Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare underrättelser saknas.
Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift.
Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt.
Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.
»Åh, Erik! Erik!»
Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit. Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför fönstren — eller var det Johan, som ...
Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna. Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv miljon — och så ...
Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet. Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.
»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som svann och blev borta i djupet.
Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över dem, och det var besvärligt att få upp dem.
Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den. Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift.
Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och hon satt och vakade över honom första natten.
Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet mot handen och stirrade ut.
Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet. Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad som fanns mellan Erik och henne?
Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar. Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna, självförebråelserna.
Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ — åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för hennes skull sökt döden. Nej, nej!
Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det var döden, som sökt honom och funnit honom.
Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken ironi, vilken blodig ironi!
Åter stannade hon vid fönstret.
Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej! Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många, många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna veta vad han menade med att studera sårskador?
Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte sin brännheta panna mot rutan.
Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen?
Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar.
För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda. Icke hade mamma dött för det.
Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land?
Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega! Aldrig stå ansvaret.
Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något?
Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon?
Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på golvet.
Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in.
»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en sammanknycklad näsduk.
»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som natthimmeln därutanför.
Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade varann.
»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den.
»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och gick bort och samlade breven.
»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände ryggen mot lampan.
»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han, när hon icke svarade.
»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda människor man har.»
Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan. Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade.
»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han.
»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.
Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt.
»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det vet du förut, tant.»
Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud och böjde det uppåt.
»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.»
»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon.
»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt. Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan. Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet. Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord. Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem, när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans pappa var, när han dog.
Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar.
»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre.
Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.
»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde.
»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du kände honom — du var mycket god vän med honom, sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal, när han dog?»
Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. Förr eller senare måste den sägas. Lika gott nu som annars. Han hade rätt att få veta den. Det skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. Hon hade förlorat nog genom att behålla sina hemligheter.
»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han var icke gammal, när han dog. Några och femtio år.»
Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut med ryggen mot lampan.
»Kände du mamma också?» frågade Johan.
»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas om henne. Hon var mycket god. Din far älskade henne högt.»
Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän med pappa? tänkte Johan. Han måste veta mera.
»Varför kände du icke mamma?» frågade han.
Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen.
»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som jag kände. Din far var min far, Johan.»
Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till Johan, lade armen om hans hals och kysste honom.
»Du är min halvbror, Johan», sade hon.
Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på allt vis skona Johan.
Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far.
»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.»
Johan log vackert.
»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall aldrig vara hårda mot varann.»
Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i trädgården i Gränna i den fina riddräkten.
»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa, att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.»
Det ville Johan gärna.
»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta om det så snart som möjligt.»
»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?»
Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom.
»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det själv.»
Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs. Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft den till välstånd.
Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes, att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit, fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut icke mer ha några bekymmer för gården.
»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan.
»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig.
»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är du, som räddat Bjurnäs.»
»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du gå!» Hon sköt honom mot dörren.
»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och tog henne om livet.
Hon lossade försiktigt hans armar.
»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.»
När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var hemskt trött.
Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få veta.
— — —
Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring. Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora gårdar.
»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja, är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma! Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting, gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!»
Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren.
Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner, i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden och särskilt hos handelsman.
I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs. En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill.
Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som gingo nedåt parken.
»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse.
Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i mitten med Johan och Greta på var sin sida.
»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret.
»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.»
»Samvetet», föreslog en av gummorna.
»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse, som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa:
»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!»
Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes plötsligt ryta till:
»Ni borde veta hut!»
Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren. Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen, och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll.
Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod. Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de väntat.
»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek han.
Ingen svarade. Man svarar icke åskan.
»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar er om munnen med? Fram med det!»
Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga, ängsliga och rädda.
»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken Bjurcrona?»
Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan. Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade.
»De säger, att Johan är hennes pojke?»
»Vilka de?»
»Folket på trakten», kom det skyggt.
»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone. Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er räkna ens!»
»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!»
Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken och spisringarna.
»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och smällde igen dörren.
Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om viskyvattnet.
Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf den kvällen. Han var tvär och butter och mumlade ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom satt han och stirrade på henne liksom han övervägde något. Johan märkte, trots att han var träget sysselsatt med Greta, patron Boströms mot vanligheten ogästvänliga väsen och frågade redan i vagnen, när de reste hem från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon kunde icke ge besked utan försvarade honom med, att han antagligen hade mycket att tänka på.
Det hade också patron Boström. Han kunde icke sova på hela natten, något som icke hänt honom på många år. Han var även nervös, när han steg upp, och brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att få stärkkragen på skjortknappen i nacken. Han hade beställt fram hennes nåds för detta parhästar till klockan tio, och precis på slaget höll August med skjutsen framför Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något högst ovanligt. Men så var också patron Boström fin, när han trädde ut på trappan. Hög hatt, grå sommaröverrock med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han också, blankskinnsskor och grå handskar.
Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade med piskan. Han aktade sig för att säga något. Patron såg icke god ut.
»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» tillade han. Det gick så det visslade efter det. Hästarna lågo i skarp trav hela vägen ända fram till gårdsplanen på Bjurnäs.
Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom utfarande men mötte honom först i hallen. Hon neg. Kors, så fin patron var.
»Goddag, Eva! Är fröken hemma?»
»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?»
Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade till lilla salongen. Gustaf Boström gick fram och ställde sig vid fönstret. Han såg ingenting, åtminstone uppfattade han icke vad han såg. Han var paralyserad av en enda tanke.
»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. »Det var riktigt roligt!» Hon skyndade sig fram mot honom. Hon stannade halvvägs.
Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli. Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led.
»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom. »Är Greta ...?»
Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än om Greta vore sjuk.
Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en explosion.
»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg, vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst.
Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep det lindrigaste försvarsmedlet.
»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes sätt att säga det, men det grep honom ändå.
»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.»
Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade honom, om han icke ville sätta sig.
»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu. Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid. Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.»
Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina händer i skötet.
Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt nej i hennes blå, melankoliska ögon.
»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke. Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.»
Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om saken mer. Han drog handen åt sig.
»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...»
Hon reste sig och gick några steg.
»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror bestämt helt annat.»
Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade:
»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten. Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera. Det är du för god till!»
Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun.
Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De kvinnorna! tänkte han.
»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf», sade hon.
»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på dig. Och jag kan räkna.»
De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv.
»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och därvid blir det.»
»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande.
»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke.
De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt anbud.
Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig.
X.
Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt kärvänligare mot varandra.
Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och patron Boströms önskningar.
Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta med Johan.
»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting.
»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han.
»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster — »tant kan dock icke adoptera en släkting?»
»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum, att han tror, att du vågar adoptera din egen son.»
Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle.
Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle förlovas med varandra, ju förr desto bättre.
»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att Johan efter förlovningen reser till Ultuna och tar sin kurs där. Han är gammal nog. Jag vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos dem. Alltså — när som helst kan de förlova sig — i morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan ske hos dig eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, att han blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få gifta sig på hans myndighetsdag. När är han född?»
»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid.
»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett hejdundrande bröllop på Alby. Som hemgift förbinder jag mig att till Johan överlämna alla mina inteckningar i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med någon skuld på sig.»
Sigrids ögon lyste till besynnerligt.
»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med någon skuld på sig.»
»Ja, jag menar, att sedan är gården skuldfri.»
»Det menar jag också.»
»Du sade det i så märkvärdig ton.» Patron Boström såg på henne.
»Gjorde jag?»
»Ibland begriper jag mig icke alls på dig, Sigrid. Du har ett sätt att tala och se på en, så att man blir helt egendomlig till mods. Har du verkligen varit olyckligt kär i någon?»
»Det ligger utom Högsta Rådets bemyndigande att spörja om», svarade Sigrid med ett blitt leende.
»Är han död?» frågade patron Boström.
»Nu skall farbror icke fråga mer, då blir jag ledsen», sade Sigrid.
»Förlåt, förlåt, kära Sigrid!» bad han och klappade henne på axeln. »Alla har vi våra sorger att dragas med. Somliga får en korg, andra ...»
»Åh, korgen tror jag farbror tog lätt», skämtade Sigrid.
»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» sade patron Boström.
Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta kallades in. De hade varit på en längre ridtur samman i skymningen och hade knappt hunnit svalka sig, när husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft.
»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle komma upp.»
De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit störda i berusningen men lydde. Trots trappan upp till övre våningen var försedd med ledstång, måste Johan hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han nog simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss av henne.
»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt framsagt.
»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de unga trädde in.
»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade Greta, som var den smidigaste diplomaten och kände, att det låg något i luften. Hon skyndade fram till Sigrid och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. »Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och slog armarna om halsen på Sigrid och tryckte sin heta kind mot hennes.
»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log.
Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta faran. Det blev tyst en stund.
»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började Gustaf Boström. Hans allvarliga min blev blidare. Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke kunde man svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf men var lika stum som Greta. Sigrid märkte något av trots hos honom.
»Vi är så glada både farbror och jag, att ni håller av varandra», mildrade hon. Greta såg tacksamt upp på Sigrid.
»Tant Sigrid har som alltid funnit det rätta uttrycket», insköt patron Boström. »Vi är mycket glada båda två, att ni håller av varandra, och har därför i samråd beslutat att fråga er, om ni håller av varandra så mycket att ni vill förlova er?»
Greta tittade bort till Johan.
»Ja, nog vill jag förfärligt gärna, om Greta vill», svarade han. Hon kunde icke hitta på bättre svar än att springa bort till Johan och omfamna honom.
»Åh, Johan! Johan!» ropade hon och svängde honom runt i vild glädje. Sedan fick Högsta Rådet sin belöning i kyssar, klappar och omfamningar.
»Ja, ja», sade Gustaf Boström, som hade svårt att värja sig för Gretas ömhetsbetygelser, »det där är alltsamman mycket bra, men nu måste vi tala litet förstånd alla fyra. Ni skall tänka er, barn, att vi, både tant och jag, äro något äldre än ni och icke tål för starka sinnesrörelser.»
Ömhetsstormen lade sig. De unga togo plats bredvid varandra och sågo outsägligt lyckliga ut. Sigrid fann det riktigt svårt att höra på hur farbror Gustaf talade om hur Högsta Rådet bestämt, att framtiden skulle ordnas för de unga. Både Greta och Johan mörknade, när det blev tal om att Johan skulle till Ultuna, men löftet om det hejdundrande bröllopet på Alby på Johans myndighetsdag lättade åter på mörkret. Vid kvällsbordet höll Gustaf Boström ett vackert tal för de unga och trädde på deras fingrar förlovningsringarna, som han i hemlighet inköpt.
Det blev en av hemkänsla, ömhet och godhet uppfylld kväll. En lyckoblomma, en fyrklöver, som Gustaf Boström ovanligt poetiskt uttryckte det, hade slagit ut i Alby. Liknelsen var icke så bra funnen. Han menade, att de fyra personer, som sutto samlade omkring bordet, voro att likna vid en fyrklöver. Talare försäga sig ofta.
— — —
När Johan efter långa och smärtsamma avsked lämnat sin älskade för att fara till Ultuna, kom det en dyster tid för Sigrid på Bjurnäs. Hon hade vant sig vid att ha brodern hos sig, höra hans röst och ljudet av hans steg. Ibland när hon hört honom gå i hallen eller trappan lät det alldeles som fadern gått där. Samma säkra, kraftiga steg. Det blev tyst i de stora salarna. Värre än innan Johan fanns. Greta åkte eller red ofta över till tant Sigrid, och då tröstade de varann med att tala om Johan. De älskade honom båda, var och en på sitt vis. För båda var han framtiden, ehuru på olika sätt. För Sigrid representerade han meningen, avsikten med hennes strid. För Greta var han målet för hennes drömmar. Greta hade sin ungdom till hjälp och dessutom sin far. Men för Sigrid blevo dagarna tyngre och mörkare. Det hjälpte icke, att hon flyttade ned från tornkammaren och tog faderns sängkammare till sin. Det blev nästan värre.
Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit mer än förut hopat på Sigrid, höll henne uppe till framåt vintern. Där var alltid mycket att tänka på med en så stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar med rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr Johan rest, då rättaren åter mer kunde framträda som den ende manlige, som hade något att säga på Bjurnäs. Han återfick något av den makt, som han haft förut men som han så småningom undanskjutits från allt efter Johan blivit vuxen och börjat tjänstgöra som förmedlande länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av alla på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården blivit ödsligare, och gamla Eva uttalade sin förundran flera gånger om dagen över vad det var märkvärdigt vad en enda människa kunde betyda mycket.
Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. Arbetet på gården låg också i vinterdvala. Skogshygget och ladugården var det enda, som levde fullt liv. Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. Hos Sigrid fanns även något annat, som mer och mer drog henne bort från gården.
Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit lägga sig, var det en tanke, som förföljde henne — var fanns han? I urklippet hade endast stått, att han dödats. Om han blivit begraven eller om han trasats sönder stod ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till utrikesdepartementet och fråga, om det kunde taga reda på något mera om hur det gått till, när han försvunnit. Hon drog sig för det. Vad skulle de tänka på departementet, om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I notisen stod det, att han icke hade några släktingar. Vad kunde fröken Bjurcrona ha för intresse att fråga efter doktor Lindstål? Hon tordes icke. Hon överdrev rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle få i departementet.
I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — var finns Erik? allt plågsammare påmind. Hon kunde icke komma ifrån den. När hon till sist började ligga vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i en ensam grav i främmande land, övergiven av alla, utan släktingar, utan någon människa, som brydde sig om att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, som kallade henne, måste komma från honom. Han hade icke frid i sin grav. Han ville hem. Det var på henne han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom.
Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets slut, reste massor av människor ut. Det var bara att begära pass och resa. Bjurnäs kunde rättaren gott sköta ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något skäl för sin resa. Hon var trött och önskade omväxling. Det var den enklaste sak i världen. Ingen kunde ana varför hon i verkligheten gav sig ut.
Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten inom henne blev lugnare. Hon förberedde allt i ro. Med farbror Gustaf och rättaren var allt snart ordnat. Greta ville gärna fara med, men tillhölls av fadern att tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes vidare tilltalad av att få henne med blev hon hemma på Alby.
Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell en visit.
»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, hoppas jag.»
»Jag tänker resa ut.»
»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. De sista åren ha tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet bleknat, men ni har fått något blekt i blicken. Det tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. Gården står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att pusta.»
»Det tänker jag också göra. Det är därför jag reser ut.»
»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. Han har det bra?»
»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.»
»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande verksamhet, men Sigrid mötte den lugnt.
»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han föreslog för länge sedan, att jag skulle adoptera Johan. För min egen del har jag ingenting emot saken, om den på något vis kan göra Johans ställning tryggare. Häradshövdingen vet, att han i mitt testamente redan är utsedd att ärva mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut och man aldrig vet vad som kan hända, det kanske skulle vara förmånligare för Johan, att jag adopterade honom.»
Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när hon sade, att man aldrig vet vad som kan hända som rösten fick en känsligare ton.
Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin tumrullning. Han betänkte sig några minuter.
»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar fröken?»
Hon nickade till svar.
»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom adoption. Ni har inga släktingar, som kunna göra honom arvet stridigt, eller hur?»
»Nej.»
»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin oäkta bror. Från juridisk synpunkt möter det inga hinder, då endast ni och jag vet, att han är er halvbror. När er far dog, roade jag mig att närmare taga reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns ingenting annat antecknat än att fadern är okänd. Att ni adopterar en annan kvinnas barn gör ingenting, när kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon släkting till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara sig, men den faran torde vara alldeles utesluten, då mig veterligt Johans mor också stod ensam i livet och inga släktingar till henne framträdde med några som helst anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty jag ordnade på er fars begäran alla med denna något invecklade historia förknippade omständigheter. För säkerhets skull kan vi gå igenom papperen tillsamman.»
Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i arkivet fatt på dem. Han visade henne dem. Det var endast torra fakta.
»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han är så släktlös på moderns sida som någon kan vara. Det är endast på den okände faderns sida vi har släkten.» Han skrattade till.
»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag styra om medan fröken är borta. Ni kan vara alldeles lugn. Rättfärdigheten är betryggad, och ingen kan med fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är upprättat.»
Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig icke vid det. Hon började förstå Torsell och hans försök att ge sig ut för sämre människa än han var. Hon hade viktigare att tänka på.
»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga häradshövdingen om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade svårt att finna de rätta orden. Hon var rädd för att han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick upp till honom, hade hon tänkt sig framställa en fråga om häradshövdingen trodde, att hon hade rätt att begrava en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några släktingar. Hon måste välja en annan form för sin fråga. Och hon måste fråga. Det gällde Erik.
»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när hon tövade. »Eller är den så komprometterande, att fröken har svårt att framställa den? I så fall kan jag vända mig bort.»
Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde.
»Åh, det var bara en bagatell egentligen», sade hon. Hon tyckte icke om hans granskande blick. Hon måste spela likgiltig.
»Jag fick underrättelse för en tid sedan, att en god vän till oss stupat i kriget. Han var ute för att studera sårskador och tjänstgjorde vid ett av fältlasaretten i Frankrike. Det stod i notisen — jag har den förresten med mig», sade hon och tog fram urklippet ur väskan — »jo, det står här, att han dog ogift och icke efterlämnar några släktingar.»
Hon räckte honom urklippet. Han tog det och läste.
»Nu har jag fått den tokiga idén, ser häradshövdingen, att jag tänkte förbinda min resa utomlands med ett försök att få rätt på honom och föra hem honom till Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar att sätta hans kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han var en så god vän till oss, och jag tycker det är så vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam ute i främmande land.»
Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen borde kunna misstänka något i dessa enkla ord. Hon visste icke, att hennes röst fick en darrning på slutet av den långa utläggningen.
Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men läste det icke längre. Hans blick gick mot fönstret, där det snöade utanför.
»Det finns många fader- och moderlösa här i världen», sade han. Han steg upp och gick några slag fram och tillbaka i rummet, innan han stannade framför henne. Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank, fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den gjorde Sigrid underlig till mods.
Han har förstått allt. Han har förstått, att det är min älskade, tänkte hon. Hon vågade icke slå ned ögonen. Det vore detsamma som att bekänna. De sågo på varandra som voro de ensamma i världen och frågade tyst — vad är det högsta på jorden?
Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga. Han rörde sig icke. Till sist talade han med beslöjad röst.
»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas gravkor. Han är värd det. Det är jag säker på. Icke minst därför, att han var er vän. Det finns så många hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet jag nu.»
Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. Han drog ut några lådor och rotade i dem. Han fann ingenting. Så smällde han igen dem hårt som om han plötsligt blivit ond.
»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga kärva röst.
Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket människokännare för att förstå vad som försiggick inom honom, men hon var rörd över vad han sagt om Erik. Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en helt annan adress. Hon tackade honom varmt för vad hon fått veta och tog adjö.
»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi har icke råd att mista sådana människor som er.»
Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när hon den gången lämnade honom. Han var en riktigt god människa.
Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan och förbereda honom på adoptionen samt att hon skulle resa utomlands en tid. Hon skrev, att det hade blivit så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, skulle han sätta sig i förbindelse med häradshövding Torsell eller farbror Gustaf.
Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs och om hur fölungarna mådde slutade hon med en maning till honom att sköta sig.
Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl av vännerna på Alby for hon ensam ut i sin hemliga mission.
Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade hon på moderns uttryckliga önskan varit i pension i Lausanne för att lära sig franska, men hon hade nu nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte dem knappt. Det stora målet hägrade för henne. Hon var på pilgrimsfärd till det heligaste hon visste.
I Paris gick hon genast upp på svenska legationen och bad att få alla upplysningar, som kunde ges, om doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen av ministern själv, och han var idel älskvärdhet.
Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var en särdeles sympatisk man. Han hade varit uppe hos ministern för att få hjälp med att komma ut till frontlasaretten. Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, att han dödats.
»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan vi lätt få reda på.» Han ville ringa, men Sigrid lämnade fram urklippet. Ministern läste det uppmärksamt.
»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar sedermera», sade han. »Jag skall ögonblickligen skriva och höra efter. Senast om några dagar hoppas jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.»
Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade henne om hon var släkt med en Johan Bjurcrona i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma bekanta. Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men han var död för längesedan.
Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en god hjälpare. Hon väntade några dagar. Det kom ingen underrättelse. Hon väntade veckor. Alltjämt ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om man fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr icke ännu. De franska myndigheterna voro överhopade med förfrågningar om stupade och försvunna, men ministern själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt vad göras kunde för att få klarhet i saken.
Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet och såg ut över gatulivet. Så många myror, tänkte hon ofta, och alla ha de sin sorg, sin glädje, sin längtan, kärlek eller förbrytelse.
En dag kom det svar från ministern. Efter många besvärligheter hade han lyckats få reda på att doktor Erik Lindstål hade träffats av en skärva från en granat, som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser begravits på kyrkogården i närheten av den lilla stad, där lasarettet varit förlagt. Platsen hade sedan besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken Bjurcrona att resa dit, om hon ville. Vad beträffade den av fröken Bjurcrona uttalade önskan att få föra hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern säkert utverka även detta.
Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot ministern utan även mot försynen, som låtit henne återfinna Erik.
Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas förklaring samt även en rekommendation till mären i den lilla staden, där Erik begravits. Samma dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en timme över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se.
Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på natten. Hon lät föra sig till ett hotell och gick genast i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade feber i sig, feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast några minuters väg från hennes älskade. Tidigt på morgonen var hon uppe och fick té. Så gav hon sig ut att söka efter kyrkogården.
Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i dimma bortom staden. På gatorna låg smutsgrå snö. Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten för att avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. En pojke följde henne för att visa väg. Det var icke långt att gå. En vit mur och en kyrka med nedskjutet torn angav platsen. Hon gav pojken en slant och fortsatte ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför sköto små hus och tempel med kors och madonnor upp bland granar och avlövade träd. Långsammare och långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var calvarievandringen snart tilländalupen.
Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst och grått i de dödas stad. Stor var den icke. Hon stannade obeslutsam vart hon skulle gå. Överallt var det små hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart eller vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. Stenarna voro våta av dimman. Det rann som tårar efter tempelväggarna. Inne i en nisch brann en röd, liten låga.
Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. Hon kom till en gång tvärs den lilla kyrkogården. Där stod en barnvagn på en grav. Den var full av grönt och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, galliska tuppen skrikande högst upp. En jättekrans av granris med trikolorband och pappersblommor låg vid dess fot.
Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste på stenen. Idel främmande namn. Alla stupade på ärans fält.
Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod en rad svarta kors till vänster. Hon läste och läste från kors till kors. Alla på ärans fält. För fosterlandet — alla — alla ... Endast årtalet skiftade.
Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. Tydligt stod namnet där i svart på en vit plåt. På det svarta korset hängde en brokig pärlkrans med trikolorens band. Hon segnade ned.
Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt sina tårar på templen och gravarna, på kransarna och korsen.
Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna inom henne stego åter upp. Varför sade du honom icke sanningen? Varför kränkte du honom? Varför lät du honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde hennes stackars hjärta. Jag ville det icke! Jag ville det icke! ropade rösten inom henne. Åh, Erik! Erik, kan du förlåta mig?
Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig upp var hon lugn. Hon plockade bort några stenar från kullen, varunder han låg, ordnade trikolorens band och förde med handen undan litet snö, som samlat sig vid korsets fot.
Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. Det var som om hon icke kunde besluta sig för att överge honom.
Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen ännu, men hon fick besked, att han skulle vara där om några timmar. Hon var tillbaka på överenskommen tid. Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och baksidan. För honom var det en ovanlig anhållan. Han talade om, att det var kärt för honom, att hans land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det.
Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra största möda i världen att övervinna hans betänkligheter. Han gjorde anmärkning på att papperen icke voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. Man kunde icke så där utan vidare ta upp en kista ur jorden. Och vad skulle prästen säga?
Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört talas om skilsmässan mellan stat och kyrka i Frankrike, försökte egga hans maktkänsla. Det tog bättre och han gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor Lindståls kista med sig vart hon ville.
Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon kom ihåg, att hon fick närvara, när kistan togs ur jorden och när den sattes i järnvägsvagnen, som plomberades. Sedan blev det en lång och bråkig resa genom främmande länder och över gränsstationer med trakasserier i oändlighet. Ibland fick hon vänta en dag eller ett par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då gick hon nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen kopplas i. Hon övergav honom icke. Hem med honom skulle hon. Hon öste ut pengar för att komma fram. Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras ombord på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik under den blågula flaggan, då först blev hon lugn.
Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i församlingen. Hon anförtrodde honom, att hon fört med sig en vän till familjen för att bisättas i Bjurcronornas gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste prästen det blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål i närvaro av Sigrid och några av gårdens folk, som utan att vara inbjudna infunnit sig.
För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen efter enkelt och naturligt, att hon i Paris fått höra att en god vän till familjen stupat och att hon, eftersom han icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem honom för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs.
»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade farbror Gustaf. »Jag kan icke erinra mig, att jag träffat någon doktor Lindstål hos er. När var han sist hos er?»
Sigrid såg honom rätt i ögonen.
»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med sig, att i den stunden talade hon sanning fullt.
»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade henne på axeln. »Man skall icke överge sina vänner varken i liv eller död», tillade han omisstänksamt.
Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg ut i utlandet. Hon var mycket fåordig, och när han frågade, om hon rest blind genom länderna, svarade hon, att det fanns ingenting att se. I den ena staden var flera hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut någonstädes. Allihop sågo ut som om de förlorat något, som de aldrig skulle finna igen.