Åttonde kapitlet.
Luxembourg.
Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget.
Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens namn var Jacques de Brosse.
Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf.
Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för upphöja, försämra i stället för förbättra.
Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i dess proportioner.
Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer.
Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa gallerier, uppburna af nio arkader.
Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier.
Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan, Tystlåtenheten, Fliten och Kriget.
Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV. Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes bröstbild.
Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som detta Luxembourg.
Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.
Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!
En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette.
Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade egna undersåter.
Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid tanken på dess historiska minnen.
Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste fattigdom.
Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens.
Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.
Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.
Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess murar.
Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen.
Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål.
Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.
I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen pärernes.
Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815.
Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till observatorium.
Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:
“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“
Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.
“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor.
Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.
Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de återkommit.
Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta.
År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.
Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s.
De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor.
När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.
Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i arkitekturen.
Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.
När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.
Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva krigiska hållning.
Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre.
Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.
På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.
“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk kronprins“, anmärkte svensken.
“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“
“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“
“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“
Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han talar franska.
Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet.
Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.
Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.
På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare.
Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra deras verk.
Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk promenad.
Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.
Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne.
Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i katalogerna.
Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem det.
Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.
Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? — nästan intet af madonnor.
Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom för den svagare dödlige.
De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår anspråkslösa blomma.
Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla, som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer att flyttas.
Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.
Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.
Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.
Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett landskap, som man icke skådat.
Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida; icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf, öfver menniskan och djuren.
Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.
Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.
Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora galleriet.
Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att kopiera.
Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet.
Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.
Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.
Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars andakt.
Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom modern bedt det göra.
Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!
Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens glöd för dess mun.
Modern synes betagen af de saliges förtjusning.
Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som strålar i makans.
Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som aldrig bort tystna.
Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos.
Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden och dygden.
Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland molnen, omgifna af serafer och keruber!
Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.
Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande till konsten alltid väcker.
Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.
Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.
En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef och igenkände den unge mannen.
Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.
“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.
“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.
“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som jag länge önskat se er ...“
“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.
“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.“
“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig komma.“
“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“
Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes tunga.
“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“
“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“
“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“
Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling.
“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“
“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.
“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“
“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.
Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.
De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras krets.
“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist hade äran tala med er“, började Armand.
“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.
“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen skrifvit den.“
“Ja, då var jag öfvertygad derom.“
“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om biljetten?“
“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne möda att medgifva detta.
“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“
Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.
“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor, jag plågar er kanske?“
“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“
“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“
Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.
“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“
“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något förvånad.
“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“
“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“
“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll Armand.
“Ni kände den, säger ni?“
“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“
“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.
“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.
Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.
“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde tro mig om ett brott!“
Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat till Armands berättelse.
“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit mig öfver er åtkomst af biljetten.“
“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas svaghet“, yttrade Armand.
“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande vid ...“
Hertiginnan fullföljde ej meningen.
“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.
Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och Adelaïdes giftermål.
Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?
Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?
Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.
“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“
“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“
“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“
Hertiginnan tystnade.
Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta denna tystnad.
Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord.
Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.
Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.
“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“
“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“
“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“
“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den unge mannen.
Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.
Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.
En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.