Sonen af söder och nord. Förra delen / Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk, som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför just behöft gifvas af en vacker flicka.

Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.

Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.

Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro. Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid den hundraförsta.

Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen, hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater, hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna, eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som är starkast i att springa.

“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i någon vicomtes kabriolet?“

Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn.

“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med stekta, rykande kastanier.

Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen. Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet.

“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande tillbaka den breda handen.

“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta, Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ... men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att glömma mat och dryck.“

“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.

“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.“

“Tre?“

“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.

“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende. “Men hvart tänker du gå, Armand lille?“

“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.

“Vill du äta upp dagportionen för din far?“

“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“

“Hur mycket har du att ge honom?“

“Mellan sex och sju francs.“

“Och det för bara en enda dag?“

“Ja“.

“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver det andra.“

“Farväl, käre Simon!“

“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ... det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“

“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert hvarför jag ej kommit.“

“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands ena arm.

“Hvart?“

“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“

“Än vidare?“

“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier, nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en lefvande glada.“

“En lefvande glada?“

“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“

“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“

“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita Björnen skrattande.

“Hvad är det för historier, käre Simon?“

“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“

Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.

Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.

Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam, hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens gammalmodiga blomstermatta.

Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens barn.

Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.

“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå bjudes man på en lefvande glada.“

“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.

“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“

“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“

Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr, som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.

Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta, huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet skall ha den största glupskheten och följaktligen de största köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med eller utan man, i ragg eller guldgaloner.

Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i palatset.

Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon icke upptäcka.

“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.

Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.

“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“

“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade Simon.

“Aha, för i morse?“

“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“

“När glömmer man hvad man har att fordra?“

“Ni har då redan vunnit?“

“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna sjöskumspipa.“

De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren, förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde.

“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven, så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“

Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.

Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är väl deras förmåga mot metallens!

“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens ficka.

“I dag, om ni önskar“, svarade denne.

“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.

En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.

“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands följeslagare.

“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.

“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“

“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“

“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“

“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig för mina barn.“

“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“

“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“

“Au revoir!“

“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“

“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“

“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“

Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför rofdjurens matsalar.

“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge utkommit i trädgården.

“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt blinkande.

“Således en öfverraskning?“

“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“

“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“

“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot hvarandra.

“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“

“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor, hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan, den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“

Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för kommande tårar?

“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart, “när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap, uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“

Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större byggnad med ett betydligt högre staket.

“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt att säga i dag?“

Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.

“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga visa:

Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? ... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“

Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa betar försedda munnen.

“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af bly!“

“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“

Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.

“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det borde vara.“

“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“

Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande honom med sig, ropade:

“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till sinnes.“

Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma snabbhet.

Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.

Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna.

Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.

“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“

“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig nyfikenhet.

Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.

“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan djurvaktaren.

Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.

“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“

“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“

“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.

“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag lägger in maten i burarne?“

“Ja.“

“Var då så nådig och följ mig!“

Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den första buren.

Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.

Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.

Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.

Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.

Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens gräns.

Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“

Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde till undantagen.

Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat äta.

Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.

Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.

“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“

“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“

“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“

“Hvad är det då?“

“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“

“Ett vad?“

“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“

Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett stycke bröd.

“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin följeslagarinna.

“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.

“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som också utgjorde en del af gruppen.

Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi icke rätt afgöra.

Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en markis, och svarade:

“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur Mathieu.“

Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga?

“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“

“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“

“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder, madame, framräckte det.“

Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“

“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“

“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar framför den.“

Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen.

“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.

“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet.

Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.

“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin kur.“

“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“

“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.

“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.

“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla andra?“

I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des Plantes.

“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“

Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet.

Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.

Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens sandhvirflar.

En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke öppnad.

Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.

“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“

Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?

“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i sin ficka.

“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“

“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er knif?“

“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin ficka.

“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora stycke.“

“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan burens jernstänger.

“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det afskurna stycket.

“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“

Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i begge fickorna.

“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“

“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang.

“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“

“Monsieur Simon!“

“Har någon stulit det ur min ficka?“

“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“

“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles färskt bröd.“

“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“

“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“

“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en gång.“

“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ... Kors, sådant nöt jag var!“

“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt elefanten, monsieur Simon!“

“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“

“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“

“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“

“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“

“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“

“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur Simon?“

“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap, s’il vous plaît.“

Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå på två ben och heta Simon.

“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“, sade Hvita Björnen.

“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade djurvaktaren, något gladare.

“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita Björnen.

“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada lynne.

“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“

“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka, monsieur Simon!“

“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“

“Och brödet?“

“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“

“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af alla vetandets grenar.“

Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till tjenarinnan följande:

“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“

I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.

“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.

“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt lugnt.

Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda matlust de gemensamt beundrade.

Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en så bländande hvithet.

I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.

Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med mycket låg stämma:

“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“

“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.

Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.

Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.

Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.

Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste gosse i Paris“.

Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, för att finna skydd i dess lummiga krona.

“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“

“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma damens stämma.

Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.

Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid dess fot.

“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“

Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett skydd, alltmera började luta, hotande att falla.

I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens galleri.

Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder derinne.

Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.

Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt byte strider med djurens konung.

Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram fattat uti hennes tjocka sidenklädning.

Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk.

Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.

I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina gropar, stirra på de olika grupperna.

Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades; der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.

“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen djurvaktarens första fråga.

“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“

“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra frågan.

“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“

“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje frågan.

Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs undersåter.

Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan?

Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den, hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade Jardin des Plantes bakom sig.

Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur.

De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga vänliga blickar.

“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi.

“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett mord!“

“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig, “hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“

“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“

“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej vet hvad du säger.“

“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet? ... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“

“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord, du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“

“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall äfven hindra er från det andra.“

“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“

Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.

“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och skryt med att du räddat den lefvande gladan!“