Trettonde kapitlet.
Queue’n.
Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård?
Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie Royale (numera Nationale) de Musique.
Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten. Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan, och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt.
I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten. Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore åtminstone något.
Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus, cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån “comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.
Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som samma afton skall uppföras.
Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla sidor.
“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le programme!“
Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller programmet.
“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod bredvid honom.
“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en medlidsam blick på den okunnige.
“Nej, monsieur.“
“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“
“Nej.“
“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“
“Nej.“
“Hm!“
Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var då en blind teatervurm.
“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“, återtog grannen.
“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.
“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“
“Jaså.“
“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen något förvånad.
“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen trodde rätt.
“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor beundrare af operan, monsieur?“
“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd.
“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en sådan barbar.
Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara väntad och efterlängtad på Bicêtre?
“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om biljetter“, yttrade grannen.
“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då, monsieur, att ...“
“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla biljetterna vara sålda“, menade grannen.
“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och balletten.
“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi hinna fram.“
“Än sedan?“
“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar, i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“
En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan. Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter, isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas, förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar, är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra.
“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan med hjertat i halsgropen.
“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej köpte på förmiddagen.“
Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre innan det stängs.
Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led.
Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle våga detta försök.
Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?
Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga folken.
Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.
Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.
“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“ frågade han.
“På hvilken plats, monsieur!“
“På parterren till exempel.“
“På parterren? ... det finns, monsieur.“
“Många?“
“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“
“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“
“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“
“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.
“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! ... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“
Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde.
“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.
“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“
“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna af otålighet.
“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ... hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ... hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin ... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull, monsieur.“
“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade Cambon med tilltagande oro.
“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak, monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå min plats åt er.“
“Nå, priset?“
“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“
“Priset, priset!“
“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“
“Här är en franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget emellan begära och bjuda.
“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn, monsieur!“
“En franc“, fortfor Cambon.
“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“
“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.
“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem francs det, monsieur?“
“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.
“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“
“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra och med andan i halsen.
“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans ... Adieu, monsieur!“
Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!