En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.
Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot handen.
Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.
I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.
Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.
Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.
Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.
Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.
Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den.
“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för middagssolen.
Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom.
Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.
På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske kostat.
Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före att svara.
“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att vänta på svaret.
“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast; “jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön konst.“
“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt Luxembourgs galleri?“
“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I Louvern har jag dock varit ofta.“
“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“
Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche, föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.
“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande vid deras blodiga lik.“
“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.
“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade hertiginnan.
“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.
“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... Kom!“
Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i vanlig kroppsstorlek.
“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“
“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade Armand.
“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“
“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras fädernesland!“
“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“
“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; men ...“
“Men?“
“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade Armand.
“Och hvad är det?“
“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något dystert, något hemskt.“
“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.
“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets blindhet.“
“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“
“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska historien.
“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“
“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.
“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.
“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“
Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon förstod hans mening.
“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten.
“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“
“Ja, madame!“
“Hvad kallar ni då Marat?“
“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“
“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.
“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan att följas till grafven af mördades skuggor.“
Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.
“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.
“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“
“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“
Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än Luxembourgs galleri.
“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ... Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“
“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“
Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af Horace Vernet.
“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket i Judiths ansigte?“
“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade Armand.
“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“
“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“
“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.
“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.
“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen historia“, svarade hertiginnan.
“Sin egen historia?“
“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“
“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand förvånad.
“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ är måladt.“
“Det är?“
“Efter Allori’s.“
“Allori’s!“
“Ja, efter konstnärens eget.“
“Och han sjelf hade målat det så.“
“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den olycklige konstnärens egna.“
“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“
“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan.
“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.
“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.
“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna upplysa.
“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.
“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.
“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“
“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“
“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“
“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“
“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“
“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“
“Ni anser Allori för svag?“
“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.
“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan småleende.
“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“
“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“
“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är, enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste känsla, som himmelen gifvit jorden.“
“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.
Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon synnerlig uppmärksamhet.
När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden?
Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade sig samma tafla.
“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“
“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.
“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“
“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“
“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“
“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter en stunds närmare granskning.
“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens stråle.“
“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“
“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“
“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“
“Nej, madame.“
“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“
Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.
Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.
Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.
“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“
“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.
“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.“
Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.
Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.
“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“
“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.
“Baron S:t-Bris.“
“Ja, baron S:t-Bris.“
“Och han umgås hos er?“
“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.“
“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.
“Men hvarför är ni så orolig?“
“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan d’Estelles sällskap.“
“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“
“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.
“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.
“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.
“Hur då?“
“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“
“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något ängslig.
“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“
“Jag tackar er, monsieur!“
“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“
“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“
En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, der de stodo.
Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten följde henne.
Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.
Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.
Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.
Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.
Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.
Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.
Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.
Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:
“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än man tror!“