Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830

EPILOG.

På Munkeboda, som nu är förfallet och undanskymt av andra gårdar — icke mer så ensamt, sedan jorden blivit styckad och bortsåld — satt ännu för några år sedan den gamle Joachim Skytte i sin nötta karmstol vid det mellersta salsfönstret, där hans svärmor hade suttit den där vårdagen 1830, då han kom till Göinge härad för att stanna där en livstid. Där satt han med »Aftonbladet» utbrett framför sig och någon av de gamla böckerna från hans ungdom bredvid sig: romantikens rödaste och dess mest himmelsblå skalder, nästan alltid en diktsamling av Victor Hugo och en eller annan del av Geijers historia — de böcker, som följt honom under hela hans liv och delvis uppfostrat honom till den man han blivit. Han läste mycket, men allt som oftast böjde han sig fram och hans matta ögon — nu så lugna under de stora ögonbrynen — sågo ut över all den jord han ärvt, odlat, besått, dränerat och brutit sten ur, tills åkrarna omkring hans hus blivit släta och jämna och buro frodiga skördar — för andra. Ty Munkeboda, som tålt 1600-talets krig och fejder, reduktioner och inkvarteringar, som efter Stenbocks fälttåg knappt ägt en silverbägare eller en lödig daler innanför sina murar, som under Mössorna åter fått kalk på väggarna, plogar i skjulet, kor i båsen — ja, till och med silver på bordet — och så igen, under sista hälften av 1700-talet dragit Gustav III:s tunga skattepålägg, tålt sina herrars frånvaro under krig och örlig och utskrivning av godsets bästa ungdom, samt ärligt betalt sin skärv till »blodsstyvern» 1809 — Munkeboda hade icke kunnat bära den unge Joachim Skyttes romantiska entusiasm för »friheten» och utförandet av hans djärva, i blodet borna, efter hand rotfästa demokratiska teorier. Det hade fordom funnits tider, då jorden låg i träde året runt och skogarna hänsynslöst fälldes; men ek och tall växte till igen, och när bättre dagar kommo, svedjades ljung och ogräs av på nytt och åkrarna buro åter råg och havre — domänen förminskades aldrig. Men den siste ägaren av Munkeboda hade frigjort och styckat sin »bundna» jord och låtit bönder och torpare köpa åkerlappar för billigt pris. Han hade utan att straffa dem — ty »en Skytte gjorde aldrig sak av bagateller!» — låtit dem skjuta sitt villebråd och köra hem hela lass av ved och enris ur sin skog samt hade lugnt leende sett på, hur deras kreatur systematiskt snyltade sig till bete på hans ägor. Och han hade byggt skolor för sitt folk och skrivit sitt namn som borgen för böndernas lån i de nya sparbankerna, som han hjälpt till att upprätta; ensam, på egen bekostnad hade han dränerat jorden och torkat ut mossarna för att bekämpa den gemensamma fienden: kvällsdimmorna och nattfrosten. Och under alla dessa år hade han naturligtvis — såsom det överensstämde med hans ärvda begrepp om gammal svensk gästfrihet — hållit öppet hus på Munkeboda för vem som ville gästa honom. Det maltstarka ölet jäste i brygghuset och brännvin, kaffe och punsch bjöds envar, som hade ärende till gården. Men filisteerna samlade sig i Simsons hus och med hjälp av den evigt unga Delila — den bedårande, löftesrika gudinnan i den frygiska mössan, som varit hans ungdomskärlek, vilken han gjort till sitt livs mål och ärelystnad att tjäna — klippte och plundrade och bundo de till händer och fötter den käcke, godtrogne svärmaren.

Så kom det sig, att Skyttesläkten miste Munkeboda, och att gamle Joachim, som under en mansålder hade satt sin eldiga stolthet, sin glada kraft — och väl också sin fåfänga — i att vara den politiska frihetens och den europeiska civilisationens pioniär där uppe i västra Göinge härads magra skogsbygd, när han blev gammal, satt med ett par tomma händer, tankfullt hopknäppta över Victor Hugos dikter och Hiertas Aftonblad, och med sitt vita huvud böjt mot rutan stirrade med sina lugna blå ögon ut över åkerfälten, som icke längre voro hans, och vilka den nya järnvägen nu skar igenom. Han tänkte då på så mycket — återupplevde i minnet hela sitt liv. Han tänkte på sin första barndom, över vilken ekot av den store kejsarens kanoner vid Austerlitz alltid så löftesrikt och ödesdigert rullat, ända tills han vid tio års ålder gråtande förstod, att efter Waterloo blev en soldat varken marskalk eller konung. Han tänkte på sin skoltid, de hårda kadettåren, den korta, muntra officerstiden med spel och dryckeslag och heta kärleksäventyr. Och så — när han var tjugufem år — återkomsten till Skyttarnas gamla stamgods, kärleken till Agneta, i vilken spirade kärleken till hembygden, till den ärvda gården, till hans och hennes folk: detta hetsiga, trotsigt sega gränsfolk, som han alltid med liv och själ kände sig tillhöra. Och den från farfadern ärvda, oklara men svärmiskt estetiska frihetsentusiasmen tog mer och mer överhand över den ytliga militärdisciplinen och förband sig med den likaledes ärvda feodalkänslan, tills den äntligen under de heta sommardagarna 1830, då Europas hela ungdom, självmedveten och segerdrucken, brast ut i jubel över det nya revolutionsbudskapet från Paris, blossade upp i en låga så klar och stark, att den skulle förmå belysa hela hans liv. Han tänkte över det alltsammans igen, där han nu satt, gammal och glömd av bygden — den »gamle, galne Joachim Skytte», som hade planterat skog och torkat ut mossar och brutit sten och svedjat ljung, tills han ingenting annat ägde än gårdens förfallna murar och den stolen han satt i, medan andra togo in skördarna på hans åkrar, talade västra Göinge härads sak bland folkets representanter, stiftade landets lagar och buro kungens ordnar.

Det tänkte han också på någon gång — men icke ofta, ty han var slö och likgiltig för världen nu, och Agnetas död och barnens frånvaro tänkte han mest på.

Han hade en gång tyckt, att livet var som ett högt berg, där det gällde att nå toppen, och han hade föresatt sig, att han skulle nå den — han skulle leva livet så, som de största och de starkaste hade levat det. Beständigt, under år av sitt liv, klättrade han högre — tyckte han — och ofta lade han allt till rätta för att taga ansats och äntligen våga det avgörande steget, vinna den stora segern. Och så en dag, så såg han, att det höga berget, som skulle »tagas», hade krympt ihop till många små mullvadshögar, att det stora livet, vilket från barndomen hade legat framför honom som det förlovade landet i soluppgång — »livet», med alla sina planer, beräkningar, föresatser och förhoppningar, det hade plötsligt krympt ihop till en räcka dagar — i dag — i morgon — i övermorgon — många små mullvadshögar, vilka man var för sig måste sörja för att komma över. Det hade gått upp för honom plötsligt, på en gång — den gången för tio år sedan, då han miste sin hustru Agneta. Då hade smärtan trängt in i hans liv och sorgen blivit bofast innanför hans dörrar. Han hade älskat henne, och han hade, så länge hon levde, ärligt hållit sitt löfte till henne: han hade »förstått sig på att vara lycklig». Och hon hade hållit sitt löfte till honom. De hade älskat varandra i enighet och oenighet, i med- och motgång, i klara och mulna dagar — levat tillsammans glada och fria på den jord, som i århundraden närt deras fäder, i det hus, inom vars murar de bägge blivit födda. När barnen kommo, hade de troget delat ångest och lycka, förhoppningar och missräkningar, glädje och smärta. Ty smärta hade det ofta funnits i deras liv, men aldrig sorg — illusioner hade brustit för dem, men icke den stora illusionen, den, på vilken ettvart liv vilar. Tiderna hade i yttre hänseende varit hårda nog ibland — till exempel under den stora krisen på 50-talet — men alltid hade de känt, att de voro två om att bära bördorna, och att de, trots allt, levde och andades i en stor kärleks varma solsken. Så dog Agneta och han blev ensam. Åren gingo och den häftigaste saknaden lade sig, men — livsillusionen var bruten: det fattades bakgrund för hans tillvaro, denna bakgrund av intressen och hopp, av idelig omtanke för en annan, framtidsängslan och framtidsplaner, vilken är nödvändig om man skall kunna känna någon lycka på jorden. Barnen voro nu också vuxna och hade mer och mer glidit bort från sin far. De slöto sig inom sig själva, hade planer och drömmar för egen räkning — fadern hade blivit en biperson i deras liv. Och naturligtvis — han förstod det så väl, nu, då han kände sig gammal och icke mer kunde tro på framtiden och sin egen styrka — de hade naturligtvis svårt att förlåta honom, att han så egenmäktigt, så oegennyttigt och oklokt gjort av med deras arv, släktens förmögenhet. De förebrådde honom icke, men han kunde ej undgå att se, vad de tänkte. De tillhörde en annan, mera rationalistisk generation, och hans tids idealer voro för dem tomma drömmar — kulan hade rullat tillbaka.

En gång hade han liksom vaknat upp på nytt till intresse för dygnets tilldragelser och frågor. Det var de septemberdagarna 1870, då det andra franska kejsardömet föll och republiken proklamerades. Den dagen — han satt ensam som vanligt — kom hans svägerska Karin Maria, gamla friherrinnan Stjerne på Marieholm, över till Munkeboda, och hon hade telegrammet om den fjärde september i fickan. Hon kom körande allena över backen i sin egen gammaldags enspännare, ty fastän hon var fyllda sextiofyra år, så kunde Karin Maria mycket väl ännu sköta ett par tömmar.

Joachim Skytte reste sig upp från sin plats vid salsfönstret och satte handen för ögonen — septembersolskenet var så starkt, och det var så sällan någon körde på Munkebodavägen nu. Så tog han sin käpp, satte kasketten på huvudet och stod och bockade sig i förstugudörren, då drängen hjälpte friherrinnan ur vagnen.

Hon steg in i salen och hushållerskan kom med kaffe och neg. Den gamla silverkannan togs fram ur skåpet — höstsolen sken så klart in på den vita servetten, som mamsell Brita bredde över kaffebordet framför soffan. Karin Maria satt och följde henne med sina skarpa ögon.

De hade talat om värmen och skörden, om hur präktigt de fått in sin havre på Marieholm, just strax innan det stora åskvädret föll, om friherrinnans gikt och huruvida Joachim nyligen fått brev från Karl Niklas eller lilla-Agneta. Och så äntligen hade Karin Maria sagt — helt lugnt och liksom i förbigående, i det hon drog telegrammet upp ur fickan:

— Tänk, min son Olof telegraferar till mig från Rouen, att nu ha de proklamerat republiken där nere.

Den gamle Skytte satt stilla — romflaskan, som han höll i handen för att hälla i sitt kaffe, satte han plötsligt orörd tillbaka igen.

— Republiken, sade han långsamt, och hans stämma lät klarare än annars, då han upprepade detta ord, i vilket han en gång drömt sig så mycket: Republiken …

— Ja, sade Karin Maria. Folk blir ju inte klokare. Och litet efter: minns du för fyrtio år sedan, kusin Joachim?

Jo, han mindes — han mindes dem allesammans: den gamle Niklas Skytte, som aldrig övervunnit sina ungdomssympatier för den stora revolutionen och det stora kejsardömet, vemodigt skeptisk under faster Charlottes skarpa ögon — den kloka faster Charlotte, som, trots all klokhet, i djupet av sitt oavhängiga hjärta höll med dem som förstodo att göra uppror. Och Karin Maria, ung och entusiastisk, men förståndig — och Beata, som grät över den »lille hertigen av Bordeaux» och den »stackars gamle kungen»… Och han själv — Joachim Skytte — med armen om Agnetas liv i lindlusthuset, jublande och strålande, som om han nu vunnit livets stora seger — vilket han ju egentligen också hade, då han vunnit Agneta … Den unge Joachim Skytte …

Och plötsligt kände han, att han i verkligheten hela sitt liv igenom alltid varit densamme »unge Skytte» — sig själv och sin ungdom trogen. Han kände, att han, grånad, ensam och ruinerad, av de flesta betraktad som en slagen man, aldrig — icke ens då han i minnet återkallade denna dag, på vilken han med så stort förtroende till framtiden och lyckan mottagit Agnetas löfte och framlagt sin första klara livsplan — någonsin behövde skämmas för sig själv och sitt verk.

Han reste sig upp — svägerskan märkte plötsligt till sin förundran, hur rak han ännu var, hur föga de många tunga åren böjt honom. Han såg på henne, och det kom ett ögonblick glans och oro i hans annars så trötta, lugna ögon — handen på bordskivan skälvde.

— Karin Maria, sade han och såg stadigt på henne tvärs över bordet. Hon hade också rest sig upp — halvt förskräckt. Karin Maria — när du … när du … han hade efter hand fått så svårt för att uttrycka sig, när du berättar mig det där, så märker jag att jag — tror ännu.

Karin Maria såg på honom — det gamla rummet, i vilket hon kände alla möbler, nu maskätna, ripade och nötta — utsikten genom fönstret — de främmande åkrarna, som nu gingo upp till trädgårdsgärdet … Men på bordet stod ännu Skyttarnas gamla silverkanna av fint silver med Karl XII:s bröstbild på locket, blank och skurad. Karin Marias ögon fäste sig på kannan — hon tänkte så underligt, så osammanhängande: det var som om nya tankar och gamla minnen från vart föremål i rummet trängde sig in på henne — till slut såg hon bara detta stora, blanka lock, i vilket höstsolen klart speglade sig. Och hon tänkte något sådant som: när man bara håller skölden ren, så …

Hon sade ingenting — det var ju så förvirrat alltihop. Men över bordet grep hon efter svågerns hand, och i det hennes ögon — fyrtio år yngre — mötte hans, mumlade hon sakta:

— Herregud, Joachim, då …