Tjuguåttonde kapitlet.
Morgonen den 23 Februari.
Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som uppgår i lågor.
Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar.
Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“.
Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet genomvakad natt.
Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par, han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.
Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma den.
Det är det vi skola få se.
Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse, ty äfven de behöfva värma sig.
Man slåss redan på flere punkter af Paris.
Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan slagit mot Stygens strand.
Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke ens på ett piano, när det gäller barrikader.
Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.
Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de väl hunnit gatan.
Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och försvarar högvakterna.
Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.
Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.
Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig omkring dem.
De småle.
De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.
Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin barndom.
Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat den i erfarenhetens hårda skola.
Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en dödlig påminnelse.
Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.
Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den glödheta grunden röjer vulkanen.
Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge utbredd under konungarnes fötter.
Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.
Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.
Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det, efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar dervid.
Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der upprest en barrikad af nära två våningars höjd.
Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och stenar.
Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad, gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med ifrågavarande befästningsarbete.
Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att vidare fullkomna sig deruti.
Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.
Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.
Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett mästerstycke både till höjden och bredden.
Det var dock ej den enda på denna gata.
Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever, men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.
Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god ro, oaktadt det fallande regnet.
Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.
Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.
Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.
Det var Armand Cambon.
Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han uppträdde.
Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.
Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.
Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa.
På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.
Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.
Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.
Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.
Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.
Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.
Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några hvarf, ropande:
“Vive la république!“
I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden.
Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till barrikad, från fönster till fönster.
“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit, men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.
“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.
“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är det långt lidet på morgonen?“
“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.
“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“
“Godt, ypperligt!“
“Hur ser det ut på de andra ställena?“
“Bra, man har varit flitig öfverallt.“
“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“
“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt försvarade.“
“Tänker ni stanna qvar hos oss?“
“En halftimme ungefär.“
“Hvart tänker ni sedan begifva er?“
“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“
“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“
“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ... För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af gubbarne på Bicêtre.“
“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den kommer lagom för min sista vers.“
“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.
“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“
“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.
“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen.
Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden.
I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja.
Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.
“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.
“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper ni väl att ...“
“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“
“Ja.“
“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“
“Ja, jag har allt hvad ni vill.“
“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel, Marly! ... Är kaffet varmt?“
“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp rykande kaffe.
“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna korgen, som hänger vid er arm?“
“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.
“För min räkning?“
“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl förstå.“
“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir sårad?“
“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“
“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är konjaken?“
“Här.“
“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“
“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara de välsignade verserna.“
“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna förbinda detta sår.“
“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“
“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på jorden.“
“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.
“Alltid, alltid, goda Marly!“
“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“
“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“
“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit.
Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande försvaret af de många barrikaderna.
Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och dess smärre syskon.
“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den andra.
“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet.
“Då måste ni skynda er.“
“Hvarför det då?“
“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“
“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig, hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.
Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.
Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället, förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.
Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och andra vapen.
Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.
Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på torget.
Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.
Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.
Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.