— Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med er, som om jag verkligen vore det?
— Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.
— Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror … jag tror … För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av, droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina föräldrar från deras löfte.
Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.
— Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss ansträngning, sakta, nästan tonlöst.
— Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är, skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det nu är … Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.
— Ja, som det nu är — Agneta är mycket ung, mycket trotsig och halsstarrig — fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er som hon bör …
— Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne …
Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora hattbrättet.
— Men Agneta föredrar Joachim … Och det förekommer mig, hon såg envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man den allra största och varmaste känsla, så … så är det likväl absolut nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon annan före honom …
De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.
— Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt … som … jag aldrig skall glömma.
— Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och sitt vackraste uttryck, att ni … att ni icke skall uppfatta det som någon slags malis …
— Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag med nöje låtit mig ledas av en kvinna.
Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:
— När nu Agneta kommer hem — jag gissar, att hennes »förvisning», han betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre — tillåter ni mig då, trots allt som varit, han såg menande på Karin Maria, som förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?
— Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot, svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.
— Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.
— Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron tror, att Joachim …
— Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och högdraget.
De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv, hon visste icke riktigt varför.
Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.
— Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får jag då komma till er?
Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:
— Var så god.
XIV.
Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på och anmärkte det. Men Beata var — efter det hon indignerat kommenterat, att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» — så upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna — dunkla och himmelsstormande — han varken hörde eller såg. Majorskan inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken — hon hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta dussin, och hade icke en tanke över för något annat.
I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken, hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än mamsell Fiken, som — långt innan mamma fann det »nödvändigt» — för sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad, vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar», berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för »den låga hyddans» existens — allt hade hos henne utvecklat en egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att anlita. Flickorna gjorde det — som sagt — alltid, icke minst Karin Maria, som annars var så »stor på sig».
Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade nere i ängen och — i det hon böjde sig för vart steg — plockade blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser. Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar, skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna, och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller plåtsedel.
Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v., o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut över vattnet.
Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället, innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom Marieholms skogar.
— Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna, sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av smultronblad omkring den färdiga buketten.
— Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att ha sitt hem här alltid.
— Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten …
— Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet! skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han saknar det.
— Nej, det kommer väl an på, var man har sitt hjärta, suckade mamsell Fiken menande.
Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt, men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att sortera:
— Söta mamsell Fiken — jag har just fått veta något — något om Agneta — som gör, att jag är i så stort beråd … Hon stannade obeslutsam.
— Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och nyfikenhet. Vad i all världen! … Låt mig då äntligen få veta det …
— Jo, Karin Maria betänkte sig icke längre. Baron Stjerne har ju varit här i eftermiddag …
— Ja, jag såg … Jag såg, att herrskapet spatserade nere i trädgården …
— Det var just då, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte begripa, varför i all världen hon satt där och rodnade, ty Gud skulle veta, att hon då sannerligen icke hade någon som helst anledning till det! Han lät mig förstå — jag fattade det åtminstone på det sättet — som om … som om … han efter moget övervägande äntligen uppgav sina anspråk på Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgöra, om jag har någon rätt att låta Agneta själv eller någon av de andra veta det. Han har ju inte givit mig något uppdrag …
Hon såg frågande, osäkert på mamsell Fiken och fortsatte ännu mera tvekande:
— Jag är naturligtvis inte rädd för att säga det till mamma, det kan mamsell Fiken nog förstå … Hon kunde kanske uppfatta det som en förolämpning — mot vår familj, menar jag — att det är han, som bryter. Och då jag vet, att baron Stjerne sätter mycket värde på både pappa och mamma, så … Karin Maria teg förvirrad. Jag vet verkligen inte, hur jag skall göra, slutade hon rådvill.
— Jag tror inte, att Karin Maria skall säga det till mamma strax, sade mamsell Fiken försiktigt. Det enda sättet, på vilket det kommer riktigt naturligt är genom löjtnanten … Han skulle tala med baron Stjerne.
— Men då är jag rädd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av bara godhet, så att säga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett slags övermod från Joachims sida, ett försök till tvång, om han …
— Inte om löjtnanten bär sig klokt åt! Och när han får höra detta, blir han ju så glad, att vi nog kunna få honom till att böja den styva nacken en smula.
Karin Maria såg tillitsfullt, nästan beundrande upp på mamsell Fiken. — Då skulle jag alltså först tala med kusin Joachim?
— Om jag törs råda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer ödmjuk, ju säkrare hon kände fast mark under fötterna, skulle Karin Maria göra det strax, innan hennes nåd får nys om saken. Vi kunna ju kalla på honom …
— Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde mamsell Fiken också vara med om det …
Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.
— Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.
— Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga dina hästar?
Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet likgiltigt: — Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.
— Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole d’honneur, om jag ser annat än sulorna!
— Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att tala med dig om …
Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. — Har du hört något från Agneta? frågade han oroligt.
Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon förut berättat det för mamsell Fiken.
Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin kusin.
— Men … men jag förstår inte! … Han, som brukar vara tjurhuvud som bara fan … Något måste ha influerat på honom …
Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och utlagt det på ett sätt, som … Han blev både kall och varm vid tanken på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.
— Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja … det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början varit emot partiet, som du vet …
— Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr, tycker jag, mumlade Joachim.
— Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria förargad.
— Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim, ovanligt misstänksam — ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig förstå.
Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med ett sådant temperament som Stjernes — lymfatiskt och melankoliskt — ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades — det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över utan att kunna fatta.
Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och osammanhängande människokännedom förstod det — hon visste blott icke, hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på sitt lågmälda, välvilliga sätt:
— Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när han själv har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda tillbaka …
— Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga hederskänsla häftigt.
— Käre kusin, Karin Maria samlade försiktigt ihop sina kjolar och reste sig upp. Du kan väl inte begära, att Nils Olof Stjerne skall presentera dig Agneta på en silverbricka och be dig vara så god och taga henne … Du får vara nöjd, när han löser pappa från hans löfte och bara går ur vägen för dig …
Joachim skrattade — plötsligt i gott humör igen, medan han galant i sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, då de från bron hoppade ned på ängen för att gå genvägen hem genom trädgården. Han sade godmodigt:
— Du har rätt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tänkte på något, som … Han avbröt sig hastigt. Gud give du finge rätt!
— Det får jag alltid, svarade Karin Maria tvärsäkert.
XV.
Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, då hon hörde talas om baronens »ridderliga tillbakaträdande» var hennes nåd majorskan. Hon blev rent av dödligt förnärmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt år på det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem döttrar höll på att förarga sig grön över, men hon hade också skrivit om det till svägerskan i Stockholm. Och till på köpet hade hon varit tvungen att inviga Fagerhjelms i hela historien, då hon hux flux skickade Agneta till dem. Där satt hon nu med skammen och »tous les frais», som hon häftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta på det viset, kunde verkligen de hellre för länge sedan brutit för Agnetas räkning — det hade åtminstone sett litet bättre ut, än att hon, stackars barn, skulle bli ratad på det sättet! För den skull hade de ju inte behövt att kasta henne i armarna på den där odågan Joachim. I hela Göinge härad fanns ingen flicka så vacker som Agneta — hon skulle kunnat få vem hon pekat på, innan den där dumma historien kom på! Majorskan satt uppe på loftet under takfönstret, rak som en pinne, och skrev egenhändigt — under dessa och åtskilliga andra parenteser — den stora tvättnotan, under det Beata och Karin Maria, märkvärdigt ödmjuka och betryckta, men hemligt förnöjda bägge två, stodo böjda över kläderna och efter moderns kommando sorterade dem i högar. Att räkna till stortvätt anförtroddes i det Skytteska huset inte åt lejda händer.
Joachim hade dagen förut kommit tillbaka från sin andra visit på Marieholm, där han nu »gjort upp saken» med Nils Olof. Vad som egentligen föregått dem emellan fick ingen så noga reda på — det behövdes icke heller, då resultatet i alla fall förelåg alldeles klart. Det första han stigit av hästen, gick Joachim nämligen rakt in till sin farbror och faster och berättade kort och gott, att han nu hade baron Stjernes ord på att denne efter sin moders råd, och då han insett, att han ingen utsikt hade att någonsin vinna sin tilltänkta bruds hjärta, frivilligt löste Agnetas föräldrar från deras ord och trädde tillbaka från sitt frieri.
Majorskan satt alldeles som förlamad. I synnerhet irriterade detta henne: »Efter sin moders råd»… Hon hade vid Gud i himmelen aldrig tänkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sådan gammal lömsk intrigant!
Men ute i den stora förstugan tog Joachim Karin Maria om livet och såg henne länge skälmaktigt in i ögonen. Han frågade, om hon ville, att han skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt — att yppa det till henne kunde han nog försvara! Karin Maria blev röd som blod och nekade värdigt indignerad att höra på hans »bêtiser». Varpå han gapskrattande viskade henne något i örat och kysste henne häftigt på kinden, innan han rusade uppför loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med säkerhet påräknade att finna en bottenlös fond av sympati.
Karin Maria stod länge och gned sig tankfullt på kinden med förklädessnibben, tills den blev ännu rödare, än den förut varit, och till slut en liten sällsynt grop började visa sig nere vid mungipan. Hon blev enig med sig själv om, att hon nog vid första tillfälle skulle locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad gamla friherrinnan tänkte eller sade, kunde däremot naturligtvis rakt inte intressera henne!
I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert, hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» — efter det han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad envoyé från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap. Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att spela en roll i hennes historia.
Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.
— Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne, som inte har så liten förtjänst därvid?
— Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än egentligen icke skett för hans skull.
— Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin Amaryllis — entre nous, så är hon värd det! — och sörj för att han har ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.
Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.
— Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda … Ja, nu har jag rett ut det värsta av härvan för honom — nu får han göra resten själv. Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.
Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på. Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».
Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på kvällen red in på Munkeboda.
Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan Karin Maria och Beata — oftast mamsell Fiken också — stilla sutto bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.
Och på sitt okonstlat känslofulla och dramatiskt-patetiska sätt sjöng den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga sånger och emellanåt, utan något som helst ackompanjemang, alla de gamla skånska, ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin första barndom och efter hand lärde på nytt av folket omkring Munkeboda. Drängarna och pigorna på gården sutto i en mörk klunga under den stora hängbjörken vid husknuten och hörde lika andäktigt på som flickorna — också, när han sjöng de små franska »chanson’er» från förra seklet, som Joachim en gång lärt av sin glada moder, och som gubben Niklas — vilken stilla rökte sin aftonpipa i det öppna fönstret — regelbundet begärde da capo. Till och med den stränga faster Charlotte kom en och annan gång ut på trappan och stod där överst uppe i dörröppningen med sin höga stärkta mössa och den trånga, malätna pelissen över de kantiga axlarna.
— Kom nu in, flickor, sade hon när visan var slut. Ni borde för länge sedan ha varit i säng!
Men ingen låtsade höra. Upproret låg i luften — det kunde icke längre dämpas. Faster Charlotte måste dagligen medgiva för sig själv, att med Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in på Munkeboda.
Ty »den unge Skytten», arvingen — hade efter hand blivit den, omkring vilken allting rörde sig på gården. Icke blott hade han för Agneta och hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan också gubben Niklas, som i nära trettio år varit majorskans förste och lydigaste undersåte, gick med var dag mer och mer över till fienden. Det var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslöshet och eldiga, djärva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han återfann med hemlig, vemodig glädje i själva hans svärmiska och lättrörliga temperament en så tydlig släktlikhet med sitt eget, att den mer än försonade honom med brorsonens obetänksamhet och uppstudsighet. Och för Joachims något dunkla och oklara framtidsplaner, hans ärliga och lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens odödliga, nu småningom återupplivade principer kände farbrodern en naturlig och varm sympati, som varken hennes nåds förståndiga regemente på det ödsliga Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred över Europa någonsin hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, då han år 89 ännu var en ung kornett i kung Gustavs här, varit — som han själv sade — »en stor jakobin», och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet, hade ingen uppriktigare tillbedjare än han. Med ett slags naiv beundran såg han upp till den unge mannen — alltid snarfyndig, alltid oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han sedan med all övertygelsens värme, en gränslös envishet och en outtömlig vältalighet visste att försvara. Faster Charlotte skakade på huvudet och höll igen, så gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att godsets skötsel efter hand mer och mer gick över i Joachims händer. Majoren började känna sig gammal och trött — litet slö också; när hans hustru förebrådde honom, att regeringstömmarna gledo honom ur händerna, ursäktade han det med, att det ju för alla parter var bäst, att Joachim under hans ledning, medan han ännu levde, satte sig in i förhållandena — han skulle ju ändå en gång övertaga det hela! Och folket — detta bråkiga, oberäkneliga, envisa och sluga gränsfolk, som är så svårt att handskas med, och som instinktivt blott respekterar den självmedvetna kraften — hade ju redan tio gånger mera respekt för den unge löjtnanten, vars order, till och med om de voro en smula förhastade och icke alltid de mest välbetänkta, dock alltid voro klara och precisa, och vilken både förstod att ge en örfil vid rätt tillfälle och en plåtsedel till den, som gjorde honom till lags, än för den gamle majoren, som blev arg, gnatade, förlät och tog sig en pris på förargelsen.
Joachim hade redan lagt in om avsked från regementet. Kunde hans faster icke, innan året var slut, bevekas angående hans och Agnetas giftermål, var det hans fasta beslut att, trots alla den älskades invändningar, för en tid gå i utländsk krigstjänst. Att gå här hemma på Munkeboda dag ut och dag in och se på varandra, insåg han skulle i längden överstiga deras krafter. Bättre då att skiljas under några år och se tiden an. De till ytterlighet spända förhållandena i Polen, där man vart ögonblick väntade på att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga sinnen, och många svenska hjärtan klappade av lust att ila det betryckta folket till hjälp. Ty i Sverige glömde man icke, att Polen en gång varit broderlandet och därefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina flesta tankar och mest blod; att kämpa för dess frihet emot den moskovitiske arvfienden stod för Joachim Skytte, som för så många andra av hans jämnåriga, såsom ett högst eftersträvansvärt och ädelt dåd. Ofta under dessa långa sommarkvällar talade han med Beata och Karin Maria därom.
Man var nu ett gott stycke in i juli, men ännu nämndes icke ett ord om Agnetas återkomst. Karin Maria, som på sista tiden blivit otroligt djärv — mamma tyckte »egenmäktig» — häntydde väl på det ett par gånger, och majoren lät undfalla sig ett par försiktiga vinkar om att, »då det ändå inte blev av med Marieholmaren, tjänade det ju inte till någonting att tvinga flickebarnet» — men hennes nåd var obeveklig. Hon tänkte förnämligast på, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur »illa det nu skulle se ut», om Agneta, efter det att baron Stjerne »ratat» henne — vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop läpparna och se den hon talade med rakt in i ögonen — om Agneta nu hux flux giftes bort med Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten — nu borde folk få tid att glömma henne.
— Men mamma, kunde då Beata säga, alldeles gråtfärdig, om kusin Joachim då går ut i krig?
— Så får han gå, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara göra honom gott. I min ungdom hörde det till, att en karl hade varit med åtminstone om ett fälttåg, innan han slog sig till ro.
— Men mamma, invände Beata blygt, han kunde göra mycket mera nytta här hemma på Munkeboda.
— Menar du det? … Han gjorde klokare, om han läte stenarna ligga på åkern i fred, svarade majorskan kort, och mössbanden skälvde under hakan, då hon tänkte på alla de reformer Joachim föreslagit och delvis redan utverkat farbroderns samtycke till. Där de ligga, kosta de varken krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Göinge härad!
Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var det bästa man kunde önska sig — något ojämnt, men i regeln briljant — för gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».
Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade ingen sina misstankar och sökte aldrig få veta något — vad skulle det tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade vara.
Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty, som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet, räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta. Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar, höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska. Emellertid — då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta — denna trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och läsa om och om igen dessa söta brev — omedvetet trånande, förtrollande, dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion framhärdar …»
Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins »Mathilde» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra sentiments» — kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore »något bud hemifrån»… Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade korrespondens all uppmärksamhet.
Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland på de allra mest rörande ställena i »Mathilde» plötsligt kunde låta arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende — ett leende så ömt och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i sitt liv framkallat ett liknande.
— Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad är det nu igen! …
Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen och vände bladet med sin sticka.
— C’est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från »Mathilde» i öronen. Och därpå — i det hon närmare såg på Agneta, som plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet — välvilligt och skalkaktigt förstående:
— La chaleur de la jeunesse! …
XVI.
På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin del inte alls hade någon lust att se på systern.
Beata stod nämligen och »undrade» — som hon nu gjort i en månads tid — över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. Vad i all världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade de tunna, gröna skidorna.
— Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata efter en kort paus, indignerad.
Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:
— Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit hygglig emot honom.
— Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande inte låta bli att ironiskt fråga.
— Ja, menade Karin Maria oförskräckt — hon insåg att nu var tiden inne att bekänna färg. I grund och botten har jag alltid haft både estime och sympati för Stjerne.
— Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du också är kär i honom?
Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och mer som herre över situationen.
— Kär, sade hon och drog litet på ordet, det … det har jag nu så litet anlag för att bli … Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna tid, då vi träffats så ofta, börjat att … att … tycka mycket bra om Nils Olof.
Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel — Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig, att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.
— Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid har för en fait accompli.
— Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han lät undfalla sig några ord i går, som … som … jag tror mig ha rättighet att uppfatta på det viset.
Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.
— Vad svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan ringaste spår av sarkasm i rösten.
— Jag bad honom vända sig till pappa och mamma — naturligtvis.
— Men då vill du ju ha honom? … utbrast Beata med en sista rest av klentrogenhet.
— Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta? sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till exempel, att jag vill ha kusin Joachim?
Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv, att Karin Maria övergick hennes förstånd.
Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls’ lie, då han slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den smala gången vid sidan av sin syster.
— Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi få Agneta hem till mammas födelsedag.
Beata såg upp — mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes hals.
Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».
Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av hela familjen såsom den — näst julafton — största högtidsdagen på hela året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon — trogen 1700-talets traditioner — det passande att låta sig »surprenera». Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret tillät, serverades i trädgården — den obligatoriska vardagsölosten kom naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak, polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».
Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste, när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.
Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning. Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig tappert men också rodnade.
— I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!
— Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst — Joachim och Beata togo icke ögonen ifrån henne. Jag tror … jag är nästan säker på … att baron Stjerne har ett särskilt ärende till pappa och mamma i dag …
Hon fick inte tid att säga mera — Nils Olof trädde bugande, litet rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit in.
Karin Maria hade nu blivit alldeles blek — hon stod kapprak borta vid sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod kusin Joachim bredvid henne.
— Karin Maria? … sade han bara och lade sin hand frågande över hennes.
— Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.
Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet och lyfte hennes haka i vädret.
— Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju allt till rätta!
— Du tror kanske, att det är för din skull jag gör det? mumlade Karin Maria halvt skrattande, halvt förtretad.
Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att så inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen — om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.
Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med skulle anse för sin plikt att omfamna henne.
— Nu! viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.
Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra någonting.
— Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett slags hög viskning, att hon vill ha honom?
Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta Stjerne med helt andra ögon — nu, då han, så att säga, tillhörde familjen — och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper, hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt — vid ett buller i rummet näst intill — avbröt hon sig tvärt.
— Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de skulle fråga efter mig, att jag … att jag gått upp till mamsell Fiken ett ögonblick. Jag … hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag kan inte uthärda längre!
XVII.
På aftonen före den högtidliga Susannadagen kom Agneta, hämtad av pappa själv och åtföljd av farbror Fagerhjelm och fröken Susen. Genom brev från Joachim och mamma samt äntligen genom fadern själv hade hon fått underrättelse om Karin Marias oväntade förlovning — nu fick hon om aftonen av Beata vid första lägliga tillfälle veta alla detaljerna så gott som Beata själv, huvudsakligen genom hjälp av sin fantasi, kände dem.
Agneta hade nu varit så länge borta, och det vilade till att börja med en så stadsboaktig nimbus över henne, att hon hela den första kvällen behandlades nästan lika ceremoniellt som Susen. Pappa påstod, att hon hade vuxit, och mamma konstaterade vid första blick, att hon blivit fylligare och lagt ut över bröstet. Hennes klänning hade ett modernare snitt, hennes hårfrisyr var mer kokett, hennes sätt hade vunnit betydligt i världsvana och säkerhet. När hon på aftonen — de kommo inte fram till Munkeboda förrän klockan åtta — ute i förstugan kastade av sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklänning trädde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna ögonen strålande av hemkomstens glädje, tycktes hon dem alla i den milda sommarskymningen vackrare och skärare än någonsin. Joachim tyckte det åtminstone, då han med konventionell artighet förde hennes hand till sina läppar — en varmare hälsning hade faster Charlotte under närvarande prekära förhållanden aldrig förlåtit honom. Agneta rodnade en liten smula med sänkta ögon; då hon därefter höjde dem och mötte hans varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, förrädiskt, skälmaktigt löje över hennes läppar — ett leende, som i samma nu gjorde den unge Skytte yr av lycka, munter och skälmsk som hon själv. Ty först nu kände han i den fina fröken riktigt igen sin söta, egensinniga, passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien så fasligt allvarligt.
Emellertid fick han icke tillfälle att tala ett ord med henne den kvällen. Dels lade den outtröttliga Susen med älskvärt koketteri uteslutande beslag på honom, dels visste de bägge, att mamma, fastän hon nu satt där och hörde så uppmärksamt på krigsrådets historier, nog hade ögonen med sig. Joachim var så glad, att han icke gjorde sig samvete av att kurtisera Susen till den grad »skamligt», att Beata blev helt upprörd över det. Efter supén, som drog långt ut på tiden, gick man nästan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter färden, dels väntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rätt ansträngande.
Av artighet låg Karin Maria inne i gästrummet hos Susen. På det sättet fick Beata redan samma kväll tillfälle att inviga Agneta i alla »detaljerna».
Mamma följde själv flickorna upp på rummet och såg efter, att det var ordentligt bäddat och i ordning åt Agneta samt visade henne, hur hon hade lagt all den nystrukna tvätten till rätta i hennes byrå. Hon stannade mycket längre, än hon hade tänkt — hela tiden, medan flickorna klädde av sig — och när hon äntligen gick, vände hon om ännu en gång i dörren och tog plötsligt sin yngsta dotters huvud mellan bägge sina händer, i det hon, med mera värme än hon annars ansåg nyttigt eller ens passande att visa sina barn, kysste henne på bägge kinderna.
— Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur rummet.
Men Agneta och Beata reste sig upp med armbågarna mot huvudgärden och huvudet i handen och viskade länge — ända tills tupparna började gala utanför fönstren och den ljusa augustidagen grydde i öster.
Husets tre döttrar stego tidigt upp följande morgon — frukosten skulle dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfärdigt klädas med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smögo de sig nedför trapporna och tystade på Bengta, som tanklöst gnolade på en visa, medan hon städade förstugan.
Där stod redan mamsell Fiken och väntade på dem och kusin Joachim med en stor kniv i handen, just färdig att gå ut och skära björk- och granris.
— Vill inte kusin Agneta gå med? frågade han oskyldigt, så att stugpigan Bengta och de allesamman kunde höra det.
Agneta svarade icke strax. Hon såg ut på den ljusa, litet disiga sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin stora hatt med blommorna över frisyren.
— Gå du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du kan kanske hjälpa Joachim att bära hem kvistarna. Och hon tillade likgiltigt, liksom i förbigående:
— Mamma frågar inte efter dig ännu på en stund. Du vet, hon ligger alltid så länge på sin födelsedag …
Agneta fick en korg på armen, som Joachim artigt envisades att bära. Mamsell Fiken sade en förskrämd men välment kvickhet om att »det då inte gick an, att löjtnanten gick med korgen», åt vilken de allesammans hjärtligt skrattade i överdådigt gott lynne. Varpå Joachim och Agneta, vilken senare alldeles överflödigt med bägge händer lyfte upp sin korta kattunsklänning, spatserade ut från gården in i köksträdgården — följda ifrån trappan av tre par välvilliga, något bekymrade ögon.
— Nu måste då mamma väl ge med sig! utbrast plötsligt Beata.
— Ja … svarade Karin Maria litet svävande. Men så återstår det att få kungens samtycke …
Mamsell Fiken berättade tröstande om två kusiner hon hade, som gått till kungs under Karl XIII:s tid, och det »hade gått som en dans», försäkrade hon.
Karin Maria blev stående på trappan med handen skuggande för ögonen, ända tills systern och kusinen försvunno bakom björkarna på stigen ned mot ån.
Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersån — inte i den med eolsharpan, vilken Karin Maria för resten nu protegerade mera än någonsin, utan i det stora lindlusthuset nära kökstrappan, vilket låg så »rahänt» för maten. Mamma var, som alltid på Susannadagen, mycket nådig — redan i full paryr med splitterny mössa av finaste rosentyll, vilken Agneta haft i kommission att köpa i Kristianstad. Karin Maria hade broderat en »sonnette» med pärlor, som blev mycket beundrad, Beata hade vävt en kaffeduk med blomsterbård, vilken efter tyst överenskommelse artigt betraktades som en »syrpris», oaktat mamma själv hjälpt till med den besvärliga solvningen, och Agneta hade sytt en negligé på bobinett, som högtidligt förklarades »alldeles utmärkt magnifik». När yngsta dottern rodnande presenterade detta mästerverk — detsamma hon arbetat på, medan moster Netten föreläste »Mathilde» i krigsrådets trädgård — mönstrade hennes nåd henne ännu en gång med hemlig stolthet: hon såg sannerligen ut som en hovdam i den där ljusblommiga kattunsklänningen och ametist-»sévignén» på pannan! Och att så tänka sig … Här kvävde den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt förbi Joachims tomma plats, glad över att han icke var där i detta ögonblick och kunde triumfera över henne. Därpå suckade hon ännu en gång — mera deciderat, nästan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med sig — ända från den dagen, då Karin Maria vände upp och ned på alltsammans och så oförmodat förlovade sig med Stjerne, insåg hon tydligt, att det icke längre tjänade till att spjärna emot. Hon förstod, att Joachim, som redan i så mycket blivit herre här på Munkeboda, också i detta med tiden måste få sin vilja fram, men det kostade på … det kostade på … Agneta, som kunnat fått en greve, om hon velat — med de ögonen! En tröst var det naturligtvis, att hon komme till att stanna på Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru på den gamla gården …
Joachim var för ögonblicket icke tillstädes. Han hade, strax efter det han plockat grönt tillsammans med Agneta — vilket för resten icke tog så litet tid — strax, utan frukost, satt sig på sin häst och i sporrsträck ridit bort till prostgården, där man vid detta laget borde ha fått posten. Farbror Niklas hade anförtrott honom nyckeln till väskan: mamma borde i dag inte få vänta ett ögonblick på det vanliga gratulationsbrevet från faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte att få tidningen litet förr än vanligt!
Fröken Susen, vilken ju också firade namnsdag, hade klätt sig som genius i lätta draperier av vitt tarlatan och en otalig mängd rosor i håret. I denna skepnad frambar hon en pall, broderad på stramalj. Hon var den enda, som hade »kostym» — till stor tröst för mamsell Fiken och Beata, vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sådan högtidlighet, men denna gång icke kommit sig för att själva »ställa om något».
Innan man ännu hunnit så långt som till den första påtåren, hördes dubbelt hästtrav på gården. Agneta såg ofrivilligt bort på Karin Maria, som mötte hennes blick, varpå de bägge rodnade häftigt. Det kunde inte vara Joachim, som redan var tillbaka … Beata tordes inte se upp, och själva mamsell Fiken, som dock varit med om icke så litet i sitt liv, fnittrade nervöst och omotiverat åt majorens allvarliga ängslan för »att det här vädret visst omöjligen kunde hålla sig, tills man fick in rågen». Beata tryckte tröstande och sympatiserande Agnetas hand under bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, åtföljd av gamle Figge, trädde in i trädgården.
Nils Olof var också rödare i ansiktet, än han brukade vara, då han bockade sig för Agneta och tappert strävade att uttrycka, hur glad han var över att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen tordes avbryta honom. Agneta neg gång på gång; först när han, fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem, hjälplöst avbröt sig mitt i en fras, såg hon äntligen upp på honom och — för första gången i sitt liv — såg hon och senterade det bottenärliga, hjärtegoda uttrycket i hans något slöa blick. Hon begrep plötsligt — ännu motvilligt — att Karin Maria ändå kanske kunde »se något på honom».
Figge Wallqvist räddade situationen genom att med furstlig ridderlighet presentera majorskan de första orrarna för säsongen. Han ordade vitt och brett om hur han och bror Stjerne om morgonen fått syn på dem rakt utanför parken, där de slagit sig ned. — Präktiga, försäkrade han entusiastiskt, och feta som slaktgäss … Sådana bröst! Han tryckte upprepade gånger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde förmå sig att överlämna fåglarna till Bengta, som otåligt stod och väntade på att få bära in dem i köket. Karin Maria hade nu återvunnit hela sin vanliga sinnesnärvaro — med artighet och »lagom empressement» bjöd hon sin fästman platsen vid sin sida och hällde kaffe i hans kopp, utan att ens låtsa märka Susens genomträngande blickar.
Åter hördes hästtrav på gården — starkare än förut, och i nästa ögonblick stormade Joachim, dammig av ritten, häftigt in i bersån.
Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hälsa på de främmande, kastade han vårdslöst det väntade brevet från Stockholm på bordet och drog fram tidningen ur bröstfickan. Alla hade rest sig upp — avvaktande, väntande. De förstodo genast, att han kom med stora nyheter.
Den unge Skytte sköt mössan högt upp i pannan och torkade sig mekaniskt i hårfästet, medan han — ett ögonblick liksom njutande av den spänning han framkallade — triumferande, jublande såg ned på dem alla, där han stod mitt i själva ingången till lusthuset.
— Kungadömet är fallet i Frankrike! Karl X är bortjagad! — Det är en ny, stor revolution … Han slog med flata handen mot tidningen, i det han räckte den till sin farbror. Läs själv! — Det står här …
Mamsell Fiken gav till ett rop, och de började alla tala i munnen på varandra, i det de sträckte sig över varandras skuldror för att läsa i det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasögonen på näsan nu höll långt ut ifrån sig. Vem kunde tro det! — Vem kunde då tro det? Nu hade ju världen så länge haft fred!
Joachim var i eld och lågor, så upprörd, som om han själv satt hela julirevolutionen i scen.
— Där, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, där! Å, att tänka sig! … Hans blå ögon strålade. De ha åter kämpat under den trefärgade fanan, och folket har åter sjungit Marseljäsen … Och när Frankrike börjar, så reser sig hela Europa! Det är friheten — friheten, förstår ni — som börjar.
— Ja, sade gubben Niklas långsamt och lade stilla tidningen ifrån sig på bordet. Det är kanske något nytt, som börjar igen …
— Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, när det har varat en stund, så ser man att det ändå bara var det gamla …
— Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tänkt mycket över det på sista tiden, och jag tror, jag tror … I dag har det liksom blivit mig så klart, att trots reaktion, trots furste- och prästtvång, trots själva den förslavade allmänna opinionen och hela ömkligheten i allting, så … så … gå vi ändå framåt. Världen står inte stilla, och detsamma kommer aldrig igen.
Han talade så allvarligt, så entusiastiskt, hans vackra ögon lyste så käckt under den manligt öppna pannan, då han stolt kastade huvudet tillbaka och, liksom vädjande, såg på dem alla — djärv och trotsig, orubbligt säker på sig själv och den generation han tillhörde. Till och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och den världskloka faster Charlotte kunde i detta ögonblick inte låta bli att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati för honom.
— Kusin Joachim! Ännu med tårar i ögonen dels av entusiasm för upproret, dels av rörelse över »den stackars gamle kungen», ryckte Beata honom diskret i rockskörtet. Du har ju alldeles glömt att gratulera mamma …
Joachim bad förlägen om ursäkt, bockade sig och kom pliktskyldigast med den vanliga harangen. Faster Charlotte smålog fint, och Karin Maria serverade honom en, som hon sade, »välförtjänt» kopp kaffe. Joachim bad artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro färdiga, för all del inte skulle vänta på honom …
Och den kloka och taktfulla Karin Maria föreslog genast, att hela sällskapet skulle gå in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i förmaket, så att allt kunde vara i ordning till middagen — så kunde mamma på samma gång själv se, hur det tog sig ut. De reste sig allesammans och gingo pratande i solskenet över den grusade gången förbi kökstrappan; blott gubben Niklas blev kvar i sin skuggiga vrå med sin pipa och tidningen samt Agneta, som utan vidare egenmäktigt åtagit sig att passa upp på Joachim. Mamma såg det ju nog men låtsade om ingenting och kallade henne icke till det övriga sällskapet. I detta ögonblick gav hon stillatigande — alla förstodo det — sitt samtycke till det oundvikliga.
Agneta stod bakom kusin Joachims stol och såg honom med duktig aptit taga för sig av maten. Hans vackra, kraftiga nacke var rödbrun av solbränna och det lockiga mörka håret ännu fuktigt efter den hastiga ritten. Han satt självsvåldigt med det ena benet långt framsträckt och armbågen på bordet, medan han åt. Agneta tittade skyggt bort på sin far, som ännu höll tidningen utbredd framför ansiktet — hon märkte, att också han utan ord givit efter och på detta sätt tyst auktoriserade hennes förhållande till kusinen. Därpå böjde hon sig ned och lade blixtsnabbt ett ögonblick sin kind mot hans hjässa.
Under vanliga förhållanden skulle hon aldrig av sig själv i någon annans närvaro bestått honom en smekning, men nu … För första gången i sitt liv tyckte hon, att Joachim, försjunken i sina egna tankar, liksom glömde hennes närhet. Det var en svartsjuk instinkt, som drev henne att göra sig påmind.
Han böjde huvudet tillbaka och smålog tryggt rakt upp i hennes ögon. Han vred sig om på stolen, och, med oerhörd djärvhet, utan att det minsta genera sig för farbror Niklas, lade han armen om hennes liv.
— När du står så här hos mig, Agneta, viskade han, och passar upp mig och … och … allt sådant där, så är det liksom vi vore hemma. Jag menar — hemma i vårt eget hem …
Agneta stod nu mitt för honom och stödde sig mot bordet med båda händerna bakom sig och fötterna litet framsträckta, i det hon — allvarligare än han någonsin förut sett henne — såg Joachim in i ansiktet.
— Du, sade hon sakta, halvt tvekande, kan du … tror du, att du alltid kan trivas här?
— Vad menar du? frågade han förvånad.
— Jo … hon slog ned ögonen och visste inte riktigt, hur hon skulle uttrycka sig. Var gång du hör något utifrån … som nu om det i Paris … så är det — liksom det drog dig, kom det häftigare, halvt förebrående.
Han smålog utan att se upp och tog hennes hand. Han lade de smala fingrarna över varandra och såg noga på de många små fina linjerna på insidan av handen, vilken han därpå långsamt lade mot sina läppar och kysste.
— Du drar mig mera, mumlade han ömt, med stor innerlighet. Och, fortfor han lättare, halvt generad över att på detta högtidliga sätt yppa sin innersta tanke, jag sitter just här och tänker på, Agneta, att i stället för att offra främmande länder mitt blod, är det kanske både modigare och bättre att giva mitt eget land mina krafter … Bryta sten i Göinge härad, tillade han skämtande, i stället för att bygga barrikader i Paris.
Agneta lade bägge händerna på hans skuldror och såg varmt ned på honom. I detta ögonblick ignorerade hon fullständigt sin far, som ännu satt orörlig i sin vrå med tidningen för ansiktet.
— Man börjar med att frigöra jorden, fortfor han i samma ton, så kan det ju hända, att man på det viset drar sitt strå till stacken till att efter hand frigöra folket … Från fattigdom och okunnighet, åtminstone … Hans stämma blev lägre för vart ord.
Agneta böjde sig raskt ned och kysste honom häftigt — återigen liksom svartsjuk på uttrycket i hans ansikte.
Han såg upp och slöt henne intill sig. Och du skall hjälpa mig … viskade han.
— Jag skall hålla av dig, svarade Agneta litet kort, mycket. Jag börjar tro, att det är det enda, jag egentligen förstår mig på, tillade hon i lättare ton, inte så lidelsefullt.
Gamle Niklas Skytte hostade diskret bakom tidningen — de hörde honom alls icke. Joachim förde henne småleende ut ifrån sig med bägge armar och såg på henne — förmiddagssolskenet, som silade sig in mellan de stora löven i lindlusthuset, glittrade i gyllne fläckar över hennes silverljusa hår, hennes ansikte och bara, mjuka skuldror, från vilka spetsschaletten glidit undan. Och alla idealistiska framtidsplaner, alla svärmiskt dristiga utopier bleknade i samma sekund för hennes varma, unga skönhet, som var själva det levande nuet.
— Och jag lovar dig, att jag skall vara lycklig … Jag börjar tro, att det förstår jag mig på …