Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till fruktgivande examen.
Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens 209 sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.
När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.
Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner, 210 under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och dux eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta, lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram igen beledsagad av Comes och så brottades de, satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
— Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot ett barn. Vad kallas den unge man?
— Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga fugorna.
När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar, begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande fugor.
Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett jättesnille!
När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna 212 värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. — Tjugofyra skilling, trettisex skilling — ljöd det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde 213 herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor. Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan var.
Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
— Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när 214 jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.
— Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.
Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort, och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till kräftor och köttbullar.
Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
— Vad är det för en slags hund?
— Det? svarade gästen, det är en senapshund.
— Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!
Och därmed gick han hem.
Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta, trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk och sund.
När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott behag.
Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor 217 kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och 218 cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom, och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg, återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan 219 hade han redan klar för sig, att den var urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur — om icke en korall — icke en byggnad — om icke en mängd hängtorn från riddarborgarne — dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen — dunkla visserligen — från medeltidskyrkans emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets romerska vapensmak.
Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt; snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det 220 blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på. Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod uppskatta.
Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning. Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.
Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen vara tvungen tiga när han spelade.
Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne 222 varje söndag på samma plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren, som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp 223 lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en stor del drömmar om intet.
Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
Emellertid hade man nu sjungit långt in på 224 kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
— Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö, annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre bemedlade släktingar.
— Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut ifrån Kalmar.
— Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga yttre.
— Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade gubben.
Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång, och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och talade:
— Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns 225 upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge, som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
— Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, — tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?
— Jo, det var en färd, vill jag lova!
— Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.
— Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och 226 viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och lät honom mätta sig.
När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade faror — inflickande en berättelse om sin första seglats till Blockhustullen, med kantring och räddning — sakta övergående till fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var 227 slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.
Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han 228 anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade frågan:
— Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
— Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
— Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
— De ha gått åt!
Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut på gården.
Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt 229 på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på Solen till middag.
När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda samtal med sin genius.
— Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.
— Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt bord.
— Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
— Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
— Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.
Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap och tog sig ett nytt rum.
Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en strykande aptit och en osläckelig törst.
Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han 231 se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln framför skänken.
Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta. Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men 232 som han aldrig sett; stämman vox humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former, växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor, och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med 233 risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och i Guds eget hus.
Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.
FEMTE KAPITLET.
Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och 234 när han stannar utanför skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så nära att bli gift.
Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas bort.
Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.
Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där 236 man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt, ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart garnering där vågskummet 237 stannade, en kork, så kom den från Ryssland och gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.
Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.