Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830

IX.

Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej talat ett ord med Agneta, att hon på eftermiddagen nog skulle få systern med sig till mamsell Fiken, om han ville passa på att möta dem där. Han skulle göra sig ärende med att beställa ett par broderade hängslen av mamsell Fiken.

Då flickorna vid tvåtiden på eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan där. Mamsellen hade rest sig från drällsväven och höll beskäftigt på att breda ut prover för »lajtnangten» på mönster och färger till de redan vederbörligen beställda hängslena, som hon smickrad lovade skulle bli ett par mästerverk. Då hon såg flickorna komma in — Agneta tyst, med kråkan djupt neddragen över ögonen och bägge händerna under schalen, Beata forcerat obekymrad och alltför oskyldigt förvånad med sitt: — Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som hade blåst herrskapet till hennes »låga hydda». Bengta hade naturligtvis icke kunnat hålla tand för tunga med vad hon sett i folkstugan — mamsell Fiken själv hade ju också haft sina aningar, och då hon i förmiddags sett baronen köra ifrån Munkeboda efter blott en knapp timmes besök, kombinerade hon med lätthet, hur sakerna hängde ihop. Och »fastän man var en stackars gammal mamsell», som hon sedan sade till Beata, och fick nöja sig med en inferiör plats här i världen, så var man dock kommen av bättre folk och hade gudskelov ett hjärta — här lade mamsell Fiken handen på bröstet — ett hjärta, vari Amor också en gång hade haft sin boning! Och nu fick Beata under många tårar höra den ofta hörda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo, »men då hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den första verkliga kärlekshistoria, flickorna på Munkeboda hört — den hade spelat en roll i deras spädaste flickfantasier och stod alltid senare för dem som ett slags schematiskt mönster för en »riktig roman».

Flickorna hälsade — något tvunget — på mamsell Fiken, och satte sig, efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapén under den ovala spegeln, som inte ens Karin Maria någonsin kunde minnas ha haft något glas. Den förgyllda ramen inneslöt i stället en pappskiva, vilken den uppfinningsrika mamsell Fiken fått målare Andersson i byn att övermåla med ett slags skyigt himmelsblått, som skulle föreställa ett spegelglas’ skiftningar. Väggarna voro strukna med gulockra, och allt detta blå och gula tog sig, som mamsell Fiken sade, så »svenskt» ut vid sidan av de små litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka hängde ett genomstunget hjärta, omgivet av pressade blommor, och därunder en födelsedagsvers på två rader, skriven av den trolöse pastorn i Bunkeflo — alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst — målad av en av Paris’ första miniatyrister och infattad i den finaste och mest smakfulla Louis XVI-ram — fanns en förtjusande pastell av Gustav Mauritz Armfelt, vilket porträtt i sin tid ägts av en faster till mamsell Fiken. Denna hade en gång varit berömd för sin skönhet och som korist tillhört Gustav III:s opera, tills hon, efter ett något äventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och övergiven av sina glada vänner kommit hem igen till Skåne för att dö i »den låga hyddan». Hennes harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod ännu i ett hörn av rummet.

Ända sedan sin första barndom hade flickorna med aldrig svikande intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu — trots alla bekymmer — kunde Agneta icke låta bli att vända sina ögon mot den stumma harpan i vrån, över vars brustna strängar de vita fingrar lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gång älskat att kyssa.

Mamsell Fiken, som var långt mera erfaren än den oskyldiga Beata, förstod naturligtvis strax, att hon icke kunde göra sin gunstling »lajtnangten» en större tjänst än låta honom få vara ensam med den älskade. Sedan hon fått sina gäster till att taga plats, ställde hon sig själv mitt för dem med de ömkylda händerna i kors under bomullsförklädet och funderade välvilligt på en förevändning att — utan att tyckas ohövlig — avlägsna sig tillsammans med Beata, som nu också började finna situationen tryckande. Om hon ändå hade haft litet kaffebönor i huset! — Men med de sista hade hon tyvärr måst traktera moran på Bofors i går eftermiddag.

— Vill lilla Beata kanske se på den värkensklänningen jag syr till klockarens Sissa? fann hon äntligen lyckligt på att säga. Den blir fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen — så här! Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt över sina knän.

Beata drog icke ens på munnen — det var en känd sak, att i mamsell Fikens ordbok betydde »exkyser» volanger, och uttrycket hade genom mångårigt bruk nästan vunnit hävd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt upp.

— Ack ja, söta mamsell Fiken, det vill jag så rysligt gärna!

Agneta nämndes icke med ett ord, men skenet ansågs i alla fall räddat, och mamsell Fiken förde strax, triumferande över sin diplomatiska skicklighet, Beata ut i köket, där denna utan att mottaga vidare förklaringar kröp upp på klaffbordet och trakterades med sin barndoms älsklingsrätt: sirap på grovt bröd med torkade äppleskivor, medan hon av hjärtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell Fiken dryftade systerns olyckliga kärlekshistoria.

Men inne i kammaren satt Agneta ännu orörlig på soffan med händerna under schalen och såg ned på sina korsbandsskor.

— Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken äntligen stängde dörren efter sig. Se på mig — tala med mig … Jag vet ju inte, vad jag skall tro. Har du verkligen förlåtit mig eller … eller … är du i ditt hjärta missnöjd med mig? … Agneta?

Hon skakade matt på huvudet utan att vilja möta hans bedjande blick. Han föll på knä vid den rankiga soffan och lade ömt bägge armarna om hennes liv — då först såg han, att de sänkta ögonen stodo fulla av stora tårar.

— Herregud, Agneta — låt mig nu få förklara dig det alltsammans, bad han sakta.

Agneta skakade ännu en gång på huvudet — litet mera energiskt. Det behövs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se på honom, det lönar icke mödan … Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.

— För den skull? frågade han misstrogen, halvt förödmjukad och halvt förvånad. För det … du vet … som faster Charlotte ville säga dig. Min älskade flicka — du begriper det nu inte riktigt, men tror du verkligen någonsin, att du får en man, som inte har en sådan synd på sitt samvete?

— Jag vet inte, storgrät Agneta plötsligt hysteriskt. Det är ju inte bara det! Det är naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog begripa, men — men … jag har ju aldrig sett den där människan och Stockholm är ju så långt borta! Nej, Joachim, hon såg plötsligt upp på honom med sina stora, sorgset förebrående ögon, det är inte bara det. Fastän … hon drog sig indignerad tillbaka mot väggen. Hur kunde du?

Men då Joachim ångerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes händer, böjde hon sig också fram över honom och viskade förtvivlad:

— Jag har aldrig tänkt på det förr — jag tror inte ens, att jag har vetat det … Mamma har nu förklarat för mig, att det är förbjudet i lagen, att det rent av anses för synd — att gifta sig med sin köttsliga kusin.

— Inte annat än det! ropade Joachim lättad. Vi gå naturligtvis till kungs. Det göra så många.

Agneta skakade bedrövad på huvudet. — Det sade Karin Maria också, men mamma sade, att du kunde inte vänta, att kungen beviljade dig någon slags nåd, så som du burit dig åt i Stockholm — och mot en regementschef!

— Och så kunde väl omöjligen faster Charlotte hålla sig längre från att detaljerat berätta dig, vad det var, som var så illa gjort? frågade Joachim ironiskt, förödmjukad och förbittrad.

— Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lågt. Jag vet inte, hur det kom sig, men strax då jag såg ditt ansikte inne på kontoret, då mamma började tala om det, så förstod jag … Jag ville bara slippa att höra det. Det är ju alltid detsamma, hon såg envist ned på sina fötter, och rösten blev litet lägre. Jag menar … Hon tvärstannade och utbrast därpå häftigt:

— Det är ju själva saken, det kommer an på — vem människan är, är mig alldeles likgiltigt.

— Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett ögonblicks förbannat övermod, för en tös, som jag bryr mig mindre om, än jag bryr mig om Bengta stugpiga, har förstört hela min karriär, ropade Joachim bittert och ångerfullt. Törs du — törs du verkligen … när du nu vet, hur eländigt nyckfull och lättsinnig jag kan vara?

Agneta lade bägge händerna på hans skuldror. — Å, Joachim — jag är rädd för, att jag inte är riktigt dygdig, inte som mamma … men … men … när jag nu har dig här hos mig — det liksom rör mig inte, allt annat, det är så långt borta, så dimmigt och overkligt … Nej, jag kan inte säga, vad jag menar, och det är ju också detsamma — nu, när lagen ändå skiljer oss åt, slutade hon modlöst.

— Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otåligt. Till och med om både han och kronprinsen och alla de andra höga herrarna där uppe äro aldrig så missnöjda med mig. Det nekas nästan aldrig — det är en ren formsak.

— Mamma säger, att det också för din skull vore ytterst oklokt att nu ingiva någon ansökan — det skulle blott tjäna till att riva upp skandalen på nytt, svarade Agneta sorgset men bestämt avvärjande. Hon säger, att alla människor på det högsta skulle tadla, att pappa så snart efter … Och hon säger, Agneta viskade nu, plågsamt förvirrad, att folk ovillkorligen måste tro, att jag … förstår du … att jag är en bra underlig och lättsinnig flicka, som — som — är så angelägen om att … nu då alla tala om dig … Hon tystnade och sade därpå beslutsamt, med fastare stämma:

— Jag kan så väl begripa, att hon har rätt, att det naturligtvis måste se illa ut, att vi … efter det du nu har bott här i huset så länge … Hon tvang sig till att se på honom och böjde sig därpå fram, med bägge händerna för ansiktet. Å, det är som om jag skulle sjunka i jorden av skam, när jag bara tänker på, hur nedrigt … hur folk kunna lägga ut allting!

Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade avbrutet och ansträngt. Han reste sig upp, vit ända till läpparna av vrede och ovilja.

— Du har rätt, sade han. Och förrän hela Skåne skall tala om Agneta Skytte, som om hon vore en förförd tjänstetös, som blir tvungen att gifta sig med den förste bäste don Juan — det var ju så din mor kallade mig? — så …

Agneta teg. Hon var lika blek som han och slöt — liksom krampaktigt — en sekund hårt igen ögonen, medan han talade. Han hade förstått och omsatte nu hänsynslöst majorskans varsammare antydningar i rena ord.

De voro bägge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och tillbaka i rummet och sade tvärt, hårt:

— Jag visste inte, att jag hade så dåligt rykte.

Och då hon ännu ingenting svarade:

— Du är lätt att skrämma, min duva.

Agneta rätade på sig, hennes bruna ögon sågo trotsigt, förebrående in i hans.

— Ännu har ingen skrämt mig ifrån att göra vad jag vill.

Han vände sig hastigt emot henne.

— Och likväl säger du, att du icke vill veta om mig mera?

— Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte nu. Jag vill, att vi åtminstone skola vänta, tills stormen har lagt sig och folk hunnit glömma.

— Och under tiden skall jag gå här på Munkeboda, misstrodd av hela trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med hittar på att högt eklatera din förlovning med Stjerne. Du tycks ju inte göra synnerligt motstånd …

— Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger du …

Men Joachim var utom sig och hörde inte på vad hon sade.

— Det är alltså din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en annan mes skall gå här — kanske i åratal — och inte våga tala till dig, inte våga röra vid dig … Agneta! Han tvärstannade mitt för henne. Jag säger dig, jag blir tokig av det.

— Men jag blir inte hemma, mumlade hon och såg upp med tårar i ögonen. Mamma vill skicka bort mig …

— Såå? … Han mötte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt:

— Du kan hälsa faster Charlotte, att det behövs inte. Inte för min skull. Jag reser i stället.

Han började återigen gå fram och tillbaka i den trånga kammaren — uppretad, otålig, med tummarna i västfickorna, medan han häftigt fortfor:

— Att taga avsked från armén hade jag alltid tänkt — för mig finns det ändå ingen karriär längre på den banan. Och sanningen att säga är jag inte vidare ledsen över det! Sedan jag kom hit, känner jag tydligt, att jag egentligen duger bättre till att hjälpa farbror Niklas att plöja och bryta sten än till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och kärleken till landet, till Munkeboda — till själva jorden här — den ligger i blodet på mig, som hos alla Skyttar. Men nu … han slog ut med handen. Gudskelov, att fransmännen tyckas få fullt upp att göra i Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här i världen!

— Får jag fråga dig, vad annat som är för mig att göra?

Hon slog plötsligt bägge armarna om hans hals och böjde huvudet tillbaka. — Vänta, säger jag dig! Vänta!

Han drog henne häftigt intill sig.

— Men jag vill inte vänta, du — jag kan inte vänta. Jag vill, att du i detta ögonblick, då det gäller att hålla ihop — modigt, utan alla förbehåll och utan allt betänkande skall säga ditt ja eller nej. Begriper du mig?

Agneta var så ond över hans okloka hänsynslöshet, som hon insåg blott skulle förstöra alla deras utsikter och inte föra dem ett steg vidare, att hon — i det hon gjorde en rörelse som för att rycka sig ur hans armar — häftigt svarade:

— Du vill alltså sätta mig kniven på strupen — du tror du kan tvinga mig? … Men om du så hotar mig med vad som helst, så får du mig ändå inte till att låta bli att göra det som jag vet vara klokt och rätt … det enda förnuftiga …

— Du är ändå faster Charlottes äkta dotter, märker jag, sade han hånande, utom sig av vrede över hennes sega och oväntade motstånd. »Klok» — »förnuftig» — framför allt!

Agneta höjde stolt huvudet: — Om du säger ett ord till om mamma, som, vad hon än gör, alltid vill mig väl — går jag. Med schalen på armen gick hon rak, med högburet huvud, mot dörren.

Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han — brutalt — böjde hennes huvud tillbaka, höll han henne fast som i ett skruvstäd.

— Du går inte, utbrast han nu alldeles desperat, inte förrän du en gång för alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill göra gemensam sak med mig, som jag har rätt att fordra.

Agnetas ansikte var alldeles inunder hans — med handen tvang han hennes nacke mot sin skuldra — hennes bruna ögon gnistrade in i hans.

— Nej! sade hon kort, hest och slet sig med en kraftansträngning ifrån honom.

X.

Faster Charlotte hade beslutat att alltid egenhändigt bryta alla brev från sin yngsta dotter — trots den goda kristliga uppfostran, hon visste med sig att hon givit henne, var hon dock inte riktigt säker på, om det icke möjligen kunnat insmyga sig en eller annan förbjuden hälsning till »en viss person». I de få brev, som hittills kommit, hade hon emellertid icke upptäckt det allra ringaste av den sorten, och hon gladde sig redan över att Agneta började »ta sitt förnuft till fånga», samt gick så långt i sin godmodighet, att hon icke ens låtsade märka, att Joachim lika så väl som familjens övriga medlemmar med egna ögon läste breven från Kristianstad.

Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata på var sin sida om marmorbordet läste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan de med var sitt papper framför sig och ett trasigt bläckhorn mellan sig skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med händerna i fickorna otåligt fram och tillbaka på golvet.

— Hon talar inte om annat än sina gamla klänningar och hattar och kavaljerer och kornetter och skräp och bjäfs! Han stannade bakom Beatas stol och sträckte sig ännu en gång efter det ofta lästa brevet på bordet. Inte en enda gång nämner hon mig — inte med ett ord! Icke ens mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar på brevet, som hon fick med sig, och som hon måste ha funnit. Ja, för du har ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vände sig plötsligt misstänksamt, fientligt mot Beata.

— Jag försäkrar dig, sade den stackars Beata gråtfärdig, hon hade redan hundrade gånger hört denna beskyllning. Jag lade det så ordentligt ned mellan två av hennes nya linntyg …

Karin Maria satt och bet i gåspennan. Hon sade fundersamt:

— Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av »alla» och »någon» och … allt sådant där … Låt mig se brevet igen!

Joachim räckte henne det — litet mera hövligt, än han tagit det. — Hon kunde då ha skrivit mitt namn åtminstone: »Hälsa kusin Joachim» — det hade inte varit kriminellt, och det hade visat att … Enfin, att … att hon åtminstone inte rent av hade glömt mig för sina förbannade kornetter, som kanske till på köpet tuta henne öronen fulla med sina dumheter! Han började åter nervöst spatsera upp och ned i rummet.

— Nämna dig, sade Karin Maria indignerad, varför skulle hon det? När hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma — och det till rakt ingen nytta. Och du kan då väl aldrig begära, att hon skall skriva till dig själv?

— Varför inte? ropade Joachim häftigt. När hon vet, att jag går här och pinas ihjäl av oro, så som sakerna nu stå. Hon kunde göra det under mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata … Det vore den enklaste sak i världen — så lätt som fot i håsa!

— Något så fantastiskt, något så … Karin Maria letade indignerad efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.

— Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim upproriskt. Nu måste jag försöka att skriva till henne igen. Men det blir en fan så konstig historia, ty det kan väl inte ske på annat sätt, än att jag stjäl nyckeln till postväskan eller själv i hemlighet rider med brevet till Kristianstad. Ty här finns inte i hela trakten en människa — åtminstone ingen, som har med posten att göra — på vars välvilja eller diskretion jag kan lita, när det gäller mig och Agneta.

— Var nu inte galen, Joachim! avbröt Karin Maria strängt. Jag är säker på, att vi kunna hitta på råd.

— Så säger du alltid, kusin; Joachim vände uppretad sitt vackra, mörka ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun längre. Här går jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört ifrån henne. Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om … Joachim höll på att säga: »om hon har förlåtit mig», men han hejdade sig. Varken han eller Agneta själv hade med ett ord berättat flickorna, vad som den sista eftermiddagen förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som han, men han hade icke fått den minsta bekräftelse därpå. Nästa morgon hade majoren själv fört sin dotter till Kristianstad med ett brev från majorskan till hennes släkting, krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma och förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från Agnetas läppar, innan hon tidigt på morgonen — blek, med nedslagna ögon — i hela familjens närvaro formellt räckte honom sin hand till avsked. Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst förtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket han på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera ned i Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken på, att hon funnit och läst denna epistel.

Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro nu tämligen vana vid Joachims »Roquairoller», som Beata med en ytterligt begreppsförvirrad och sorgligt ogrammatikalisk häntydning på Jean Pauls berömda »Titan» kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet och oro över att intet höra från den flicka han så varmt, så häftigt och uppriktigt älskade.

Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och betraktade halvt vredgat, halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta huvudena och händerna, som sirligt och betänksamt präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå tog han raskt i dörrklinkan, nickade otåligt och inte synnerligen hövligt till kusinerna och gick hastigt sin väg.

— Men kunde jag ändå inte … Beata såg vädjande upp på systern, kunde jag ändå inte på något fint sätt infläta något om Joachim — om hur bedrövad och villrådig han är? Vad tror du, Karin Maria?

Karin Maria skakade på huvudet. — Mamma upptäcker det strax och tycker, att det är dumheter av dig. Slutet på historien blir bara, att du inte får skicka i väg brevet.

Beata satt och stirrade ut framför sig med pennan i handen — hon hade i alla fall tagit sitt parti.

Den skeptiska Karin Maria märkte det icke, och utan att vidare meddela sig med varandra, fortforo de båda flickorna att skriva flitigt, oroliga för att matklockan skulle ringa och avbryta dem.

— Nu skall du höra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomsökt sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken, strödde Beata rikligt med sand över det hela och viftade ännu ytterligare med det i luften för att få det torrt, innan hon med en viss författarestolthet började:

— Kära syster Agneta!

— Det kan du då hoppa över! avbröt Karin Maria otåligt.

— Herregud, de två orden! sade Beata stött och något avkyld. Ja — så har jag naturligtvis börjat med att berätta om allt möjligt här hemma, och att mamsell Fiken i går fått sex iglar för sin tandvärk av Lövsjö-Anna, och att jag nu vävt trettio alnar på det skotskrutiga bomullstyget och om prostinnans födelsedag …

— Det har jag också skrivit om! avbröt Karin Maria igen med en blick ned i sitt manuskript.

— Naturligtvis, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan väl begripa, att vi inte ha så många fêter att berätta om. Har du också nämnt, att komministern nu äntligen tycks ha beslutat sig för Ottilie?

— Ja visst. Det var ju det allra intressantaste …

— Så får hon veta det från två håll då, det kan inte hjälpas! Beata ögnade resignerat igenom sin skrivelse och satte ännu ett par skiljetecken, medan hon talade. Hör nu efter vad jag vidare har sagt:

»Alla hos prostens frågade oändligen vänligt efter dig och bådo att bli ihågkomna, när vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro också med, men de spelade för det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott ståndspersoner — hör nu väl efter! — äro så intresserade av dig och vilja så gärna tala om dig och din Kristianstadséjour. Lille Hans Larsson, du vet Lars Hanssons äldste, som vi fått till vaktepåg …»

— Det heter vallgosse, rättade Karin Maria.

— Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invände Beata missnöjd över de oupphörliga avbrotten. Och det passar ju för resten inte alls på en sådan liten byting i värkensbyxor och träskor!

»— — — Och en, som han är lik, fortfor hon därpå med mystiskt eftertryck, gör aldrig annat än talar och tänker på Agneta.» Hon såg triumferande upp på systern.

— Men vad i all världen är detta för galenskaper! utbrast Karin Maria förvånad och utan att förstå.

Nu blev Beata verkligen förnärmad. — Galenskaper! Det är ett mycket fint sätt — och dessutom det enda möjliga — att skicka Agneta en hälsning från stackars kusin Joachim, så att mamma icke upptäcker det. Minns du inte, att vi i början alltid brukade säga, att Joachim över pannan och ögonen hade ett sådant tycke med lille Hans? … Agneta själv anmärkte det så ofta. Om jag tordes skulle jag stryka under »en» — då måste hon förstå det, så vida hon inte är idiot.

— Låt mig se … Karin Maria genomläste med mera aktning de sista raderna. Ja, du har rätt, det är ganska fiffigt ihopkommet, när man bara kan gissa det. Du kan mycket väl stryka under — det gör du ändå så ofta, att mamma alldeles inte fäster sig vid det.

Uppmuntrad av sin kritikers gillande, fortfor nu Beata i en mera dramatiskt deklamerande och känslofull ton än hon förut vågat använda.

»Ack, älskade Agneta! Du skulle bara veta, hur vi här uppe på loftet tala om och tänka på dig. När vi se de ljuva liljorna, som nu blomstra på din rabatt och höra de glada sångfåglarna, som …»

— Det går aldrig an, Beata — mamma tror att du är tokig!

— Hon kan väl förstå, att våren inspirerar en till litet poesi … Mamsell Fiken och prostens Ottilie tala ofta mycket grannare i bara vardagslag. Men naturligtvis kan du nog förstå, att det är hans känslor jag vill uttrycka och inte mina egna. Det begriper naturligtvis Agneta strax.

— Där är kusin Joachim på loftet. Karin Maria reste sig hastigt. Du måste nödvändigt låta honom höra det först, innan du skickar det i väg.

Karin Maria öppnade försiktigt dörren och vinkade på kusinen, innan han ännu hunnit försvinna i trappan. Beata läste ännu en gång upp sitt opus — med något lägre stämma och inte så stor aplomb. Joachim gapskrattade, plötsligt i gott humör, men förklarade nådigt, att »det var bättre än intet».

— För resten skall du inte göra dig så mycket besvär, min snut, han behandlade Beata på ett helt annat familjärt sätt, än han någonsin vågade använda emot Karin Maria. Nu har jag fattat mitt beslut, och vid första lägenhet — man måste ju alltid vänta på »lägenhet» i detta förbannade land — sätter jag det i verket!

— Det är då väl aldrig någon ny obetänksamhet, kusin? förmanade Karin Maria ängsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev för att senare sändas inuti föräldrarnas.

— Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert, skälmaktigt retsamt. Själv tycker jag, att det är det enda förnuftiga, jag för ögonblicket kan göra. Och jag är förvånad över, att jag behövt nära på en hel odräglig månad för att komma till det resultatet.

— Jag hoppas, att du — vad du än gör — alltid tar hänsyn till pappa och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.

— I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar än förut, tar jag nu och alltid blott hänsyn till mig själv och Agneta. Jag skulle skämmas för mig själv, om jag gjorde annat.

Beata såg med en viss beundran upp på sin vackre kusin. Hon önskade i detta ögonblick, att någon ville tala om henne på samma sätt. Karin Maria teg.

— Hör på, kusin Beata! Joachim stod redan med handen på låset. Det är inte värt, att du deklamerar det där för andra — mamsell Fiken t. ex. — det där om likheten, menar jag. Folk räknar så förbannat dåligt, när det gäller att lägga ihop fakta. Han skrattade självsvåldigt, i det han stängde dörren efter sig.

Beata blev röd som blod ända ned under halsringningen. Hon sade indignerad till Karin Maria:

— Han menar, att folk kunde hitta på att säga, att lille Hans var hans — hans pojke!

— Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du får akta dig för vad du säger, kära Beata. Andra människor ha nästan lika mycken fantasi som du själv.

— Du godaste! … var det enda Beata kom sig för att säga.

XI.

Karin Maria hoppade lätt ur schäsen — rakt i armarna på den artige Nils Olof Stjerne, medan majoren, på samma gång som han sittande bockade sig för gamla friherrinnan, kastade tömmarna till stalldrängen och makligt beredde sig att stiga ur.

Överst på trappan neg Karin Maria ceremoniöst för sin »nådiga tant», som flickorna Skytte, i avvaktan på närmare släktskap, hade lov att kalla gumman Malvina. Majoren blev uppehållen nere hos hästen, vars bakben han varmt försvarade gentemot Figge Wallqvist, som oförsiktigt dristade sig till att kritisera det ena.

Gamla friherrinnan, rak och styv som vanligt i sin urringade, snäva empirekostym — efter 1810 hade moderna spårlöst gått förbi henne — betraktade ogenerat Karin Maria genom lornjetten, medan hon, utan att egentligen direkt vända sig till någon, talade rakt över hennes huvud med Nils Olof.

— Vad hon har vuxit till sig sedan jag såg henne i vintras! … Eller är det kanske paryren?

Karin Maria hade en ny sommarsamojed av svart siden, suffletthatt med rosor under brättet, och höll sin lilla gröna parasoll graciöst hängande över ena handleden. Hon såg — som alltid — både bra och ståtlig ut och rodnade icke en gång över gumman Malvinas ogenerade kritik.

— Hon har ju blivit en riktigt präktig och reputerlig människa, ma chère, denna gång vände friherrinnan sig till den unga flickan själv. Och kan föra sig! Hon höll henne ut ifrån sig. Pas mal — pas mal du tout …

Karin Maria smålog, sneglade litet generad bort till Nils Olof och sade något om att hennes nådiga tant var alltför god.

— Om jag kunde begripa, var Nils Olof har haft sina ögon! fortsatte friherrinnan lika högljutt sina reflexioner. Han går här och surar i månadtal och ställer till ett helvetes spektakel för den där andra lilla näbbgäddan, som förgapat sig i den galne kusinen, här gjorde Nils Olof ett förtvivlat men fullständigt hopplöst försök att avbryta sin moder, i stället för att ta reson och ha ögonen med sig och veta att vända dem åt det rätta hållet.

— Fröken Karin Maria kan vara stolt över att till den grad ha slagit an på mamma, inföll nu den stackars baronen med ett generat försök att skämta. Hon brukar annars vara rätt difficil mot unga damer.

Friherrinnan, hos vilken den gamla Eva momentant vaknade, nöp emellertid kritiskt i samojeden och därpå i den nya Walter Scottsrutiga bomullsklänningen.

— Jaså — det är modernt nu! … Nå ja, inte illa — allting kommer ju an på, hur man bär upp en sak, och den här lilla har air — verkligen air … Sådan vidd ni ha i klänningarna nu för tiden, hon vände Karin Maria om, som om denna varit en docka. Vem syr åt henne?

— Det göra vi själva, svarade Karin Maria blygsamt. Det vill säga mamsell Fiken brukar hjälpa oss.

— Såå? … Vad tar hon? fortsatte den nyfikna och ytterst ekonomiska friherrinnan sin examen.

— Åtta skilling om dagen, svarade Karin Maria sanningsenligt.

— Åtta skilling! ropade friherrinnan Malvina och slog ihop händerna. Sex borde då vara nog, tycker jag, när hon också får födan.

Karin Maria undvek att vidare diskutera avlöningsfrågan med friherrinnan Malvina, som sedan kriget var så rädd om reda pengar, att hon alltid betalade sitt tjänstfolk in natura och blott var Michaelsmässa gav dem en tvåa banko »att gömma i lädikan».

Majoren, vilken äntligen lyckats övertyga gubben Figge angående bakbenet, steg nu, svettig och röd av sommarvärmen, uppför trappan, och Nils Olof bjöd herrskapet stiga in i salongen och »svalka sig med en kopp kaffe».

— Nå, sade friherrinnan, i det hon ett ögonblick såg upp från sin eviga parfilage. Kaffet var nu drucket, och herrarna diskuterade om höet borta i andra ändan av rummet. Nå, har hon nu tagit sitt förnuft till fånga — syster Agneta?

— Jag tror aldrig, att syster Agneta »tar sitt förnuft till fånga» på det viset som min nådiga tant menar, svarade Karin Maria vördnadsfullt men bestämt.

— Tjurhuvad som alla Skyttar! reflekterade den gamla damen. Bara hardiesse — ingen habileté! Och hon själv, lilla kusin! Vi ha inga hjärteaffärer, vi?

Karin Maria bekände skrattande, att hon inte hade några hjärteaffärer alls.

— Hon ser för få karlar, naturligtvis, sade friherrinnan välvilligt. Det är skada — verkligen stor skada! Och vi är väl nästan tjugufem år, eller hur?

— Tjugutre, rättade Karin Maria litet vasst.

Friherrinnan öppnade betänksamt sin snusdosa och tog sig långsamt en pris, medan hon hela tiden höll ögonen på Karin Maria. — Tjugutre, upprepade hon. Ack ja! Då var jag både hustru och mor — och änka också. Hon vet inte vad livet vill säga ännu, ma chère!

Karin Maria, som aldrig hört friherrinnan begagna denna ton förut, satt och såg ned på sina fingrar och visste inte, vad hon skulle svara.

— Men hon ser ut, som om hon vore livet vuxen, kusin Karin Maria, fortfor friherrinnan Malvina, vilken alltid haft »en viss faible», som hon sade, »för Skyttens äldsta flicka». Hennes skuldror tyckas vara carrées, och hon ser folk rakt i synen, när hon talar. Jag tycker bättre om henne än om Agneta. Men, hon mätte henne med sin obarmhärtigt klara och kyliga blick, Agneta är grannare, det kan inte förnekas!

Karin Maria rodnade nu. Hon blev inte lätt generad, men friherrinnan på Marieholm hade en märkvärdig förmåga att alltid bringa folk ur koncepterna.

— Det kan hon för resten vara glad åt, ma petite, tröstade friherrinnan henne. Hon ser ju bra ut tillräckligt … Skönhet är en farlig gåva. Hon satte den smala, beniga handen under kinden och såg ut framför sig — långt förbi Karin Marias ansikte. Mycket farlig.

Karin Maria tittade förstulet upp på friherrinnan. Nu när hon var av med den militäraktiga empirehatten med panachen och anständigt om än gammalmodigt klädd, kunde man se, att Malvina Stjerne en gång — om än för länge sedan — varit en stor skönhet. Ovillkorligt såg hon upp på den lilla miniatyren från 1780-talet, som hängde över soffan: en skär, fin och långlagd blondin — skälmsk, med stora, klara ögon och gropiga kinder under den höga, pudrade frisyren. Sådan hade fröken Lejonklo sett ut, då hon vid sjutton års ålder blev gamle baron Stjernes hustru. Den gamla damen vände sig om — hennes blick följde samma riktning som Karin Marias, och ett leende, halvt ironiskt, halvt vemodigt, gled över hennes läppar.

— Hon där, hon nickade till porträttet, hon var inte livet vuxen, min söta, då hon började bataljen. Och, tillade hon med något hånfullt cyniskt i stämman, som kom Karin Maria, vilken hört många gamla skvallerhistorier, att rodna, heller inte männen! Men hon blev det — hon blev det, ma chère!

— Men en sådan hustru, friherrinnan reste sig litet burdus upp och kastade parfilagen åt sidan, skulle inte duga åt min Nils Olof. I synnerhet då Corydonen inte är längre borta än på Munkeboda. Och han — den unge Skytten — han ser mig inte ut att ge tappt för en äkta man!

— Min bästa tant! ropade Karin Maria chockerad. Dessa ord om hennes syster och Joachim drev blodet upp till hennes kinder.

Friherrinnan såg ironiskt på henne, men ändå med en viss välvilja.

— Ja, ja min söta — gott ord igen! Jag känner världen, må hon tro, lilla Karin Maria, och männen och kvinnorna också. Man skall hålla sitt duvslag låst, eller också — och det är det klokaste — skall man låta bli att hålla duvor!

Hon teg litet. Därpå böjde hon sig fram och lade plötsligt sina händer på Karin Marias skuldror:

— Vad säger hon, min söta — kunde hon inte själv ha lust att bli friherrinna på Marieholm?

— Men tant Stjerne — bästa tant! utbrast Karin Maria alldeles perplex.

— Tänk på det, min tös — jag menar vad jag säger. Hon kunde passa åt Nils Olof. Han behöver ett kvinnfolk, som förstår att sköta ett par tömmar och emellanåt hålla dem litet strama. Hon är inte romantisk och inte doucereuse — hon har skinn på näsan, det har jag alltid sagt. Tänk över det! Den som kommer efter mig, får både i säck och i påse det kan jag försäkra henne, lilla vän — det är inte som då jag i världen kom till Marieholm.

— Men nådigaste tant, försökte Karin Maria halvt olycklig, halvt skrattande att värja sig. Baron Stjerne har aldrig så mycket som sett åt mig.

— Åjo, nickade friherrinnan. Karlarna se minsann mera än vi tro, och mera än de själva ens veta om. Han är inte så galen, min Nils Olof, när man bara tar honom på det rätta sättet. Och det blir hennes sak, lilla vän. Om jag inte tar fel, så börjar han redan begripa, att det är en medioker lycka att föra en brud i huset, när älskaren står parat att hoppa in genom sängkammarfönstret. Ja, ja, friherrinnan smålog cyniskt och överlägset lugnande åt Karin Marias indignerade protest, hennes syster är väl inte bättre än andra! Hon har Skyttarnas heta blod, och vad tror hon tro och loven gäller i kärlek? Den lilla Agneta har ett par satans ögon. När hon har gråtit ett år eller ett halvt, så låter hon nog Joachim Skytte kyssa bort tårarna, så gjorde … Nå, det är detsamma! Det ha så många gjort före henne. Friherrinnan teg litet. Karin Maria visste inte alls mera, vad hon skulle säga.

— Men hon är en förnuftig och rangerad människa, kusin Karin Maria som tar världen som den är, sans façon, cavalièrement — som den skall tagas. Och jag tycker om henne. Ska vi slå vad om, att det är hon, som blir fru på Marieholm efter mig?

Nu måste Karin Maria trots sin förargelse storskratta. Hur det nu var — denna den gamla damens envist återkommande proposition och nyktra tvärsäkerhet började i alla fall göra ett visst intryck på henne.

Nils Olof Stjerne hörde skrattet — det var så länge sedan en ung flicka skrattat i salen på Marieholm. Han vände sig om och kom fram till de båda damerna.

— Får man fråga vad fröken har så roligt åt? sade han på sitt formella sätt men med det vänliga, litet osäkra leende, som tyvärr alltför sällan visade sig på hans läppar.

Karin Maria rodnade häftigt ända upp till hårfästet och kastade hastigt en bedjande blick på den gamla friherrinnan, som raskt svarade:

— Jag spår kusin Karin Maria hennes framtid — och hon tycks finna sig däri. Nu skulle du för resten visa henne litet omkring på gården, Nils Olof, fortfor hon i en annan ton. Det är så sällan hon gör oss den äran, och hon ser mig ut till att ha intresse för både lador och stall. Och när herrskapet kommer in igen, skall supén stå på bordet. Kusin Karin Maria skall se, vad huset förmår.

Och då baronen litet osäkert frågande såg på sin moder — han var inte van vid denna fryntliga ton gentemot främmande — tillade hon med lägre stämma:

— Passa på, att här går ordentligt till. I kväll vill jag inte se Figge full.

XII.

På gavelrummet med utsikt över den lilla småstadsträdgården där pingstliljor och aurikler, innanför låga häckar av lavendel och salvia, kantade jordgubbslandet och de små sängarna med morötter och persilja, satt Agneta och tänkte på dem där hemma.

Det var en av de allra första aftnarna i juni, en mild och fuktig afton med dimma och svagt månsken. Doften från den stora fläderbusken invid muren trängde stark och dövande in genom det öppna fönstret, där Agneta satt uppkrupen i själva den låga karmen och kammade sitt hår för natten. Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det långa, glänsande håret, som över skuldran hängde ned på bröstet, medan hon tankfullt flätade och flätade och — utan att hon ens visste av det — stilla gnolade halvt ohörbara ord till en gammal, långsläpig melodi.

Det prasslade vid den låga muren, som skilde krigsrådets trädgård från den oansenliga, halvt utdöda bakgatan utanför. Agneta vände hastigt på huvudet — i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting omkring sig. Hon tog fast i en gren av fläderbusken och böjde sig fram för att se efter: nej — det var ingenting! Eller också hindrade den stora busken henne från att se riktigt. Och obekymrad, föga lättskrämd som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhöga, dämpade sång.

Då hörde hon åter — denna gång alldeles tydligt — någon försöka att tränga sig emellan fläderbusken och muren bredvid hennes fönster. Hon reste sig upp från sin plats i fönstret — och plötsligt kom hon att tänka på att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute på dans med artilleristerna.

— Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke väcka någon i huset och bringa pigan i förlägenhet.

— Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför väl kände igen, oaktat den nu var mer än halvkvävd av undertryckt skratt. Du borde då kunna gissa, att det är jag!

Och löjtnant Skytte — triumferande, själaglad över att nu äntligen ha besegrat det sista hindret — trängde sig småleende fram bakom den täta, styva fläderbusken.

Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig presenterat sig i krigsrådets salong, skulle Agneta säkert — med tanke på deras sista stormiga möte i mamsell Fikens kammare — både varit en smula generad och därtill, som hon själv brukade säga, »fière och retirée». Men nu i afton, då han som en annan landstrykare, på en gång djärv och ödmjuk, skälmaktig och känslofull, sans façon klev över muren och smutsig, sönderriven och utan mössa plötsligt stod mitt för henne i månskenet under hennes fönster, då … ja, då kunde verkligen inte Agneta ett ögonblick längre behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en smula bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår, sträckte hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer emot honom och viskade jublande:

— Kusin Joachim!

Det var icke tal om försoning eller förlåtelse — ingen av dem kom ens i ögonblicket ihåg, att något sådant kunde komma i fråga. Han lade blott bägge sina armar om henne, där hon ännu satt i fönsterkarmen, och då hon varmt, utan minsta motstånd, lutade sig ned emot honom, kysste han ömt och eldigt hennes ljuva läppar.

— Å, kusin, oskyldig och ändå lidelsefull, lade Agneta bägge sina bara armar om hans hals och tryckte ännu en gång självmant sina läppar mot hans. Å, kusin Joachim, så jag har längtat …

Hans hår var fuktigt liksom sammetskragen på hans rock — hon strök sakta över den med handen.

— Men, hon såg plötsligt blygt på honom, hur har du kommit hit? Hur hittade du på …?

— Fråga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade på det förr! viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag dröjt så länge. Men dag ut och dag in gick jag ju och väntade på att få höra ett ord ifrån dig — få en hälsning eller ett brev. Och så gick jag där ödmjuk som en straffånge och from som ett lamm hemma på Munkeboda — oskyldigt misstänkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten. Jag tordes knappt röra mig, han såg skrattande upp på henne, av bara nit för att visa mig väluppfostrad och dig värdig. Men då ingen senterade det, så …

De smålogo mot varandra i halvmörkret — han höll ännu armarna om hennes liv — och deras ögon möttes förtroligt, utan spår av osäkerhet eller skygghet.

— Du fryser väl icke, Joachim? frågade Agneta plötsligt oroligt.

— Fryser? … Inte det minsta! svarade han förstrött.

— Ja, för jag törs ju omöjligt be dig komma in, mumlade hon halvt klagande, halvt blygt urskuldande.

— Min häst har jag satt in hos en bonde tio minuters väg från staden … Jag hade naturligtvis litet bråk att komma in genom tullen någorlunda obemärkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag för resten strax gå … Jag ville bara se dig …

Hans röst var inte längre riktigt naturlig — liksom så underligt förströdd och frånvarande — medan han icke ett ögonblick släppte henne ur sina armar. Agneta såg icke längre på honom, hon höll ögonen nedslagna under hans blick, och handen, som ännu mekaniskt strök hans rockuppslag, skälvde litet.

— Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han plötsligt, en smula svävande på målet, och lutade i detsamma pannan hårt mot hennes svala skuldra. Varför är jag nu icke din man?

Agneta blev på en gång så besynnerligt varm i hans armar — hjärtat klappade fortare, och hon kände, att hon rodnade ända ned på halsen, en rodnad, som brände … Och utan att våga slå upp ögonen, mumlade hon förlägen och halvt olycklig:

— Det är så sent, kusin Joachim … Hon försökte göra sig fri och draga sig innanför fönstret. Det går visst inte an, att du stannar här längre …

— Blott ett ord! Trots hennes motstånd tryckte han henne ännu fastare intill sig. Jag kan inte gå här en evighet och hänga med huvudet och vänta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill göra allt för att vi så fort som möjligt skola få varandra, eller också, han såg stadigt, allvarligt på henne, tar jag mitt parti och går med första lägenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger här i min ficka. Du skall avgöra — och det nu! — om det skall skickas i väg eller icke.

— Och om det nu inte hjälper, vad jag än gör, viskade hon ångestfull. Om mamma är obeveklig?

— Herregud, Agneta — så rymma vi vår väg! utbrast han plötsligt helt desperat. Det ha andra gjort före oss. Men om vi bara hålla ihop, så skall du se att trots giftomannarätt och omyndighet och syskonbarnskap och Gud och hela världen, så … Gråter du, Agneta? …

— Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte uthärda att höra dig tala på det sättet …

— Lovar du mig då, min duva, fortfor han igen obarmhärtigt, men icke fullt så häftigt, att du vill vara mera modig och mera säker i din sak nu än för en månad sedan?

— Ja, viskade hon passionerat, storgråtande. Jag lovar dig allting — jag skall göra allt vad du vill … om du bara inte reser ur landet!

— Om du bara blir min, skall jag gärna stanna hela mitt liv på Munkeboda, viskade han tröstande. Se så, älskade ängel …

När hon väl lugnat sig, skämdes Agneta en smula över sin oförställda, lidelsefulla ångest. Hon torkade sina ögon med avigsidan av båda händerna och mumlade nästan otåligt, liksom förnärmad:

— Du säger inte ett ord om hur det står till med dem där hemma …

Joachim började plötsligt skratta. Han var själaglad över att äntligen med en dristig kupp ha övervunnit sin rebelliska kusins betänkligheter och motstånd och det föreföll honom nu på en gång så oemotståndligt komiskt att här, på natten, utanför den älskades fönster, helt beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.

— Har du ingenting mera att fråga mig om, söta Agneta? frågade han muntert. Om hur det går med stackars mamsell Fikens eviga tandvärk eller faster Charlottes vävnad eller lille-Hans’ katekes, som Beata troget förhör honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte på villkor vilja blomma i år eller …

Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta plötsligt, nästan förtvivlat, åter kastade sig i hans armar. Han hade icke tänkt sig, att hans ord kunde ha någon som helst verkan, men detta hans skämtsamma, hastiga uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade på ett eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela Agnetas slumrande hemsjuka.

— Å, Joachim! … Så jag längtar hem till Munkeboda! … Jag kan inte uthärda att stanna här! Nej, jag kan det inte …

Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade längtan efter hemmet, som nu till den grad överväldigade henne, i verkligheten mest var en förklädd längtan efter honom — hans kärlek, hans älskade närhet. Hon tryckte sig hejdlöst gråtande intill honom.

Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i muren och svingade sig vigt upp, så att han nu också kom att sitta i fönsterkarmen, men med benen hängande utanför. Över Agnetas skuldra kastade han hastigt en blick in i det halvskumma rummet — såg klaffbordet med den ljusa duken, spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda säng.

— Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt. Tro mig — jag skall snart komma och hämta dig.

Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles stilla — icke ett blad rörde sig i trädgården — och månen stod blek, men stor och strålande, rakt över den styva, mörka fläderbusken. Natten var så ljudlöst tyst — Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.

— Jag måste gå, Agneta … Och då hon, halvt omedvetet, höll honom kvar: Älskade, jag törs inte stanna längre …

Agneta såg upp — som väckt ur en dröm — och tog långsamt, förvirrad, ett steg tillbaka.

Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen mot fönsterposten — hans blick vilade som bunden på Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han sett henne så förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek med sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa håret madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den smala, mjuka midjan. I detta ögonblick kände han som aldrig förr mannens eviga, svärmiskt tillbedjande dyrkan för det oberörda hos kvinnan, för jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans — han älskade henne av hela sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela sin starka, unga kropp, natten och ensamheten förenade dem, och likväl … Han sträckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill sig — hon, som blott var en handsbredd borta ifrån honom — sjönk icke till hennes fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta ögonblick, det visste han, icke hade kunnat motstå. Kanske var det just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara så älskad, som gjorde den hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor möjligen skulle varit i hans ställe. Han hade så lätt som ingenting från sin plats i fönsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet — han besegrade denna frestelse. I det han beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som slappt hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång dröjande till sina läppar. Men han sade icke ett ord — han visste, att han icke längre kunde lita på sin stämma.

Först när han åter stod utanför hennes fönster och kände den våta jorden under sina fötter, viskade han — så sakta, att Agneta knappt kunde höra honom:

— Gud vet, om du någonsin skall kunna begripa, hur mycket jag nu älskar dig …

Han lutade sig in med armbågarna på fönsterkarmen och — han tyckte, att han såg Agneta småle i halvmörkret. Men hon höll ögonen orörligt nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hår.

Joachim grubblade ännu länge över detta svävande, hemlighetsfulla småleende, medan han — plötsligt i det svartaste lynne — förtvivlad, ohyggligt missnöjd med sig själv, red hemåt i den fuktiga natten.

Men när han gått, stod Agneta ännu länge i det öppna fönstret, mitt i månskenet. En gång lyfte hon vänstra handen och såg på den — den hand, Joachim sist kysst — och förde den stilla, långsamt till sina läppar.

XIII.

Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del — som mamma uttryckte sig — »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med »préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka — först på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla friherrinnan till Karin Maria — gjort visit på Munkeboda. Han och Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen — om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria inte komma riktigt underfund med — visat äldsta fröken en deciderad uppmärksamhet.

Emellertid gick nu äldsta fröken hela de långa ljusa sommardagarna igenom — medan hon satte ut de små asterplantorna i rabatterna eller med hjälp av ett spänt rep tillika med Bengta delade köksträdgårdens sängar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora träskor därefter fick »trö» en gång — och funderade hit och dit på gamla friherrinnans konstiga propositioner. Och sådan makt har ett en gång fritt uttalat, klart och bestämt ord — ett ord, bakom vilket det står en plan och en vilja — att Karin Maria, först med en viss ovillig skygghet, därefter med mer och mer lugn, man kunde nästan säga resignation, märkte, att hon faktiskt började att räkna med gumman Malvinas djärva förslag som med en acceptabel möjlighet, en möjlighet, som kunde bliva bestämmande för hela hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller ville göra sig reda därför, började hon mer och mer sysselsätta sig med Nils Olof Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tänkt på utom i hans egenskap av oundviklig, äldre granne, och senare, efter det famösa frieriet till Agneta, av pur sympati för systern, okritiskt betraktat med samma ögon som denna själv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna månad tjugufyra år — hon var nästan fem år äldre än Agneta, och hon började se världen med i någon mån andra ögon. Hon visste lika väl som sin moder, att baron Stjerne utan jämförelse var det bästa partiet på många mils omkrets, och att man i hela norra Skåne finge leta efter en sådan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den sista tidens fördom mot »friaren», personligen en viss stilla sympati för Stjernes timitt välvilliga och en smula melankoliska väsen: hon mindes ännu, att hon som en liten åtta à tio års flicka, då han redan var en vuxen karl på tjugufem, alltid varit hans förklarade gunstling, fått leksaker och konfekt och blivit kallad »lilla fästmön». Det var märkvärdigt, men allt detta erinrade hon sig nu plötsligt med ett visst nöje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till honom på Munkeboda — det hade varit hans »vildaste tid»; utledsen på hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han för det mesta »legat i Kristianstad» och levat om med officerarna, eller flackat land och rike omkring på långvarigt gästande hos vänner och bekanta. Sedan hade Karin Maria själv varit borta ett par år i Stockholm, och när hon kom hem igen, hade hon återfunnit Nils Olof Stjerne ungefär sådan som hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet äldre, litet fetare och litet mera melankolisk. Hon hade icke tänkt vidare på honom, förrän han plötsligt blev kär i Agneta och uppträdde som dennas förklarade friare. Då hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och på det högsta känt sig upprörd över att modern av världsliga skäl ville tvinga systern in i ett äktenskap som denna fann till den grad motbjudande. Nu, då Agneta var borta och hon åter började betrakta sig själv som förgrundsfigur hemma på Munkeboda kom Karin Maria efter hand att se litet annorlunda på förhållandena. Det var inte för intet som hon var mest lik sin moder av systrarna; hon började förstå, att »världsliga skäl» också äro skäl, och att man kan se en sak från två sidor. Naturligtvis, Nils Olof var varken en beau ténébreux eller en rasande Roland (det hade nu gått så långt med Karin Marias kätterier, att hon med ett inre, lätt överlägset leende tilldelade kusin Joachim dessa epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte såg så illa ut — i synnerhet när han en och annan gång bekvämade sig till att småle. Han drack mycket — här rynkade Karin Maria litet ovilligt sina vackra ögonbryn — men han tålde också mycket; det fanns få eller ingen, som någonsin sett honom drucken. Och vad sällskapandet med Figge Wallqvist och konsorter anginge, så skulle hon nog sätta p för det, om … om … hon komme i tillfälle till det. Gamla friherrinnan hade sett rätt, när hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn på näsan, och att hon åt ingen med större säkerhet kunde överlämna regeringstömmarna än åt henne: såväl Marieholm som Nils Olof själv voro nu en gång vana att styras av kvinnohänder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en riktigt bra och präktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas natur: den svärmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt upproriska gränsbonaturen — »snapphaneblodet», som gubben Niklas med en viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras överflöd på fantasi, hon såg vad hon skulle se, och vad hon ville se, icke mera. Mamma brukade berätta, att hon under sin skoltid på 1780-talet av sin franska guvernant lärt sig »tänka efter linjal». Trots Karin Maria så till vida var ett barn av sin tid att hon både med stor känsla kunde sjunga »Hulda Rosa» och många gånger hade gråtit sina modiga tårar över dikter och romaner, hade hon likväl innerst inne icke så litet av denna det förra seklets bon sens och rätlinighet, vilken ännu karakteriserade hennes moder och bestämde alla dennas handlingar.

Efter beskickningen med astrarna hade baronen ännu en tredje gång besökt Munkeboda. När Beata genom gavelfönstret såg den välbekanta schäsen köra in på gården, sade hon till systern:

— Herregud, där är Stjernen igen! … Vad i all världen tror du han vill här jämt och samt, när han vet, att Agneta är borta?

— Det är inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.

Beata satte sig indignerad mitt i soffan med händerna i kors och såg tyst systern taga fram sina nättaste skor, släta sitt hår framför spegeln, fästa en näpen muslinsschalett över halsringningen och slå eau de Portugal på sin näsduk. Karin Maria kände sig förstås en smula generad av denna oförställda förvåning, men hon låtsade inte taga notis om den.

— Skall du inte snygga dig litet, Beata? frågade hon likgiltigt i det hon öppnade dörren till loftet.

— Det kunde aldrig falla mig in att gå ned och hälsa på honom, utan att mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.

Karin Maria var ond, då hon långsamt gick nedför trappan i sina bästa skor. Hon hade icke haft någon särskild avsikt med sin oskyldiga toalett, men Beatas omisskännliga, föraktliga förvåning gjorde, att hon nu kände sig som en låg ränksmiderska och beräknande kokett.

Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in — han hade ögonskenligen väntat på henne.

Hon neg artigt och började genast mycket omständligt höra sig för hur friherrinnan mådde och därefter, lika omständligt, tacka för astrarna, som »tagit sig så utmärkt». Då han ingenting svarade, som kunde hjälpa henne på traven och bidraga att hålla samtalet vid makt, blev hon generad och rodnade. Det klädde i hög grad Karin Maria att bli en smula förlägen — hennes ansikte miste då sitt stela och alltför säkra uttryck.

Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa med.

— Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om astrarna så långt som möjligt.

Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i solskenet.

I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och arrangemang.

Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville visa baronen.

Emellertid — hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt henne.

— Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt — det spända förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att de aldrig kommit att lägga bort titlarna — ni är den enda, som jag utan alltför stor olust kan tala med om … om … Han stannade, såg på henne och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter fröken?

Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke därifrån.

— Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord, han såg hastigt upp.

— Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke …

— Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? … För mig icke särdeles gynnsamma eller hoppfulla … Han såg åter vädjande upp på Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.