På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i södern.
Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa eller för de varor han har att sälja.
Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin anletes svett formade den.
Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.
Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.
Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige, som stupat för frihet och fädernesland! ...
Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier, nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop, och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789 och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.
För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen ingräfda gyllene bokstäfver:
“A la gloire
des citoyens français
qui s’armèrent et combattirent
pour la défense des libertés publiques,
dans les mémorables journées
des 27, 28 et 29 juillet 1830.“
På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:
“Loi du 13 décembre 1830
Art. 15.
Un monument sera consacré à la mémoire
des événements de juillet.
Loi du 9 mars 1833
Art. 2.
Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“
På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6 kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer. Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med 4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver verlden.
Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken, helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens genius sväfvar.
Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor, som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...
Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas, innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild, innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!
Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför att de sjelfve skola få tala desto mera.
“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten: “mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket? Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde uppväcka de döde.“
“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.
“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och huslig lycka.“
“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de voro arbetare med knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de äro hjeltar med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“
“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd af handklappningarna.
“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“
“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.
“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld eller en uppvisad kedja af messing.
“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke köper, blir den som tilldrar repet.“
“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“
“Ja, ja! ... ganska bra!“
“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors halsar.“
“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.
“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“
“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.
“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan möjligtvis sälja den för hundra francs.“
“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.
Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.
“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“, sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta, ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare, medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“
“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.
“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de jublande.
“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.
“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.
“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.
“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.
“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet eller portfölj under armen.“
“Bravo!“
“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ... I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“
“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga guldkedjor utbjudas på gatorna.
“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!) ... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ... Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!), medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter (bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu betvifla att min kedja är af messing!“
Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing, likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens föredrag, som så var i de flestes smak?
“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen, “men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha kostat?“
Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan; men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att vinna trehundra francs.
“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet (högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“
Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så sannt jag heter Armand Cambon!“
Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.
“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver, liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.
“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma, men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.
Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet, stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna, antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest anständiga af Olympens gudar.
Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf.
Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre hvarf tyllvolanger af samma färg.
Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger. Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo gripit till den svarta drägten.
Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att bruka långa klädningar.
För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig, hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa, behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen. Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen.
Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något frikostigare, om vi bara tordes.
Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t. ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl aldrig vanvårda detta sitt möderne.
Men troheten! troheten! —
“O trohet! du är stor i norden“,
då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...
Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på bekostnad af söderns “svartögda tärnor“.
Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig.
Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker, öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss:
Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, som ...
Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...
Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.
Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ...
Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga inom och utom barriererna af den ofantliga staden.
Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna.
Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och sina drufvor.
Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt att hon icke gör det.
Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat.
Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.
Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles intressera sig för det lägre folket.
Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan — egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se, ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila.
“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med hederslegionen.
“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta.
Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart öfverraskad.
“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon; “och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för hundra?“
“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande.
“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans dam.
“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket bifall“, svarade leende den unga flickan.
“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“
“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“
“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“
Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.
“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få dem som ...“
“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“
Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.
“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“
“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för goda infall.
“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.
Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd tagas för silfver.
Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket.
Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!
Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?
“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“
“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.
Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.
“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“
“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl kunde ...“
“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“
“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“
“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“
“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den unga damen.
“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till mötes?“
“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“
Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han hade stått i flere graders köld.
“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“
Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel.
Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars melodi man så väl känner!
Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen, som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm.
De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och raskare än de andra, ropade:
“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna nämna det i våra böner.“
“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.
“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’
Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris.
Följden uteblef också icke.
“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares mun.
“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer på riddarens skuldror.
“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“
“Pack!“
Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.
“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela Bastilj-platsen.
I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och hårdare omslutande sitt offer.
Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva det.
Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig, förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans deltagande.
Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen. Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest enhälliga och stormande bifall.
Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige Armand Cambon i denna stund var.
Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle blifva.
Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss icke haft nog starka lungor för jubelropen.
Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den stackars Armand Cambon nu var.
Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var nära att bestiga den räddades bål.
Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som genomträngde stormen:
“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“
Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.
Folkhopen hejdade sig.
“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“
Folkhopen sänkte sina armar.
Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.
“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“
Några minuters tystnad följde.
“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.
“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.
“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och återstudsar alltid på den som kastat den.“
“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“
“Hvem skall straffa honom?“
“Vi! ... död åt aristokraten!“
“Hvem skall döda honom?“
“Vi! ... död åt penningemenniskan!“
“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“
En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen och friden.
“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“
Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“
“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.
“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“
“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en annan.
“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“
I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från myndigheternas sida.
Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt: “Merci bien!“
Men riddarens dam försonade riddarens fel.
“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad ni gjort för oss ...“
“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“
“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig.
“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade arbetaren.
“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“
“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens jemmerliga stämma.
“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till arbetaren.
“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.
“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i vagnskorgen.
“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.
Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.