X.
Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i konungens tjenst.
"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny kamrat, gode herrar."
Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo, lemna vi tills vidare derhän.
Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.
Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur denna svårighet."
Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.
I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta första angreppet, förstod ingen.
Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga sig.
Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.
Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet krut för näsan på dem."
"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att börja röras."
"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar intet till saken."
"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning, medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore detta mig särdeles kärt."
"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl."
De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:
"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.
Klas Fleming, Friherre till Wik o.s.v."
Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.
Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.
"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?"
"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan förslår väl stackarne på skogsåkern."
"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."
"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått sådan svår vedermöda."
"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."
"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde bort pojken på allt sätt."
"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag då vredgas öfver?"
"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."
"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller borta."
"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat åt eder alla."
"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så mycket."
"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."
Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta, gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomålen till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. "Vore han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta." Så hade Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.
När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen.
XI a.
Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.
Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den förnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna religionsförändringen.
Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.
Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många menniskors blod flutit.
I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde.
I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till tif, än det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, lika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif.
En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma för att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och svarade: "arbeta först och leka sen, min käre Peder."
"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."
"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då alls inte."
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag."
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig."
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.
"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf honom göra mig sällskap opp."
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid vår lärde gäst."
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.
Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen, der hon hittills sutit qvar.
"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon."
Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt
för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå."
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se."
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."
"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.
"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."
"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"
"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus, hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: 'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'"
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?"
"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, till framtida behof."
Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck.
Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.
"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!"
Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."
Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje för herrskapet."
"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker jag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."
Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster Sigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och förnäma sällskapet.
Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: "Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du lofvade."
Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk."
Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund fakta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då slöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du berättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?"
Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla varit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder med om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå hvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?"
Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en gång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne lockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, och på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan som folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty alla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var så from och tålmodig, och aldrig motsade honom.
"Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare än guld och stjernor.
"Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: 'dödar jag barnen, så håller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom med dem.' Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit ned öfver ena tinningen.
"Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.
"Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret.
"Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat, och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga ett ord.
"Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och jemrade sig och sade: 'hvad båtar mig nu mina gyllne lockar ochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.'
"Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli, om än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.' Och så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du kunde sjunga så vackert.'"
Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång."
Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon ville ej bedröfva Veli.
Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mökret.
"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl som jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."
"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde sig om mig."
Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda, eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."
"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen död."
Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset.
"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade: "hvad du är vacker."
Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i sorg och mörker."
Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster, sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: "Veli är det du, lefver du?"
"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död."
"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena då?"
Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag icke dertill använder ord."
"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."
"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", sade Sigrid.
"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?"
"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan bror också?" knotade Peder.
"Dig kanske?"
"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om jag vore din bror?"
"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster."
"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"
"Ah jo. Men du är inte ändå Veli."
"Hvarför inte?"
"Du är icke så vacker."
Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din bror?"
"Åh jo, Veli."
"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."
"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"
"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."
XI b.
Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du kom ändå!"
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej lycklig, efter du kommer så snart åter?"
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter."
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof
Classon?", frågade Kathrina.
"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag ej återkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem."
"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att resa bort från oss?"
"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara."
Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."
"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan ber honom om något."
"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?"
"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far illa med folket."
Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa."
"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick."
"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa."
XII.
Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel — ja, det var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. Dominus admirabilis! du tål ej att den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa, Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten. Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, — makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock — Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men — är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen dock till något."
Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom eller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de det begära, älska och efterstå."
"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"
"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med högsta skäl må man härom säga: ars longa, vita brevis. Har jag ock heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa, att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna artem auream lära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."
"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"
"Diligentia est mater studiorum. Är du flitig och enträgen och aldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill hinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är rudis in mathematica."
"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld? Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om ni ej vet ett medel, att hastigare göra guld."
"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt kunnat göra guld om jag velat."
"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"
"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"
"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"
"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.
Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den onde?"
"Ett pactum cum satana hade det varit om jag gått in derpå."
"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."
"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än ett enda lif, som kunde så högt betalas."
"Ha, Flemingen!"
"Så anade mig."
"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att anlita er härom?"
"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat i huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han hade båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."
"Och han bjöd er mycket penningar?"
"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete kärare!"
XIII.
Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der han hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men långt ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig åter och tog ett ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestämmelseort fann denne att oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och sålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna och steglade, och några sändes fängslige till Åbo.
Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det rysliga mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna i nere socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det olideliga tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, ofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen sköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, tågade nästan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och der afrättad "för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de Österbottniske bönder framfarit."
Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin. Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade med männen i raseri.
Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen.
Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin mjella snö, kan bli mörk.
Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna? Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det ej mera.
"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst, "Det går ej längre."
"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.
"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få reda på hvar hennes koja finnes?"
"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för att föra oss vilse."
"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."
Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en fläck.
Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna, för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej, men emellan furustammarne är öfverallt väg.
Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under fällen, och somnade snart.
I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den.
"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.
"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram."
"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."
"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter här?"
Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet rann henne utför ansigtet.
"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med, bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"
Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen, men der syntes intet.
"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"
"Ha! — hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"
"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon sett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog i klorna, hvem han får tag uti."
Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt sig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt svarta hår ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda."
"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."
"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom döden."
"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem qvar."
"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i hvem du vill?"
"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"
Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.
"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?"
"Tre hårstrån säger J, mor?"
"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, men ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde skaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en och hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån af sotnäsans lugg?"
"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få dem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bäfvar."
"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på kriget, hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi hi hi."
"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.
"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger väl snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång huggit af dem, hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, Fordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes händer. Vill hon sofva kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han på pinbänken. Då ligger ni ändå bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."
Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen.
"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter."
Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten insupit, bränt som eld.
"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan få."
I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.
"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft."
"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa."
För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha."