Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene hade att skaffa med den andra.
Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?
Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.
Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre.
Bicêtre! — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än samvetet och Gud.
Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.
Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus.
“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många fattigdirektioner?“
“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.
“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.
“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“
“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“
Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande undvikande svar:
“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till sin församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“
“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“
“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“
“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“
“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och ostridigt.“
“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“
“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“
“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis styrelse att jemna förhållandena.“
Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående, så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning, snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd, ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa, skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig göra sin pligt.
Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar, fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå, den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd; men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel.
Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa, som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.
Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger, köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis för mycket, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den, som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla ett bräckligt lif, i stället gör för litet.
Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen på Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta, men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran. Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar, jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad, hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse, bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det, anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra.
Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar.
Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin, sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex. den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster.
“God afton, Cambon!“
“Hur står det till, kära Armand?“
“Hur låter det i Paris?“
“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“
“Nå, smäller det snart?“
Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.
Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.
Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.
Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.
Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.
Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:
“Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är!
Hvart min väg och lycka vänder,
Står dock allt i dina händer.“
Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl och innerligt förstod.
Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man i himmelen hellre talar svenska än franska!
Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.
“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“
“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne äfventyr.
“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska besynnerlig dröm.“
“Ingenting annat än en dröm, min far?“
“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“
“Och hvad drömde ni?“
“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes stod.“
“Hoppade öfver Seinen?“
“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra sidan floden och vinkade mig.“
“Och ni talade äfven med min mor?“
“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som jag nu hör dig.“
“Ja, det var en besynnerlig dröm.“
“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“
“Och det är?“
“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten emellan den 25 och 26 Juli 1830?“
“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före Juli-revolutionen, min far!“
“Ja ... äfven då var Seinen röd.“
“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“
“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida och vinkade mig.“
“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“
“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“
“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“
“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“
“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand, glöm ej din mors varning!“
“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“
Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens verklighet kunde komma på skam.
“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“
“Vi hafva ingen Lafayette som anför“, svarade Armand, “men också ingen Lafayette som råder ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“
“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i Faubourg du Temple?“
“I förgår.“
“Hvem presiderade?“
“Monsieur Albert.“
“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd en dag, men icke två ... förstår du mig?“
“Jag förstår.“
“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“
Armand tryckte sin faders hand.
“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“
“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka polisens uppmärksamhet.“
“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten ropar ett ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“
“Och Louis Blanc?“
“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“
“Jag tackar er, min far!“
“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som står under ditt befäl?“
“Jemnt trehundra, min far.“
“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“
“Lika säker som på mig sjelf.“
“Och de äro alla vid din ålder?“
“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“
“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar, och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“
“Jag skall ej glömma det, min far!“
“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara, icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för hans person.“
“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“
“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att stanna qvar.“
“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“
“Låt den välja.“
“Och jag?“
“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den ... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“
“Och de skola följa mig?“
“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ... Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ... Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“
“Hos mig.“
“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“
“Ja.“
“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick.
“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“, svarade Armand.
“Det vill säga?“
“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i grafven.“
“Och du?“
“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag, min far, som begrafver.“
“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt hufvud.
“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i faderns ögon.
“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“
“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“
“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“
Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig hans verkstad.
“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne.
“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika märkvärdigt i faderns ögon.
Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen.
“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder ... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett broderadt vapen på lindan.“
Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen, händelsen i Jardin des Plantes.
Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste afbrott sin son berätta till punkt.
“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“
“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull.
“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo att tala om så mycket annat.“
“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“
“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon icke kände honom.“
“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“
“Ja.“
“Högväxt?“
“Ja.“
“Och af förnämt utseende?“
“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“
“Präktig toalett naturligtvis?“
“Som en furstinnas.“
“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande tankfullhet.
“Hvilken, min far?“
“Hör på hvad jag går att berätta dig.“
“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“
“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“
“Jag vet det, min far.“
“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“, fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han; “ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att med den högra svänga sin förhärjande klubba.“
“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!“
“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus, der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.“
“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse.
“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom. “Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om buffelhud och tvänne klubbor.
“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.
“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta ord från en ung qvinnas läppar.
“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“
“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“
“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.
“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“
“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.
“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“
“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita Björnen.
“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“
“Och sedan?“
“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“
“Och Madelone?“
“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den förolämpade tvätterskan.
“Och följden? ... Ah, jag anar den.“
“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“
“Store gud!“
“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“
“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“
“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“
“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.
“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert icke.“
“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening att det skulle ta så illa.“
“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från öfverilning.“
“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“
“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“
Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.
“Armand!“ ropade fadern efter honom.
Cambon den yngre stannade.
“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita på det.“
Armand rodnade och såg förlägen ut.
“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“
“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka; “det der är ju så barnsligt.“
“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre, stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“