Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu

»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.

Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig — hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för folket».

»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.

När pojken var 7—8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, men det var som att slå vatten på gåsen.

Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:

Det syns genast att detta kväde gick från hjärtat eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var han som barn i huset och kallade prosten för farbror.

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

— Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?

— Inte kysst henne en gång — och hon är väl nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga det om.

— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!

— Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» — som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden — bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

— Nå?

— Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt — höll jag på att säga — fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång skrifvit några kärleksverser?

— Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

— Tror du?

-. Ja, om jag får skrifva dem till dig — på riktigt rena, rama allvaret.

— Försök då! sade hon tyst och blidt.

— Men då vill jag ha en kyss för dem.

— Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och när du skulle skrifva på allvar, som du sa — — —

— Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

— Nej, det har du inte.

— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

— Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.

— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

— Jaa, du Selma.

— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

— Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

— Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen — det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se’n.

— Nej.

— Den sista:

— Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

— Åjo — där är också höst och vinter — se’n.

— Men sommarminnena glömmas aldrig.

— Mina begynna nu — låt dem bli så många, att de räcka!

— Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat — det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.

Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.

— Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten Espens Kersti.

— Hvarför är hon så blek?

— Det är af kärlek.

Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.

— Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag slutligen.

— Tyst nu — det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.

Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.

När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.

— Da’n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det är bra många år se’n vi hade en riktigt förtrolig snackestund ihop. Men först ska han ha en kopp, han också — ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.

— Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du dö af det.

— Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge se’n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp till! Har pysen somnat?

— Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.

— Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag skulle följa honom till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört se’n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag andra dagen inne hos dem och åt gåsflott — det var min förtjusning.

Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, när de skulle rycka in — det skulle vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af många bra pojkar.

Men Esbjörn stod sig — inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så stolt — han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom om dagarna och drömde om honom på nätterna.

Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss — vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss.

Så kom midsommarafton.

Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.

Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.

Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjörn — min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag var nog vaken — Gud nåde mig så visst!

Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade rundt. Så sprang jag hem.

Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och fått gift i blodet!

Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta’n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen i borgen.

Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom nämndemansbefattningen.

— Så dog hon i behaglig tid då.

— Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, hur hon dog?

— Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.

— Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit — det var jag.

— Människa! Hvad säger du?

Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.

— Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem — det finns kortare väg.

Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.

Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och se’n är jag så blek.

— Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det skulle befläckas.

Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt» på ett gille.

— Men att ni inte blefven ett efter hennes död?

— Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen. Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom prosten, och om Esbjörn nå’nsin hade en aning om hvem det var eller om pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag ändå.

Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se’n han är borta, skall jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig — det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt mitt — mer kan jag inte göra.

— Nää — —

— Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt nej. Men hur många tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara nej på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller, att Gud skall döma mig.

— Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den där Lotta?

— Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager. Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli gladare än mina!

Men, nu se’n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig — jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från ungdomsdar.

— Han har alltid varit så egen den pojken — aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern — han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.

— Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till honom? sa han långt om länge.

Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.

— Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.

Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en timme se’n — fast han nu är öfver 25. Men han skötte undan i ett tag — doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i ordspråket. Det har han visst och sant.

Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först småskollärarinna och se’n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.

Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.

Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem — där är både utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far har kunnat bli riksdagsman — äpplet faller väl inte så långt från trädet, mente jag på mitt vis.

Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma och hälsa på där.

När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»

— Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.

Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.

— Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.

— Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast de gå i samma spår som hennes fars.

— Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne utantill.

Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad — en börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas hädan.

När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped. En karl — det kunde gå an men en flicka — usch då!

Men Ingrid bara skrattade.

— Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden och spara sina ben, om hon kan?

Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.

— Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.

Harald började skratta. Och många med honom.

— Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade — komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles barfota.

Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.

Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.

Och så en dag säger han:

— Hvad tyckte mor om henne?

— Hvilken? sa jag så oskyldigt.

— Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!

— Du menar Ingrid Bengtsson?

— Hvem skulle jag annars mena?

— Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men —

— Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan och fegheten hos allmogen — det är den, som gjort att de förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara sade javisst, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.

— Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga nej, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot mig.

Han reste.

När han kom, såg han rent förtjust ut.

— Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag steg af och gick bort och pratade med henne. Och se’n gingo vi in i sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste, följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut, skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft ’molkedrick’, men jag glömde det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang hon in.

— Nå, du sa ingenting? frågade jag.

— Det var ju första gång jag var där, sa han.

Se’n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting sagt och jag har inte velat fråga.

Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.

När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på hjärtegrunden.»

Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:

— Nej, han är en pojke för mig.

Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.

Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo på hvarandra.

När de skulle resa, sa Ingrid:

— Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.

— Det var snällt af dig — jag hade ändå varit orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.

— Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.