"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda en tjenares lif."
"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas."
"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka."
Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne.
"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."
I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej dröja längre. Farväl!"
Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.
Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt.
Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till honom?
XIV.
Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från sin man och sin dotter.
Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och allt stode väl till.
"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"
"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag tänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men till eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag har härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen den, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert önskade jag nu erhålla."
Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet, som J hedrat med edert val."
"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru."
"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med henne."
"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."
I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre värda heller."
Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters framtid.
"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda, och dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."
"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald förvånad.
"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."
"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot hans lif?"
"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme anförtro."
Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr Erik."
"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt landet är denna tid förenad med faror."
"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen fara."
"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den outrättad."
Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren, högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru
Metta Simondotter Abbornät"
Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.
XV.
Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha bara tålamod."
Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.
"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"
Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det, att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!
I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de upproriske.
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."
"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.
"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på isen."
"Nå än Abraham sjelf?"
"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom, ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången till Sverige."
"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"
"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och plundrande, ha de åter vidtagit."
"Hvem anför dem nu?"
"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han vara!"
En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från bönderna?"
"Intet."
"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."
Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.
"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är mer än en ärlig krigsman kan stå emot."
"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."
"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt, emot hans furstliga onåde."
XVI.
Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne, egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd.
Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och konungens undersåter, det är otäckt att börja."
Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."
"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som skulle nalkas dem."
Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt anförarne och uppviglarne."
Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med skott och svärd utrotas till sista man."
Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes ifver och motstånd.
Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka.
"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.
"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs kula."
I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren.
Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla så tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter mord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke funnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva."
En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.
"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare J ären."
Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker ofta detta samma drag.
Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan, grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med edra tänder."
Bonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan."
Med uppräckta händer ropade bonderne: "det lofva vi alla ärligen!"
"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag, Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."
Att bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt med våld vräka", som uttrycket föll sig.
Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?"
"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder, som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten."
"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven varit en af de värsta."
Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.
XVII.
Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans blodgirighet och tyranni.
I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!"
Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid."
Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.
"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra mer än ett tal."
"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"
"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts tjenst. Det blir snart vår."
"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den skrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag rädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."
"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i kakelugnsvrån."
"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl faran drabba!"
"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men nu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än så vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet har aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men", tillade han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles för mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."
Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."
XVIII.
Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit."
Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt med det skönaste beröm.
Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt nidingsdåd.
Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.
Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.
Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och älskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'"
Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.
Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.
Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade: "Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde — aldrig, om Ebba Fleming kan hindra det."
Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra, tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för en talrik mängd gäster.
Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att lemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa der. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.
För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet.
Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna sig.
Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.
Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.
XIX.
De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven.
På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar.
De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200 år sedan.
Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan hör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det kan klappa varmt.
Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.
Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan syn med sig, än våra dabbiga finnar."
"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"
"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig bli."
Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"
"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta något, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."
"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt! Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem är den andre herrn, som följer honom?"
"Det är ju min far", sade Sigrid.
"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin. "Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala."
"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert."
"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."
Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är lång."
Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på gården.
"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar."
Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu mycket djupare.
Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig."
"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"
"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera jungfrurna lämpligen till staden."
"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro här så högtidliga och tråkiga."
"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?"
"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat, sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen tjenare."
"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som i detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"
Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."
Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta nu."
"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona."
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats, som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare, sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta nedhugga."
"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med så litet mull, som den kan finna der."
"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad betyder det att rönnen ännu står qvar?"
Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå att hugga ned den rönnen."
"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det skall vara snart gjordt."
"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det hänger ihop med den rönnen?"
"Nå, så säg då."
"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat.
"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada.'
"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.
"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom gallret och började att stormgråta.
"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.
"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!"
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt."
"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."
"Svårligen, det är för gammalt."
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.
Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister."
"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.