknar ögats brand,
    Handen öfver pannan går.
    Kallt på honom taflan ser,
    Den ej lif för honom har;
    Ej han kan förtjusas mer —
    Icke som i fordna dar.

    Och han säger vemodsfull:
    O, hvart flög du fantasi?
    Ej vi ringar hytt af gull,
    Skulle dock jag sviken bli?
    Ej så falsk jag trodde dig,
    När i fordna dagars lopp
    Du allena satt vid mig,
    Full af kärlek, tröst och hopp.

    Hastigt af en sol i glans
    Som försvunnen taflan är.
    Och i silfverskrud och krans
    Står en himmelsk genie der,
    Och hon talar: bröt väl jag?
    Rösten klingar som musik,
    Öfver rosigt sköna drag
    Dallrar tåren klar och rik.

    Jag har kysst din barnamund,
    Jag dig vaggat mången gång,
    När din mor i nattens stund
    Slumrade ifrån sin sång.
    Jag var med i hvar din lek,
    Märkte när du var allen,
    Satt med dig, när dagen vek,
    Drömmande vid brasans sken.

    Visade dig himlens ljus,
    Jordens skuggor, marken grön,
    Fradgans snö på vågens brus,
    Klippans form så vild och skön,
    Ut med dig på fältet gick,
    Och med varma kyssars brand
    Gjöt jag kraft uti din blick,
    Gjöt jag styrka i din hand.

    Minns du hur du svor att mig
    Öfver allting hålla kär,
    Minns du hur jag svor att dig
    Evigt, evigt blifva när.
    Ve dig, stolte menskoson,
    Trodde du jag var din slaf,
    Då till låga fröjders lån
    Du en himlens ande gaf!

    Icke till din ära, nej,
    Steg jag ner ur gudars sal,
    Till en sjelfvisk njutning ej
    Tom, bedräglig, falsk och fal,
    Till det skönas ära blott;
    O för vanskligt det består.
    Lef det lif af jord du fått!
    Jag till himlen återgår!

Marssnön.

    Den svala snön derute faller
    Och täcker marken mer och mer,
    De lägga sig de hvita stjernor
    I hvarf på hvarf längs jorden ner.

    Håll slutet än o, vår! ditt öga,
    Sof godt i blid och vänlig snö —
    Dess mägtigare skall du blomma,
    Dess rikare skall sen du dö.

Vågen.

    Fall unnan klara bölja!
    Hvi skall du rastlöst skölja
    Väl längre klippan så?
    Hur än din tår den höljer,
    Hur den din suck förföljer,
    Förblir den hård ändå.

    "Jag kommit och jag ilat,
    Jag stormat och jag hvilat;
    Blef klippan större? nej!
    Ren föll en gång från randen
    En skärfva ner i sanden.
    Jag faller unnan ej."

Den fromme.

    Vid Kristi kors i stilla bön
    Är ljuft att verlden glömma,
    Vid Kristi kors i tro så skön
    Är ljuft om himlen drömma.

    Vid Kristi kors en evig fred
    Jag slöt med lifvets skiften. —
    När jag är död, pryd, broder, med
    Dess segertecken griften.

I en Spaniors album.

    Der i Spanien, der i Spanien,
    Långt uti det sköna söder,
    Rosor och jasminer dofta,
    Myrten grönskar, drufvan glöder.

    Här i Suomi, här i Suomi,
    Uppe i den kalla norden,
    Kort är sommarn, sjelfva blomman
    Hvit som vintern öfver jorden.

    Der i Spanien, der i Spanien
    Mörkögd tärna gladt sig svingar,
    Blicken blixtrar, rosenmunnen
    Ler och kastanjettan klingar.

    Här i Suomi, här i Suomi
    Drömmande hon inne sitter,
    Lyssnar hur en ensam fågel
    Höjer i en gran sitt qvitter.

    Der i Spanien, der i Spanien
    Stolta äro männers sinnen
    Och från stora fäders tider
    Ha de ärorika minnen.

    Här i Suomi, här i Suomi
    Ringa äro våra minnen,
    Blott den framtid, som vi drömma,
    Skapar stolta våra sinnen.

    Och just derför detta landet
    Högst är älskadt uppå jorden.
    Hvart vi komma, vändes blicken,
    Emot stjernan bort åt norden.

    Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
    Kulna landet upp vid polen,
    Men der hvarje hjerta flammar
    Varmt derför som södersolen.

Den 10:de November 1861.

(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).

    Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
    Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
    Den bästa sång på dem ej kunde trycka
    Ett högre sken än verkligheten ger.

    Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
    Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
    Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? —
    Der ler en engel än med ögon blå.

    Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
    Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
    Lätt är det silfver årens hand den tunga
    På mannens hjessa stilla snögat har.

    Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
    Och klara stjernor gå på himlen opp,
    Och ljusets englar engång få betrakta
    På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.

    Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
    Ej facklors festglans, hjertat firar den.
    Du make, länge lef för fosterjorden,
    För hemmet båda — och för himmelen.

Ett brunnsafsked.

    Sista glaset, sörjd af mången
    Hon, vår älskling, drack,
    Och åt skänkfrun sista gången
    Sade ljuft sitt tack.
    Klädd i hvitt — i hemlandsfärgen —
    Som en ros i snö,
    Hon åt lunderna och bergen
    Nickar sitt adjö.

    Alla hennes vandring följa
    Der hon bort nu går.
    Uti fällda kalkar dölja
    Blommorna sin tår.
    Men med rosor nu på kinden
    Hon så glädtigt ler,
    Och den milda sommarvinden
    Avskedskyssen ger.

    Oskuld och behag bestråla
    Stigen, hvart hon går.
    Lätt i rosor kinden måla
    Hennes sexton år.
    Skönhet sig för hennes fägring
    Ödmjukt böjer ner,
    Tviflarn ser en himmelsk hägring,
    Bitterheten ler.

    Oberörd af verldens hvimmel,
    Blott med blicken för
    Dygd och skönhet och den himmel,
    Dit hon redan hör,
    Så hon kom, med samma sinne
    Bort hon sig beger.
    Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
    Nu hon synns ej mer.

Vid min älsklings sida.

    Vid min älsklings sida vill jag
    Drömma att jag sitter här,
    Rår ej för dock att mitt hjerta
    Tysta qval i djupet bär.

    Drömma vill jag, att hon frågar
    Om mitt dystra löje då.
    Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
    Med en kyss jag svarar så:

    Derför att i vida verlden
    Du allen är sann och öm —
    Och dock är du blott en skugga,
    Såsom denna dikt en dröm.

Serenad till Helmi.

    Fjäriln på rosen drömmer,
    Stjernorna milda le,
    Flickan i kudden gömmer
    Lockarne.
    O! den som finge
    Lätt som en stråle gå,
    Nog hvart jag ginge
    Visste jag då.

    Till dig, hur lätt du drömde,
    Omärkt jag smög min gång,
    Bland dina blommor gömde
    In en sång.
    Skulle betrakta
    Stilla min vana vän,
    Kysste dig sakta,
    Flydde igen.

    Stjernan i natten brinner,
    Månen ur guldmoln lysa,
    Sången allen dig hinner,
    Sångarns kyss.
    Vagga på vågor,
    Tonernas vågor du!
    Himlar och lågor
    Omge dig nu!

Ur gamla gömmor.

Was will die einsame Thräne?

Heine.

I.

    När hjertats vår har vissnat bort,
    Vår ungdomskärlek rik och varm,
    Hur tomt blir lifvet innan kort,
    Och verlden tycks så mörk och arm.

    Vår enda fröjd är minnas få,
    Hur ljuft vi älskade engång,
    Och läsa om från tider då
    Ett gammalt bref, en bortglömd sång.

    Och sjelfva saknan sakna vi.
    Vårt qval vi ville gråta bort;
    Men allt far ögat kallt förbi —
    Det skymmer blott, förblifver torrt.

II.

    Allt på jorden, när det dör,
    Får att hvila i en graf.
    Hjertat blott, det döda hjertat,
    Vet ej hviloläger af.

    Och ditt hjerta det är dödt,
    Der är vinter, der är natt,
    Fast det går igen och spökar
    Stundom under fröjd och skratt.

    Tror du att man det ej ser,
    Hur du än det dölja vill? —
    Ofta smärtsamt midt i skrattet
    Har jag hört det spritta till!

III.

    Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd
    Och om frihet och fädernesland.
    Må de sjunga om sanningens strålande höjd,
    Och om kärlekens heliga brand.
    Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm,
    Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm,
    Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö —
    Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!

IV.

    När barn få en sticka i fingret,
    De skrika tills trötta de bli,
    Får en yngling en flicka i hjertat,
    Straxt skriker han — poesi.

    Och skrattar hon, jord och himmel
    Han svärtar med gallbittert bläck —
    Der stå nu jord och himmel
    Så mörka som i en säck.

    För ett fnurr af en liten nähba,
    Är hela verlden på tok. —
    Väl, om det ej blir värre
    Deraf än en dålig bok!

Elegi öfver en käpp.

    O, du min käpp — hvem kan sitt öde ana? —
    Du som jag troget öfverallt kringbar,
    Du som på lifvets småstenslagda bana
    Min trogna vän och hjelparinna var!
    I går jag ännu lätt och muntert slängde
    Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast —
    Ack, när i dag jag åter så dig svängde,
    För sista gången var det, kryckan brast.

    Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden?
    Jag tror det var hos Göhle-Aspelin.
    Förutan prut blef vid mitt öde bunden
    Din elfenhand, så strålande och fin —
    O, hur vi flogo sen i esplanaden,
    Så ljuft och troget hållna af hvarann,
    Så skön som du fanns ingen käpp i staden,
    Som jag så säll ej en förlofvad man.

    Du fordrade ej kläder och presenter
    Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
    Du drog ej med dig svågrar eller tanter,
    Var alltid redo, när jag ville ut.
    Du alltid var med mig af samma mening
    Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du,
    Och ingen nyck vår trefliga förening
    Som mången, mången annan, bröt i tu.

    Om i en sak man om min mening sporde,
    Jag upp till näsan höjde dig och teg,
    Lät andra gräla, tills man allt afgjorde,
    Och högt i aktning för min vishet steg.
    Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen,
    Jag svängde dig, tills han ur vägen gick;
    Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen,
    Hvari du flög, när hon min helsning fick.

    Hur afundsamt du sågs af mina vänner,
    Hur sneglade hvar fiende på dig,
    Och än min grannes arga pudel känner
    Den tapperhet, hvarmed du värnat mig.
    Men ödet unnar menskan ingen lycka,
    Det slog ock dig, som det allt annat slår —
    En stump är nu ditt spö, en bit din krycka,
    Förenas ej af sångens saknadstår.

    Jag kunde till en svarfvare dig föra,
    Men såsom förr du blefve ej ändå,
    Jag kunde åt hos någon guldsmed höra
    Och låta silfver kring din remna slå.
    Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
    Jag dina brustna bitar gömma vill,
    Likt sköna minnen af en flyktad flamma,
    Den enda fröjd som sorgen mer hör till.

Min vän.

    En vän, hur ock min lott må bli,
    Jag har så redebogen,
    Han har förstånd, han har geni,
    Han är så fast, så trogen.
    Och hvart jag går och hvar jag är,
    Han ger mig råd, är jemt mig när.

    Så hände det sig häromsist
    Jag gick i giftasifver.
    Han skrek: hvad nu? vet du så visst
    Att flickan nej ej gifver? —
    Och medan jag i tvifvel gick,
    En annan ja och flickan fick.

    Jag då beslöt en elegi
    Till tröst i sorgen skrifva.
    Han fick den första raden se:
    Hvad f-n skall detta blifva?
    Du gör dig löjlig käre vän! —
    Jag strök min vers och glömde den.

    Jag tänkte att mitt kapital
    I en fabrik förränta.
    Håll, ropte han, din vinst blir skral
    Och snar konkurs att vänta!
    Jag läste åter till mitt skrin
    Och bjöd min vän på ett glas vin.

    Att ta en tjenst jag sist beslöt,
    Straxt var han här och rådde.
    Han visste hur förtjenst mig tröt,
    Gräl, bråk och tråk mig spådde
    Så långt och väl att ett tu tri
    Ansökningstiden gick förbi.

    Ja, sade jag, för evigt blif
    Min vän! blott för den tanken
    Han ställde genast till ett kif
    Och bad mig dra för fanken. —
    Ack längesen jag gjort det, men
    Jag är, jag sjelf just, denna vän!

Kajsaniemi-visan.

    Solen börjar skina, dimman löser sig,
    Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
    Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
    Vinglaset glittrar uti solens sken.
    Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
    Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
                    Kring oss stå.
    Hör hur de prata, se hur de le
    Flammor och fästmör alla in spe.
    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.

    Se hur alla lundar skaka frosten af.
    Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
    Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
    Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
    Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
    Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
                      Amor då.
    Nå sköna tärna, lycka då till!
    Gerna din skål nu dricka jag vill.
    Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.

    Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
    Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
    Sångerna klinga, timmarna de gå,
    Kyprarne springa, korkarna de slå.
    Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
    Nu är god trafik, nu är god publik,
                      Glad och rik.
    Solen är mild och hjertat är sällt,
    Hoppet är friskt och sorgen på svält.
    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.

Allt i lifvet är ej sol.

    Allt i lifvet är ej sol,
    Allt i lifvet är ej natt,
    Som en morgonljusning klarnar
    Allt omkring oss småningom.

Allt i lifvet är ej vår,

    Lef i kärlek — allt försmälter
    I en solomstrålad tår.

    Sök ej i det högsta allt,
    I det lägsta bor ock Gud —
    Under jorden ligger grafven,
    Är dock salighetens dörr.

Almqvist.

Monolog. (Fragment,)

    Att våga eller icke är det första,
    Att lyckas eller icke är det andra,
    Och deremellan ligger handlingen.
    I handling ligger lifvets makt, all lycka,
    All ära och all rikedom. Blott den
    Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
    Ett embryo till lif — hvad samvetsqval?
    En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
    Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
    Att intet högre finnes än förnuftet.
    Den tanken jag som mången öfvergifvit
    Och flytt till tron, sagt der det högsta finns —
    Och medan jag i tysta böner ligger

    Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
    Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
    Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
    Den gycklaren, och visar oss att allt
    Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
    Hvad är den? en tillämpad fantasi.
    En ny gestalt uti det fastlagsspel,
    Det brokiga, som heter lifvet eller,
    Med litet längre titel, mensklighetens
    Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
    Och målat mången tafla derifrån.
    Det var min rol tills nu. Nu kommer der
    En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
    Än att jag stöter honom i kulissen?
    Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
    För platt. Ack, verklighetens verld är full
    Af bara platthet; skall man handla der,
    Så bli motiverna de gamla kända,
    Slutledningarna likaså. —
    På sned är verldens anlete och växer
    På nytt på samma gamla sätt på sned.
    Hvad som var godt för några tusen år,
    Hvad som var ondt, anses så nästan än.
    Väl pågår allt från tidens början dock
    En sammansvärjning mot det evigt lika
    Och enahanda; jemnt uppträda män,

    För det de sökt att svänga om ethiken
    I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem
    Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
    Som mördat uti gross, bankirer fina
    Som stulit uti stort, och filosofer,
    Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
    I sanning, fast misskände af partier.

    Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå,
    Ett afbrott uti alltets jemna gång,
    Och derför darrar jag. Allt kallas ondt,
    Som gör en ondt; men är min darrning öfver
    Och lyckas handlingen, så blir det onda
    Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver,
    Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt
    I verlden lifvets ljuft violblå färg —
    Och dock är nattvioln så ljuf en blomma.
    Jag mycket älskat denna lilla blomma
    Och ämnar skrifva en roman om den,
    Der hela handlingen sig vände blott
    Omkring en blomma och der blomman vore
    Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
    Bisaker blott. En underbar intrig
    Och vackra ord — och under allt en tanke,
    Lösaktig, djurisk som en Messalinas.
    Det vore ett problem; nå väl, låt se,
    Blott denna sak är öfver, skall jag börja
    Ta hand derom — men nu är giftet färdigt.

För dig jag sjunger.

    För dig jag sjunger, om jag eger qvar
    En ton, som mild och klangfull än sig rör.
    För dig, som mer än all min kärlek har,
    För dig, som salighet och frid tillhör.

    Jag söker i min andes mörka vrår,
    Om ingen perla finns bevarad än,
    Som vore värd att få ditt blonda hår
    Besmycka — — — — —

Vill du komma med mig?

    Vill du komma med mig i den grönskande skog,
    O, der ingen, der ingen oss ser?
    Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog
    Långt i skogen; han också dig ber.

    Vill du sitta med mig i den skuggande lund,
    Vill du ljuft åt min arm dig förtro?
    Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund,
    När all jorden hon hvilar i ro.

    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
    Låt oss sitta och språka förtroligt;
    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
    Och blott hjertat det klappar oroligt.

Jag har dig kär.

    Jag har dig kär, öfver allting kär,
    Du mer än himmel och jord mig är;
          Hvar min bana går
          Du framför mig står,
          Om du är mig när,
          Om du fjerran är,
    O! du är mig kär, öfver allting kär.

    Du är mig kär, öfver allting kär,
    Om himmelsk glans du kring pannan bär,
          Om du helig satt
          Öfver sky och natt
          Ibland englars här,
          Hann min sång dig der;
    O! du är mig kär, öfver allting kär.

    Du är mig kar, öfver allting kär;
    Ja, om lagd du vore i jorden här,
          O, jag smög dit ned
          Ifrån gröna träd,
          Ifrån sol och vår,
          Ifrån fröjd och tår,
    För att dö hos dig, för att bli hos dig.

    Du är mig kär, öfver allting kär,
    Min högsta fröjd som mitt qval du är.
          Dina ögon blå,
          O, hur le de så?
          I dess himlar der
          All min himmel är;
    O! du är mig kär, öfver allting kär.

    Det ej glömska finns, ingen död nu mer,
    Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser.
          Blott en kort sekund
          Vid din rosenmund,
          Blott en blick af dig
          Gör odödlig mig;
    Kom och lef med mig, låt mig dö med dig!

Don Juans afsked från lifvet.

Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton, ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur.

    Jag står vid målet, rättare: jag — sitter
    Vid detta mål, som snart mig mållös gör.
    Likt lampans sista flämtning hjertat spritter,
    En sällsam susning ofta ren jag hör.
    På den jag längre ej fundera gitter; —
    Hvad än det är, jag vet att snart jag dör.
    Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen —
    Han får gå långt förrän han hittar själen.

    Emellertid så lär jag kunna hinna
    Att afsked ta från lifvet, som sig bör.
    I alla öden måste man sig finna,
    Och till de bättre dödsinviten hör.
    Hvarföre då sålänge sig besinna
    På den? det sällskap, dit man in oss för,
    Skall vara glupskt; men vi det ej må klandra,
    Som göra allt att äta ut hvarandra.

    "Sålänge man har lif, så skall man lefva."
    Den först det lärde, var en välvis man.
    Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
    På vingar en, på qvastar någon ann'.
    Att lefva älska är, så mente Eva,
    Och Adam straxt derpå detsamma fann —
    Och icke lär i ordningen don Juan
    Af lika tycke vara numro tuan.

    Den satsen klingar mig så skön i hågen
    Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
    I guld den nickar ner från himlabågen —
    Der sig ett svanepar till flykt beger.
    Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
    Men ej som förr den om min hyllning ber.
    De dagar äro — hur ock soln må glöda —
    Som Julia och Haidie för evigt döda.

    Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
    Kring mig i minnets sista återglans.
    På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
    Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
    En skog af myrtenträd! — En gam hörs skråla
    På högsta toppen, tar en lustig dans
    I klara rymden, nu sig åter sänker —
    Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.

    Ty här jag vankar utan lust och vänner,
    Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
    Den skönaste, den stoltaste bland männer
    Var fordom denna gråa, vissna hamn.
    Fort säger man väl nog att tiden ränner,
    Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn
    Med eld och rosor, fröjderna och våren,
    Så steg jag upp med vintersnö i håren.

    O, ungdomstid, o vingade minuter
    Jag er dock tömt på millioner sätt.
    Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
    Stor sak i himlen eller helvetet.
    Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
    Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
    I alla himlar har jag rusig tumlat
    Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!

    I heta kyssars purpureld förbleknat
    Den kind, som nu är gul — som merg.
    Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
    Tills småningom den antog deras färg,
    Och stillare blef hjertat — — — —
    — — — — — — — — — — — — —
    Men hjernan klarnade alltmer och sporde
    Hvad vi egentligen på jorden gjorde.

    När hjertat slutade att kurtisera
    — En sak, som läkarn sa' nödvändig var —
    Begynte hufvudet filosofera
    Och hängde öfver böcker ett par dar,
    Gick son bland menskor ut att detaljera
    Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
    Så äfven mitt. Den rymmes i de orden:
    Vi stå på våra fötter emot jorden.

    En ondskans slöja menskligheten tarfvar
    Och bortfilosoferar sina fel.
    Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar
    Och menar nu först är den kjorteln hel.
    Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
    I stycken sliten under stormens spel —
    Och nya slägten klippa, kanta, lappa
    På mensklighetens långa doktorskappa.

    Må hvem som vill med ljuset blindbock leka,
    Jag — löjligheten fruktar mer än pest.
    Af kärlek blifva våra kinder bleka,
    Af vishet mörkna våra ögon mest.
    Hvarom skall man då mer i lifvet teka? —
    Be Gud, bli from och bikta för en prest?
    Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver
    Och mår så bra som — likmask i kadaver.

    Men för att tro man dertill dock behöfver
    Ett något, Gud vet hvad, men icke jag!
    Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver
    Och sprider glans kring ren förvissna drag.
    Enfalden hoppar tankens afgrund öfver;
    Den gåfvan bortblef på min födseldag,
    Och jag för mycket lefvat att ej finna,
    Att tron på syndens mörker är — en hinna.

    Lef för det ädla! är en vacker lära
    I Jesuiters och fantasters mund.
    Det ger en lön af — luft, som kallas ära,
    Som retar blott aptiten mer hvar stund.
    För menskligheten offrom oss! de svära —
    Om helst det vore för en trogen hund!
    Men strida, dö — det icke mig behagar
    För trolöst pack med stora svalg och magar.

    En slik fantast jag kunde kanske blifva,
    Såg något värdt jag blott att lefva för.
    För maka, hem och barn sitt blod att gifva,
    Kan vara stort för den ett land tillhör;
    Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
    Jag orättvis dock deri synas tör,
    Ty maka har jag — såsom ryktet tutar —
    Och ungar ock i alla verldens knutar.

    Parbleu! — Det går så ledigt uppå franska
    Med eder och kurtis. — Parbleu! rätt nu
    Jag blir förtviflad uppå äkta spanska
    Och kastar mig i första krig. "Ett, tu…"
    Men tri? nej först en sak jag måste granska,
    Förrn jag i blod med döden dricker du.
    Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
    När rheumatismen plågar en i bena.

    Ett återstår mig: börja samla pengar
    Och gräfva mig i rostig koppar ner.
    Det bor en oro uti Mammons drängar,
    Som kraft att lefva, handla, verka ger;
    Och hur förtalet ger dem ampra slängar,
    Det bakpå ryggen ändå alltid sker,
    Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva:
    "Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"

    Guld, guld är lösen, när man åldras hinner,
    Det regulatorn är för allas prat.
    Visst solen sjelf derför så skön man finner,
    Att den har tycke utaf en — dukat.
    Men huru mycket än den gamle vinner,
    Den unge vanligtvis dermed för stat;
    Han vräker sig i dennes ekipager
    Och slösar bort hans guld uppå kalaser.

    Om skatter jag till millioner samlar
    Och hopar högt som Cheops pyramid,
    Med skrumpna händer jag deröfver famlar
    Och grafven gräfves djup och mörk bredvid,
    Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar.
    Om helst deröfver blef en blodig strid,
    Men blott processer, kif och protokoller —
    Tills störste skurken hela arfvet håller.

    Men om jag skulle bli poet? Jag tänker
    En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik.
    Låt vara att förakt hvar skald mig skänker,
    Som lökens verkan har på sin publik,
    Hvars silfvertår i små idyller blänker
    Och har sin poesi, som rock på spik,
    Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen
    Med intet dam på fina sammetskragen.

    Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta
    Då skulle strömma hån, förakt och qval.
    Ner i en graf af natt och synd och smärta
    Jag droge jord och stjernor, himlens sal.
    Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta
    Jag sönderslet likt bubblors sköra skal.
    Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar,
    Det tomma intet gapar och hånskrattar!

Jag midnattens barn.

    Jag midnattens barn, jag arma barn,
    Hvi har väl född jag blifvit?
    På stormande våg åt det bristande flarn
    Mer lycka har Herran gifvit.
    Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört;
    Jag bedt till Gud och han har mig hört;
    Dock — jag honom förglömde
    Och Han mig fördömde,
    Men ner ej i jordens djup mig gömde!
         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
         O Gud, min Gud, gif mig råd,
         För Jesu Christi skull,
         För Jesu Christi skull!

    Du skall ej mig lemna i djefvulens våld,
    Fast nu han mig hårdt omslutit.
    Du skall mig ej låta till honom bli såld —
    Ditt blod Du för mig äfven gjutit!
    Du helige Gud, rättfärdige Gud!
    Du är icke stor blott i åskans ljud
    Och i daggen som glimmar
    Och i strålen som strimmar
    Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar!
         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
         O Gud, min Gud, gif mig råd,
         För Jesu Christi skull,
         För Jesu Christi skull!