Sonen af söder och nord. Sednare delen / Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.

Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.

Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna sedan fordna emöter.

Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att sätta dem i verket.

Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.

Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas fönstren, hvarifrån man lyssnar till:

Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade fönsterluckor till Girondisternes sång.

Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och gå öfver Pont-Neuf.

Girondisternes sång är:

Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.

De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna, Honoré-gatan och kajerna.

Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.

På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från S:t-Germain.

“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken, arbetaren med studenten, kroppen med anden.

Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare än blicken kan mäta.

Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig demonstration.

Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.

Denna sång har sällan sjungits förgäfves.

Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt, hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.

Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!

En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de framtågande.

De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på med oemotståndlig kraft.

“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss passera!“

“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.

“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“

“Tillbaka!“ fortfar officeren.

“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad medborgare.“

Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.

Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika åt sidan.

Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.

Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig Deputerade-kammarens palats.

Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.

Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service.

En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.

“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning; “palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper skulle våga storma det.“

Generalens ord var icke tomt skryt.

Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka infanteri-bataljoner.

“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet.

“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen.

Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de sticka dem i skidorna.

De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma vidare.

“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand.

“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne.

“Au diable!“

“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller tillbaka.“

“Hvad hade vi då här att göra?“

“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi lefva och ha helsan.“

“Och för det andra?“

“Helsa på dragonerne.“

“Allt det der är godt och väl, men ...“

“Men icke tillräckligt, menar ni?“

“Parbleu!“

“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man hör åskan?“

“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige poeten.

“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.

“Nå?“

“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“

“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med sjelfbelåtet utseende.

“Men er sista.“

“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den skall bli min sista.“

“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens hand.

“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“

“Ja, så hette den.“

“Jag har blott tre kupletter färdiga.“

“Hur många tänker ni då hafva?“

“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“

“Så sjung dem ni har.“

“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“

“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för att lära oss era sånger.“

Eugène.

Kör.

“Bravo, Eugène!“ ropade Armand.

“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar.

“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor.

Eugène.

Kör.

“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande ansigtet mot sin sqvadron.

“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer, höjande på axlarne.

“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad.

Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade.

Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede.

Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade munnen.

Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne.

Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden.

“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen, men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade öfvervunnit hans vrede.

“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit.

“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran.

Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt folkets artighet.

“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni ännu att vi stå här förgäfves?“

Eugènes ögon blixtrade.

Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören.

“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran.

Eugène.

Kör.

Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta skri kommer från place de la Concorde.

Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom.

Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen.

Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan bron.

Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta.

Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig tillsammans.

Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till Deputerade-kammarens palats.

Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet.

Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder, dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens och vältalighetens genier.

Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert.

Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med samma namn visar täflande sina stolta pelare.

Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i peristilen.

Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af en jernring omslutna folkmassan.

Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess ledamöter voro frånvarande.

Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende.

Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser, under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater.

“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som man utvecklar så betydliga stridskrafter.“

“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror det.“

“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den sammanträngda folkmassan.

“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“

“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“, inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag.

“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt; “jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de la Concorde slät som ett dansgolf.“

“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“, svarade den magre mannen.

“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“, anmärkte den trotsige.

“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick.

“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna på Afrikas slagtfält.“

“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“

“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer lemna befälet öfver Paris.“

“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“

“Hvarför?“

“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o) ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af dess lagliga rätt.“

“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga rätt?“

“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“

“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“

“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på place de la Concorde.“

“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“

“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde eller någon annan plats.“

“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se der! ... ah, ändtligen!“

Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far deröfver.

Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk, som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.

Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den med möda röra sig; nu flyr den.

Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och Tuileriernas park.

I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod.

Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.

Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för många döde och en bädd för ännu flere sårade.

“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“

“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på place de la Concorde“, svarade denne lugnt.

“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general Cavaignac!“