Tjugusjunde kapitlet.
Vidare om Blodröda Fanan.
Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring i den tappre Lyonäsarens hufvud.
Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.
Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka, dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken eller ölet i Paris skulle smaka.
Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten, dels med, dels utan blus.
Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.
Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna.
Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.
Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.
“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“
Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena.
Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.
“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“
“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.
“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda Fanan.“
“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda Fanan!“
“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.
Félix suckade också.
Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af ett sådant samfund.
“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“
“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“
“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.
“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“
Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro på sådana orimligheter.
Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.
“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han Simon.
“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“
Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de sista orden.
Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.
“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.
Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva på dem.
Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige mäns afund.
Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.
När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.
Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.
“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“
Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde innebära.
“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“
Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.
Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.
Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.
“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min varning.“
Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne.
Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in i hans ögon.
“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.
Félix pustade och såg ned på golfvet.
“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag gissar det.“
“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“
“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“
Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg frågande blick.
“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern göra din bragd till en hjeltes.“
“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“
“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“
“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du ej kan lefva med ära!“
Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans bleka fuktiga panna.
I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.
“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“
“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.
Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla rummet.
Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!
Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af bord.
Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen träklubba.
Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.
Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af underjordens brinnande hålor.
“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“
“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“
“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; “bröd eller döden!“
Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.
Det är återskenet af tusentals facklor.
Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna del af Paris.
Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner.