Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på. Slutligen gick hon ut med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen. Kajsa hade icke varit så lycklig på många år… Hon hoppades nu på framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon. Weli skulle få uppfostran, bli något … hvem vet, kanske till och med handelsman. Lyckliga dag!
Hon vände hemåt. Det var nu alldeles mörkt.
Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nära invid, var nu hemma. Han satt med yxan i famnen på sängkanten. De stora runda ögonen rullade meningslöst och vildt omkring i rummet.
När han såg Kajsa, förmildrades blicken och han lät hufvudet sjunka ned på bröstet. Hon tog yxan ifrån honom och förde honom till bordet, gaf honom gröt och kaffe och skakade, under det han åt och drack, på gården ut pelsen, som han brukade ligga på uppe vid spiselloftet.
Så ordnade hon hans bädd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i stugan. Jätten snarkade uppe i sin säng, diskarne stodo på hyllan, elden knittrade stilla i spiseln.
Hon tog fram testamentet och beredde sig att läsa….
Då knackade det häftigt på fönstret.
Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem, någon som i förbifarten ville skrämma henne? Hon öppnade icke.
Det knackade ännu en gång, ännu häftigare. En allvarsam röst ropade, att hon skulle öppna.
Hon flög upp — det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull!
De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död?
Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till. Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos ingeniörens.
Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått, fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.
— Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? — frågade hon.
— Åh nej vars —, svarade drängen och ref sig i hufvudet. — Maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen på'n…. Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.
Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet, drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så erbarmligt, så fort man rörde vid honom.
Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.
Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, — mjukt och fint skulle han ha.
Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan, trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och motbjudande. — Lys mig — befalde han utan att ta af sig öfverrocken. — Här!
Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss och gick närmare.
Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort hatt och öfverrock och miste vinfärgen. — Bort med kläderna —, skrek han till Kajsa, — och skynda sig så fort hon kan.
Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade våldsamt, grät, men utan ord.
— Ja, det der gör ondt —, sade doktorn — gif hit en sax, jag skall klippa upp ärmarne och axelstyckena, men fort.
Den lille spärrade upp ögonen och såg förskräckt på läkarn. Hans bleka läppar darrade, och de blå ögonen tycktes be om förbarmande.
— Förstör inte min rock, var så snäll, det är den nya, ser snälle doktorn! — bad han — klipp inte sönder nya rocken, mor hade så mycket besvär att få den färdig.
Det var Welis första ord, och de uttalades med ett så rörande uttryck, att doktorn måste småle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken klipptes af, stycke för stycke. Blodet var fasttorkadt i kläderna, endast med stor möda lyckades det dem att få såret rent.
Emellertid sändes bud till herrgården. Doktorn hade skrifvit på en lapp någonting som gjorde dem der uppe stort besvär. Frun sjelf kom ned med en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och mat.
Der blef konsultation. Doktorn ansåg bäst att redan i afton göra operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation måste ske. Armen var förlorad … barnet skulle kunna räddas, men endast om man genast tog bort armen.
Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen förskräckelse, ingen scen. Inga tårar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman godt. Kajsa icke minst. Weli förstod allt, han var nu vid full sans och gillade fullkomligt allt hvad man företog med honom. Något af faderns stilla resignation låg utbredt öfver hans väsen.
Man var i ordning med instrument, fat, klutar och förband. Kajsa skulle hålla i den lille. Hon lutade sig öfver honom och hviskade stilla i hans öra:
— Barn, vi två ska' sakta be Gud, att han hjelper i vår stora nöd.
— Mor —, hviskade gossen tillbaka, — tror du att det här är Guds straff för att jag spelade?
Modern fick en stor tår i hvardera ögat. Den rann ned på hans panna, brännande het. Hon hade intet svar. Men med kärleksfull hand smekte hon hans tinning. Den sträfva handen — den kunde ändå smeka ljuft. Om en halftimme var det öfverståndet. Stor-Jaska satt på golfvet och vaggade sitt hufvud i händerna. Lilla Nadja hade, sittande i sängen, trumpen och trött, gråtit sig till sömns igen. Doktorn var borta och den unge medicinarn med. Kl. 6 på morgonen skulle han komma igen och ge nytt förband — och nya droppar.
Barnet låg alldeles stilla, men hade feber. En glöd brann på kinder och läppar. Modern fuktade dem så ofta hon kunde.
Nu var det intet vidare. Nu vågade hon ändtligen fram med det. Med sin kärlek. Hon kysste hans hand — hans enda, kysste täcket, grät, snyftade och suckade. Hon bad och stred. Hon vred händerna i förtviflan. Hade Gud straffat henne? Och hvarför?
Mot morgonen vaknade han. Ett leende for öfver hans ansigte, då han såg sin mors omsorger omkring honom, såg i hennes ömma, sorgsna, tårade ögon, hur hon led.
— Var inte ledsen, mor — sade han, — jag är bättre nu. Jag skall inte göra dig ondt mer. Nu är det slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela. Nej, aldrig.
Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.
Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom fönstret och belyste scenen.
— Ja, — snyftade modern, — ja, det är slut nu. Allt är slut. Och presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. Jag tror det inte.
— Jo, mor, — förklarade barnet, — jo, Gud är med oss. Var inte ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se. Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för — det gjorde så ondt, så. Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå ut, mor?
Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.
Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men — det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro af »den sorten».
Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva — ja, det gjorde de, men ett lif!…
Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde in till hans bädd några lifgifvande fläktar.
Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.
Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors, ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna, blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner verka så illa…
Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem han ej sjelf förstår.
Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men — han förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt tjugonde år.
DOTTERN.
Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son … student från Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden och för högt i djupet — för henne var det fullkomligt rent. Och hon kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.
Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm var slut, men det blåste, ännu något.
Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik. Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».
Nu var hon återigen utan plats … gick ledig och fick springärenden än af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft» med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en videqvist.
Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting började hon på med och ingenting slutförde hon… Samma tröttsamma ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl, det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga», då hon spände armmusklerna till motstånd.
Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna flätor och då och då rundningen af hennes kind.
Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles, was Menschenbegehr…
Und hast die schönsten Augen — Mein Liebchen, was willst du mehr?»
— Usch, hvad var det som prasslade? — fröken for upp, som om hon sett ett spöke, — hvem är der bakom fönstret? — Hon sprang dit och kom i tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.
— Den der otäcka pigan från Torparbacken — sade hon, — det är en obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?
Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.
— Och syperba ögon, — Adolf kastade fram det helt vårdslöst, — präktiga ögon … riktigt charmanta — jag mins dem från fordom.
— Ögon, som man mest får se hvitan af — menade fröken, — ja, så mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.
Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. — Det är synd, — talade hon i förbifarten, — hon har en så ordentlig mor, det skulle då vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går igen.
Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt i vägen och sade med sin vänligaste röst:
— Jag har hört på herrn — — Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så en kan bli tokig för mindre!
Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.
— Hvad herrn har blifvit gentil — och vacker! Jag har aldrig sett någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får jag?
Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer i sina.
— Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än både rosor och konvaljer!
Adolf såg litet generad ut. — Kära Nadja, kom litet längre in i skogen och stå inte här och säg mig artigheter!
Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt tillrättavisningen.
— Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett par, vi två, fast jag var så mycket yngre och — sämre.
— Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi flydde bort med från det förtrollade slottet.
— Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.
— Och din mor var draken.
— Som spruta' eld.
— Och min far var konungen…
— Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.
— Nej du, bara halfva.
— Och nu har herr Atte —
— Ja, kalla mig så, det låter trefligare.
— Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.
— Och så du har blifvit en vacker flicka.
Nadja såg ned — hon skrattade… Ja, det är många som tycka det … men jag kunde aldrig tro, att en fin herre…
Adolf tog ett steg framåt.
— Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här, det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen … om någon såg oss, så…
Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp, vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.
Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt, slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en kort, tjock fläta, som fallit ned.
— Hur gammal är du nu, Nadja?
— Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt, handskar och en klädning med sidenband.
— Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk … bara du inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.
Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet, slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick närmare Adolf.
— Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får känna på all den goda lukten … ah! det är det bästa jag vet, det bästa i hela verlden.
Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt, betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.
Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen. Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.
Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm smekande fatta sig om lifvet.
— Du är så tunnklädd, barn, — sade han, — bara det grofva linnet, vill du låna min rock? — Han gjorde en min, som om han ville kläda af sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig i blotta västen.
Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.
— Toka, — sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest, men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.
— Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss ingen, vi ska' gå den vägen, Atte — vi ska' vara glada! Du får inte vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh! här är lustigt, skall du se, — tror du jag fryser, nej, jag har så varmt som en eld — jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt hjerta, känn hur det slår.
Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. — Du är litet tokig, flickunge — sade han, men följde med. Det bar af genom buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade. Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet, sitt joller och prat.
— Hör du, flicka, hvart drar du mig?
— Till stranden.
— Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?
Hon svarade med en slängkyss. — Skölja af dig liten smula högfärd, så du blir min vän, — skrattade hon — jag vill bara det. Vi ska' gå min väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.
— I sjön — är du tokig.
— Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.
Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter, skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas enträgenhet.
Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet. Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar, löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.
Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.
Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans fötter ondt … han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop, småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och simmade, den hängde hon på hans arm. — Så, nu kan ingen känna igen dig, och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under! Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!
Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder hade fått en smula färg.
Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin riddare. — Låt se, att du aldrig glömmer mig, — sade hon och kysste honom på kinden, — jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän, förgät mig ej, kom snart igen!
Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och förstörd sommartoilett. — Sådan märkvärdigt påflugen unge — sade han till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs — men hur skulle han förklara, att han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och dessutom en dålig natur, — en riktig otäcka. Men ögon hade hon, charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme derefter somnade in. — Charmanta ögon. Så nära han hade varit … nära den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt var det hela. Det jagade honom hela natten … om kamraterna bara visste! En sådan slamsa, som…
* * * * *
Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden, stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en röst tilltalade henne.
Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.
— Hör, Naja, — sade hon, — har ni en säng till öfvers der hemma? Nya drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom ännu.
— Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så fasligt förnäm heller, kan jag tro.
Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen», utan att hon såg honom.
Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på rostade och knarrande gångjern.
Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.
— Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle herbergera nya drängen… Han är här strax.
Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.
— Så — du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor — pratade Nadja med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade — det hade skäl för sig, menade hon.
Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:
— God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä … en blank mark till snus och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand — nå, hvad säger du om slanten, hvad?…
Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte att tala.
— Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om pengar här i verlden som du tror — och jag är inte den som ämnar arbeta ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?
Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med tomma blickar.
Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: — Hvem är han der?
Nadja såg dit bort. — Nya drängen, — sade hon. Jaska sträckte fram sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och sade så bedjande:
— Kom hit, jag vill se på dig.
Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte, allvarligt och manligt.
— Är den gamle er inhysing? — sporde han Kajsa.
— Det är så, — sade hon, — han är lam nu.
— Hvad heter du? — ljöd det från gubben.
— Samuli!
— Och mer?
— Jag heter efter mor min — för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.
— Anna Katri Sutkinen — hemma från Limingo, — Anna Katri Sutkinen — Anna Katri — Anna Katri — gubben upprepade namnet flere gånger med allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande rörelse.
Den unge mannen stod och stirrade — han begrep inte ett ord. Kajsa lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.
— Hette din mor Anna Katri?… — Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst … man hörde det blott som en hväsning.
— Ja, så var hennes namn.
— Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n han rymde?
— Två månader knappt.
— Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.
— Min far, som mörda' sin egen bror — Ja, han hette så, den uslingen.
— Så hette den uslingen — Jaako Askanen — Jaskanen, Jaska, mördaren — — — — mördaren, brodermördaren.
— Han var full — och visste inte hvad han gjorde, — det undslapp den unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad ton. — Stackars far, full och tokig.
Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig sjelf, i korta, afbrutna meningar:
— Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig. Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat än att hon låg bredvid? Han var en ung vacker sjöman — och — det dröjde inte en minut. Yxan hängde der den alltid brukade hänga, der — på den klykan! Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom lätt ifrån det, han.
Stor-Jaska stönade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste icke att hvarje ord träffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop läpparne, hans ärliga blå ögon tårskymdes.
Jaska fortsatte.
— Så sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, såg mig der uppifrån. Jag trodde jag dödat henne med. Den natten gick. Morgonen, dagen. Jag sörjde. Jag sörjde. Jag sörjde mig galen. På skeppet tog de mig för att jag var stark. I ryssens land fick jag bära sten till en kyrka… Herre Gud, hvad jag sörjde henne.
Den unge mannen såg fullt på sin far … den ena tåren efter den andra for honom ned för kinderna.
— Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att mördaren, det var jag! Hustrun sörjde sin man, sa' han … fast hon visste, att han var en så grof brottsling… Anna Katri, Anna Katri … aldrig gjorde du något, som ondt var.
Han teg. Nya drängen tog ordet:
— Mor tänkte, att far hade månadssjukan och var galen af den … hon sörjde sa länge… När jag föddes, tog hon plats… Så va' vi tillsammans, tills jag blef tolf är. Hon talade om hvad far var … förr än det skedde. Och så varnade hon mig för bränvin. Af bränvin blir man tokig. Mor var en bra menniska, hon!
— Anna Katri, Anna Katri… — När du blef tolf år? —
— Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så…
— Så?
— Fick hon en annan.
— En annan?
— Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och så dog hon, första året.
Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade — — hans hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.
Slutligen sprang Nadja upp — skakade sitt hufvud, som ville hon jaga bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin brutala ton:
— Nå, hur kom du hit, Samuli?
— Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng. Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har stor lön nu… Och i dag for prosten hem till sitt igen. — Jag ville inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.
— Har du goda betyg, du?
— Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera mig, för det förtjenar jag.
— Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?
— Tror du man super, då — — han såg långt på den gamle, som låg som om han sof — då man har en ordentlig mor, — tillade han litet betänksamt.
Nadja kastade på hufvudet.
— Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret… Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!
Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.
Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. — Den flickan har ett godt hjerta, — mumlade han och gick utför trappan.
Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg… Hon skämtade med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin svit ned till gungan.
Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af än den ene, än den andre af karlarne.
Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter, långsamt, på något afstånd.
Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven. Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum. Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja — — hon var ju hennes dotter.
Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt. Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och sände snart en gul stråle in i det låga rummet.
Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk. Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fått någon att älska, och i morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i fängelse.
Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han förlät honom allt…
Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte han sig upp i sängen. Han begynte tala som i sömnen och sträckte ut handen i riktning åt »nye drängens» plats, famlade en stund i luften och lät så handen sjunka igen.
— Är det Anna Katri — frågade han — är du der?
— Jag är här — svarade Samuli.
— Lemnar du mig aldrig mer, fastän jag är fördömd? — frågade han ånyo.
— Aldrig mer.
— Och förlåter du?
— Jag förlåter.
— Då är det godt — Jaska skrattade smått, ett underligt, förnöjdt, barnsligt, halfvaket skratt. Det lät som en sömngångares.
— Det är godt — upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig mera.
* * * * *
På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg, som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda vindar i förening.
Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.
Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna, fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det, som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo längre.
De svärmade i klunga för förnämsta balskönheten, suto på de dyraste platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma à part, någon vänlig cigarrfröken, limonadmamsell, kanske någon qvinlig ganymed från en af restaurationerna. På de obemärkta unga flickorna från hyggliga hem hälsade de aldrig vid dagsljus, om de också sett dem i någon familj qvällen förut.
Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på verandorna, i sjösalongen, på broarne. Åter andra stodo eller suto vid stranden. Pojkar roade sig med att med långa störar slå sönder isstycken, segla ut på vaken, med lifsfara hoppa från isbit till isbit och upp igen. Så kom gardesmusiken! Ny förtjusning! Den vackra sången hade sin publik liksom den prägtiga hornorkestern. De unga damerna voro de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke hade sin hjertanskär vandrande här i snöslasket denna första maj. Af hundrade fans det kanske blott få, som på aftonen icke hade slutat »flamma», ifall hon bara råkat få se sin hjertanskär »bakom kulisserna». Men — ridån gick gudskelof ned i tid, — — — endast någon gång en smula för sent.
En piga med två små herrskapsgossar trängde sig med makt fram mellan grupperna, styrde kurs åt det håll, der de unga eleganterna stodo, och då hon kom tillräckligt nära, lagade hon att hon kom herr Adolf så in på lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.
Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig … »hon» hade en timme ledig … barnen kunde vara hos en madam på gården så länge.
Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och försvann.
Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden. Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk… Och så rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad malakit.
Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur, ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne, med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor. I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar, och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag, pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger… Det var ett batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska… Kanske att … eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i grosshandelssocieteten —?
Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan, beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och öppnade.
Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till honom.
— Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud, min själs skönaste ros!
— Söta barn — herr Adolf var litet generad, — torka fötterna, du glömmer alltid!
— Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag fin! Får jag så en enda kyss?
Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska, blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer — — och fick efter en paus fram de enda orden:
— O, hvad jag älskar dig.
Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:
— Nå, Nadja — hur mycket vill du ha i dag?
Hon steg upp. — Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja, nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu längre. Jag måste, ser du… Jag måste, ty så här vill jag inte ha det längre.
— Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar har du fått, så mycket jag kunnat undvara.
— Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej — jag har nu kommit att tänka på allvar…
— Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?
— Nej — inte just det … men jag är led vid det här lifvet. Jag tål det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i smuts, höra snäsor och gräl och kif!
— Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.
— Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag hatar de fruarna.
— Äro de stygga mot dig, liten?
— Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga.
— Men du tyckte ju om den här i början.
— I början ja, men — — när jag var borta en qväll — jo då —
— Stackars Nadja. — Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås.
— Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte… Jag vill få bildning!
Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin värdighet.
— Såå, min pulla, nå, säg mig, hurudan bildning?
— Jag vill bli fin. Jag vill lära mig att se ut — som du och dina fröknar. Jag vill ha fina kläder. Fina rum. Fina möbler och fin lukt. Jag vill —
— Är det hela bildningen?
— Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det andra. Men allra först…
— Nå, allraförst?
— Jag vill — gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo, din, du!
— Är du galen, Nadja, min fru? du?
Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en förnärmad min.
— Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i all sin dar…
— Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och mycket bildad qvinna, som —
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.
— Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor, af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven, eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.
— Kära barn, jag vet inte hvad du menar … hvad skall jag göra med dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för all del. Stig upp! Lugna dig!
— Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som hon har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål inte prester och katekes.
— Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och tala förståndig!
— Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah! Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!
Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän, höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så brännande på honom.
Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.
— Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!
— Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag ville.
Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!
Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:
— Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för dig ända se'n förra hösten…
— Honom! — skrek Nadja, — honom! Aldrig i verlden! Han med sitt bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig!
— Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst, men gifta mig nu — det är omöjligt!
— Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af mig, om du inte vill ha mig!
Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar. Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle, som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt. Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.
När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö, att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for henne ur tidningar eller annat… Frun hade tyckt om mannen, sade att han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några månader gifta sig.
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i köket.
Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer, hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne så fort hans papper blifvit i ordning.
Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med 30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en »barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket, att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit, för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna» behagade kalla brott.
En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade det bra… Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen. Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: — Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.
Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk» knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt modren och bad henne taga plats.
— Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?
— Jungfrukammare? tror du jag bor i jungfrukammare? Det här är vårt rum, unge herrns och mitt.
— Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du skulle åka beqvämt?
— Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna ä' likadana som jag.
— Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade »sådant blod» — hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på vårt blod. Då jag var ung —
— Så var du väl ett likadant mähä som nu?
— Nej, men jag stod emot.
— Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som jag! Du var också sådan! — att du hade din ryss till presten, var en småsak… Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag! jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu — nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet … nej, mor, det enda som lönar sig, det är att — — vara glad!
— Herre Gud, att det är min Nadja, som talar så… — Kajsa suckade och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i hop öfver magen. — Herre Gud!
— Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.
— Jag skulle fråga dig från Samuli, om han får komma och hälsa på dig nu … han, skicka' dig det här lilla syskrinet, som han sjelf har svarfvat, och sade att det är en tack för att du alltid var så vänlig mot hans far.
Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin sentimentalitet för Nadja.
Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.
— Han är alldeles galen i mig, — sade hon skrattande, — och det fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det. Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en mask för när.
— Patron är mycket nöjd med honom … han blir visst inspektor till sommarn.
— Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit och hälsa på mig, inte förr.
— Nå, Nadja, — Kajsa talade långsamt och försigtigt, — när det blir slut med det der, — hvad skall du då ta dig till?
— Det der, hvilket det der?
— Ammandet, förstås…
— Hm — då — det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd…
— Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas för och firas, lefva stort och vara hög af dig.
Nadja blef blossande af vrede. — Kom inte och skäm ut mjölken för mig, — ropade hon. — Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.
Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade, munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten vårdad och dyrbar — och hon var en vacker illustration till sina egna ords — sina egna lefnadsåsigters riktighet.
Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. — Adjö, barn, — sade hon, — när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså. I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.
— Tack, mor! — Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte åter vänlighet och hjertegodhet. — Nog är jag en slarfva, mor, men dig glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det bra, riktigt bra.
Mor och dotter skildes. — God är hon, — suckade Kajsa, då hon stängde dörren efter sig, — men — — inte har hon Velis hjertelag! Alltid skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt tål vid. — Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante, påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma.
* * * * *
En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet … åtminstone då hon icke hade annat att göra.
Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand, jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.
Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman, hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig, ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor, fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon hade lyckats. »Lilla Elise» — hon var mera sylfid än qvinna — blef maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde öfver henne.
Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men — »de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja, hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika. Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande i tyst hån.
— Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? — frågade den unga frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra. — Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har väl varit snäll?
— Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en annan.
— Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja, mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på, så är det Nadja, — att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta, hur ni må, båda två… Önskar Nadja något? — kanske litet frukt? … eller någon bok eller så?
— Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet, och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går, herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej — men efter frun är så god, så vore det allt bra, om frun ville…
— Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag vill ge dig allt hvad jag kan, bara du — eftersom du — — ifall du — ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.
— Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så förskräckligt — så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem är det också.
— Men hvad var det du ville, Naja?
— Bara för lillens skull, ser frun: — gå ut lite mer.
— Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och en på eftermiddagen?
— Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag vill.
— Du önskar då?
— Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'… Jag skulle ha mej en liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska. Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.
Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel… Hon förstod och hon förstod inte.
— Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna…
— Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!
— Vill du på teatern? — Elise var alldeles villrådig.
— Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå, frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och låta mig röra på mig, men inte sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!