Tolfte kapitlet.
Hvita Björnen får också sitt ide.
Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska aptitlig.
“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.
Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman kan icke gerna vara det.
Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt allt igenom.
“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren.
Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad och tog med den ett litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“ klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin smörgås.
Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne röjt någon förvåning deröfver.
Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar, som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare? hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom värre än, snart sagdt, den djupaste last.
Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla.
Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket, i stället för att förlora mycket.
“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje; “liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på gatan!“
Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.
Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel annorstädes.
Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.
Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer.
Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken.
“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång författaren.
“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.
“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“
Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga mycket.
“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti den frejdade plommonlikören.
Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år tillbaka.
“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning.
Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat honom derifrån.
“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.
“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören.
Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak, ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått flere sådana än hon önskade sig.
“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på silfverdisken.
Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan som helst.
Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon upprepade sin fråga för tredje gången.
“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol och såg ned på golfvet.
“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande.
“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af frågorna.
Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och gående med blickar och plommonlikörer.
Men hvarifrån detta illa på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone?
Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.
Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka aningar.
Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi porten till Jardin des Plantes.
“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.
Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.
“Hvad är det om?“ brummade han.
“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.
“Hvad behagas?“
“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante, djurvaktaren i Jardin des Plantes.
Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut steget för att gå vidare.
“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.
“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför skulle jag träffa honom?“
“Hvem vet det?“
“Nå, hvarför frågar ni mig då?“
“Derför att han har frågat efter er.“
“När?“
“Vid middagstiden.“
“Hvad vill han mig?“
“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss vigt på orden.
“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen.
“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men monsieur Carlion har otaldt med alla.“
“Det rör mig inte.“
“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“
“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“
“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den humoristiske djurvaktaren.
“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att uppfatta humorn.
“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“
“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.
Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.
Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“
“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.
Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han kom ihåg djurvaktarens ord.
“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“
“Och han som frågade efter mig, var ...“
“Monsieur Carlion.“
“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“
“Ja, som jag säger.“
“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“
“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga honom sjelf.“
Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i detsamma inträdde.
Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta hållning.
Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.
Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade öfverståthållaren med ett ironiskt leende.
“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“
Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning framför sig.
“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar ä’ bäst.“
I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor, under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste och nödvändigaste.
För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets drägg.
Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro penningar värda.
Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.
“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen samtalet.
“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“
“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“
“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter er.“
“Ni har då något att säga mig?“
“Utan tvifvel.“
“Är det mycket angeläget?“
“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“
“En hemlighet?“
“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol bredvid Hvita Björnens.
“Nå?“
“Ni är nyfiken?“
“Klart.“
“Ni anar kanske?“
“Hvad?“
“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten.
“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande skarpt monsieur Carlion.
“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“
“Att?“
“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“
Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.
“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog stads-sergeanten.
“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat mig ...“
“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur Carlion, klippande med ögonen.
“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“
“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“
“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“
“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der uppträdet i Jardin des Plantes.“
“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en stads-sergeant.
“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“
“Hvad har den unge Cambon berättat?“
“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“
“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“
“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des Plantes.“
“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken.
“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall hans verk.“
Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården.
“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade stads-sergeanten.
“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen.
“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“
“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon med ett verkligen sublimt leende.
“Och likväl gjorde hon det i början.“
“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“
“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“
“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med tilltagande munterhet.
“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“, fortfor stads-sergeanten.
“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.
“Och det är?“
“Att hon vände sig till er i denna sak.“
“Finner ni detta så underligt?“
“Ja.“
“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon vill.“
“Visserligen, men ...“
“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni önskat.“
“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“
“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan bidraga till den lyckliga utgången.“
“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“
“Det är gifvet, monsieur Simon.“
“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“
“Ja.“
“Hela summan?“
“Femtontusen francs.“
“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad.
“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med ifver.
“Och hon har lofvat er så mycket?“
“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom; “det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“
“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo klippande med ögonen.
“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita Björnen.
“Nå?“
“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag nämnt.“
“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“
“Ja, monsieur Carlion.“
“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den skulle kosta.“
“Emellertid är det såsom jag sagt.“
“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“
“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen, fogligare än man af honom kunnat vänta.
“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.
“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen glädtighet.
“Genast?“
“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“
“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade stads-sergeanten, skådande sig omkring.
“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“
“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“
“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen, skrattande.
“Hvem är galen?“
“Ni, med all respekt.“
“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“
“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“
“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.
“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett spektakel, min bäste monsieur Carlion.“
“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår man ju till Marseille?“
“Marseille!“
“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“
“Alger!“
“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille till Alger.“
“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis.
Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.
“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.
Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.
“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till Alger?“ fortfor denne.
Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.
“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“
“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.
“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken.
Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.
“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med rockärmen svetten ur sin panna.
Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.
“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt detta här?“
“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man aldrig vet hvad köld är ...“
“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande varm.
“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten till resan.“
“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame Moreau.
“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga order.“
“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken.
“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“
Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg närmare dörren.
Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan Hvita Björnen och samma dörr.
“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.
“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon.
“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er något, ty annars ...“
“Ty annars?“
“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.
“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“
“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade Hvita Björnen.
“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“
Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren.
Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform.
“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita Björnen.
“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste betydande person, som lemnat Paris med eskort.“
“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen.
“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre och sansad man.“
“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita Björnen.
“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“
“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“
“Hur kan ni tro oss om något sådant?“
“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta angrepp på den personliga friheten?“
“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart att ni måste protestera.“
“Nåväl, jag protesterar.“
“Det måste ske skriftligen.“
“Godt! jag gör det skriftligen.“
“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“
“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull ställning.
“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“
“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta godtyckliga förtryck.“
“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen resa.“
“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit spunnen.“
“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“
“Ha, monsieur Carlion!“
Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen Simson.
Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.
“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande för evigt.“
“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot pannan.
“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“
En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst.
“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag vill det ... derför att jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full ... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“
Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och försvann med den.
Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.