Tionde kapitlet.
Tillbaka från Söder till Nord.
Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan droppen blifvit tömd.
Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.
Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.
Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.
Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu vaknat hos honom.
Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.
Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet, förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen ånger förmådde bryta.
Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö!
Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende.
Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals?
Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle.
Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans kammarjungfru.
“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“
Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att förlåta markisinnans kammarjungfru.
“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans boudoir?“
Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det ringaste förundrad.
“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller någon annan.“
På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.
“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“
Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så oskyldig.“
“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.
“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“
“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.
“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“
“Ni tror ni då att markisinnan ...“
“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“
Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska kammaren.
Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står i ett haf af förtjusning!
“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“
“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“
“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som ...“
“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise; “ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“
“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.
“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise.
“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“
“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“
“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“
“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“
“Hvad har ni sagt?“
“Att jag tycker det vara synd om er.“
“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“
“Jo, men ...“
“Men?“
“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig förlägen, monsieur Armand!“
“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig allt, så framt icke ...“
“Så framt icke?“
“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en lögnerska inför mig!“
Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna läppar.
“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att jag mera ömmar för er än för de många andra.“
“Tala tydligare, jag förstår er icke!“
“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“
Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna Elvira och Donna Anna.
Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än en Adam eller en Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid hvarken sparande på osanningar eller skandaler.
Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:
“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“
“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.
“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“
“Ni fordrar bevis?“
“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna tro ert hjerta.“
“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“
“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma förnäma lätthet.
Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar i väggen och taket.
“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde.
“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon var enka, jag.“
Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder!
“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.
“Nej!“
“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“
“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke det allra bästa?“
“Icke det allra bästa?“
“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
“Skilda och likväl oskiljaktiga.“
“Hvad behagas?“
“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen ... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i salongen, är ingen annan än hennes man.“
“Hertigen?“
“Ja, hertigen är markisinnans man.“
“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ... Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“
“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag, som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“
“De äro då hemligt gifta?“
“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“
“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka, och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“
“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“
“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“
“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“
“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid mattan.
“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom dertill“, förklarade Denise.
“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun.
Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“
“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“
Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade det åt Cambon.
“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“
Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i biljetten.
Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan tänderna.
Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.
“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“
Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.
Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast.
“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens namn, lugna er!“
Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.
“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“
“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“
Cambon stoppade den i sin bröstficka.
“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.
“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda flicka!“
“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord.
“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“
Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.
“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise; “utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap, min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ... Ack, monsieur Armand!“
“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör icke möta henne.“
“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“
“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst tvungit er att öppna dörren.“
“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur Armand?“
“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“
“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“
“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“
“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“
“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon kunde komma!“
“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ... Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“
“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som ...“
“Ack, Armand!“
“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är första trappsteget.“
“Jag ville göra allt för er, Armand!“
“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“
“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“
“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt, god natt!“
“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.
“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i det han störtade utför trappan.
Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor.
Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade han natten, regnet och stormen.