Trettonde kapitlet.
Invaliden.
Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och en yngre man på place du Panthéon.
Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.
Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet.
Också bär frisen följande inskrift:
“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“
Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes efter Juli-revolutionen.
Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.
Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen.
Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.
Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.
Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.“
Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:
“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“
Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden.
Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.
Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.
Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder.
De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.
“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.
“Ja“, svarade fadern.
“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“
“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ... Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats ... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter ... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ... Det står icke i mensklig makt att hindra den.“
“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’ fästningsverk“, yttrade Armand.
“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, hvars frihet han undertryckt.“
“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts förslag?“
“Hvilket?“
“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“
“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“
“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“
“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf ... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“
“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“
“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“
“Det är sannt, min far.“
“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är således icke deras republik som Frankrike kan önska sig.“
“Och den republik Frankrike önskar sig?“
“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till nationernas.“
“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“
“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“
Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben stapplande åren.
Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.