Tjugonde kapitlet.
Barrikaden på S:t-Honoré.
Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine.
Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i gathörnen.
Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls.
Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.
“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.
Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar.
Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.
“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?“
“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och slag.“
“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades bara det.“
“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.
“Ja visst, om man tvingar mig.“
“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.
“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.
I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.
Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.
Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket, som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der national-församlingen då hade sina sammanträden.
“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.
Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre satt.
Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under guillotinen.
Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.
I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande bifall.
Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.
“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig röst.
Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.
“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ... Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“
Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.
“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“
“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“
“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.
“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.
“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.
“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, anmärkte Eugène.
“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.
Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.
“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra trakter af staden.“
“Och barrikaden?“
“Lemna vi qvar naturligtvis.“
“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“
“Och ingen skall försvara den?“
“Nej, icke vi åtminstone.“
“Hvad vill det säga?“
“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“
“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“
“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“
“Det här är besynnerligt.“
“Oförklarligt!“
“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“
Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot den unge anföraren.
“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“
“Visst inte ... men ...“
“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda mina befallningar.“
“Det är sannt ... men ...“
“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man att lyda mig.“
“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.
“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något förtrytsamt.
“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“
“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“
“Ja, ja!“ instämde alla.
“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan följaktligen icke handla såsom despot.“
“Bravo! lefve Armand Cambon!“
“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“
“Behöfs inte!“
“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att befalla.“
“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“
Det blef tyst.
“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“
“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.
“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“
“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“
“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“
“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med full beslutsamhet från alla sidor.
“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“
Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.
“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af folket.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“
“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“
“Ja, utan tvifvel ... bravo!“
“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“
“Bravo! lefve Arm ...“
“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.
“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.
“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.
Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.
Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar.
“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.
Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än deras herre.