Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.
Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick emottagande sin fosterson.
“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de gröfsta händer i verlden.
“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla af belåtenhet.
“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“
“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“
“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i dag.“
“En glad nyhet! ... hå tusan!“
“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er mycket mera.“
“Och det är?“
“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“
“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“
“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres son.
“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen hånskrattande.
“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.
“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren.
“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig fostersonen.
“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med genomborrande ögonkast.
“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“
“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande egenskap.
“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det, fader Simon?“
“Du säger att du varit hos henne?“
“Ja.“
“När?“
“I går.“
“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“
“Hvad är det ni förstår?“
“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag borde draga vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon bodde!“
“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara glad, Armand lille!“
“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“
Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.
“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.
Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.
“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena sidan.
“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare grafvård åt Madelone?“
Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.
“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“
“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“
“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“
“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“
“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i låset till min kammare denna lilla biljett.“
Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän Hvita Björnen.
Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.
“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“
Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det i samhällets dälder.
Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:
“Monsieur Armand Cambon!
Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“
“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med särdeles förnöjdt utseende.
Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så vackert.“
“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“
“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars Madelones öde?“
“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga skrifvelse.“
“Står hennes namn under biljetten?“
“Nej.“
“Det var besynnerligt.“
“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“
“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“
“Nej, käre Simon.“
“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du räddade.“
“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan ficka.
“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i Père-Lachaise?“
“I Père-Lachaise, ja visst.“
“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“
“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.
“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå dit med era kransar.“
“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“
Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras och mensklighetens ära.
“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.
“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“
Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.
“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“
“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.
“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“
“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“
“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“
“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“
“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“
“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“
“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“
“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
“Den der lilla biljetten.“
“Nåväl?“
“Ni vill ha den?“
“Ja, jag har fått en idé, ser du.“
“Hvilken?“
“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till grundplåt under Madelones grafkor.“
“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna, att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“
“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.
“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.
“När träffar jag dig?“
“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“
“Jag går också dit.“
“Godt! ... då råkas vi der.“
“Hur dags?“
“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för dagen.“
“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ... Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“
“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens verkställare.“
“Och det är?“
“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“
“Du? ... omöjligt, Armand lille!“
“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“
“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse, jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“
“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.
Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett spratt.
“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att Madelone får sin grafvård.“
Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens åsyn.
Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på dem.
Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade sina lyror, sina svärd.
De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa och billighet.
Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur stället.
Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga lemmar.
“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla längd.
“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.
“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får sin grafvård.“
“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.