Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den nyfrusna viken.
Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till sällsyntheterna.
Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från manfolket.
Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad — det var dödssättet — låg framme på dombordet. Vidare hade han vid förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel, alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande omständigheter funnos eller borde få finnas.
Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra, såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som föreställde mänskoraserna.
När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta innehåll:
»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»
Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och frågade såsom för formens skull:
— Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
— Ja.
— I alla punkter? återtog domaren.
— I alla! svarade Ek.
— Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori höra, då
icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.
År och dag etc. etc.»
— Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses styrka bekännelsen?
Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den uppmärksamme nämndemannen.
Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
— Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
— har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
— Nej!
Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
— Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
— Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde det!
— Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.
Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex karlar.
Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.
Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.
Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en blyertspenna på en bit papper.
— Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig, blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land, och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans straffande händer. Se på henne!
Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det han knep ihop ögonlocken.
— Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana han ej kunde behärska.
Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren måste lyfta handen för att stilla stormen.
Därpå tog han ordet.
— Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?
— Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
— Vet du att domen går på livet?
— Ja!
— Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
— Nej! Jag hoppas få det!
Domaren röck av sig pincenez’en och betraktade mördaren med en närsynts genomträngande blickar.
— Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
— Nää!
Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
— Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen ordet.
Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
— Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda få stanna?
Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att utrymma salen från obehöriga.
När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:
— Vad har nämndeman att andraga?
Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till ordet:
— Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
— Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag invändningen obefogad.
— Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse, men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande frågor framställas till mördaren — jag kallar honom mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller misshandlare — följande frågor:
Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin hustru?
När började detta beslut fattas?
På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började uppstå?
Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången. Därpå svarade han:
— Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på den avlidna!
— Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett få dessa frågor framställda.
Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan beviljades.
— Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
— Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista handläggningen av målet.
Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
— Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din hustru?
Ek tänkte länge; därpå svarade han:
— Nej, det kan jag inte.
— Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte säga det?
— Det är så långt sen dess.
— Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
— Ja!
— Hur länge var du gift?
— Sjutton år!
— När började ditt beslut att döda henne?
— För sex år sen.
— Hur började det?
— Jag fick hat till henne.
— Varför?
— Det... kan jag inte tvingas säga.
— Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare fängelse».
— Det är tortyr det?
— Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt beslut?
— Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte göra’t själv, längtade bara att få se det gjort. — Så gick åren, och så började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen — där ville jag ha henne — varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! Och så gjorde jag det och fick frid!
— Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut började fattas just då?
Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
— Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att domen skulle falla inom åtta dagar.
Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
— Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i färgen.
— Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
— Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
— Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni om saken?
— Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag svära på!
— Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
— Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
— Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer för sin vidskepelse.
— Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist söka ändring.
Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och nosade i hans affärer.
Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.
Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas beundran och stilla avund.
En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar avbrutna och sållade på marken.
— Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på Kalles inrådan.
Vad kunde man göra åt den saken?
— Ta och klå honom! rådde bond.
— Klå? Nej fan!
Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att kunna störa friden.
— Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla visste att de funnos.
Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var, farligt.
— Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
— Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
— Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp igen för det.
Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår’n och tagit äggen från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt allmänna hederskänslan.
Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande läppar.
— Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
— Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och ställde sig bredbent framför banditen.
— Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.
Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
— Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.
— Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom dörren.
Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den att han inte fick slå igen.
— Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick, det visste inte fan!
Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om aftonen, när hon skulle treva ägg.
Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg norrut.
Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist, styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då blev det rakt ogjort.
Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
— Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta dräng.
Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer med dem.
På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.
— Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!
Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.
Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
— Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
— Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott; och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina tjänare också!
Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån arbeta!
En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog att sme’n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte gott att komma på dem, heller.
Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.
Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
— Jojo, känn på du, sa styvfadren.
— Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar! mente Höjer.
— Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.
Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.
Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en arrendator.
Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren flera gånger om.
Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och det kunde de!
Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne, vart som helst.
Och se det halp!
Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som hängde på gisten.
Och så blev det stängt!
Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, när han begagnat den.
Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken till ända.
Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex stycken på en natt.
Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en auktion.
— Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så tar han först!
Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro begränsade.
Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
— Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
— Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
— Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
— Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät det skall vara.
— Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på skogen, när du bara har lov till att släppa en.
— Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
— Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och med en till utseendet oskyldig min frågade:
— Hör du, Höjer, du!
— Jo! Här är jag!
— Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
— Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket kom hem med lass efter lass med aspstockar.
— Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många spadskaft ska det bli av det där, måtro?
— Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
— Ja, men jag bad dig hugga vackert!
— Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det skulle vara.
Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
— Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han kunde.
Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat, och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
— Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd opp.
— Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt dig sen!
Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de inte.
Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade alltid arrendatorn:
— Det står så i kontraktet.
— Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
— Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i grannskapet på besparingarne.
Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas levande av tjänstefolket.
— Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
— Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
— Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för sina ögon, utan att kunna hindra den!