XX.
Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne hade att anföra.
"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n."
"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och, i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på finska citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös. Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha vi fienden här."
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek icke.
XXI.
Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.
På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af boningsrummen i nya slottet.
"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till korset."
Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.
Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.
Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.
"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin nåd och salighet." Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: "Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt."
Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.
Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.
"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som öfverger dem."
"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med ditt hufvud."
Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid en mån kanonmynningen.
Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru Ebba.
Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter visa få håg."
Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."
Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så behagade tillåta."
"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom."
"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla känslor. Sådan rot, sådan planta."
"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf."
Äter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan: "Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning."
Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han draga hädan."
En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den, och hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas.
Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick mot slottet och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så småningom."
Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna försvaret nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar."
Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.
Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden."
"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, "att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd."
Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men hon känner ock, att ännu här finnas förrädare, och detta bragte på hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande. Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."
Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde skydda.
XXII.
Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.
Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: "Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert hus."
"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära."
Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod öppen.
Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut."
"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen Peder Stolpe.
"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det, och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid Åbo."
Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i grötgrytan, än i mannadåd!"
Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder."
Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående i led.
Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka gestalt vid hans sida.
"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja begifva oss dit."
Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.
Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller fiender."
"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."
Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder, så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt."
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu."
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än att komma vid sitt skägg!"
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags förvandtskap med sitt eget sinne.
XXIII.
Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan en annan."
Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? —"
"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk, nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård, bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå, Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."
"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en sårad officer af garnisonen."
Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är möjligt. Jag stannar här så länge."
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget tillstånd."
"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."
"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."
"Jag måste. Vårda honom! Jag går!"
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla, stanna, hit slipper hon inte in."
"Jag måste tala med hertigen."
"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt, jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med vackra flickor."
"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars flicka gå in i hans allrayttersta rum?"
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan."
"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda, barnsliga drag.
"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.
"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom."
Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade, jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."
"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i krigstjenst."
"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så fritt språk?"
"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."
"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. "Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!"
Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom borra ögonen i Sigrid.
Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motstå en olyckligs bön."
Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall förblifva sin lagliga öfverhet trogen?"
"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."
Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af denna unga flickas bön."
"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för vänskap för henne?"
"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."
Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade anländt och väntade på att få företräde.
"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad han duger till."
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.
"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem denna unga flicka skall få till man?"
Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu: "Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."
"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare åt."
"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes linea vitae löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln; härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?" frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.
"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna. Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.
XXIV.
Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.
Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige. Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske, som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget tillhanda."
Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var förtärdt.
Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan; och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.
Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den fordom så mäktiges lik till sin hvilostad.
XXV.
I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk, hennes son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om knyppeldynan. Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i modrens drag syntes spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen hade nu blifvit skarpa och hårda och hela figuren kantig. Mycken skärpa låg i hennes öga, men den var dock nu betydligt mildrad genom det välbehag hennes modershjerta måste känna, då hon blickade på sonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket om helsa och styrka, som anletet om fägring.
"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga nåde att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att befalla i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit i slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar."
"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska herrskapet skall hit i huset."
"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få strafflöst drifva sitt ofog."
"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens mått och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt hus?"
"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?"
"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska? Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, och icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna hertigens åstundan?"
"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och man i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!"
"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse."
"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad du är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom."
Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver. Han kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot modren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande röst: "Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?"
"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn."
"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett hårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!"
Äter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: "Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon till Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras, för att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min faders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig, morkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna ledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för att edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, som det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke, mera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar."
"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt hus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att min son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef född."
Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu far jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just skola skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och fick af sin mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till afsked.
Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig, att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått ur föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var han ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen.
Herr Jörgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter stod nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen, sedan hon sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans fordringar på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det ofta går menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står under deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant oftast sker omedvetet.
En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bahr till sin hustru, nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du till åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina fötter."
Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol i det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig till sig, hon ernår låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna gå till henne, om så passar."
"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall fru Ebba skulle hithemtas under tiden."
"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?"
"Åhja, kanske klockan omkring fyra."
"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma."
Jörgens blick mulnade, han teg, men såg ond ut.
Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig vid knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda. Lisa inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade med detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver lagas."
Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog hon en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i färgen", sade hon nästan vid sig sjelf.
"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen.
"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag vet att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt gå dit och välja något passligare."
"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar.
"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende skulle på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din rock, som silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna tårar stiga opp i halsen.
"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. —
Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att välja."
Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men hade svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock våga yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken, lemnade åt henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa mörkare silke, och välja det i färgskiftning lika rocken.
Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin knyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som ouppmärksamhet emot det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med rocken i famnen till dess Lisa återkom.
"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den harm utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det der silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju köpa mörkare."
"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid otålig, hvem kan göra dig i lag."
Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska synbar. "Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när frun lemnade honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du var att göra det."
Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa beskyllningen för ovillighet sjöd i henne.
Jörgen Bahr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta gungstolen gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade Jörgen torrt: "Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att förvänta, blir allt i ordning?"
"Jo, snart hoppas jag allt är ställd enligt dina ordres. Welam for ut till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras."
"Du kan ju taga dem alla."
Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall jag då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de andra båda rummen?"
Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan blek af vrede: "Jag vänner du late bära bort dig sjelf först! Får jag någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd och glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles nådig, och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar om de fångna fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en förtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att din motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje glad stund."
"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt fru Margaretha.
"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog af gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din man, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag efter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla motsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med."