Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra det skäl han väntade på. Allt det där var mycket sorgligt, men vad hade det med hennes beslut att göra?
»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna för oss. Han har varit gränslöst god. Jag vet icke huru vi någonsin skall kunna tacka honom.»
»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...»
»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns inga möjligheter, att hon skall kunna ha tillsyn över det hela.»
»Ni kan skaffa er en arrendator.»
»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den gamla inspektorn. Han bestal oss påstod både farbror Gustaf och häradshövdingen. Vi har fått hit en av farbror Gustafs egna rättare i stället.»
»Ja, men då är allt ordnat och du ...»
»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?»
»Du förstår väl icke lantbruk?»
»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig till.»
»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik. Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå fanns kvar.
»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt.
»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten.
»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta Bjurnäs.
»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen tonfallet. Det brukade tyda på storm.
»Du tror väl icke, att ...?»
»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.»
Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den. Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också skulle skära fram den med hån.
Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det.
»Han är änkling», sade hon beslutsamt.
Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna sig, det kände han, annars gick det på tok.
»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt», försökte han mildra.
Men nu var hon kränkt och hämnades.
»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon.
Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen.
»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han.
»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt.
»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den.
Sigrid blev ond på allvar och reste sig.
»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat stanna hemma.»
Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik.
»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke en fri människa?»
Nu var det han, som fick logikens övertag.
»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om, att du icke älskar någon annan.»
Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf fullständigt ur spelet.
»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott, en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde, men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde förmörka deras kamp.
Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke.
»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord.
»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han, »endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor. Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig skilsmässa mellan oss?»
Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet, trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av alla.
Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå satte hon pliktens tunga sten.
Hennes ord föllo långsamt och tungt.
»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den, ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?»
Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt.
»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.
»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville se jägaren i ansiktet.
»Kan du icke säga mig det?» frågade han.
»Nej», mumlade hon.
»Är det en hemlighet?» sade han.
Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på måfå.
Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.
»Ja, det är en hemlighet», sade hon.
»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt.
Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre, stoltare och rakare svarade hon: »ja.»
Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig, bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset.
Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt, beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar, och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om.
Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och efter honom.
Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne:
»Jag undrar, om jag kan få skjuts?»
Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var redan en främmande person för honom.
»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon.
»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.»
Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var avslitet.
Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var.
Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De hade trätt ut på stora gårdsplanen.
»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.»
»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över att tala så lugnt.
»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han. »Det hela har gått på en timme.»
Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något, men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut!
»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.
»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt.
»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig. Det var icke den gamla trotjänarinnans.
»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till stallet.
»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.»
Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det.
I samma ögonblick kom Eva ut på trappan.
»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta.
»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.
»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med tidningen, som vi nyss fick.»
»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar emot.»
Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut. Åtminstone icke nu.
»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli lantbrukare. Då kanske ...
Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de förklara, att han —. De hunno icke mera.
Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen. Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken. Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom Sigrid tillbaka med honom.
När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! — lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk välvilja på den unga mannen.
»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.»
»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den. Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt, alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin man.
Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon var!
»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?»
»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»
»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta, det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett bland de vackraste ställena i Sverige».
Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt?
»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på någon av herrgårdarna?»
Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han svarade.
»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga in hit, om jag vetat ...»
Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.
»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en ängel i dessa dagar.»
Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad, och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels motsats, när hon predikat om att de måste spara.
»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ... Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt — han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.»
Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.
»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?»
Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen var framme.
Erik reste sig.
»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig att få höra litet mer om Stockholm.»
Erik bockade sig korrekt.
»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid redan ...?» Hon såg på dottern.
Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på?
»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon reste sin tunga kropp med möda.
»Vad behagar doktorn?» frågade hon.
Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle det vara ett glas mjölk, ett enda.
»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde.
»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt», förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud, eller hur doktor? Det känner vi till.»
Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig.
»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon.
»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?»
Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet.
»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt. »Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?»
Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga gravallvarliga sätt:
»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.»
Hennes nåd behagade skratta till.
»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.»
»Ja, förfärligt», sade Erik.
När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så frågande ut att modern måste upplysa om orsaken.
»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det. Tänk, borsta det!»
Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset. Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid.
»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och doktorn?
»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte kan man leva utan hjärta?»
Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell. Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ...
Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.
»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast individen är död.»
Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.
»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar. Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar, fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.»
Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det. Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde de icke skiljas från varandra.
»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke undgå att få hennes hand mot sina läppar.
»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan.
Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid. Vad han var grym.
Magnusson skyldrade med piskan.
»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd. »Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?»
»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få stegen, som skilde honom från Sigrid.
»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom och ropa — »tag mig med! tag mig med!»
»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och gick ned till kärran.
Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så. Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer!
Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det svängde av. Han var borta.
Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I stället hörde hon moderns röst.
»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in.
Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.
Starka äro människornas hjärtan.
VI.
Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare, otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen, då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter.
Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne. Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor, som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne: »Du är allt min mamma ändå, du tant.»
Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av smekningar, som lågo dolda inom henne.
Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken bestämma.»
Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården. Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar. Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon ingenting begrep.
Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran. Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om. Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal om.
»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.»
Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma.
Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller, bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk. Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar.
Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om. Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan, i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren, som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade hon själv stammarna med ett yxhugg.
Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken. Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville, kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig!
Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren, sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för att hälsa på.
Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern. Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna på för att hålla sig varm om fötterna.
»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?»
»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. Jag kan sätta in en brasa till där.»
Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva. Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in.
Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På skrivbordet lågo en del böcker och papper.
»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig trott.»
»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.»
Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. Hennes nåd slumrade till.
Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv, utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på Bjurnäs, ensam i världen.
Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid.
Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om hon ...?
Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.
Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö utan att ha sagt honom allt.
Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa. Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren. Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att få kämpa mot stormen.
När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.
»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du ser ut», ropade hennes nåd.
»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid.
»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.»
»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.»
Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo.
»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud. »Godnatt!»
Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid bjöd henne armen till stöd.
»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»
Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!
Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på snön, när modern frågade, varför hon icke rest.
»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.»
Sigrid nickade till svar.
Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift. Det var riktigt bra, att jag icke for.
Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer eller strängt arbete.
Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad ro, men det drog år och dag, år och dag.
Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten, friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, ehuru hon var kvinna.
Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad. Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna voro av trä eller sten.
Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus, tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så.
»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar, och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans rar.
Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd, tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.
»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna, som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det!
Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet.
För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt kunde bränna på framåt februari, mars.
Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där, menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre kläckningsmaskiner och varmbänkar.
Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon hade ingenting annat att göra.
Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om.
»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.»
Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det bästa. Att spara.
»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.»
Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans och alla smålänningars valspråk.
Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg naturligtvis i blodet.
Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt.
»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. Men fröken och folket ...»
»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende.
»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet.
»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.»
»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut. Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste.
»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken. Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma?
Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.
När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av.
»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen. »Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.»
De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp. Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka!
»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade hennes nåd till avsked.
Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons. Trädgårdsmästare Hansson.
I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran.
Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare — åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens. Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan bodde.
Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute.
Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken. Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus med fönsterrutor av guld.
»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen.
Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål havre, gick hon upp och lade sig.
Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons. Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar — första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen hade hos Hanssons att göra.
Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd som en vanlig människa.
Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus.
Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan. Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat mitt i.
»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?»
»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.
Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid kände, att den fordrade sin förklaring.
»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert. I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?»
»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi behöver själva.»
»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan.
»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne.
»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»
Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden.
»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»
»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja sig på.
Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god jordmån.
»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.»
»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam.
»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så härligt!»
Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig.
»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo jag tackar!»
»Fröken tycks känna till dem?»
»Vi har samma sorter hemma.»
»Nej, tänk!»
Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst:
»Axel, var är du? Axel!»
Ingen svarade.
»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke var de håller hus.»
»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter att få se Johan. Hon drev framåt gången.
»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall gallras ordentligt, om det skall bli något.»
I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten och närmade sig gående.
Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han var liten!
»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg.
»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.»
Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han ville lämna den åt fru Hansson.
»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja — och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...»
Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut!
»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med rosorna.
Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem som skulle ha dem.
»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig för att säga — »fröken.»
Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna.
Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora, när hon tog rosenbuketten från ansiktet.
»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad.