Skärkarlsliv

Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro; han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt sig en gård och satt sig i ro.

Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

— Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen i kajutan.

— Det lönar sig inte!

— Lönar det inte?

Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur, engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som kom med stenkol från England.

Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke ge missmod, och så blev han supare.

Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem hoppet om de tiotusen kronorna.

Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom, inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och uppsyningsmannen följde med.

Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp honom.

— Segla bara!

— Vart?

— Vart fan som helst, bara det blir seglat!

Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma i hamn.

En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.

Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad mat.

Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till auktionen.

Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad det där är för en likkista.

— Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.

Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk i en kamp — för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det är överståndet:

— Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar slut, när han tar slut.

Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och ser på luften:

— Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

Och så segla de igen!

Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.

Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, som redan var oppe.

När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje, började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga — av flickornas fruktan för förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat — de voro rädda att få barn och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta annat än genom springan på köksdörren.

Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.

En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

— Nu lyser jag för oss!

De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.

— Allt utom det sista!

— Som du ger andra!

— Vem har sagt det?

— Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av deltagande.

Det förstod hon inte.

— Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej låta mig lida så.

Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

— Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

— Men de andra!

— Ä, de andra; vad är det för andra?

— Albin?

— Den!

Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

— Då kastar jag mig i sjön!

Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara skrattar.

Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest riskerande av tillbedjarne.

Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han vätt ner sig.

Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika individer och klasser.

Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med Albin.

En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka till henne.

— En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens natursmärta att ej vara den högre placerade.

— Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.

— Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin underlägsenhet i den punkten.

— Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i skaror att se dig.

— Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

— Men avklädd, och det vill du inte!

— Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än många som icke vilja visa foten.

En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

— Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel svarade:

— Ja hon är här!

— Hon ska genast komma in och lägga sig.

Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om, att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

— Inte för annat?

— Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

— Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.

— Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

— Det ska jag skaffa dig.

Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som var närvarande och som var en ren yngling från ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.

Mari reste således in och fick platsen.

Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

— Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust eller olust.

— Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

— Jo, men jag hade glömt bort det.

När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han for till skären igen.

En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal om Mari.

— Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

— Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

— Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

— Vad för slag?

— Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

— Spelade jag?

— Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt’na hon skulle se sig för.

— Ja, men jag var inte henne när!

— Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti det!

— Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

— Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med talt om lysning.

Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

— Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon spelte ju med era pojkar här.

— Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

— Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?

— Asch, flickorna, vet en väl.

— Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

— Ja, si det kan en inte säga, sånt.

I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes inbjudning för att taga målarens arm.

— Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.

Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli lös.

Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen — som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

— Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat månen sken och det varit hett i stugan.

— Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

— Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan det vara!

Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.

Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann ur historien.

Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift, med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.

— Jo, det gör jag nog!

— Det var en underlig flicka, inte sant?

Albin såg plötsligen lömsk ut.

— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!

— Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

— Ja det tror jag vad jag vill!

— Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

— Ja, men det var då besynnerligt!

— Hur så? Var han där då?

— Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

— Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

— Efteråt?

Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin hjärna:

— Hon var när honom, men inte mig!

Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!