Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad

Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden. En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv. Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens väg, som ju är all storhets lott.

De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.

Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus – naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna, smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty de måste ju »snytas» allt som oftast.

De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg fann vägen även till detta arbetsfält.

På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät, guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.

Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.

Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning, som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna, djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och själv kände man sig så obegripligt snäll.

I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad. Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och farliga, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga bekikade av barnen.

Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade, medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor. Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.

Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig, under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.

Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut, denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet »söder om landsvägen»:

Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och julölet skummade i kannan.

Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra, något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa. Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder, som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning; man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget omkring.

Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende. Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför brydsamma.

Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva. Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från en lycklig barndom kunna skänka.

Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet, strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.

Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt, sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.

Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade och svärmade och tyckte att tiden flög.

Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den, boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.

Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt, och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för alla och envar.

I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som aldrig kan glömmas.

Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden, med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads sånger.

Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade, polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.

Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det låga tjället, och så var det slut på julen.