Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad

Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på dagen, till eftermiddagskaffet.

Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten; ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var man skulle vika av.

Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde. Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.

Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan, svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker. Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt »du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.

Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet, blåste på det och drack på bit.

Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon, brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet med outtröttligt nit.

Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse, eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».

Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk, ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.

Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten» och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»

Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per, torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid, – te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen, ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas. Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.

Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel, var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig, även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej före visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin omgivning och förtjänade det även.

I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.

Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt rörande.

Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut, kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck, ofta lika befängda, båda delarna.

Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan blivit ett ordspråk.

En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det, regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg honom mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej, men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.

De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid, ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni behöva lite mat».

Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna hennes tanke kom på skam.

I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten), kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att instämma i Franzéns ord: