Sonen af söder och nord. Förra delen / Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af glittrande strålar.

Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.

Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.

Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:

År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.

Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.

Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution, som likväl brutit dess bojor.

År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag kamrarne öppnades.

Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas af detta folk som en fiende.

Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem af nationens majoritet färdas aldrig på det sättet.

“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.

“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till plundring åt andra.“

“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse honom vara?“

“Nej.“

“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“

“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en tredje, skrattande.

“Fick han inte?“

“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“

“Nej, ingen har sett det.“

“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“

“Hur då?“

“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på främmande jord.“

“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“

“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“

“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“

Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul, hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen skaffades undan till Spanien.

“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“, förklarade en fjerde.

“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin hustru, han.“

“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än hertigen i sin.“

“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro påhittiga!“

“Det är följden af en bildad uppfostran.“

“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans schavott?“

De omkringstående skrattade.

“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som hertigens.“

“Haha!“

“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“

“Ja visst ... ganska sannt.“

“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“

Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är en försoning för godt köp.

“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde.

“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“

“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.

“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“

“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“

“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“

“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod att så var.“

“Grefvens familj! ... ha ha!“

“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj hade rätt.“

“Ni påstår? ... skälet, skälet?“

“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen gjorde?“

“Ganska sannt ... haha!“

Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet att grefven var galen bestreds af hans egen läkare.

“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle anse honom för galen?“ frågade en.

“Nej! ånej!“ svarade flere.

“Och hvarför skulle man ej göra det?“

“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges förstånd“, svarades.

“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“

“Hvad menar ni med det?“

“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“

“Aha!“

“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till galererna.“

“Men man skickar dem också upp på schavotten.“

“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus, måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än på vaxljus.“

“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en.

“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“

“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“

“Sådana som broder Léotade till exempel.“

“Aha!“

“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod bredvid honom.

“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.

“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.

“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den tillfrågade.

“Men inte om pater Léotade?“

“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“

“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning ... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess murar, när morgonsolen uppgick.“

“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“

“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ... Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“

“Men det lyckades ej?“

“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“ (öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af liljorna (bourbonerne)!“

“Och sådana skola predika Kristi lära.“

“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“

“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“

Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.

“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.

“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade grannen.

“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“

“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“

“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“

“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“

“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“

“Alldeles som vanligt, hör jag.“

“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“

“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“

“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“

“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana till jesuiterne i Schweiz!“

“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.

“Jag undrar just hur trontalet låter.“

“Håller vad att jag kan det utantill.“

“Åhå!“

“Nå, hur låter det då?“

“Det består af tvänne afdelningar.“

“Den första?“

“Är en fordran om ökning i civil-listan.“

“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom dem, som hans prinsar hafva.“

“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan.

“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris, naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma staden.“

“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“

“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.

“Och val-reformen?“ frågade en.

“Val-reformen?“

“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“

“Nej, nej! ingen, ingen!“

“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i sitt intresse!“

“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“

“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“

“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“

“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner, våra tårar, vårt blod!“

“Ja, ja! mille démons!“

“Ned med Guizot! ned med Lou...“

“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“

“Ah, der kommer ...“

“Var god och gif rum.“

“Af med hattarne!“

Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert, ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man, blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad.

Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet, som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet.

“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra.

“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning.

“Följ mig då.“

“Jag följer.“

Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig, började följande samtal:

“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen.

“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand.

“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag nu träffade er sjelf.“

“Hvad önskar ni, monsieur?“

“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“

“Jag förstår!“

“De komma vid midnattstiden.“

“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“

“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“

“Godt!“

“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess emottagande och nedbärande.“

“Ja, monsieur.“

“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något annat.“

“Och det var?“

“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“

“Och det är?“

“Ni måste resa, monsieur Armand.“

“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.

“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“

“Så snart?“

“Kanske ni icke vill resa?“

“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“

“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den käckaste och pålitligaste.“

“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“

“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för närvarande fäster er vid Paris, så ...“

“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men pligten går framför allt.“

“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“

“Hvart skall jag resa?“

“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“

“Ni kommer från kammaren, monsieur?“

“Ja.“

“Ni har hört trontalet?“

“Ja.“

“Om jag vågade fråga ...“

“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“

“Det är då en stridshandske?“

“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm, men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och rent för alltid.“

“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.

“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta land!“

“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“

“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“

“Jag kommer.“

“Och då får jag ert bestämda svar?“

“Ja.“

“Au revoir, monsieur Armand!“

“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“

“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.

“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.

Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda perlor.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.

I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande och orden voro:

“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“

O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“

Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen, mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten.

Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus.

Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.

Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.

När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker.