ÅTTONDE KAPITLET.
Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga, enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte sig insteg.
Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott, ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var fnoskig.
Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop, löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han ljög, om det också var sant vad han sade.
Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.
Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade ett god afton.
Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade slutligen:
— Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har Lundstedt sett en sån församling?
Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
— Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.
— Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
— Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.
Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på expeditionen.
— Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
— Herr pastor; pastorn vet allt!
— Vad för slag?
— Det som hänt — därute.
— Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?
— Jag var med, men jag gjorde det inte.
— Ja, ni lär ha levat — huller om buller! Jag vill inte veta något, och kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
— Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
— Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!
— Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
— Kan han inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på korset! — Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. — Kom och drick en toddy med mig nu!
— Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min eka och ro ut till honom?
Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört över det passerade.
»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!
Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara lycklig igen.
Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll så varm.»
Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut till det fria.
Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet i huset.
Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i, och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och gyllenduk av. Den kan trolla!
Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster om solen och väster om månen.
Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student. Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare, ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare, den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla goda gången.
Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och han går på de högsta frågorna.
Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare; han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött, så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
— Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler han och säger:
— Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare till alla dina meningar.
Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.
När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d’hoten omgiven av stadsherrar och damer.
Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om han undertryckte ett beständigt leende.
När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet brännvin på hotellet.
Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också ingen förstår honom så väl som den otrogne.
När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på mig.
— Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det gott, du!
En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en annan människa och rocken gör väl litet till munken.
I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg, brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
— Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det veta vi båda.
Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade hans liv i min hand.
Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla och ro.
Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den.
Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt vacker lyra.
Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom anledning att avsides säga:
— Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
Varpå jag:
— Äro icke alla mänskor lika?
— Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det borde du veta!
Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare behandling av ämnet.
Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle sitta.
— Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och blåbärspojkar.
Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på kobbarna.
Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den gamles jägarhjärta:
— Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som tyckte det var synd om gudslånet.
Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han smög in i småskogen.
Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt sig de darrande löven.
— Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så var det förbi.
Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar med blyet i kroppen.
Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.
Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
— Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
— Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
— Och såg du på de andra då?
Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all avund försvunnen.
Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och lungor, som varar i åtta dagar.
Det var sista året det gick så.
Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet till tre stövare i den andra.
— God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
— Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de bjudit honom på.
Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
— Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du säger ja med detsamma.
— Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.
— Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin köttgryta.
— Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
— Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne, när det ska stå i bladet sen!
— Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten gratifikation törhända.
— Tyst du! avböjde pastorn.
— Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp i rymderna, där det hängde guld och ära.
Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt pastorat.
— Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne, som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.
Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något, liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full hals:
— Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har kommit hit för att jaga.
Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström, vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att de hade stöd uppifrån.
De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
— Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.
— Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av att äta något gott.
Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck. Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!
Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter några raketers uppsättande försvann i skymningen.
Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne i kammaren.
— Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin nyfikenhet.
— Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
— Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma...
— Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
— Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
— Ja, det är naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi se på vad jag har i fickan här för något!
Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot påskadagens mässhake.
— Guld?
— Tror du?
Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
— Silver!
— Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt taget ingen gåva...
— Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter besmanet.
Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och läste av:
— Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte. Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
— Nej! svarade pastorn något nedslagen.
— Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man säljer, bara när man köper!
Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött, ingen korv, ingen palt.
— Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. — Och pastoratet sen? Va?
— Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.
Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; — en och femtio i ren förtjänst! sa han till sig själv när han åt en frukostbit på Stjärnan.
Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att leka med storfolk.