— Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker, inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på det ödesdigra Stockholmsäventyret.
De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar förarga sig över gubben Figge.
Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.
Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande dynastien, som aldrig — oaktat det gemensamma fälttåget mot den »korsikanske usurpatorn» — på grund av sin brist på legitimitet riktigt förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter den andra.
— Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer an på i en sådan ställning är auktoritet — den legitima auktoriteten. Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt blodet ger, som det kommer an på.
— Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken till rätt eller makt — den, som har kraft därtill, erövrar det alltsammans.
Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning. Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och adelns vägnar.
— Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken vädjande till sin blivande svärfar.
Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, naturligtvis, hade rätt, men … Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:
— Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så … han tog sig en pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.
— Inte hos mig! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men …
— Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.
Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne, som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga — friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång under hela aftonen.
Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt var eklaterat.
Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam inbjudning — med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades, ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande — att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på vallacken.
V.
Klockan sex på eftermiddagen — just då Joachim mitt på gårdsplatsen i en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen, vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel, nästan höll på att falla i sken — körde krigsrådet Fagerhjelms gamla gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt nog att göra med att lugna Ajax, som — med näsborrarna nedåt, stramt hållen tillbaka — stod och skrapade med frambenen och frustade, att han var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan till sitt rum, där han — med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna — gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och en soupçon välluktande pomada i tupén.
När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig, skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.
Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända glaslampetterna — två på var långvägg — underhöll faster Charlotte borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung — eller åtminstone yngre — flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.
Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck — yngre och något fylligare än den andra — samt fick äntligen efter åtskilliga bildade fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till fröken Susen.
Joachim svor strax på, att hon var — ta mig tusan — inte så illa, fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör, gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.
Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet, bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och Joachim blev på nytt presenterad.
— Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!
Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla sågo på henne.
— Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.
Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och sett på Agneta — hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort fröken Susen, och när den »gamle libertinen» — som han hädanefter för sig själv kallade det galanta krigsrådet — utan vidare kysste henne, rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon — Agneta — verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.
— Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan, som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin Maria.
Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta — med en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra — gjorde sig ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och flytta på stolarna, som kommit i oordning.
— Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.
Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande, som plötsligt gjorde henne rebellisk.
— Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles icke märkt honom i rummet. Men … hon såg sig om, var har du gjort av Susen?
— Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt på honom.
— Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen — hon är så perfektionerad …
— Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill sig i ett fast tag. Du … han såg ned och harklade sig. Om du ännu en gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om halsen på honom!
Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:
— Men Joachim … en sådan rar gammal farbror! …
Men hennes ögon hade varit alltför oskyldiga — de narrade honom icke! Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter, halvt frågande — liksom han ville, men icke tordes be om mera — förde han handen sakta upp till sina läppar.
— Lilla Agneta, mumlade han.
Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut» en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa hennes händer — vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket drog till sig igen — som gjorde honom både kall och varm, där han satt mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att det klädde henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.
Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen — hon var outtröttlig i att finna på rim.
»Mitt första är ett trä,
mitt andra är ett vatten,
mitt hela är ett fä
från sporrarna till hatten!»
läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt bestått till detta nöje.
Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest äventyrliga tydningsförslag — ingen kunde gissa charaden.
— Men mon Dieu! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med papperet — den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av er komma underfund med det? … Det är naturligtvis min man! Eke-bäck. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?
Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.
Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde begripa moster Netten.
— Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om äkta hälften.
— Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata, ännu indignerad.
— Nej … Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant Skytte är ju också så ovanligt seriös!
Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och »Blommorna».
De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på, plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring, stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket, skymtades två framsträckta röda ansikten.
Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans hand.
Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå möbelöverdraget ännu vitare — hade det varit fröken Susen eller en annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig — när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller ekivok anmärkning, vilken — det kände han plötsligt med stor bestämdhet — i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda smekning — om det ens kunde kallas så — han tillät sig gentemot sin kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot hennes mjuka hår.
— Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla smekord var det enda, som nu föll honom in — han, som annars brukade ha så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det täcka könet.
Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon kände.
Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste sig upp bakom Agnetas stol och sade — med en röst som hon icke riktigt kände igen — hastigt, energiskt, snubblande över orden:
— Nu ska vi dansa!
Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit högst modern, även här i landsbygden.
Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram. Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra — det var icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan dem.
Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till, närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna. Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel flaska champagne.
— Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.
Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende kavaljeren — naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något — plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att, som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne. Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var, alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: — Nu ska vi, mamsell Fiken — nu är det vi, som ska till …
I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt förvånade och förtörnade blick — hon förstod strax, vad som var i vägen och blev dödligt rädd. — Susen! … viskade hon, ännu kippande efter andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen sitter!
Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till fröken Susen.
— Det är då inte för min skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.
— Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också kunde höra honom.
Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: — Det är det enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.
Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade vidare och de började alla — också mamsell Fiken — att »lära stegen», vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill — så högt, att de broderade strumpebanden skymtades — välvilligt med stor energi förevisade.
Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka kölden.
Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös, behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han — då alla som bäst voro upptagna av polkan — efter henne.
— Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på förstugubordet.
Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.
I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt — ingen av dem kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till — låg hon i hans armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.
— Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot henne.
Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte — här ute i tystnaden och ensamheten — en sekund i blid ömhet och ängsligt skälvande innerlighet.
Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne — bullret av dansen och rösterna hördes. — Agneta ryckte sig darrande ur hans famn och flög ljudlöst uppför loftstrappan.
VI.
Tidigt nästa morgon, medan gästerna ännu sovo och det högtidliga kaffe- och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, såg Joachim, då han gick nedför trappan, Agneta med schal över skuldrorna stå borta vid förstugufönstret och knyta sin kråka.
Det klack till i honom, han hade icke växlat ett ord med henne, sedan han i går afton det korta ögonblicket i trappans halvmörker hållit henne i sina armar. Då hon efter en stund kommit ned igen — just som sällskapet beredde sig att bryta upp — hade han icke en sekund varit i stånd att fånga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de andra sagt honom ett flyktigt och nästan ohörbart godnatt.
Han närmade sig henne tvekande — hon stod med nedslagna ögon och låtsade liksom icke märka honom …
— Skall du ut? … så tidigt … var allt vad han, underligt förvirrad, kunde hitta på att säga.
Hon slog icke upp ögonen, medan hon drog på sig sina hemstickade blå bälgvantar.
— Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Måns’ Gunilla och tinga henne till fårklippningen, har mamma sagt.
Joachim öppnade förstugudörren, och utan att säga något vidare tog han sin hatt och följde med henne.
De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna åkrarna och skogen, som svagt började skifta i rödbrunt. Tjälen var icke ur jorden ännu, och de djupa hjulspåren på vägen voro nu på morgonen täckta av spröd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras fötter.
De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt, liksom driven av en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt fram och såg in under kråkan, in i Agnetas ansikte. Hon hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att falla.
— Men Agneta, viskade han. Varför i all världen …? Han tog hennes hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin och böjde sig fram.
— Agneta, varför i herrans namn går du och gråter? frågade han ännu en gång mer bestämt, oroligt.
— För det … för det … snyftade hon, för det, att kusin Joachim inte säger ett enda ord till mig.
— Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här och är så glad bara för det jag får lov att gå bredvid dig, sötaste, här tryckte han ömt den lilla handen i bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då kunna säga, som vore gott nog?
Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela hennes profil såg han bara hårlockarna framtill och näsan, en liten rund, dunig nästipp, som såg trotsig ut.
Och med den märkliga rapport det är mellan två, som älska varandra, gissade han, vad det var hon tänkte på.
— Du vill … du vill, att jag skall säga … det jag icke fick sagt i går …?
Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att tillkännage, att nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lät icke narra sig av denna låtsade likgiltighet; leende böjde han sig fram och drog hennes arm in under sin.
— Min käraste flicka, det är ju sagt alltsammans »i en kyss», höll han på att tillägga men kom så med ens ihåg, att han aldrig riktigt hade kysst henne — aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smålog, stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina ögon, mumlade han gång på gång, lågt och obehärskat:
— Jag älskar dig … Men jag älskar dig ju …
Hon vände ansiktet upp emot honom, rodnande, med lätt skälvande läppar. Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande öm, oförställt hängivet.
Så lade han armen fast om hennes skuldror, böjde sig ned och tryckte sina läppar mot hennes fina kind — frisk, litet fuktig, i den kyliga aprilmorgonen — och mot hennes mjuka, halvöppna läppar, som blygt slöto sig under hans långa kyss.
Det föll ingen av dem in att vara så försiktig att först se sig omkring, om de verkligen voro allena. Det behövdes heller icke: på den steniga, knaggliga, frusna vägen, som oregelbunden snodde sig högre och högre upp mellan ljungbackar och åkerlappar, fanns det så tidigt på morgonen icke en själ.
— Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frågade Joachim ödmjukt, men fullkomligt överflödigt, bara för att höra henne ännu en gång bekräfta det.
— Jag kommer aldrig att bry mig om någon annan, aldrig i världen, mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, plötsligt liksom rädd för sin egen häftighet, slöt de strålande bruna ögonen.
— Och Stjerne? frågade han övermodigt, retsamt triumferande. Men i nästa sekund ångrade han bittert, att han nämnt detta namn. Över Agnetas ansikte gled ett så plågsamt uttryck av leda och skrämsel, att hon ett ögonblick nästan blev oigenkännlig.
— Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du är då väl inte rädd? Vad skulle han väl kunna göra dig — nu?
— Mamma, viskade hon med plötslig förtvivlan. Du vet inte, hur rysligt bestämd mamma är, när hon en gång har givit sitt ord.
— Och du kunde verkligen tänka på att ge efter för henne? ropade han häftigt.
Agneta såg upp. — Nej, sade hon lågt men så tydligt, att det lät nästan skarpt. Nej — aldrig.
— Tror du inte, det blir bäst, återtog han tvekande efter en kort paus, att jag rider över och själv talar med Stjerne, innan faster Charlotte … Vi behöva ju inte säga detta strax till faster Charlotte, tillade han lägre, halvt övertalande.
— Åjo, utbrast Agneta lättad, tala först med Stjerne. När du säger honom, att jag inte vill, att jag rakt inte kan … inte kan tänka mig … så måste han naturligtvis uppge det. Hon såg ängsligt på honom. Tror du inte?
— Säg mig, Agneta, Joachim stannade mitt på backen och såg henne allvarligt in i ögonen. Är du säker på, att han bryr sig om dig — dig själv, din kärlek, menar jag? Har han någonsin direkt antytt, talat med dig om sina känslor?
Agneta teg litet, så sade hon dämpat:
— Ja.
— Du säger det så underligt, Agneta, utbrast han plötsligt orolig, mottaglig för var skiftning i hennes stämma.
— Ja, för det … för det … Jag kan inte fördraga att tänka på det, utbrast hon häftigt.
— Säg mig nu allt, yrkade han lika häftigt, nästan ängsligt. Berätta alltsammans.
— Å, det är inte mycket att berätta. Nästan instinktivt försökte hon att behärska sin stämma och liksom utplåna intrycket av sina egna ord. Det var på balen på Råsnäs nu i julas. De hade druckit mycket, och så den allra sista dansen, så kom han och bjöd upp mig. Jag tordes förstås inte neka …
— Var han full? frågade Joachim rakt på saken. Det kan jag inte tro, han tål ju allt, den karlen.
— Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betänksamt, men nykter var han då heller inte, fast han förde mig mycket säkrare än många andra, jag hade dansat med.
Joachim grep Agneta fastare om handleden. För första gången gick det plötsligt upp för honom, att detta — att en ung flicka, som det allmänt brukades, skulle vara tvungen att dansa med den förste bäste halvdruckne kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv- eller heldrucken på en julbal? — att detta egentligen var ett högst upprörande oskick.
— Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lägre röst, en smula ansträngt, liksom plågad eller generad av minnet, såg han på mig. Och plötsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, böjde han sig ned och viskade … något … och, här blev hon röd som blod, och han tog fatt i mitt öra, som om han ville bita mig …
— En sådan rå … Joachim svor till. Vad sade han?
— Å, jag minns inte så noga. Agneta tittade generad ned i marken, förskräckt och ändå smickrad över att han kunde taga sig det så nära. Jag blev ju alldeles ifrån mig, så förbluffad och förfärad som jag blev. Något om att jag var så söt, att han rakt på fläcken kunde äta upp mig … Det var kanske inte så farligt, han var naturligtvis drucken … Men han skrämde mig — å, så han skrämde mig! Bara hans ögon … Annars är han ju alltid så snäll och artig …
— Han är en rå, liderlig sälle, det är, vad han är, utbrast Joachim blek av raseri över att hans fina lilla Agneta alldeles hjälplös hade varit utsatt för en så oförskämt brutal kärleksförklaring, att en kavaljer knappt kunde bjuda en gattös en sådan. Ty av hennes avbrutna och generade berättelse förstod han med sin erfarenhet betydligt mera, än hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. För karlens heders skull måste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sådant beteende mot en ärbar flicka av stånd mer än oförlåtligt. Men du kan lita på, att jag skall tvinga den tölpen att be både dig och mig om ursäkt.
— Nej, ropade Agneta plötsligt dödligt rädd för att ha framkallat en skandal eller en träta. Du får inte nämna den dumma historien för honom. Jag förbjuder dig det, jag går i sjön av skam, om han får veta, att jag minns den och ändå träffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men vad skulle jag väl göra? hon vände sig emot honom. Inte kunde jag säga något till mamma, det skämdes jag för. Och så friade han ju till mig strax efter, slutade hon litet osammanhängande.
— Du tror kanske det var för den skull? frågade Joachim spotskt. För att reparera sin näsvishet …
— Nej, sade Agneta ärligt. Jag tror verkligen, att han … att han … är kär i mig, kom det med stor bestämdhet. Och då Joachim icke svarade, tillade hon blygt, litet snusförnuftigt:
— Det kan man alltid märka. Jag menar, det kan man alltid känna på sig, när en karl …
Hon tvärtystnade, stött över Joachims leende blick, och slog nacken tillbaka.
— Du tror naturligtvis, att ingen någonsin har brytt sig om mig! sade hon förtrytsamt, med en viss air.
— Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne försonande i sina armar och viskade, jag som själv är så rent tokig i dig.
Agneta hade fullständigt glömt budskapet till Nils Måns’ Gunilla angående fårklippningen, och upptäckte plötsligt till sin förskräckelse, att de för länge sedan gått förbi stigen, som över ljungheden ledde till stugan. Hon drog sig hastigt, nästan tvärt ur hans armar:
— För guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens mycket bråttom. För all del skynda dig hem, så att du är hemma före mig. Vad i all världen skall mamma och Fagerhjelmarna säga! Och Susen … kunde hon inte låta bli att tillkasta honom, i det hon vände sig om.
— Du är då också den eländigaste rädda stackare, mumlade han, motvillig att redan lämna henne.
— Rädd? Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina praktfulla bruna ögon i honom. Du skall få se, om jag är rädd, när det en gång gäller!
VII.
Samma eftermiddag, då krigsrådets äntligen tagit avsked och lyckligt och väl voro på väg till Kristianstad, red Joachim över till Marieholm. Förbittringen från morgonen hade hela dagen hållit sig lika frisk, och han hade ingen ro på sig, förrän han fått tala med Stjerne.
När han red in på den stenlagda, kringbyggda gården med det friherrliga vapnet uthugget i sandsten över stora porten, fängslades hans ögon strax av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig någonsin ha sett. Det var ett litet fruntimmer, som stod högst uppe på huvudtrappan mitt emot inkörsporten, stödd mot det solida sandstensräcket. Hon hade över skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna här och var stucko fram, och på huvudet — litet långlagt, med en vass, krokig näsa mellan ett par skarpa ögon — satt en hög, cylinderformig hatt med stor, ytterst illa åtgången panache, vilken måste vara minst femton år gammal. I ena handen höll hon en lång promenadkäpp, sådan man brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp omkring sig, så att fötterna i höga träskostövlar syntes. Joachim hade naturligtvis hört tillräckligt om henne, för att icke ens ett ögonblick vara i tvivel om, att hon var den i hela Göinge härad vitt omtalade friherrinnan Malvina Stjerne.
Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en stackars sate till torpare, som med hatten i hand höll sig nedanför trappan. Då Joachim red fram på gården, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax, juvelbesatt, och höll den framför ögonen.
— Vem är han? frågade hon myndigt.
Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. — Löjtnant Skytte från Munkeboda, svarade han belevat, till min nådiga friherrinnas tjänst.
— Nå, den unge Skytten … hon mönstrade honom alltjämt lika ogenerat. Inte illa, inte illa, på min ära. Och han känner alltså mig?
Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant svarade:
— Det finns icke en i hela Skåne, som icke känner friherrinnan.
Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade fågelansikte under cylindern. — Det gläder mig, nickade hon. Så skall det låta!
Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat ironien i hans svar men icke alls tog sig den det ringaste när. Det bragte honom en smula ur fattningen.
Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot hästen, och Joachim steg långsamt uppför trappan.
— Det är naturligtvis min son löjtnanten söker? frågade hon i mera hövlig ton, än hon förut begagnat.
— Ja … han böjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och kall som en fågelklo.
— Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet, då jag gick förbi. Friherrinnan sköt själv upp den tunga ekdörren, medan hon talade, och bjöd sin gäst träda innanför.
I förstugan möttes de av en betjänt, som friherrinnan emellertid ögonblickligen skickade bort att söka efter herr baronen. Hon sparkade sedan med en färdighet, som vittnade om stor övning, de tunga träskostövlarna av fötterna och släppte ned sina kjolar samt började — som Joachim efteråt sade, när han beskrev scenen — »mera se ut som en människa».
Inne i salen, vilken var långsträckt som ett galleri med gamla vita och förgyllda rokokomöbler, bjöd värdinnan sin gäst taga plats och satte sig själv strax ned att parfilera guldtråd: ett arbete som varit modernt i hennes första ungdom, och som illasinnade människor påstodo vara det enda handarbete, hon förstod sig på att göra. Det sades även, och det troddes allmänt, att friherrinnan Malvina Stjerne, född Lejonklo, aldrig hade lärt att läsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid trots sin »rättframhet» gjorde allt för att dölja, tillskrevs dels hennes föräldrars originalitet och förvirrade uppfattning av Rousseaus uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppväxtåldern, vilken gjort denna metod möjlig och försvarlig. Faktiskt var emellertid, att ingen, oaktat hennes vidsträckta och invecklade affärer, kunde berömma sig av att äga ett skrivet ord av hennes hand eller någonsin sett henne läsa i en bok. Men hon var på färd bittida och sent, ridande på sin lilla ryska klippare, från hemman till hemman, från torp till torp, på hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra års ålder efter mannens död mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nära fyrtio år under hennes administration, trots krig, statsvälvning och dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som ingen annan gård i hela Västra Göinge härad. Sonen behandlade hon beständigt som en omyndig. Nu då Joachim såg modern, kunde han mycket väl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda förstånd och sina jämförelsevis goda kunskaper blivit sådan han var: slö, melankolisk och osjälvständig. Hon hade, ända sedan han var årsgammal, kuvat hans vilja och bundit hans händer.
— Nå, hur står det till där borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks numera icke med någon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en undantagsgumma och visste allt, som passerade inom många socknars omkrets. Växer hon till sig, min lilla svärdotter?
Joachim såg stadigt på henne. — Menar friherrinnan min kusin, fröken Agneta Skytte?
— Ja, naturligtvis, hon såg upp. Den lilla minsta med de stora bruna ögonen och det vita håret, som son min, draget omkring munnen blev plötsligt bittert, halvt ironiskt, nödvändigt vill göra till fru på Marieholm efter mig.
— Det gör mig ont att säga det, Joachims röst var mycket hövlig, och han fortfor att se friherrinnan stadigt in i ögonen, men jag tror inte, det blir av.
— Inte det? sade friherrinnan kallt och mötte lika stadigt hans blick. Har det kanske kommit någon fnurra på tråden?
— Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande över hennes högdragna behandling av ämnet, och det ordentligt lättade honom att få säga henne sanningen lika kort och insolent som hon själv talade.
— Varför det, om man törs fråga?
— För det jag inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig! utbrast Joachim plötsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes oföränderliga, likgiltiga köld.
Friherrinnan släppte sin »parfilage» och slog — plötsligt överväldigad — ihop bägge händerna.
— Nå, du min skapare, har man hört på maken! Och det sitter han här och säger mig — mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.
Joachim hade rest sig upp. — Jag har kommit hit för att tala med Stjerne om det, och det är ju så gott att friherrinnan får veta det med detsamma. Agneta Skytte — det har jag svurit på — gifter sig aldrig i världen med någon annan än mig.
Då Joachim började tala, hördes redan röster och steg i förstugan. Friherrinnan lyfte hastigt handen som för att tysta på honom, men det var för sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trädde baronen åtföljd av Figge Wallqvist in i salen.
Nils Olof Stjerne stod mitt i dörren, han hade naturligtvis ögonblickligen fattat, hur alltsammans hängde ihop, vilket ju heller icke var konstigt, så klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.
— Vad satan …? Det var det enda, han på stående fot kom sig för att säga.
Det blev ett ögonblicks paus. Därpå gick Stjerne långsamt fram i rummet och vände sig, mörkröd av vrede, direkt till Joachim.
— Vad satan skall detta betyda? frågade han beslutsamt, med en viss värdighet.
Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trådar och lappar.
— Ja, ja, pågar, när friherrinnan Malvina blev upprörd, talade hon med alla samma starkt oförfalskade skånska, som hon annars reserverade för sina drängar och torpare. Slåss nu om tösen, det är det enda reella sätt man kan avgöra sådant på, när det skall vara honnett. Men slå inte ihjäl varandra, det behövs inte.
Nils Olof Stjerne höll dörren öppen för sin moder.
— Mamma kan vara alldeles lugn, mig pryglar Skytten inte.
Figge Wallqvist, som ännu obemärkt höll sig i bakgrunden, utbrast plötsligt vid denna häntydning på den celebra Stockholmsmandaten i ett nervöst fnittrande skratt.
Friherrinnan, som redan var utanför dörren, vände sig myndigt om.
— Wallqvist kan följa med mig, sade hon.
Joachim var rasande — först och främst på sig själv, för det han inte burit sig mera diplomatiskt åt, och därnäst på Stjerne, som återigen vågade kasta honom den dumma historien om överstens Lotta i ansiktet, och det vid detta tillfälle, i förbindelse med Agnetas namn.
Stjerne stängde dörren efter sin moder och gubben Figge samt vände sig därpå till Joachim.
— Vill du vara så god och riktigt göra reda för, vad det här egentligen betyder, sade han kort.
Han var nu helt blek och skälvde en smula på händerna. Liksom mekaniskt gjorde han ett slags tecken till sin gäst, att han skulle taga plats, blott för att själv få anledning att sätta sig ned. Men Joachim Skytte blev stående.
— Det betyder intet annat än det jag redan har sagt: Agneta gifter sig icke med någon annan än mig.
— Såå? sade Nils Olof ironiskt, han var icke för intet uppfostrad av sin moder. Vad säger hennes nåd majorskan om det?
— Hon vet det inte ännu, svarade Joachim kort.
— Är det kanske, för att jag skall förbereda din faster på det här nöjet, som du kommer till mig? frågade baronen alltjämt i samma ton.
— Nej! Joachim kunde knappt behärska sig längre, till den grad retade den andres sätt honom. Jag kommer först till dig, emedan jag ansåg det lämpligast och … och … mest honnett, han höjde plötsligt stolt huvudet, att du, som mest intresserad i saken, först fick veta, hur det stod till.
— Vidare! ropade Stjerne brutalt. Han satt och trummade hårt med fingrarna på bordet; allteftersom Joachim återvann sin självbehärskning, förlorade han sin.
— Det är ingenting vidare, svarade Joachim ytterst saktmodigt. Det är bara det, som du nu har hört tre gånger, att Agneta vill ha mig och inte dig.
Nils Olof Stjerne reste sig upp och slog handen i bordsskivan, så att det rungade.
— Vill hon det? Det skall bli lögn! ropade han utom sig av raseri.
— Sakta i backarna, bror Stjerne! Joachim blev nu också het om huvudet. Uppger du icke dina anspråk med godo, så finner jag väl ett medel att tvinga dig.
— Res med henne till Norrbacka gästgivaregård, liksom du gjorde med den andra slynan. Efter det kan du vara förvissad om, att Nils Olof Stjerne inte skall reklamera skatten!
Joachim höjde ovillkorligt hotande sitt ridspö, som han icke på hela tiden lagt ifrån sig. — Vet hut! ropade han förbittrad, du talar om fröken Skytte!
De tego bägge ett par ögonblick båda två liksom skamsna och avkylda genom Joachims hetsiga påminnelse. Stjerne satte sig åter tungt ned i en stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora blå ögon på Joachim, vilken stod framför honom, smärt och rak, med hatten i hand och ridspöet under armen, färdig att gå sin väg.
Så reste baronen sig upp. Han sade långsamt och behärskat, med ansträngt lugn:
— Låt oss tala förnuftigt med varandra, bror Joachim — på det här viset komma vi ju ändå aldrig någon vart. Jag vet nog, att Agneta ännu inte, han såg ned och letade efter orden, har någon vidare … känsla för mig. Men jag har hennes föräldrars löfte, och då flickan är mig kär, och jag tror mig om att kunna göra henne lycklig, så har jag inte i sinne att uppge henne till den förste bäste, som behagar få en kapris … Jag står vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att gubben majoren, när det gäller, står vid sitt.
— Gott! svarade Joachim lakoniskt. Så veta vi alltså det.
Han beredde sig redan att gå, då Stjerne — med en förvirrad känsla av att, hur sakerna än stodo emellan dem, han i alla fall vore värd och omöjligt kunde tillåta, att någon gick ifrån gården på det sättet, utan att ha fått varken vått eller torrt — halvt burdus välvilligt, halvt tafatt dröjande yttrade:
— Bror blir väl kvar och tar en sup och en smörgås med oss i kväll?
Joachim skakade överlägset, nästan föraktligt på huvudet. Visserligen var han både hungrig och törstig — det skulle gud veta — men att äta en bit bröd eller dricka en tår vatten under detta tak, så länge Stjerne fasthöll vid sina anspråk på Agnetas hand, det ansåg han vara under sin värdighet. Dessutom kunde han inte för sig själv neka till, att han efter detta slut på deras mellanhavande, helst ville undvika att råka gumman Malvina igen.
Det skulle han emellertid ändå inte slippa. Då han vid sidan av Stjerne, som hövligt följde sin gäst ut, stod uppe på stentrappan och väntade på sin häst, kom gamla friherrinnan.
Hon gick ogenerat fram och ställde sig mitt emellan dem, i det hon mycket spotskt på sitt vanliga rättframma sätt frågade:
— Nå, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den lyckan att föra bruden hem?
Nils Olof Stjerne vände bort huvudet utan att svara sin mor, stött och generad över hennes sätt att ta saken. Joachim däremot tittade liksom nyfiket ned på henne, där hon stod bredvid honom, liten och rak i sin gammaldags snäva, kortlivade klänning, barhalsad, utan tecken till överplagg i den kyliga aprilkvällen. Och då han mötte den godmodigt satiriska, skeptiskt gäckande blicken ur hennes stora, klara ögon, kände han sig plötsligt friare till sinnes och i bättre humör, än han förut varit under hela eftermiddagen. Han böjde sig ned och tryckte galant sina läppar mot hennes magra, kyliga hand.
— Naturligtvis den, som bruden själv väljer, eller rättare: som hon redan har valt, sade han övermodigt och såg leende på henne med sina vackra ögon.
Friherrinnan var, som hon själv sade, »inte insensibel». Hon skakade på huvudet och knep ihop de tunna läpparna, i det hon lätt klappade löjtnant Skytte på kinden med sina smala, knotiga fingrar.
— Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon såg ut framför sig utan att längre möta hans blick. Åtminstone inte i min ungdom.
Och då han icke riktigt visste, vad han skulle svara — hennes röst hade varit så egendomlig — tillade hon, i det hon lade de magra armarna i kors över bröstet på den en gång koketta empiredräkten:
— Då var en flicka förståndig, man tog den, som hade gården och namnet …
— Och den andre stackaren? frågade Joachim skrattande med en blick över skuldran — hästen leddes nu fram — och sprang ned för trappan.
Friherrinnan skrattade också.
— Ibland fick han komma bakefter …
— Mamma! ropade Stjerne plötsligt chokerad över hennes cyniska ton, som han dock borde vara van vid.
— Herregud, Nils Olof, Joachim satt nu på hästen och hälsade leende upp till henne med hatten, litet uppmuntran skall karlen då ha! Hon såg på sonen och tillade torrt:
— För om jag känner flickorna rätt, så tar hon nog dig ändå.
VIII.
Nils Olof Stjerne ansågs visserligen i allmänhet rätt trög, när det gällde att fatta eller genomdriva ett avgörande beslut, förslöad som han blivit genom moderns härsklystnad, men han var envis och trotsig som en äkta skåning och därtill starkt betagen i Agneta, vilken han, oaktat hennes tydliga motvilja — förlitande sig på föräldrarnas löfte — ansåg för sin trolovade brud. Icke heller var han synnerligen rädd för Joachim Skytte som egentlig friare betraktad — lagen, som icke utan särskild tillåtelse kunde upphävas, skilde ju kusiner åt — men ända sedan den unge mannen, företrädd av ryktet om sina lätta segrar hos det täcka könet, kommit till Munkeboda, hade baronen instinktivt varit svartsjuk på honom, och Joachims övermodiga och hänsynslösa sätt hade nu ännu ytterligare uppretat honom. Utan att spilla tid lät därför herren till Marieholm nästa morgon spänna för sin schäs, och utan att denna gång bedja sin sällskapsherre följa med, körde han ensam raka vägen till Munkeboda.
Joachim hade ännu icke fått tillfälle att tala med Agnetas föräldrar. Först då hela familjen redan satt samlad vid kvällsbordet, hade han kommit hem från sin utflykt till Marieholm, och icke förrän de om aftonen gingo uppför trappan — som vanligt övervakade av faster Charlotte med talgljuset — hade han fått tillfälle att med ett par hastigt viskade ord underrätta Agneta om, hur det gått.
Det var den första maj, och enligt en gammal tradition på Munkeboda skulle kreaturen då för första gången släppas ut på gräsbete. Då det emellertid var tunt med gräset denna första maj, blev det heller inte mycket med betandet — djuren kommo blott ut ur båsen, och hela festen inskränkte sig till, att de fingo ett par timmars motion och frihet. Korna stodo sävliga och tunga utanför fähusdörren och råmade stilla ut i den friska luften, i det de sträckte på halsen och slött stirrade ut framför sig med sina stora melankoliska ögon. Kalvarna däremot dansade klumpigt och muntert omkring med sina långa ben och hoppade ystra och bångstyriga åt sidorna, när man jagade dem, livade av solskenet. Högtidligheten — ty så ansågs det nästan på Munkeboda, där våren på detta sätt nu liksom officiellt erkändes — bevistades från början till slut av gubben majoren själv, som med långpipan dinglande i ena mungipan och kasketten skjuten tillbaka i nacken, tillika med Joachim egenhändigt hjälpt till att lösa kräken och nu stod och förnöjt betraktade dem. På kökstrappan sutto flickorna med schalar över axlarna och njöto barhuvade av solskenet, som verkligen i dag var ovanligt varmt och vårlikt.
Vagnen från Marieholm körde långsamt in genom grindarna — ladugården var skild från manbyggnaden och dess grusade gård blott genom själva den smala Munkebodavägen — och baronen, som var en erfaren kusk och lantbo, tog naturligtvis vederbörlig hänsyn till de lösa kreaturen.
— Se god dag, bror Stjerne! ropade majoren jovialiskt emot honom, medan flickorna i samma ögonblick försvunno från trappan. Joachim, vilken tillika med ryktaren intresserad höll på att undersöka en kalvs skadade bakben, såg däremot icke strax den främmande.
Baronen steg långsamt ur schäsen — klappade lugnande vallacken, som oroligt skyggade för korna; och frågade ovanligt stelt och formellt, om hans ärade bror tilläte honom att säga honom några ord i enrum.
Inne på kontoret, innan han ännu fått tillfälle att hälsa på majorskan, vilken — som vanligt, när det kom främmande — strax gjorde toalett, sade han genast sitt ärende och bad om tillåtelse att ännu i dag få tala med fröken Agneta: han hade skäl — här såg han upp med en blick, som gjorde gamle Niklas Skytte helt beklämd och obehaglig till mods — han hade skäl att önska förlovningen definitivt eklaterad så fort som möjligt.
Utan att göra vidare frågor — nästan rädd härför — lät majoren strax skicka bud på fröken Agneta och hennes nåd. — Bed för all del hennes nåd också komma! ropade han efter Bengta, helt nervös vid tanken på att vara ensam under den scen, som förestod.
Det första Joachim känt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvärs över gården uppför kökstrappan, där flickorna nyss suttit och ropat och nickat till honom. Han förmodade, att de gått upp på loftet, men på vägen genom köksförstugan hejdades han av Beata, som försiktigt stack ut huvudet genom den halvöppna dörren till den för ögonblicket tomma folkstugan, och hemlighetsfullt gjorde tecken åt honom att komma dit in.
På en av långbänkarna där inne framför det vitskurade matbordet satt Karin Maria, medan Agneta med schalen över huvudet låg på knä framför henne och borrade ansiktet ned mot systerns klänning.
— Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim förfärad, i det han trädde in. Vad står då på?
Agneta såg upp med ett blekt, förskrämt ansikte — Joachim gick strax fram till henne.
— Men Agneta … han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som plötsligt börjat gråta. Är det, för det att Stjerne? … Och du, som lovade mig att inte vara rädd!
— Jag är inte rädd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med pannan mot hans skuldra, inte för honom. Men mamma … Jag har ju alltid varit van att lyda mamma!
Karin Maria reste sig plötsligt upp och ställde sig vid sidan av systern: — I detta lyder du ingen utom ditt eget hjärta, Agneta, sade hon högtidligt.
Joachim såg upp — han räckte Karin Maria handen.
— Karin Maria … Du håller med oss? … utbrast han förvånad, tacksamt.
Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville säga något, men i detsamma kom stugpigan Bengta brådskande in. Beata, som skulle bevaka dörren, hade naturligtvis glömt sina plikter och stod och snyftade av rörelse med näsduken för ögonen.
— Fröken Agneta … Pigan blev stående med öppen mun och spärrade upp ögonen: stod inte löjtnanten där och höll fröken Agneta i famn! Och ändå visste ju var själ i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen på Marieholm!
Agneta rätade hastigt på sig — hon var alldeles blek.
— Vill du, att jag skall gå med? frågade Joachim sakta. De hade naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gällde.
Hon såg ett ögonblick tvekande på honom, frestad — Karin Maria sade bestämt och avgörande:
— Det duger aldrig i världen. Det är Agneta, som blir frågad, och Agneta allena skall svara … För resten skulle det bara reta mamma förfärligt, tillade hon lägre, och honom naturligtvis också …
Agneta tryckte bägge händerna mot bröstet — i dörren vände hon sig om och såg hjärtslitande på Joachim med sina praktfulla, nu tårglänsande bruna ögon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.
— Låt henne bara gå, viskade Karin Maria. Och hon tillade högt, då Agneta tillika med pigan redan var utanför dörren: Du kan vara alldeles lugn, kusin — ingen tvingar Agneta lika litet som någon av oss andra.
Hennes nåd, vilken vid alla högtidligare tillfällen ansåg det nödvändigt att vara »i paryr», hade ännu icke infunnit sig, då Agneta som strax utan förberedelser efterkommit kallelsen, trädde in på kontoret till sin far.
Hon var blek och darrade, så att hon måste hålla sig fast i närmaste stol, medan hon med nedslagna ögon och detta trotsigt bestämda drag kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg för friaren.
— Agneta, min lilla flicka … harklade majoren sig olycksbådande högtidligt. Han såg oroligt från sin dotter till baronen, och då ingen av dem tycktes vilja möta hans blick eller gåvo honom den ringaste uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han plötsligt vände ryggen och gick bort och ställde sig med händerna i byxfickorna vid det bortersta fönstret, mumlade han hastigt:
— Tala själv med henne, bror Stjerne — du är då egentligen närmare till det än jag.
Nils Olof Stjerne stod och såg på Agneta: späd och smärt, med den bara, vita armen fast stödd mot stolsryggen framför henne, huvudet djupt sänkt mot bröstet, som oroligt höjde och sänkte sig under den hemvävda, rutiga schaletten. Han närmade sig långsamt.
— Fröken Agneta, sade han lågt med en röst, som stockade sig. Er far har givit mig lov att fråga, om fröken … om Agneta … Han kom icke vidare, teg ett par sekunder och grep så plötsligt lidelsefullt hennes hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min hustru aldrig skall behöva ångra, att hon sagt ja.
Agneta tittade skyggt upp. — Herr baron, började hon sakta, med svag röst, det gör mig ont …
Han höll ännu hennes hand, som han häftigt tryckte.
— Säg icke mer! … Agneta kommer att ångra sig. Tänk efter — tänk efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprört. Låt icke den pojken med sina lösa fraser locka er från att bryta ett gammalt löfte …
— Jag har aldrig givit något löfte, ropade Agneta indignerad.
I detta ögonblick öppnades dörren raskt utifrån, och majorskan stod på tröskeln. Hon hade i detsamma hon trädde in hört Agnetas sista ord och uppfattade genast, förberedd av pigan som hon var, vad som stod på.
— Dina föräldrar ha givit det i ditt namn, utbrast hon häftigt uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hälsa på Stjerne — hon, som annars var så artig mot främmande. Du är så god och rättar dig därefter.
Denna brutala befallning väckte hela Agnetas ännu slumrande kvinnliga självkänsla. Hon ryckte hastigt sin hand till sig och vände sig mot modern.
— Mamma! Hon såg henne rakt in i ögonen. Ni kan försöka att tvinga mig, om ni vill, men aldrig i livet säger jag ja till Stjerne.
— Hon är tokig, brummade majoren borta från sitt fönster. Hon vet inte sitt eget väl. Men bror skall inte bry sig om det — det går över. Det går snart över, skall bror se …
— Det går inte över, tog Nils Olof hett i. Det går inte över, säger jag, förrän den drummeln Joachim kommit från gården.
— Om jag så aldrig hade sett min kusin, ropade Agneta förbittrad, bragt till det yttersta, så ville jag ändå inte haft baron. Inte för något pris!
Majorskan tog sin dotter hårt i armen. — Står det så till? frågade hon skarpt. Har Joachim understått sig att gå och prata dumheter med dig? Var har jag då haft mina ögon, som inte har sett det!
Och då Agneta teg — trotsig och förbittrad — tillade hon lugnare, i det hon halvt frågande såg på Stjerne:
— Men det är omöjligt … Jag skulle ha upptäckt det för länge sedan …
— Vad han har sagt till Agneta, vet jag inte, utbrast baronen, nu alldeles utom sig, men åtminstone är det säkert, att han kommer till mig och på det oförskämdaste sätt i världen skryter av sin fortune hos min fästmö.
Majorskan betänkte sig ett ögonblick. — Skytte, sade hon myndigt, kalla strax på vår brorson. Och du, ma chère, hon vände sig till sin dotter, du skall få veta, innan det är för sent, att du har ett par föräldrar, som äro klokare än du! Har du så litet vett, att du hux flux går och förgapar dig i den förste bäste Corydon, som råkar säga dig ett par dumheter, så … Ja, då förtjänar du sannerligen inte bättre, än att man tar i med hårdhandskarna!
Agneta svarade icke ett ord. Hon kände i detta ögonblick, under det hon väntade på Joachim, en så ohygglig och våldsam spänning, att det var liksom om något inuti henne brast eller sprängdes. Nästan omedvetet rätade hon på sig i sin fulla längd och höjde huvudet — i denna stund, då hon, ansikte mot ansikte med sina föräldrar och den man, de valt åt henne, tvangs att försvara sin unga kärlek, sitt eget hjärtas rätt, blev hon fullvuxen.
Joachim, som, sedan han skilts från Agneta, väntat ute i förmaket, kom nu in tillsammans med farbrodern och låste dörren efter sig. Majorskan satte sig tungt ned i den kinesiska korgstolen, så att den knakade. Hon var så ond och upprörd, att de breda mössbanden under hakan riktigt skälvde.
Joachim gick bort och ställde sig bakom Agneta — han lade lätt armen kring hennes liv.
— Bäste farbror Niklas, goda faster Charlotte, började han fast men fullkomligt artigt och behärskat — han hade, medan han väntade där ute, tänkt över, vad han ville säga. Ni få icke uppfatta det som trots eller brist på vördnad hos en, som fullväl vet, hur mycket han är eder skyldig, men — det kan inte hjälpas — Agneta och jag måste ha lov att tillhöra varandra. Han såg vädjande på dem, och då ingen svarade, tillade han manligt avgörande:
— Nu vet ni det. Och det svär jag på, att varken godvilligt eller med tvång avstår jag från min kusin.
Vid hans ord, bara vid ljudet av hans röst kände Agneta en oändlig lättnad — liksom en känsla av befrielse från den ogillandets och ensamhetens tyngd, som hittills tryckt henne. Nästan utan att veta om det, lutade hon sig ofrivilligt tungt tillbaka mot Joachim — han märkte det och lade armen fastare kring hennes liv.
— Förskona oss åtminstone från era scènes d’amour! ropade majorskan förbittrad. Hon satt — som hon sedan anförtrodde sin man — och »skämdes ögonen ur sig» för Stjerne, som stod stel och rak med ena handen instucken i rocken, och lät Agnetas moder föra sin talan. Får man fråga, när majorskan var ond, föll hon gärna in i det förra seklets vana att tala franska, hur länge Joachim varit aux petits soins för min dotter?
— Sedan den första dagen jag såg henne! svarade den unge Skytte varmt.
— Det var bra fort efter din andra, mer celebra amourett! kunde majorskan i sin förbittring icke låta bli att utbrista.
Joachim blev mörkröd ända upp i pannan av skam och vrede. Agneta vände på huvudet och såg förvånad upp till honom.
— Charlotte! ropade majoren förebrående — rätt skarpt. Men då han i detsamma mötte sin hustrus blick, tillade han genast mera spakt:
— Är det inte onödigt, att Agneta får besked om den där dumma historien?
— Det är inte onödigt att din dotter får veta, vad det är för en lättsinnig don Juan hon i sitt oförstånd föredrar framför en hederlig och rangerad friare, avgjorde majorskan bestämt.
Det blev ett ögonblick alldeles tyst i rummet. Agneta stod orörlig i samma ställning, stödd mot sin kusins skuldra och med sänkta ögon.
Majorskan kände en plötslig avsmak för att tala mera om saken, men tvang sig till det. Hon reste sig upp och sade stående, med stor värdighet:
— Joachim är sannerligen inte värd ditt rena hjärta, min stackars lilla flicka. Om du bara visste, hur han nyss i Stockholm …
Agneta rätade plötsligt på sig — hon slog upp ögonen och tog avvärjande ett steg fram emot sin moder.
— Mamma behöver ingenting säga — jag vet alltsammans! sade hon hastigt, stolt.
— Vet du det? ropade majorskan förbluffad. Vem i all världen har haft den oerhörda fräckheten att berätta dig …?
— Jag vet alltsammans, upprepade Agneta tonlöst, denna gång med tydlig ansträngning.
De förstodo alla plötsligt, att hon talade osanning, att hon rakt ingenting visste, att hon, ömtålig i sin egen renhet, ädelmodig i sin kärlek, instinktlikt intet ville veta, som i hennes egna och andras ögon möjligen kunde nedsätta den man, åt vilken hon nu en gång givit sitt lilla stolta hjärta.
Och utan att vänta på svar, utan att se på någon, utan att vilja möta Joachims blick, då han — plötsligt blek av sinnesrörelse, häftigt, med utsträckt hand — tog ett steg fram emot henne — gick Agneta Skytte långsamt ut ur rummet.