XXXVII.
Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick gerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som föregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit.
Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig åter. Far? lefver han? är han död?"
"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er."
"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har räddat honom, du stilla, du säfliga barn?"
"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad vi tala om?"
"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta nu med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att någon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon bultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och befallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med honung uti åt Sigrid, och sörja for att hennes skjutskarl finge något till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.
Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna på Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, hvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när Sigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då var fru Metta genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och pratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som kan komma far der i ödemarken till godo."
Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, lammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, vet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, utan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, ty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen skänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har gått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall då ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för lagen, om jag än skall gå till kungs derom."
Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne icke J nu måste foga eder i hvad helst det an må vara, för fars skull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, för att vinna saken."
"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till en annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder förvärfvat och lemnat mig i arf?"
"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke troligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att väcka fråga derom?"
Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: "Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till skogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt Elias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes folk. Det skola de få tro."
Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga föret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till trefnad och som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet uppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa något till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort, oaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste, och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget i skogen.
På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr Erik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för att icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta var nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för att afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör på godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken.
"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, "hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem."
"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på honom för min skull."
Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns i herrebyggningen.
"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en dag till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem från sin resa."
Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon kunde se utåt vägen.
Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.
Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det hördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något! Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord." Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!"
Sigrid teg, och spann blott stilla.
Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt. Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den.
Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid förmodligen längesedan önskat sig vara fri.
Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och talade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid tyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först sent.
Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera stilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, och vågade icke tala om Enevald.
Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.
Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu söka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet jag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå framför allt"; och åter spann hon, som förut.
"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med allt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga mordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; och nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina man hotade med bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen ro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga förehafvande."
"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i sanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd."
"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag tänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: 'De måste oss låta fara med frid', som det allmänt säges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta i detsamma. "Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?"
I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, och genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig blick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson, unge herr Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade, sorgligt och vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"
"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus." Med möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru, förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag sednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig."
"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött."
"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den unga jungfru Hebla?"
"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."
"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne."
Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan så hårdt slagna.
Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.
För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig.
Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.
Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick dock småningom färden framåt.
XXXVIII.
Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning eller yttrande något ord.
Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är styrkan bruten, är modet krossadt?
Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt, för samma idée, för "konungen." Hon hade kämpat för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land att mana godt före, att verka ädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. Då drabbade ännu ett slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu sjönk modren tillsammans för slaget.
Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.
Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.
Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu skakades af konvulsiviska snyftningar.
Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista helsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.
Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.
Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och Sigrid.
Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.
Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"
Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga dagar jag upplefvat."
Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.
"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.
"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er."
Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far. Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."
Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa händelser, så som han det gjorde.
Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde henne ut i det yttre rummet.
"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med tåren i ögat."
Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall gömma den åt mig."
Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke sjelf?"
"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"
Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer mig."
"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är min pant, Hebla, förvara den åt mig."
Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd, förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?"
"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."
"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."
Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i
Heblas hand qvarlåg hans eds underpant.
XXXIX.
Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande, och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att söka upprättelse.
"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han väl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn blekna och lida för edra meneder?"
Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för "tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar."
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.
"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne."
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: "Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle gjort?"
"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."
"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett sig emot honom."
"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"
"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt godt igen."
Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse."
Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden. Men nu vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst jag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet förrättar."
Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad för att besvara hennes påståenden.
Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke berörde de löpande ärenderna för dagen.
"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, och detta torde vara nog att fälla honom."
Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; så vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte mera sådant."
"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något besynnerliga anklagelser?"
"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis. Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för alla åklaganden undskylla."
"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod längst ned vid dörren.
"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom" svarade domprosten. "Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse."
"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och krångliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed emot konungen."
Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen. Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."
De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens utöfvande.
Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till harm och försmädelse.
Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt. Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i landet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått, utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om henne."
Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna", sade han, "såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och", tillade han med någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta den."
Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, och dertill en ring, god för stygn."
Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt. Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."
Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga till husfru den honom icke lyster."
"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må förolämpas", sade domprosten.
Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd.
XXXX.
I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, "tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på besök till sin brud."
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta opp henne, icke lär han få henne så snart."
"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.
"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte sen heller."
"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.
"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes käraste."
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek, tillintetgjort hennes framtid, och dock — icke ville hon vålla honom sorg! — "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej, nej!"
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.
Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i längden."
"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva der i ödemarken?"
"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta, sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. "Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden."
"Jag följer med, mor."
"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje."
"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."
"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre farliga tider för far."
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."
"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro för en sjuk."
"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta lifvet blir honom dock för tungt."
"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, "det är just detta, som ligger för mig dag och natt."
"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att begifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det går."
Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att ställa i ordning dertill.
Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället, och tillika göra sin grannfru en tjenst.
Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der ägde en anförvandt.
Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.
På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark, bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock småningom lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en fiende i närmsta knut", som herr Erik sade.
Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik ville alls ej höra på något sådant.
Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist både på vård och föda.
"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.
XLI.
Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.
"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.
Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation hvilade deröfver.
Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af en skymt af vemod.
Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.
"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke han glädjas deraf?" En klar tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter väcka dessa minnen."
"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig glädje."
"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."
Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo med ett kronans skepp."
Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?"
"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."
"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.
"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte, och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en bondqvinna."
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat den åt mig?"
"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är större synd att hålla, än att bryta."
"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"
"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar i en ädel hand."
"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på försöket."
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du? Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner har icke burit hand på sin konung."
"Och dock, Hebla, har han så gjort,"
Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så, men jag — jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle konung, då hade jag fordrat min pant af dig, nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver du dem?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."