L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess himmel.
För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:
Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som några bakelser.
“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af vakten.
“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.
“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.
“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur skall det då gå med mina bakelser!“
De äro stora egoister, de der fransmännen.
Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i opera-salongen?
De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater.
Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor. Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling, eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl. teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer.
Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik äfven öfver det immateriella af operan och skådespelet; men som under fortgången af denna berättelse ännu beqvämare tillfällen dertill torde erbjuda sig, vilja vi blott i förbigående och på förhand nämna att vi till alla delar förena oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska scen fullt ut kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad vi i den vägen sett och hört så väl i Frankrike som i Tyskland. Men att balletten likväl alltid utgör ett stort undantag, är hvad vi nu skola visa.
“Le violon du diable,
ballet fantastique en deux actes et six tableaux
de M. Saint-Léon,
musique de M. Pugni,
décorations de
MM. Despléchin et Thierry.“
Sådant var det program som Armand Cambon, efter sitt inträde i salongen, köpte för tre sous af en bland de många text- och program-försäljare, hvilka med ekorrens vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till den andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, upprepande med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på hvad de utbjuda. En främling har svårt att vänja sig vid dessa öfversväfvande figurer, ständigt befarande att bli trampad på hufvud eller axlar, hvilket likväl högst sällan lärer inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit ingen dylik köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre s. k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en sådan debutant trampar ned några dussin chevelyrer, innan han hunnit erforderlig färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer tillhöra folk, som icke ens äro rädda om sjelfva hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta sig ifrågavarande lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för aftonens spektakel.
Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han hindras knappast derifrån af emöten, som annars anses vara hans hufvudnöje. Han skulle kunna från sin barrikad, så sönderrifven och blödande som han är, springa ned i en teaterparterr för att, sedan han några minuter uppfriskat sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet leende åt det infall han hörde från scenen.
Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, tycktes hafva köpt berörde program mera af tankspriddhet eller derför att det skulle så vara, än af nyfikenhet att lära känna namnen på de uti balletten uppträdande personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades hans blickar uteslutande uppåt första raden, liksom väntade han att der finna någon bekant.
Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva någon bekant på en plats, som kostade åtta francs? Detta var knappast troligt, och likväl voro hans blickar på ständig upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen och, efter att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra, hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan att ännu hafva fått någon bestämd punkt att hvila på.
Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: det gjordes sex gånger och hade just börjat den sjunde, när första anslaget till introduktionen för balletten gjordes af orkestern. Det var ett kraftfullt anslag, tack vare pukorna och basunerna. Det förde med oemotståndlig styrka allas blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty dessa, som nu tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro oskiljaktigt fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på högra sidan af samma rad.
Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter Adelaïde och hennes fästman hertig Rigobert de Beaudreuil, med hvilka läsaren redan vid början af denna berättelse gjort en flyktig bekantskap.
Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den mest utsökta man kunde se. Den får också icke vara annorlunda, när man intager en sådan plats inom l’Académie Nationale de Musique. Första radens galleri är uppbygdt icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan äfven för att man der må kunna ses, begapas och beundras antingen för skönhetens skull eller för toalettens. Det är en sköldborg, så långt galleriet räcker, af de grannaste och dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro i beständig fläktande rörelse, antingen det är varmt eller kallt i salongen. Solfjädrar hafva en helt annan kallelse än den att befordra svalka, såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig emellanåt för att göra blicken desto mera blixtrande, fängslande och oemotståndlig. Solfjädern aktar sig för att dölja en vacker mun eller en fint bildad näsa, ty om den betäcker ett ansigte så att endast ögonen och pannan synas, då kan man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med solfjädrar endast bjuder på sköna partier.
Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock hvem kan läsa deras mystiska chiffer! Försökom likväl! Följom dessa glänsande blickar, som, ilande midt öfver parterren, dröja vid ansigtet på en ung elegant man, som, egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, i samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. Den unge mannen stryker med handen hårluggen djupt ned öfver pannan. Att det betyder förtviflan, det veta vi alla, ty på detta sätt förtviflar monsieur Fechter på Théâtre Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska scenen. Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt solfjäder måste således betyda hopplöshet. Hastigt ser man den unge mannen stryka hårluggen tillbaka till dess förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu till hälften utvecklat den granna solfjädern. En till hälften utvecklad solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör ånyo sina lockar, men stryker dem alla uppåt hjessan så att pannan blir helt och hållet fri, helt och hållet glänsande som en halfmåne, och hvarför? Jo, solfjädern, helt och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla färger, hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen, betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! huru hafva de någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, om ej de, har lärt oss bruket och nyttan af den elektriska telegrafen?
Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, ty det är blott åt ett enda ställe i den stora lysande salongen han egnar sin uppmärksamhet; han har blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon sitter emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna kunna trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och den sednare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders brand och de sednare återspegla gudablicken.
Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin kikare ned på parterren och företrädesvis på hans egen obetydliga person. Borde han röja att han kände igen henne? borde han helsa på den vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar på första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en biljett, som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta. Adelaïde, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två för fjerde ledet af queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti arbetaren nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de förnämare teatrarnes parterrer.
Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke ljudit öfver landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom sidenrocken kysste bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt. Man vet att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla för en revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De bita sig fast i sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur mycket det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att ännu förmå genomglödga det. “Monsieur“ är gemensamt för grefven och kolbäraren, liksom “mademoiselle“ för prinsessan och grisetten. Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan. Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon tid, tilldess hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång spränga den.
Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände väl hon igen honom? Han tyckte väl att ett vänligt leende spelade på hennes vackra läppar, han trodde sig äfven förmärka, att hon hviskade något till sina begge grannar, och att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot honom; men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick ridån, hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas balletten.
Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man först skådar. En mängd folk, tillhörande en liten by i Brétagne, är samlad derinne. Man dricker vin, spelar kort och dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på samma sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett våldsamt oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro.
Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta värdshusdörren en främmande herre inträder, svart som en munk och blek som döden. Vi skynda genast att presentera honom, ty det är ingenting att hålla på. Det är ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor i det vackra Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s.
Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor.
Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad.
Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller, rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds, emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket af dans, vin och kort.
Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott en profryttare, utskickad i deras intresse.
Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den arma mensklighetens skull?
Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent, bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så oumbärligt för greppet på fiolen.
Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna.
Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är dotter till en grefve som heter de Vardeck.“
Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“
Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer snart hit.“
Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“
Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt öra med ett så anstötligt namn!“
I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader, grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder. Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain, blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne som sylfid.
Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren, som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom några artiga ord för hans vackra stråke.“
Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är baron?
Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer ut och får se tillräckligt med vatten!“
Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo, hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.
Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain, hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren. Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens namn och passa på medan dörren är öppen!“
Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.
Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat, mindre kyligt element att fly till.
Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.
Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.
Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde. Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första soppan doktor Matheus lagar.
Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar. Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri. Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är ovanligt af den som säljer messingskedjor.
Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser hur det går till.
Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!
Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt, om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.
Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver också ej.
Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.
Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan, hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder: “God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“
Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“
Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana fötter och ben att skryta med?
Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar, rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande, talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.
Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“
Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant, som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“ tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans fiolen efter.
Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk, hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat, räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och öfverhöljes med blommor.
Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“, hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan. Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken, att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar, hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer. Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan, direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen, som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken. “Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.
Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas. “En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i Urbains ställe.“
Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera öfverraskad än någon af dem.
Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan.
Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det, emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för andra.
Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?
Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.
“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den stackars Simon.“
Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i Algeriet.
“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“, fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första radens venstra sida.
Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes jungfruliga blick.
Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje, som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen omkring den stackars Urbain.
Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna Adelaïdes bleknande gestalt.
Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned ... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“
“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i sitt hjerta.
Andra akten af Le violon du diable:
Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom det icke hade annat att göra.
Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300 figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare. Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig på “la claque.“
Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus, finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“
Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar fan vid mig!“
Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och liqvidera!“
Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för evigheten. De äro sig lika de der artisterne.
Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad, innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?
När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d. fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som leder ut.
Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.
Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta gallfeber på sjelfva hin.
Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger: “Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva 100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för att lura teologie doktorer!“
Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder: “Jag lemnar mig i Guds hand!“
Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran, sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer alltid i senaste laget.
Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.
Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.
Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke hvad det kommer åt karlen.
Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts fiol i Upsala.
Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det doftande betet.
Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog bättre.“
Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren, förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall guddomlig.
Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick, men aldrig sluter till ett glödande hjerta.
Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet belönar dygden för dess trohet mot Gud.
Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig. Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.
“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.
Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och en tår perlade fram ur hennes öga.
“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den deltar i det förra och tror på den sednare.“
Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det bygger sin äreport på ihåliga läppar.
Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt, men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.
Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.
Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag kommer säkert för sent!“
Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven, som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“
Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, monsieur le comte?“
Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain, som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“
Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall tillväxa i alla ridderliga dygder.
Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en “pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.
Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène, men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière, hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer, utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg. Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar, men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre. Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke hertigen, som satt bredvid henne.
“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“
Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.
“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne, hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.
“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand, “brorsdotter till bankiren af samma namn.“
“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något förundrad.
“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för ung att gifta sig.
“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge ögon.
“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma, kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på hela verlden.“
“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“, förklarade Armand.
“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i släptåg.“
“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad.
“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något ditåt.“
“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning.
“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto mer att sylta.“
Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans.
“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand.
“Hvem?“
“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“
“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“
“Ja, just den.“
“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“
“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett.
Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit, endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.
De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension. Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“ äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“. Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den sydliga solen kan frambringa.
Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer, åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.
Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det lider mot 1848.
Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor. Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med, ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning: