Tjuguandra kapitlet.
Politiken förstör allt.
Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.
Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, emedan det vore för vidlyftigt.
I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som älskande.
Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.
Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.
Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med att lyssna till repetitionen.
Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.
Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så godt det.
Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel.
Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.
Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle ställas på den allra förståndigaste fot.
Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva.
Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.
Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg.
De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.
Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.
Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo deras menlösa fantasier.
Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och mötte dem.
Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.
“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ frågade Félix.
“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå förbi“, svarade Collette.
“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“
“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta ut.“
“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“
“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.
“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“
“Du har icke hört något derom af Armand?“
“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“
“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo någon?“ frågade Collette.
“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur mina bröder blöda?“
“Men om du stupade, om du doge?“
“Nåväl?“
“Dina föräldrar?“
“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den fege, som bär deras namn.“
“Och jag, Félix? jag?“
“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“
Collette teg.
“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.
“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som blef det gällande.“
“Armand är född till något stort“, menade Collette.
“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken bitterhet.
Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.
Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs.
Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en lifligare svallning.
Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.
Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader.
Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.
I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller sömma efteråt.
Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.
Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.
Den arma Collette började gråta.
“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.
“Du gör oss olyckliga, Félix!“
“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor skräddaren med en stor åtbörd.
“Men du tänker alls icke på mig?“
“Du skall slåss vid min sida, Collette!“
“Nej, jag tackar.“
“Du skall stupa vid min sida, Collette!“
“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande.
Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.
De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den revolutionäre anden.
Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.
Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.
På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.
Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.
Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.
Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa det på buteljer.
Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.
Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.
Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som fortfarande sökte stäfja hans ifver.
Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la Bonne-Graine.
Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts.
Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.
Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.
“Hvem der?“ frågade en röst innanför.
“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta genljuden från gatan och gränden.
“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt hjerta.