Tjugusjette kapitlet.
Den blodröda fanan.
Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.
Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.
Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.
Det var ingen treflig bostad.
Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.
Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.
“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.
“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej kunna dröja.“
“Men du har ju uträttat ditt ärende?“
“Ja visst.“
“Hvad väntar du då på?“
“Du är så nyfiken, söta Collette.“
“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar mig icke.“
“Hvarför?“
“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“
“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“
“Det är möjligt, men ...“
“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.
“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.
Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför mycket roade af en sådan drägt.
Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.
Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.
Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?
“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.
“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.
“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.
Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.
Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.
“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.
“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“
Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.
Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en bekymrad blick.
Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:
“Hvem der?“
“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst.
Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand, skyndade till dörren och öppnade den.
En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen.
“Du är färdig?“ frågade den röde mannen.
“Ja“, svarade Félix med fast ton.
“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde mannen.
“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen.
“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.
“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du tillbaka?“
“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.
“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast vid hans arm.
“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för Félix’ ögon.
“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.
“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig icke.“
“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“
“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med patos.
Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.
Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina händer.
Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.
Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.
Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare mark.
“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand, “ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du död!“
Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.
En djup tystnad herskade omkring honom.
Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.
Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade följande ord:
“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“
Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från sidorna.
Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup tystnad.
“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller ifrågavarande lösen.
“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.
“Född?“
“I Lyon.“
“Din ålder?“
“Tjuguett år.“
“Ditt yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix med en suck.
“Din faders yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att fadern var skräddare.
“Din fader rik eller fattig?“
“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det hus han bebor.“
“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“
“Min fader hade ingenting, när han började.“
“Godt! din far är då en äkta medborgare.“
“Din moder lefver?“ fortfor rösten.
“Ja.“
“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“
“Nej.“
“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“
Ånyo följde en minuts tystnad.
Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda frågorna befunnits nöjaktiga.
“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.
“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande sina förbundna ögon mot taket.
Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln, hvilket var skada.
“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.
“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.
“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“
“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.
“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“
“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.
“Uppräkna några af dem.“
Lyonäsaren tycktes fundera något.
“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande hellre i klump än ingående i enskildheter.
Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.
“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade ånyo rösten.
Den unge skräddaren funderade ånyo.
Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att tänkas på.
Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.
“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.
“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“
Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina förbundna ögon mot höjden.
“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“
“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han svarade.
“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“
“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.
“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“
“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.
“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta heliga mål?“
“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.
“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“
“Ja!“
“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta heliga samfund?“
“Jag är färdig.“
“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“
En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig röst efterstafvade ed:
“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“
“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“
“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“
“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och broder, maka, älskarinna och vän.“
“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“
“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“
“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed, utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“
När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.
Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne af knifvar, dolkar, sablar och pikar.
Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke, som fördes intill hans ansigte.
I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas.
Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla åt den sidan, der hans arm hölls.
En röst ropade:
“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den Blodröda Fanan!“
“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.
Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.
Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl framför honom på bordet.