Tjugufjerde kapitlet.
Besök hos grannen.
Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.
Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.
Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.
En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.
Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?
Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet?
På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.
På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue Vivienne.
Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.
Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.
Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.
Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.
Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.
Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.
I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.
Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.
Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor.
Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro tillslutna.
De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till toaletten.
Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.
Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.
Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.
Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.
Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.
Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.
“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.
Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.
Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.
Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare följder.
Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.
“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“
Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen.
“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“
Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes armar.
Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.
Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.
“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!“
“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“
“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“
“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“
Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.
Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.
Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.
Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.
Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.
Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.
Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.
Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen.
Armand sänkte värjspetsen mot mattan.
Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.
Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.
Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.
Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.
Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.
“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“
“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens händer.“
Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.
“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.
Armand pekade på öppningen i muren och svarade:
“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“
“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“
“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till den vanmakt, som ...“
“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.
“Utan tvifvel ... men ...“
“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“
Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.
“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron S:t-Bris!“
“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.
“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“
“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.
“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.
Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.
Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.
Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne.
Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.
Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.
“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.
“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket beqvämare.“
“Men ...“
“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“
Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.
Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.
Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten bägare af samma metall.
Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med utsöktaste prydlighet och smak.
Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig.
Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.
Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.
Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod framför sängen.
Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade henne länge utan att yttra något.
“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“
Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, men hon teg.
Baronen fortfor:
“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge icke den som är mest att beklaga.“
Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på hvad den värde baronen talade.
Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.
“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet“, yttrade baronen.
Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.
“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“
Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.
“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“
“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“
“Och bägaren der på bordet?“
“Är döden, om ni icke vill lefva.“
“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst förakt.
“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.
Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.
Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.
“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, yttrade hon.
Baronen såg förundrad på henne.
“Behöfde!“ upprepade han, “ni måste välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“
“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning.