IV.
Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta inställa alla reparationer.
Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade spannmålsuppmätning.
»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!»
Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att dottern skulle lära sig rida ordentligt.
»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där japanska smällaren?»
Han tog med stark hand Freja i tygeln.
»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig icke på tårna, toka där!» varnade han.
»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid.
»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag säga åt August han kommer och tar hästen.»
»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand.
Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen.
»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade elegant sorgen.
Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta det!
»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade han.
Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad.
Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan.
»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han.
»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig.
»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?»
Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde, att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att sköta lantbruk?
»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?»
Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher.
»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen, att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och försökte sköta gården själva.»
»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl, som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt — dock icke annat än kvinnor.»
Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om det.
»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?» frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i dagen.
»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva. Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan och man blir dömd att slakta ned besättningen.»
Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade:
»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. Viktigast av allt är dock ett ...»
Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla, osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg själv mycket allvarlig ut.
»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar. Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man vill ha något ut av på den här planeten.»
Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig.
»Tack», sade hon.
»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp kaffe eller ett glas vin?»
Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon måste vara hemma. Där var så mycket att styra och ställa med. Hon kanske snart reste igen.
»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade någon liten förälskelse i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert besvärlig. När skulle hon resa?
Det visste hon icke.
»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade han. »Annars senast i övermorgon, så får vi rådgöra med mamma närmare. Skall du icke hälsa på Greta? Hon, som är så förtjust i dig.»
Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande och kastade sig i famn på tant Sigrid och kysste och fägnades. När hon hörde, att Sigrid strax skulle gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke något av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. Hon kramade tanten så Sigrid hade det riktigt svårt. Där kom ett regn av kyssar från den söta barnamunnen.
»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna här alltid», sade Greta. »Vill du inte bli min mamma?» frågade hon. »Jag skall bli så snäll!»
Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och sade någonting att av barn och dårar får man höra sanningen. Sigrid låtsade icke förstå. Hon kysste den lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa henne ned för att se henne sitta upp. Greta klappade förtjust i händerna, när Sigrid gav sig av med Freja. Hon sprang ett långt stycke efter och viftade. Tyvärr såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och visst inbillade sig, att hon kunde få fara fram som hon ville. Sigrid tog snart in henne och fick Freja att ta till trav. Den unga fröken hade visserligen späda armar och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, men hon hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste hur hon skulle sköta sig på hästryggen. Ansträngningen eggade hennes motståndskraft. När Freja längre fram vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka, fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram mellan granarna. Hon lydde faderns gamla, beprövade råd att icke låta någon häst inbilla sig, att det var hästen som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den branta backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade av sig själv farten och började gå i skritt. Då klappade Sigrid Freja uppmuntrande på halsen.
»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade hon.
Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var huvudsaken.
När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken. Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och förutsättningslös.
Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare.
Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel. Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra ytan. Älska!
Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det. Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen, lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott.
Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två, tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat, att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ...
Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade. Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg.
Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med solstrålarnas dans. Och alla blommor sen!
Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal, förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och passade på att gnida halsen mot stugknuten.
Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring och luftade de vita myräggen i solskenet.
Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet. Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du?
Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt.
Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid.
I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna.
Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något. Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården och skatta hönshuset.
Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt.
Nu låg han ensam och kall i sin kista.
Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd sluttning med svarta, kolnade stubbar.
Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka.
Hon höll in Freja.
Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte blåsa därnere, tänkte Sigrid.
Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som om hon vädrade hemmet.
»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.»
Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan efter ett eget hem med Erik?
Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs. De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle det bli?
Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita, härliga gamla gården.
»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!»
Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.
Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon själv givit.
Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?
Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg. När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och djärvheten i henne.
»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom pappa. Det är bra. Så blir det slut.»
Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste. Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt alléen med Sigrid.
»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.
»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen.
När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon.
Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar.
Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt. Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp.
»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn med försök att vara ironisk på sitt sätt. Efter detta med sävlig röst framsagda förmodande fick han fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad med flera, bet av snoppen och tände.
Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades i det längsta, att han skulle bli bjuden på en cigarr. När detta hopp grusades, spottade han och sade:
»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» Efter denna försåtligt avskjutna pil, återtog han putsningen av remtygen betydligt gladare än förut men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade icke förstå. Han satte tummarna i västhålorna under armarna, spände ut sina runda behag och framkastade frågan, huruvida det var hennes nåd eller fröken besöket gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket diskuterade problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter hans mening olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa något.
Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte patron Boströms kusk, som kom nedkörande till stallet, att spänna ifrån.
Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På sådana möten tyckte han om att vara snyggt klädd. Han var icke alls stadd i friarärenden, varken till hennes nåd eller fröken.
Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande om Bjurnäs’ herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt tänkt över saken och angav i stora drag, hur man skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste framtiden.
Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, som han tänkte för sig själv.
Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. Själv hade patron Boström burit in en stadig stol från salongen bredvid eftersom ingen människa kunde sitta på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets empiremöbel i lackerat vitt.
»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag inte», muttrade han.
Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste hon undseende med hans ibland något oslipade sätt. Värre var det, när han ögonblicket efteråt kom att säga: »När Sigrid och jag härom dagen ...»
Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock kännbar påminnelse av Sigrids fot.
Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt.
»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något om.»
Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby varit i allra högsta grad privat, och lyckades, utan att snärja in sig allt för mycket, få fram en antaglig förklaring om att han mött Sigrid härom dagen, då hon var ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen direkt osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket förstulen blick från henne.
»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte han. »Vi måste försöka få någon ordning i sakerna. Jag har satt upp några huvudpunkter här, som jag skall be att få framställa för damerna.»
Han tog fram några papper och började föredraga och fråga.
Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var en ful fisk, det syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt hade han? Det visste ingen.
Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. Om en stund var hon tillbaka med en portfölj, på vilken Per Bjurcrona präntat »Kontrakter».
»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. Damerna fäste sig icke vid den underförstådda ohövligheten.
Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. Det var ställt på ett år.
Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar.
Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar.
»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!»
Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan.
»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk. Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...»
»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare ansiktsfärg.
»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor för att sköta om två människor?»
»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd.
»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja, som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande onödiga. Det gör — låt mig se ...»
Han gjorde en snabb kalkyl.
»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.»
Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation. Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med.
»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid hjälpa till. Det är jag säker på.
Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?»
»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.»
»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på min trädgård sista året.
Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem! Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.»
Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara någon hjälp, när det gick till skatten.
»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.»
Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som han köpt. Det var grymt vad han tänkte säga, men det måste sägas.
»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton hästkreatur, däribland sju fruntimmer. För Per, som var hästkarl och förstod sig på hästavel, var det kanske en god affär. För er blir det motsatsen. Ni reder er med elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där har vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. För dem köper ni kokreatur i stället. Det är affär i dessa tider. Mjölkpriset stiger, och mejerierna skriker efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår ...»
På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade om marknadspriser och vete och råg och utsäde och vallar och påläggning och reaktionsfria djur och om allt vad tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta Bjurcronorna i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna av det nuvarande tillståndet klingade det hela ut som en segerfanfar i framtiden. Huvudtemat var dock pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara! Spara!
Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade med påståendet, att redan första året skulle de ha nedbringat gårdens utgifter med trettiotre tusen kronor. Det var ovedersägliga siffror, påstod han. Huvudvillkoret var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad fråga vem som skulle göra det. Och hur skulle det gå med gården?
»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. Var icke rädda. Jag har handskats med ilsknare kreatur. Jag har talat vid en av mina rättare. Han får komma över hit och hålla öga på gården den första tiden, tills vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam och duktig karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned i stövelklackarna.»
Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande humör. Bjurnäs skulle sannerligen icke behöva säljas. Han frågade om damerna tilläto, att han tände en cigarr. Det kom fram whisky och sodavatten till honom. Hennes nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert kunna behålla den nya jungfrun också, när man sparade så mycket pengar första året. Allt det andra angick henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom från Gustaf Boström, men det var saker, som lågo långt utanför hennes cirklar. Bara jag får vara i fred, tänkte hon, få de göra vad de vill. Det var klart, att de måste inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, det var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men öppet förklarade hon, att Gustaf Boström var förtjusande.
Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda mustascher samt det högst vulgära om än goda ansiktet kunde patron Boström knappt förtjäna att kallas förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock, grårandiga byxor och blankskinnsskor.
Gustaf Boström protesterade också svagt.
»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att du säger något. Hela det sätt, varpå du tagit denna för oss så smärtsamma tilldragelse visar, att du är förtjusande — ja, bedårande.»
Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon erfara genast.
»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var här. Och din klänning var ny, det sade du själv.»
Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning.
»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda», fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa. Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi föra upp den.»
»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd.
Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström.
»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi måste var fullständigt uppriktiga mot varann.»
Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström.
»Var så god, här är räkningen.»
Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna.
»Har du betalt den?» frågade han.
»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla pengar», sade hennes nåd.
»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes nåd lade huvudet en smula på sned och såg på honom medlidande.
»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen mjuk.
Patron Boström svarade ingenting, men han tömde whiskyglaset i ett tag. Sedan stoppade han räkningen på sig.
»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, Sigrid, har du några ouppgjorda affärer? Bäst vi får höra allt på en gång.»
»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två lektioner hos sångläraren, det kommer jag icke riktigt ihåg.»
»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det kan naturligtvis icke bli tal om nu, när vi skall försöka reda upp förhållandena här. Åtminstone icke de närmaste månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, kan det icke vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske du kan bli din egen inspektor på Bjurnäs med tiden. Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något begrepp om bokhålleri?»
Sigrid skakade på huvudet.
»Icke det ringaste, farbror.»
»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill och om man icke är en fullständig idiot. Alltså, är det avgjort, att du stannar hos mamma tills vidare?»
»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd.
Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon satt med nedböjt huvud och tycktes icke gärna vilja visa ansiktsuttrycket eller svara.
»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström.
Han reste sig och såg på klockan.
»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar veterinären. Han skall titta på ett av kokreaturen. Hon ser ut att tänka kasta. Vi är således överens. Redan i morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn respass. Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.»
»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», uppmanade hennes nåd.
Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp.
»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv sju», sade Gustaf Boström.
De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd.
»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar?
»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen dina hästar?» frågade han. »Dina egna?»
»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.»
»Det är fint, hennes nåd!»
Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan.
»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar det i väg nedåt alléen.
Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande.
Sigrid drev ned i parken.
Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen? Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf brydde sig bara om gården. Och mamma!
Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik, sången, allt. Jag har rätt att leva jag också.
Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för. Åhnej, åhnej! Det var något annat.
Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt.
Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart.
Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och högre upp och till sist försvann.
Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så meningslöst, så tomt och fattigt.
Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne?
Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!
Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet. Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.
Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.
Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg den inte. Därborta var svart.
Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord.
Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud, blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?
»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den brännande pannan mot det kalla järngallret.
Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon, vill jag det icke ... men min son — min son — Johan.
Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat?
Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt!
Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på gårdsplanen. På trappan stod Eva.
»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde icke förstå vart fröken tagit vägen ... Hennes nåd har redan ätit.»
Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade och kysste henne, innan hon gick in.
Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, de barnen!
V.
När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, fann han ett brev på bordet i sitt rum. Han kände genast igen utanskriften och blev helt glad. Nå, äntligen hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt tjockt.
Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, sedan han slagit upp fönstren på vid gavel. Ute var det riktigt sommar. Bakom stadshusets nybyggnad blänkte Mälaren i vitt solglitter.
Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att en cigarr skulle fullständiga njutningen. Han måste upp och få tag i lådan. Det drog om en stund, ty rummet var ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste han bo på sjukhuset. Äntligen fick han cigarren tänd, satte sig vid fönstret igen och lade upp benen på en stol. Nu skulle det njutas.
Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med pennkniven upp brevet. Det var ett verkligt fint snitt. Nästan lika fint, som det jag gjorde nyss, tänkte han.
»Älskade Erik!»
Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga ansikte, den breda, kraftigt utbyggda pannan och de mörka, små men pigga ögonen hade redan vid brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det upp av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas av.
Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade utan långsamt njutande och liksom smakande varje ords sötma. Ju längre han läste desto mer förändrades emellertid detta sybaritiska uttryck. En stor rynka uppenbarade sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos ned. Efter en stund tog han ned benen från stolen. Flera gånger läste han om meningar. Till sist glömde han bort att suga på cigarren. Halvvägs i brevet — det var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på första sidan alldeles som om han velat förvissa sig om att detta, älskade Erik, verkligen stod där. Han utstötte esomoftast interjektioner sådana som äh! och åh! och när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, som kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn nu då?
Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände och läste brevet en gång till. Nu gick det betydligt fortare, i synnerhet i början. Det var tydligen icke där kärnpunkten i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot slutet, ty det läste doktor Lindstål flera gånger.
Sedan började han vandra av och an i rummet. Han var i starkt sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat från det ena stället till det andra, blossade alltför häftigt på cigarren samt yttrade halvhögt några ord om att — jaså, sådana äro de!
Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och det skulle hon behöva skriva fem ark för! Bättre hon endast skrivit ett enda ord — adjö! Det hade varit klart, tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar och fraser, uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon älskade honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke bete sig på det viset. Det fanns naturligtvis någon godsägare i trakten, som spekulerade på den rika arvtagarinnan på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! Hon mest.
Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen av reaktion. Förnuftet började småningom återvända i doktor Lindståls av operationer förut ansträngda hjärna.
Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig som en skolpojke och icke som en gammal karl. Vad är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det varje kvinnas rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon tycker bättre om?
»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...»
Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför allt, lugn!
Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt.
Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut.
Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för alltid. Jag skall aldrig — — —.
Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och promenera för att bli lugn.
Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre.
Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon måste — hon kunde icke annat.
Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra skäl eller också ville hon icke fram med dem.
Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och god som guld var hon. Det var inget tvivel om.
Om jag skulle?
Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore för tokigt! Resa ner till Bjurnäs och tala med Sigrid? Vad skulle modern säga, om en främmande karl helt plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, att hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. Fru Bjurcrona hörde visst icke till de lättast tillgängliga varelserna, det hade han ofta förstått på Sigrids yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något vis talat illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev nog ett mycket svalt mottagande han fick. Och ändå! Det fanns inget annat sätt att få klarhet i saken. Skrev han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde övertyga henne. Hon måtte ha några okända känslomotiv, som icke kunde vederläggas per brev utan som fordrade en uppgörelse öga mot öga.
Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han skulle göra. Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru Bjurcrona och resa ned till Bjurnäs. Han kunde icke släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det förstås, om fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om hans släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! Oäktingar vore helt visst icke mycket värderade inom godsägarfamiljerna på det hållet.
Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde han säga, att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare vore det att få tjänstledighet på en eller ett par dagar. Han hade nyss tillträtt befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var överhopad med operationer själv.
Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta en dag och två nätter.
»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag skall försöka reda mig så länge, eftersom det är en viktig sak doktorn har att uträtta.»
Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma fram till stationen tidigt på morgonsidan. Trots det tog han sovvagn och slumrade rart tills konduktören väckte honom. Vid stationen tog han in på gästgivargården och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad och somnade genast.
Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något över en timma att åka, hade skjutspojken sagt. Det drog nära två, innan de voro framme.
Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. Han hade även sett fotografier av herrgården. Men han blev mäkta imponerad, när skjutsen svängde in i den präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, som var rundligt tilltagen som för tornerspel funderade han rent av på att be pojken hålla. Denne körde emellertid fram till stora trappan. Ingen människa syntes till. Allt var som utdött.
Jag borde ha skrivit, tänkte Erik.
Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl skjuts härifrån, intalade han sig.
Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora, flata, gröna skålar med blommor i.
När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan satt en stor nyckel.
Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande, blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv runt muren.
En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut och frågade, vem som söktes.
Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid Bjurcrona.
»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården. Var så god och stig upp.»
Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter.
»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon.
Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla sinne — jaså, hon kallas hennes nåd.
Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han tackade och sade, att det visst icke var någon brådska.
Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig, uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua.
Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha rests upp, ty de voro ännu utan blad.
Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg framåt, så stannade han.
Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter. Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han vågat komma?
»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...»
»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig vid stationen?»
Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —.
»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara.
Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen.
»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste hennes hand.
»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv. Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes. Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla.
Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig? Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan?
Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter kinderna.
Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och grät stilla.
Han strök hennes vågiga, mörka hår.
»Älskade — älskade», viskade han.
»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»
När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna.
»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke uppe ännu, men ändå ...»
Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.
»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern, ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock.
»Vad ni har vackert här», sade han.
Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.
»Där», sade hon. Han smålog.
Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan.
»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från varandra. »Tala nu», bad hon.
»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta en smula.
»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev», började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke. Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan oss två.»
Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd.
»Se på mig», bad han.
Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen. Och vad munnen var smärtsamt sluten.
»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver, att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig, okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller mor att trösta.»
Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik, men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv också.
Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och vände ryggen mot henne. Grät han?
»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke.
»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för mig, att vi voro nästan ruinerade.»
Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte sig vid hennes sida.
»Vidare! Berätta», bad han.
»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty annars skulle allt gå på tok.»
»Och det lovade du?»
Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt.
»Nej, Erik, det gjorde jag icke.»
»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...»
»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke mer skulle tala om saken.»
»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.»
»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han kanske anade det.»
»Det var klart. Nå, vidare.»
»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet och fortsatte.
»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en gammal god vän till oss, jag har visst talat med dig om honom förut — Gustaf Boström på Alby och häradshövding Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, att pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två saker att välja på — sälja Bjurnäs för att betala skulderna eller behålla den och spara, inskränka oss på alla möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det sista.»