Elfte kapitlet.
Baron S:t-Bris.
Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren.
Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.
“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“
“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“
“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.
“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.
Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren stängdes till.
Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre rummet.
“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa begge tillsammans.“
“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer både mig och hertigen?“
“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den andra.
Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.
“Nå, till saken“, påminde markisinnan.
“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade baronen.
“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.
“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“
“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“
“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“
“Hur då?“
“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“
“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.“
“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“
“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“
“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“
“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“
“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“
“Nå, hvem menar ni då?“
“Armand Cambon“, svarade baronen.
“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.
“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina dystra fantasier.
“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“
“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.
“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“
“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“
“Ja visst.“
“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer intresserad.
“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“
“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.
“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.
“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“
“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“
“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade hvarandra?“
“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“
“Nå hvad såg ni?“
“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“
“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.
Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i boudoiren.
“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på en gång.“
“Och hon?“ frågade markisinnan.
“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar framför berättaren.
“Ni frågar mig om hertiginnan?“
“Ja.“
“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så ...“
“Så?“
“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon ...“
“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.
“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“
Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje.
Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa motsatsen.
“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck på er.“
“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.
“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ frågade markisinnan.
“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af dialoger.“
“Nå, än sedan?“
“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“
Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att hertigens sprutade eld.
Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.
“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“
“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.
“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på golfvet ...“
“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte ni icke ...“
“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro ... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste bemärkelse bar hennes färger.“
Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt, hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde inom honom.
“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på markisinnan och det andra på hertigen.
“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.
“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“
“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“