Tjugufemte kapitlet.
Slutet af besöket.
Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.
“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte.
“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“
Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd.
Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.
S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.
Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.
Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.
Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade med ganska stark och fyllig ton.
“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.
“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina hvita händer.“
Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes händer.
“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma hit!“
“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren.
En knackning hördes på denna dörr.
“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“
“Hvad vill ni jag skall göra?“
“Endast fråga, hvem det är.“
“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma.
“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes göra sig så välljudande som möjligt.
Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick.
“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne.
“Stig in!“ sade hertiginnan.
Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga ansigte uppenbarade sig.
Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende.
Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig ofvanom den lilla olycksbådande pipan.
Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.
Också bleknade han ända intill skäggroten.
“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“
Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.
Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det minsta ord förmådde han framhviska.
“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“
Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.
Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen midt emot sig.
Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna mästarens beundran för sitt verk.
“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.
Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet skulle hafva verkstält det, om han varit utanför.
“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand.
Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar, som sträckte sig fram under emman.
“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand.
“Hvad?“ frågade denne.
“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med ängslan.
“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då ändtligen nio!“
“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren.
“Och ljus innanför“, tillade en annan.
“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur sigte.
“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.
“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.
“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för hela verlden?“
Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver sitt hufvud.
“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“
Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror.
“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar på?“
“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt.
“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“
“Ja, som sjelfvaste fan.“
“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både till händer och fötter.“
Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.
“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“
“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“
“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“
“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, som ni ser ligga under stolen der.“
“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“
“En baron, käre Alphonse.“
“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora olycka.“
Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin tunga arm på hans skuldra.
Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande derigenom:
“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“
“Ja“, svarade innanför en hel kör.
Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge fångarne.
Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt samma väg.
“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt långa hår åt sidorna.
“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade Armand.
“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.
Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.
Hertiginnan och arbetaren voro allena.
Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.
Den sednare nalkades nu den förra.
“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“
Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.
Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.
Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.
“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“
Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.