Tolfte kapitlet.
Café Procope.
Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.
Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.
Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit gifna.
Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning.
S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.
Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans.
Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.
Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.
Thé och chokolad sammanblandade!
S:t-Foix kan icke styra sig längre.
Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diner!“
Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär upprättelse.
S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på värja.
S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka.
“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en sakramenskadt dålig diner.“
Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.
En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.
Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.
De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.
“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och tryckande dem till sitt bröst.
Derefter skyndade de ut. Hvart?
Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.
Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.
Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.
“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“
Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.
Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.
Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen.
I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.
Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.
De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.
En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.
Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i dennes öra.
Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.
Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och en af segern.
Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor.
Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.
Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.
Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara saker att omtala.
Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.
Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer.
Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.
Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti.
De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.
Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen.
De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait följande morgon.
Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen.
Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket. De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.
Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis reform-banketten.
“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“
“Ja.“
“När afgjordes det?“
“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog länge och väl.“
“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som man bort handla.“
“Slutligen tog Thiers till ordet.“
“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort mindre än han.“
“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring Paris?“
“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt verk för ögonen?“
“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“
“Nå, hvad sade Thiers?“
“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“
“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden, i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“
“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“
“Nej. Hvad har han svarat?“
“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid Isly.“
“Sacre-dieu!“
“Au diable!“
“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“
“Hvad?“
“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“
“Ja, ja!“
“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner sig.“
“Sannt!“
“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det gäller?“
“Republikanerne kanske?“
“Ha, ha!“
“Legitimisterne?“
“Ha, ha, ha!“
“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de förre för tronens.“
“Än köpmännen då?“
“Köpmannen, hans eget kött och blod?“
“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om penningebristen och stagnationen i alla affärer.“
“Men armén?“
“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“
“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“
“Aldrig. Lefve linien!“
“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“
“Och Paris vill.“
“Ja, ja, Paris vill!“
“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,
“Jo, de vilja.“
“Hvad?“
“Blifva ministrar.“
“Ha, ha!“
“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“
“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot ministrarne.“
“Jaså, en anklagelse-akt?“
“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“
“Hur låter den?“
“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“
“Mustiga ord.“
“Men bara ord.“
“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“
“Ministèren skratta åt dem.“
“Konungen skratta åt dem.“
“Det blir muntert på höjden.“
“Bedröfligt på djupet.“
“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“
“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke blandat sig i samtalet.
“Hvad för slag?“
“Hvarför skola vi skåda åt öster?“
“Ser ni icke molnet der?“
“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“
“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“
“Han är tokig.“
“Känner ni icke anletsdragen?“
“Hvilka anletsdrag?“
“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han tecknade upp för oss.“
“Ni talar gåtor.“
“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“
“Vi förstå er icke.“
“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“
“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“
“Aha!“
“Ja, ja, nu förstå vi.“
“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde, messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en avant, citoyens!“
“Que la République française
Entraine encor ses bataillons,
Au refrain de la Marseillaise
A travers de rouges sillons.
Que la victoire de son aile
Touche nos fronts et cette fois
La République universelle
Aura balayé tous les rois.“
“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.
“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.
“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:
“Aux armes! aux armes!
Qu’on mette au bout de nos fusils
Les oppresseurs de ...“
Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare.
“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“
“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, hemtande andan.
“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.
“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår hjelte.
“Ja, ja.“
“Men Lamartine har ...“
“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.
“Lamartine har sagt ...“
“Hvad? hvad?“
“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan annan följeslagare än min skugga“.
Ett allmänt jubel följde på dessa ord.
“Han skall ej gå ensam“, ropade en.
“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.
“Paris skall följa honom med fötter och armar!“
“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“
“Frihetens gudinna med sin lager.“
“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“
“Aux armes! aux armes!
Qu’on mette au bout de nos fusils
Les oppresseurs de tous pays,
Les poitrines de Radetzkis!
Les peuples sont pour nous de frères,
Et les tyrans des ennemis.“